Motion till riksdagen
2003/04:Ju373
av Ingemar Vänerlöv (kd)

Kriminalitet och psykiska funktionshinder


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmärksamma sambanden mellan kriminalitet, missbruk och neuropsykiatriska funktionshinder inom kriminalvården och i det brottsförebyggande arbetet.

Motivering

Sambanden mellan vissa psykiska störningar och våldsbrottslighet är sedan länge väl dokumenterade. Flera tragiska händelser under den senaste tiden har till sist fört upp problemet till en intensiv granskning och debatt i media.

Det gäller främst, något förenklat, två grupper av psykiskt störda individer, de kroniskt psykossjuka, som handlar utifrån en kraftigt störd verklighetsuppfattning och de som brukar betecknas som personlighetsstörda. Deras psykiska sårbarhet handlar främst om bristande impulskontroll och planeringsförmåga. Gemensamt för de båda grupperna är att missbruk och utanförskap ofta finns med i bilden och förstärker våldsbenägenheten.

De psykossjuka hör ju oomtvistligt till psykiatrins ansvarsområde – i samarbete med kommunerna. Här träffar debatten rätt, när man diskuterar psykiatrins resurser, slutenvårdsplatser, tvångslagsstiftningens begränsningar, synen på mediciner, samarbetet mellan landstingens och kommunernas insatser.

Den andra gruppen, som omfattar en mycket större andel av dem som begår våldsbrott, de som kallas antisocialt personlighetsstörda, har inte samma självklara hemvist i psykiatrin. Deras kontakter med vården och socialtjänsten är sporadiska. De straffar oftast ut sig genom utagerande aggressivt beteende och ständiga återfall i missbruk. Missbruksvården misslyckas med sina behandlingsinsatser, mycket på grund av att klienterna till dels upplever drogerna som självmedicinering. Psykiatrin anser sig inte ha så mycket att tillföra och ser det knappast som sitt uppdrag att engagera sig för den här gruppen. I samhällsdebatten, socialpolitiken, kriminalvården och i brottsförebyggande program utgår man huvudsakligen ifrån att ett kriminellt utagerande beteende har sociala orsaker som man i praktiken inte angriper, i stället innebär samhällsutvecklingen ökande anpassningssvårigheter för gruppen personlighetsstörda eller grundar sig i bristande uppfostran. Individuella sårbarheter tonas ner eller rent av förnekas. Dessa människor drivs därför obönhörligt mot marginalisering och utstötning. De utgör en dominerande grupp inom kriminalvården och bland hemlösa. Flera samstämmiga studier visar på en skrämmande hög överdödlighet i unga åldrar.

Mot uppgivenheten och det låga engagemanget inom vården kontrasterar en kunskapsutveckling under de senaste decennierna, som klarlagt att det bakom beteckningarna antisocial personlighetsstörning och den närliggande etiketteringen psykopat ofta finns behandlingsbara psykiska funktionshinder, främst ADHD, koncentrationssvårigheter, överaktivitet och impulsivitet och temperament som man kan få hjälp med att hantera på ett socialt acceptabelt vis.

Studier från många olika länder har mycket samstämmigt visat att ca 25 procent av klienterna i fängelser har ADHD. Ytterligare många har ADHD-relaterade svårigheter utan att till fullo uppfylla kriterierna för diagnosen. Helt nyligen undersökte man förekomsten av ADHD inom kriminalvården. Ansvarig för undersökningen var Steve Eriksson, KVM Örebro. Av 291 intagna (åldrar 20–56 år) inom KVM Stockholm Norr (anstalterna Täby, Österåker och Storeboda) hade 21 fastställd diagnos. Hos ytterligare 27 förelåg misstanke om ADHD. Sammantaget innebär det att man fann stöd för ADHD-diagnosen hos 16,5 % av de undersökta. Med tanke på den enkla screeningmetod som användes, innebär resultatet mest sannolikt en underskattning.

Man vet en hel del om vilka de ytterligare tidiga riskfaktorerna är, som avgör om den unge med ADHD skall hamna i missbruk och kriminalitet. Viktigast bland dem är om man har ett starkt utagerande beteende, svarade mot barnpsykiatrins ytterligare diagnoser trotssyndrom och uppförandestörning (starkt konfliktbenägna, tidigt normbrytande), om föräldrarna har psykiska och/eller sociala problem och om man tidigt förlorar kontakten med skolan. All forskning – social, kriminologisk och psykiatrisk – visar att barn med dessa beteendestörningar ej sällan får allvarliga sociala anpassningsproblem senare livet. Den nära kopplingen till neuropsykiatriska störningar, främst ADHD, innebär att cirka hälften av alla barn med sådana latent antisociala beteendestörningar har ADHD.

Karakteristiskt är att de hamnar i kriminalitet och missbruk redan i mycket unga åldrar och att de har hög återfallsbenägenhet. De brottsförebyggande och återfallsförhindrande möjligheterna handlar främst om att öka kunskapen och förståelsen för de psykiska funktionshindren i hela samhället, att bättre än hittills anpassa samhällsstödet till att svara mot deras behov, att stödja och påskynda en kompetensutveckling och utveckling av behandlingsresurser inom psykiatrin, missbruksvården och kriminalvården.

De neuropsykiatriska funktionshindrens huvudsakligen ärftliga grund innebär ej sällan att föräldrarna har liknande svårigheter och att de därigenom har en bräcklig social förankring. För den ensamma dolt funktionshindrade mamman med ett eller flera funktionshindrade barn blir livssituationen närmast omöjlig, med mindre än att familjen får ett allsidigt och uthålligt stöd, långt mer omfattande än vad som vanligen sker idag. Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet har nyligen publicerat en utredning (Bryt upp reviren – om samverkan runt barn med neuropsykiatriska funktionshinder och deras familjer) där man konstaterade att de berörda familjerna har omfattande stödbehov som inte tillgodoses.

Flertalet av barnen med ADHD får problem i skolan. Många lämnar skolan utan de basala kunskaper som krävs för att kunna gå vidare in i yrkesutbildningar. Skolåren medför ofta också betydande känslomässiga påfrestningar och utanförskap, vilket bland annat belysts i Barnombudsmannens senaste årsrapport. I Västra Götaland har nyligen föreningen Dampens Hus genomfört en enkät bland 60 familjer med ADHD. För 40 % av barnen saknades åtgärdsprogram i skolan och 12 % av barnen var helt avstängda från skolan då enkäten genomfördes.

Inom barnpsykiatrin har medvetenheten och kompetensen tveklöst ökat under senare år, men fortfarande uppfattar föräldrarna barnpsykiatrins engagemang som otillräckligt. Inom vuxenpsykiatrin kan man också skönja en utveckling. På de flesta håll startas utredningsteam, men än så länge är utbudet av stöd och behandling mycket begränsat. De tungt socialt belastade missbrukarna med psykiska funktionshinder är fortfarande lågt prioriterade inom psykiatrin.

Missbruk är förmodligen den viktigaste inkörsporten till kriminalitet bland unga lagöverträdare. Ungdomar med ADHD, trotssyndrom, uppförandestörning är mycket missbruksbenägna, vilket återspeglas i att störningsmönstret finns hos minst var tredje blandmissbrukare. Deras uttalade missbruksbenägenhet har utöver alla andra orsaker också sin grund i upplevelsen av droganvändningen som en form av självmedicinering – känslan av att inledningsvis fungera bättre med droger i sig än utan. Inom missbruksvården finns, med enstaka undantag, ingen behandling som anpassats till dem med neuropsykiatriska funktionshinder trots att de utgör en så stor andel av de tidigast debuterande och tyngst belastade missbrukarna. Pionjär i landet är Neuropsykiatriska teamet, Beroendekliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där utreds och behandlas framgångsrikt missbrukare med ADHD (”dubbeldiagnos”).

Vid några av behandlingshemmen inom Statens institutionsstyrelse (SiS) har man börjat uppmärksamma de psykiska funktionshindren, som är mycket vanligt förekommande också hos deras klienter. SiS-hemmen har få möjligheter att hitta samarbetspartners på hemorten, som är tillräckligt förtrogna och engagerade i den sammansatta problematiken. Barn-och ungdomspsykiatrin erbjuder vanligen inte mer än akutinsatser till de utagerande och socialt instabila tonåringarna (Ungdomar som finns på SiS ungdomshem och deras psykiatriska vårdbehov, SiS och Landstingsförbundet 2001).

De vuxna, psykiskt funktionshindrade far ofta illa som klienter i kriminalvården (Unga män i anstalt och häkte, Kriminalvårdsstyrelsen 2001). Vare sig under fängelsetiden eller i utslussningsfasen uppmärksammas deras psykiska svårigheter på ett fullgott vis. Efter verkställigheten återvänder de vanligen till levnadsvillkor som svarar dåligt mot deras behov. Aktuell statistik (där dessa klienter beskrivs som personlighetsstörda) visar att fängelsestraffen har katastrofalt dålig återfallsförebyggande effekt; inom fem år återfaller 81% i brottslighet, varav 56 % i våldsbrottslighet. Meningen är att internerna under fängelsevistelsen skall få insikter, som skall göra dem bättre rustade för framtiden. När de, med oförändrad stresskänslighet och impulsivitet, åter konfronteras med verklighetens krav, uppstår igen det kaos som föder desperation och oöverlagda handlingar – trots alla goda föresatser.

Det finns nu en växande insikt om problematiken inom kriminalvården, men diskrepansen är skriande mellan behandlingsmöjligheterna och det enorma behovet. I Psykansvarskommitténs betänkande (Psykisk störning, brott och ansvar SOU 2002) föreslås att psykiskt störda lagöverträdare, med färre undantag än hittills, döms till fängelse och att samtidigt behandlingsresurserna såväl inom kriminalvården som inom hälso- och sjukvården ute i samhället byggs ut. Någon sådan utveckling är ännu inte skönjbar, trots att förslaget aviserats träda i kraft redan 2004. Regeringen har inte över huvud taget skickat signaler om att en sådan utveckling är påkallad.

De ovan relaterade väldokumenterade sambanden orsakar kontinuerligt mänskliga/sociala tragedier, många våldshandlingar med dödlig utgång. Enligt en rapport från BRÅ (2001) dödas t ex årligen ca 16 kvinnor av män som de har nära relation till. 80 % av gärningsmännen är psykiskt störda, oftast personlighetsstörningar med bristande impulskontroll.

Många tragedier kunde förebyggas om man tog fasta på kunskaperna och prioriterade riskgruppens behov. Mot den bakgrunden är det anmärkningsvärt att de brottsförebyggande myndigheterna alltjämt förhåller sig så passiva till kunskapsområdet, särskilt som det berör dem som debuterar tidigast och som visar den största benägenheten att återfalla i kriminalitet upp i vuxen ålder. BRÅ har givit ut en omfattande kunskapsöversikt (Kriminell utveckling – tidiga riskfaktorer och förebyggande insatser, BRÅ-rapport 2001:15), som tar upp just den dokumentation som ligger till grund för denna motion. BRÅ har emellertid inte följt upp rapporten och inte över huvud taget lyft fram frågan.

Regeringen har stadfäst ett nationellt brottsförebyggande program, som baseras på lokala brottsförebyggande råd där polis, lokala politiker, skola, socialtjänst, föreningsliv med flera skall engageras. Programmet omnämner inte de här berörda sambanden och det appellerar inte till professionerna som med nödvändighet måste engageras för att motverka den höga risken som den här uppmärksammade gruppen löper. När programmet omsätts i praktiken, blir det än mer uppenbart att man ignorerar de psykiskt funktionshindrades situation. Exempelvis har de ansvariga för det brottsförebyggande projektet ”Trygg och säker stad” i Göteborg tydligt sagt ifrån att man inte vill befatta sig med psykiatriska riskfaktorer.

Man kan ett år efter Socialstyrelsens tydliga ställningstagande med sin kunskapssamling ”ADHD hos barn och vuxna” (Socialstyrelsen, artikel nr 2002-110-16) skönja en utveckling. Positivt är t ex att Socialstyrelsen, Landstingsförbundet och Svenska Kommunförbundet nu går samman och arrangerar konferenser om de neuropsykiatriska funktionshindren. Hittills har den relativt blygsamma utvecklingen knappast alls kommit de mest problemtyngda tillgodo. När inga tydliga signaler hörs ifrån den politiska ledningen, blir de kvar i ”Svarte Petter”-positioner.

Ett samhälle som fortsätter att förhålla sig passivt till att människor med vissa psykiska störningar och funktionshinder nästan ofrånkomligt hamnar i kriminalitet – långt efter det att sambanden blivit uppenbara – har ett ansvar mot både brottsoffer och gärningsmän. Samhällets bristande engagemang för psykiskt funktionshindrade och anknytningen till ungdomsbrottsligheten måste vändas till ett större engagemang för dem som inte passar in. Kriminalvårdsstyrelsen, SiS och BRÅ bör i bred samverkan utreda hur kunskapen om dessa samband kan implementeras i det brottsförebyggande arbetet och i en återfallsförebyggande habilitering för dem som hamnar inom ungdomsvården och kriminalvården.

Stockholm den 3 oktober 2003

Ingemar Vänerlöv (kd)