Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en konsekvensanalys av redan beslutade nedläggningar inom domstolsväsendet och att nedläggelser av Oskarshamns och Västerviks tingsrätter inte får ske.
Regeringen avser att förändra domstolsorganisationen i Kalmar län genom att lägga ned Oskarshamns och Västerviks tingsrätter, flytta all verksamhet till Kalmar samt inrätta tingsställen i Oskarshamn och Västervik.
Riksdagen har tidigare som ett oeftergiveligt krav framhållit betydelsen av en lokalt förankrad domstolsverksamhet. Genom det nu aktuella förslaget lämnas en region med drygt 100 000 invånare utan egen domstol i närområdet. Avståndet från exempelvis Kalmar till Västervik är 15 mil. Det innebär att det blir en restid med bil på cirka fyra timmar vilket ger oacceptabelt långa resor för parter och ombud. Visserligen föreslås att det ska inrättas tingsställen i både Oskarshamn och Västervik. Detta är emellertid inte en hållbar lösning ens i ett kort perspektiv.
Ett rättssamhälle kräver fungerande domstolar. Domstolarnas uppgift är att handlägga mål och ärenden på ett rättssäkert och effektiv sätt och avkunna dom inom rimlig tid. Framtiden kommer att ställa nya krav på närhet och lokal förankring för att garantera rättssäkerheten.
Den nuvarande tingsrättsorganisationen som inrättades 1971 är på väg att raseras av regeringens reformiver. När Domstolskommittén fick till uppgift att minska landets 97 tingsrätter mötte den så starkt motstånd ute i landet att regeringen till slut fick dra tillbaka kommitténs direktiv. I stället beslutade regeringen om besparingsaktioner mot tingsrätterna, i synnerhet de mindre. Vidare koncentrerades inskrivningsmyndigheterna till ett fåtal tingsrätter med budget- och personalnedskärningar som följd. Allt detta ledde i sin tur till att främst de mindre tingsrätterna blivit allt mer sårbara, bland annat på grund av minskad personalstyrka.
Min oro för tingsorganisationen i Kalmar län har ytterligare förstärkts efter att jag tagit del av Domstolsverkets generaldirektör Stefan Strömbergs promemoria, daterad den 22 augusti 2003, där han presenterat sin plan för regeringen och t.o.m. förordar fler sammanläggningar än regeringens ursprungliga förslag, 72 tingsrätter ska bli 37.
Regeringen har genom åren angett olika skäl för behovet av en förändring av domstolarnas antal. Bland annat har man anfört att utvecklingen i samhället går allt snabbare, nya krav ställs på domstolarna med alltmer avancerade mål, en internationalisering med inslag av EG-rätt samt avancerade ekobrottsmål. Det är dock uppenbart att det handlar om politisk ovilja att resursmässigt prioritera att behålla de mindre och medelstora tingsrätterna.
Idag regleras antalet tingsrätter och platsen för en tingsrätt i förordning. På detta sätt har regeringen kunnat avgöra en fråga som borde behandlats i riksdagen. Domstolsverket går regeringens ärenden utan att ifrågasätta vad som händer med rättssäkerheten.
Kristdemokraterna har sedan länge kritiserat den reformering, eller snarare deformering, av det svenska domstolsväsendet som nu genomförs med Domstolsverkets och regeringens goda minne. Nu måste omorganisationen stanna och inga nya förändringar får genomföras förrän konsekvenserna av de redan genomförda nedläggningarna kan avläsas.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Chatrine Pålsson (kd) |