1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
4 Polisverksamhetens ekonomiska förutsättningar 3
5 Ett modernt ledarskap måste genomsyra organisationen 4
6 Polisen i medborgarnas tjänst 5
7 Mer mångfald i polisutbildningen 6
8 Modernisera utrustning och teknik 7
9 Samarbetet med andra aktörer måste bli bättre 8
10 Nya brott fordrar internationellt samarbete 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ökade ekonomiska resurser till polisen och fördelning av dessa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ledarskap och ledarskapsutbildning inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kartläggning och uppföljning av de ökade sjukskrivningstalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om översyn av de förtroendevaldas roll och ansvar inom polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om professionellt bemötande av brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en strukturerad klagomåls- och synpunktshantering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbete mellan polisutbildningen och högskolorna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av antagningskraven till polisyrket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av vidareutbildning för poliser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av investeringar i modern teknik och utrustning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare regelverk avseende polisens operativa metoder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om redovisning och analys av utvecklingen avseende hänsyn till den personliga integriteten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en samlad lag för polisens register.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av reglerna för hantering av DNA-prover och DNA-registret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bättre samverkan med andra aktörer i det brottsförebyggande arbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationellt polissamarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om resurser till Nationella insatsstyrkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Säkerhetspolisens framtida organisation och ansvar.
Det avskyvärda mordet på utrikesminister Anna Lindh är ännu ett exempel på det grova våld som drabbat vårt samhälle på senare tid. Flera besinningslösa dåd som t.ex. mordet på den femåriga flickan i Arvika, vansinneskörningen genom Gamla stan och Åkeshovsmannens attacker på oskyldiga förbipasserande upprör, liksom rader av väpnade rån och överfall på gamla och försvarslösa människor. Våldet har blivit rått och oförståeligt och drabbar oss både direkt och indirekt. Känslan av otrygghet och rädsla växer bland alla grupper i samhället. Våldet drabbar urskillningslöst och ökar kraven på kraftfulla åtgärder från samhället.
Statistik från Brottsförebyggande rådet (BRÅ) visar att mellan åren 1997 och 2001 har antalet anmälda våldsbrott och antalet misstänkta personer för dessa brott ökat betydligt mer än antalet lagförda personer. Andelen våldsbrottsärenden som redovisats till åklagare har fortsatt att minska år 2002 från 25,9 procent till 24,9 procent. Ökningen av antalet våldsbrott har fått till följd att polisen tvingats lägga mer resurser på denna brottstyp på bekostnad av annat. Som exempel på vad som nedprioriterats kan nämnas att den redan låga uppklarandeprocenten för tillgreppsbrott minskat ytterligare. Andelen tillgrepps- och skadegörelsebrott som redovisades till åklagare 2002 har sjunkit från 6,6 procent till 6,1 procent.
Vi moderater kan aldrig acceptera den ökande brottsligheten. Effektiviteten i brottsbekämpningen måste förbättras, metoderna förfinas och hela rättskedjan stärkas. Vi har en poliskår som i delar fyller högt ställda krav. Men antalet poliser är otillräckligt, utrustning och arbetsmetoder måste utvecklas och moderniseras.
Polisverksamheten måste vara sådan att tryggheten kan hävdas i hela Sverige. På landsbygden är avsaknaden av polisverksamhet ett skäl till att brott begås, t.ex. grova bankrån. Polis måste finnas på rimligt avstånd och kunna ingripa inom rimlig tid. Organisationen måste fungera effektivt och specifik kompetens utnyttjas över verksamhets- och myndighetsgränser.
Polisen redovisar i budgetunderlaget för 2004–2006 att det ”alltjämt råder en differens mellan statsmakternas mål för polisverksamheten och myndigheternas reella möjligheter att bedriva polisverksamhet enligt dessa intentioner och mål”.
De lokala polisstyrelserna står i dag inför olösliga problem med en ekonomi som inte är anpassad för den verksamhet som krävs. Med de medel som regeringen aviserat i budgetpropositionen går ekvationen inte ihop. Flera myndigheter har hittills klarat sin ekonomi bl.a. genom den stora andelen sjukskrivna medarbetare. Nu står flertalet myndigheter inför beslut om att göra ytterligare verksamhetsneddragningar i form av indragna polisstationer och uppsägningar av civilanställd personal. Men även operativa neddragningar behöver göras i form av bl.a. lägre minimibemanning, vilket leder till än längre utryckningstider.
Färre civilanställda slår direkt på polisens förmåga att arbeta effektivt. Det leder till att poliser med förhållandevis högre löner och betydligt längre utbildning måste utföra det arbete som den civilanställda personalen dels är bättre på, dels utför till en lägre kostnad.
Nya verksamheter har också tillkommit utan att polisverksamheten fått medel för det, t.ex. Schengensamarbetet. Det har slagit hårt på många myndigheter, särskilt de som har både flyg- och färjeförbindelser med länder utanför EU. Som exempel kan nämnas Blekinge.
Det krävs mer resurser till polisverksamheten, men det är inte tillräckligt. Dessutom krävs organisatoriska förändringar inom och mellan myndigheter, ökad samverkan, tydliga mål och konsekvent uppföljning av dessa. Om Rikspolisstyrelsens ”nya” resursfördelning till polisen i olika delar av landet skall bli framgångsrik bör den kopplas till utrymme och ansvar för myndigheterna att mer självständigt göra prioriteringar och ta sitt budgetansvar.
Snabba samhällsförändringar påverkar i hög grad polisens arbete och förutsättningar. Det krävs att polisen har hög flexibilitet, god förmåga att samverka och kan ta vara på den samlade kompetensen för specifika uppgifter. Polisen åtnjuter stort förtroende, men är samtidigt i fokus för kritik och samhällsdebatt. Så skall det vara.
Detta förutsätter ett modernt ledarskap på alla nivåer. Det krävs tydliga målformuleringar, återkoppling, uppföljning och klara definitioner när det gäller ansvar och befogenheter. Förändringsarbete inom polisen måste inkludera ledarskap och kulturen för arbetsledning. Det handlar både om att kunna leda och att kunna ta emot ledning.
En nyligen genomförd arbetsmiljöundersökning vittnar om att en fjärdedel av landets poliser har litet eller inget förtroende för sina närmsta chefers förmåga att leda arbetet. Det gäller chefer på alla nivåer och detta är ett allvarligt problem. Ett framgångsrikt polisarbete måste bygga på laganda och ömsesidig respekt mellan ledning och personal. Hälften av alla poliser uppger att de inte har haft något utvecklingssamtal med sin närmaste chef under de senaste 12 månaderna. Undersökningen visar på stora problem med ledarskapet inom organisationen, vilket är allvarligt och medför att verksamheten inte kan utvecklas optimalt. I det goda ledarskapet ligger att få personalen att bidra med konkreta förslag till förbättringar och utveckling av arbetsmetoder och resultat.
Den redan höga sjukfrånvaron för polisen har under 2002 ökat och är cirka sex procent. De 850 poliser som är sjukskrivna motsvarar det totala polisbeståndet i Kalmar, Blekinge, Gotlands och Jämtlands län. Procentuellt sett är det fler kvinnor som är sjukskrivna. Oklar ledning, svårigheter att påverka m.m. bidrar till ohälsa enligt flera undersökningar. För att kunna rekrytera och behålla fler kvinnliga poliser är ledarskapet centralt. När det gäller sjukskrivningarna är det många färdigutbildade och erfarna poliser som snarast borde ges adekvat rehabilitering för att kunna återgå i tjänst. Polisens åldersstruktur gör vidare att ytterligare drygt 500 poliser inte arbetar natt. För att åstadkomma förbättringar fordras kartläggning och uppföljning av de ökade sjukskrivningstalen.
Handledning är vanligt inom andra psykiskt ansträngande yrkesgrupper. Inom polisen sker handledning mer sällan och är ofta tillgänglig endast för sexualbrottsutredare. Debriefing används bara vid större händelser, men även det dagliga polisarbetet innebär stor psykisk belastning, vilket behöver hanteras bättre.
Presumtiva ledare bör genomgå utbildningar innan de tillträder högre befattningar, ungefär på det sätt som försvaret hanterar sina chefs- och ledarskapsfrågor. I dag är såväl vidare- som ledarskapsutbildning ett mycket eftersatt område.
Målet för kriminalpolitiken är att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Polisarbetet skall ha sin utgångspunkt i medborgarnas behov och präglas av snabb och korrekt handläggning, god service och hög tillgänglighet.
Polisstyrelser och polisnämnder är viktiga för kontakten mellan polis och allmänhet, men också för kontakter mellan polis och andra institutioner. De förtroendevaldas roll och ansvar inom polisen behöver ses över.
Polisens bemötande påverkar allmänhetens förtroende för rättsväsendet och är av stor betydelse för ett framgångsrikt polisarbete.
Oavsett var i landet ett brott inträffar har målsägaren rätt att få ett professionellt och bra bemötande av polisen. Men kvaliteten på bemötandet varierar. Det gäller bl.a. våld inom familjen. I vissa delar av landet får t.ex. en misshandlad kvinna möta särskilt utbildad polis med erfarenhet och kunskap om problematiken. Med kunskaper om bemötande av chockade brottsoffer kan förhör ske utan ytterligare traumatisering. Bevisning kan säkras och kontakter tas med t.ex. läkare och socialtjänst eller kvinnojour. På andra håll saknas specialistkompetens. Vi menar att det inte är acceptabelt med stora lokala variationer. Kvalificerade brott skall hanteras professionellt. Inom varje länsmyndighet skall det finnas kvalificerad kompetens att utreda våld riktat mot kvinnor och barn, t.ex. i form av särskilda familjevåldsenheter med ett nära åklagarsamarbete.
Medborgare som upplever sig ha blivit felaktigt behandlade av polisen har alltid möjlighet att göra en anmälan. En sådan anmälan skall upprättas av en polis i chefsställning. Åklagare beslutar om förundersökning skall inledas eller ej. När en förundersökning inleds är vår uppfattning att granskningen av polisen görs mycket noga. Men när allmänhetens klagomål har sin grund i att polisen visat prov på t.ex. bristande moral, småaktighet, otrevligt språkbruk etc. sker sällan vare sig undersökning eller åtgärder. Vi anser att polisen skall ha en strukturerad hantering av klagomål och synpunkter. Det skall betraktas som ett sätt att förbättra och utveckla verksamheten. Den som fört fram synpunkter skall få ett besked eller förklaring till det inträffade och i förekommande fall en ursäkt. Anställda skall få feedback på synpunkter och klagomål som inkommer, även när det inte leder till en disciplinär åtgärd.
Det är bra att polisutbildningen äntligen kommit igång på allvar, efter den socialdemokratiska regeringens tidigare stängning av Polishögskolan. Stängningen påverkar fortfarande tillgången på utbildade poliser, åldersstrukturen och sammansättningen av poliskåren. Under 2002 tillkom 445 nyutbildade poliser men nettotillströmningen var endast 29 poliser. Detta trots att pensionsavgångarna ännu inte har nått sin topp.
I dag sker utbildning på flera platser i landet, fortfarande med Rikspolisstyrelsen som huvudman. Det är viktig att polisutbildningen kvalitetsmässigt inte varierar mellan de olika utbildningarna. Polisarbetet innebär ansvar och skyldigheter samt förmåga till samarbete, vilket talar för behovet av att hålla samman utbildningarna. Samtidigt bör man dra nytta av att utbildningen ges på olika orter. Vi anser att såväl samarbete med lokala universitet och högskolor som utvecklande av varje skolas utbildningsprofil ska uppmuntras. Samarbetet med högskolan kan innebära bättre utbildning i vissa ämnen, samtidigt som det öppnar fler möjligheter för påbyggnadsutbildningar och specialisering av poliser. Till exempel innebär den alltmer kvalificerade IT-brottsligheten krav på ny och ökad kunskap.
Moderaterna anser att polisutbildningens grundläggande teoretiska del skall kortas till ett år och följas av en längre sammanhållen praktikperiod. En sådan modell ger blivande poliser tidigt anknytning till vardagen i polisarbetet. Utbildning där teori och praktik varvas har enligt vår uppfattning fördelar för en så specifikt riktad utbildning som polisens. Under en tid av 3–5 år skall alla därefter genomföra en obligatorisk vidareutbildning med möjlighet till specialisering. Därutöver skall återkommande utbildning ske inom polismannens verksamhetsområde. Distansutbildningar och användande av IT-teknik bör utvecklas ytterligare. Nuvarande polisutbildningsmodell bör utvärderas och reformeras enligt den inriktning som vi skisserat.
Kraven för antagning till Polishögskolan är lika för alla som söker till utbildningen. Det finns skäl för det. Samtidigt kan kraven på t.ex. styrka, snabbhet och kondition innebära att förmågor som polisen skulle behöva inte antas och att många inte ens söker utbildningen. De stelbenta antagningskraven bör ses över i syfte att bredda rekryteringsbasen.
Det är allvarligt att många poliser inte får sin kompetens uppgraderad. Alla poliser behöver fortlöpande vidareutbildning, dels i rent polisiära frågor, dels i samhällsfrågor, kommunikation och konflikthantering. Fortfarande har något resultat av Göteborgskommitténs förslag i detta avseende inte kunnat skönjas.
Modern brottsbekämpning kräver tillgång till modern utrustning och teknik. Polisens budget medger inte tillräckliga investeringar. Det faktum att polisen under lång tid jobbat och jobbar med olika radiosystem och i vissa situationer tvingas förlita sig på mobiltelefoner är alarmerande.
Nu sker en försöksverksamhet med alternativa vapen i stället för pistol och batong. Polisen behöver även bepansrade fordon att användas vid våldsamma demonstrationer, i stället för oskyddade hästar. Polisbilar bör utrustas med digital videokamera och bandspelare för att effektivt dokumentera brottsplatser, skador och förhör. Ett sådant hjälpmedel ökar rättssäkerheten betydligt och bidrar till att uppklarningsprocenten höjs.
Exemplen är många på vad en förbättrad teknik skulle kunna åstadkomma i polisens vardagsarbete. Till detta kommer att arbetet är sådant att särskild skyddsutrustning behövs och kontinuerligt bör bytas ut.
Vi är medvetna om att det knappast finns något tak för möjligheten att investera i användbar utrustning. Dock synes utrustningsnivån på många håll både sliten och omodern, vilket måste åtgärdas. Det är allvarligt att polisen inte får mer stöd för den stora investering som ett nytt radiokommunikationssystem kräver.
Polisens operativa metoder bör förtydligas och regleras i lag. Hit hör bl.a. möjligheten att arbeta under alternativ identitet samt bevis och brottsprovokation. Nya former av brottslighet, t.ex. försäljning av narkotika på Internet kräver nya arbetsformer. Även lagstiftningen avseende informationsutbyte och sekretessbestämmelser måste ses över. Hit hör hemliga tvångsmedel och buggning. Samarbetet med bl.a. Europol är centralt och Sverige skall medverka till att det fungerar effektivt.
Många regler som rör polisens arbetsformer inklusive register, handlar om att väga effektiviteten i brottsbekämpningen mot värnandet av människors personliga integritet. Vi menar att sådana avvägningar måste göras med ett övergripande perspektiv, med hänsyn till den samlade effekten i jämförelse med eventuellt integritetsintrång. Riksdagen har flera gånger begärt att regeringen skall återkomma med en redovisning av utvecklingen när det gäller respekten för den enskilde med hänsyn till redan fattade beslut och önskemål. Det blir alltmer angeläget.
Reglerna för polisens register, inklusive DNA-registret, bör sammanföras till en gemensam lag. Registret har blivit ett viktigt verktyg för polisen. Frågan om att vidga den krets av personer som kan registreras måste övervägas, även om det svenska registret bara hunnit verka i cirka 2 år. Förändringar skall prövas utifrån behov, möjligheter och risker. DNA-teknik och annan teknisk bevisning innebär ökade möjligheter att både fria och fälla brottsmisstänkta personer och lösa fler brott.
Grunden för närpolisens införande var att arbetet skulle angripa problem i ett tidigt skede, vara problemorienterat och proaktivt. Tanken var att närpolisen skulle kartlägga och åtgärda i samverkan med alla aktörer i samhället. Polisen skulle vara motorn i samverkan mellan skola, barnomsorg, socialtjänst, fritidsverksamhet, kyrka, företagare och andra. Tanken var god. Men att samtidigt genomföra denna reform med stora ekonomiska neddragningar visade sig inte fungera. I dag har antalet närpoliser drastiskt minskats och reformen havererat. Det finns inte resurser att göra mer än det akuta och utreda de mest prioriterade brotten på många håll.
Vi anser att det fortfarande är rätt att söka vägar för att förebygga och förhindra brott. Till det krävs poliser som kan miljön och människorna som vistas i området. Det fordras att det fortfarande finns polisstationer som är bemannade. Samarbetet med utomstående kan och behöver förbättras. Vi kan konstatera att brottsförebyggande råd på vissa håll fungerar väl. Men verksamheten passar inte överallt och formerna för arbetet måste kunna variera utifrån lokala behov och förutsättningar. Rätt hanterat och i samverkan med polisen finns mycket att vinna genom grannsamverkan och lokalt brottsförebyggande arbete.
Den grova organiserade gränsöverskridande brottsligheten ställer nya krav på polisens verksamhet. Det finns sedan länge ett pågående samarbete över gränserna för att förebygga och bekämpa brottslighet. Detta samarbete finns inom EU, men också mellan länderna runt Östersjön. Gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete är en nödvändighet. Sverige har allt att vinna på att fortsätta utvecklingen av detta samarbete. Sverige har förhållandevis låga straff för många brott. Vår kriminalpolitik är jämfört med flertalet andra länder mild. Risken för att åka fast är liten. Därför är tull- och polissamarbete med polisen i andra länder nödvändigt.
I många länder inklusive Sverige ökar traffickingbrotten både avseende människor, narkotika och vapen. Denna brottslighet kräver utöver ett ökat polisiärt samarbete också ny kunskap. Flickor i patriarkala miljöer, s.k. hedersmordsproblematik, kräver ny kunskap hos polisen. IT-brott och barnpornografi som sprids via nätet var inte känt för tiotalet år sedan. När det gäller omvärldsspaning och analys är det en fördel om informationsutbytet över gränserna utvecklas.
Grov brottslighet och extrema situationer kräver särskilt kunnande och resurser. Nationella insatsstyrkan är den enhet som visat sig bemästra extremt svåra uppdrag och situationer. Det är extra angeläget att den får de resurser som krävs för att målsättningen ska kunna uppnås och kvaliteten bibehållas.
Beslut måste fattas avseende den centrala polisens organisation. Samarbetet mellan SÄPO och Rikskriminalpolisen måste förtydligas avseende organisation och ansvar. Kunskap, kompetens och operativ förmåga måste kunna nyttjas optimalt och fungera i ett internationellt perspektiv. Fler frågor som rör polisens arbete behandlas i vår partimotion ”Lågtolerans mot brott – en ny syn på rättsväsendet” (2003/04:Ju292).
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Beatrice Ask (m) |
|
|
Jeppe Johnsson (m) |
Cecilia Magnusson (m) |
|
Hillevi Engström (m) |
Bengt-Anders Johansson (m) |
|
Anita Sidén (m) |