Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en fortsatt användning och utveckling av arbetsmetoden nolltolerans i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ”San Diego-modellen” bör prövas i en större svensk stad, förslagsvis Uppsala, under ett års tid.
Vi upplever hur såväl vardagsbrottslighet som den grövre brottsligheten ökar i vårt land. Vad kan vi göra? Ett sätt är att ta lärdom av framgångsrika arbetsmetoder från andra länder. I denna motion vill jag lyfta fram två exempel. Dels New York-modellen ”nolltolerans” som har provats i bland annat Stockholm och Eskilstuna med positiva resultat. Grundtanken är kamp mot vardagsbrottslighet och ökad trygghet för medborgarna. Dels ”San Diego-modellen” med ett stort antal frivilliga som organiserat samarbetar med polisen i kampen mot brottsligheten.
I praktiken innebär New York-modellen att polisen slår till redan mot små förseelser innan dessa leder till annan, grövre brottslighet. Polisen i New York, en stad med över 7 miljoner invånare, arbetar sedan flera år tillbaka extra hårt med att sätta stopp för småbrott och förseelser – exempelvis inbrott, bilstölder och fylleri. Därigenom kan polisen tidigt förhindra att även grövre brott begås. Sedan metoden infördes har brottsligheten mycket riktigt sjunkit i New York City. Gatorna har blivit säkrare nattetid. Man är nu 2003 nere i samma brottstatistik som på 50-talet!
Flera försök i Sverige med New York-modellen, nolltolerans, har gett positivt utslag. I Eskilstuna tog polisen upp kampen mot småbrotten under en försöksperiod 1996. Misshandelsfallen under fredags- och lördagskvällar minskade med 47 procent. I Stockholms åtta polisdistrikt provades metoden våren 1998. I city inriktades arbetet på kroglivet. Även här sjönk antalet misshandelsfall. I Stockholms tunnelbana prövades metoden under sex veckor hösten samma år. Strategin mottogs mycket väl av resenärer och av de närpolisenheter som var knutna till projektet. Resultatet var även här positivt.
Erfarenheterna från exempelvis New York har satt en del kriminologiska doktriner på kant. Ofta har man försökt att bortförklara New York-polisens arbetsmetod. Men brottsminskningen i New York är enastående och låter sig inte så lätt bortförklaras. Det har visat sig att filosofin bakom nolltolerans, ingrepp mot små förseelser för att på så sätt förebygga svårare brott, är helt riktig.
För att nolltolerans ska fungera förutsätts tre saker: en hög polistäthet med många poliser i yttre tjänst, ett uppföljningssystem som uppmuntrar polisens prestationer och en rättskedja som förmår att hantera och som med lika konsekvent nolltolerans följer upp polisens ingripande och rapporter. Som alla kan konstatera brister förutsättningarna i Sverige som det ser ut i dag på fler punkter för att arbetsmetoden nolltolerans ska kunna lyckas fullt ut. För att sådana satsningar skall bli effektiva krävs också förbättringar av teknik- och dataanvändningen.
I USA ligger man också långt framme i användandet av datorer för att snabbt sprida kunskap i organisationen och som hjälpmedel för att få fast brottslingar. I New York har polisen konstruerat ett system som gör att varje enskild polisman kan gå in och ta reda på var brotten begåtts, när, hur de utförs och detaljerade signalement på misstänkta gärningsmän. Det gör att man dag för dag kan följa brottsutvecklingen i vartenda kvarter. Det är en ovärderlig hjälp för att förhindra brott. I Sverige kan det ofta ta ett år efter att ett brott begåtts innan man kan finna det registrerat i en datorbank. Uppföljning och utvärdering av de egna insatserna är också något polisen i New York infört. Egentligen borde det vara självklart. Omprövningar och utvärderingar skall inte heller göras år efteråt utan snabbt, så att de använda metoderna kan förändras eller bytas ut, om de visar sig felaktiga.
En av tankarna bakom New York-modellen, vilket också är skälet till att den blivit så kontroversiell, är att det finns annat än sociala insatser som kan få ner brottsligheten. Men det är inte samma sak, vilket motståndarna hävdar, som att säga att brott inte kan ha sociala orsaker. Man kan förespråka både nolltolerans och omfatta föreställningen att brottslingar ofta kommer från socialt utsatta miljöer. Den engelske premiärministern och labourledaren Tony Blair har gjort det i den slagkraftiga formuleringen: ”tough on crime, tough on the causes of crime.” Han har också deklarerat att New York-modellen kommer att införas i tjugofem engelska städer.
Enligt forskare på Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är det på kommunal nivå mycket populärt att äska pengar för att genomföra olika sociala projekt i syfte att förebygga brottslighet. Men ytterst få kommuner är intresserade av att använda pengar till att bekämpa brott på ett av de få sätt som verkligen visat sig effektivt som till exempel övervakningskameror, borttagande av underjordiska gångar och tunnlar, mörka tvättstugor, undermåliga källarlås och garage utan insyn. Det finns mer och mer forskning som visar att enklare vardagsbrott går att komma åt genom moderniserat och förändrat polisarbete i kombination med åtgärder som gör miljön tryggare.
En annan intressant arbetsmetod som lyckat väl är San Diego-polisens stora brukande av frivilliga. Polisen i San Diego har under flera års tid lyckats minska såväl den grövre brottsligheten som vardagsbrottsligheten. Några exempel:
mord rån inbrott bilstöld
1990 135 4.331 16.691 24.245
Befolkningen har på denna tidsperiod vuxit från 1 118 000 personer till ca
1 214 000 personer. Intressant är också att San Diego inte har någon särskilt stor poliskår, ca 2 000 polismän och 600 civilanställda.
San Diego-polisen har anseende som kanske den mest progressiva och framgångsrika poliskåren i Nordamerika. Vad är förklaringen till framgången? Huvudförklaringen är att man valt att lägga betoningen på extern samverkan i stor skala, det vill säga att involvera enskilda, organisationer, förvaltningar och företag i det stora samhällsprojektet: att minska brottsligheten. San Diego-polisen har 1 100 frivilliga civilpersoner i olika oavlönade deltidsbefattningar. Uppgifterna är allt ifrån receptionister, parkerings- och trafikvakter till reservpoliser. Insatserna av de frivilliga lovordas av både polischefer och vanliga polismän på fältet. De frivilliga vidareutbildas på olika sätt. Dessutom har man nära kontakt med en rad frivilligorganisationer.
I Sverige finns som bekant redan Grannsamverkan mot brott i många bostadsområden. Detta är visserligen bara en liten del i San Diego-modellen, men skulle kunna utvecklas. Man ska naturligtvis inte ha någon övertro på en speciell teknik eller modell. Men arbetssättet som polisen i San Diego utvecklat är ändå så intressant att det borde prövas i Sverige.
|
Stockholm den 4 oktober 2003 |
|
|
Mikael Oscarsson (kd) |