Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att låta utreda hur skyddet för individers yttrandefrihet konkret kan stärkas genom exempelvis straffskärpningar för dem, såväl anstiftare som medskyldiga, som genom hot eller våld försöker inskränka den.
I somras gick Stockholm Pride återigen av stapeln och paraden var en storartad manifestation för respekt, självrespekt, tolerans och glädje. Tyvärr smolkades paraden av nationaldemokraternas försök att störa paraden också med våld. Deltagare i paraden fick huka för stenar och flaskor och några misshandlades. Det rättsliga svaret blev att en person anhölls för misshandel och ytterligare någon eftersöks, medan den stora massan bussades i väg från innerstaden.
Det är en märkligt svag reaktion på organiserat våld och försök att skrämma andra till tystnad och underkastelse. Den svenska yttrande- och mötesfriheten tillhör de absoluta grundbultarna i vårt öppna och demokratiska samhälle. Angrepp mot dem måste få långtgående rättsliga konsekvenser.
Det får självfallet inte vara så att de flesta av de högerextremister som deltar i stenkastning mot ett ordnat demonstrationståg ,och därmed kränker några av vår demokratis mest grundläggande värden, som enda straff ska få en bussresa till förorten. Givetvis måste de som faktiskt utför en misshandel tas om hand och dömas, men det är inte nog.
Problemet är inte att vi straffar misshandel. Problemet är att vi inte straffar dem som försöker undergräva våra grundläggande rättigheter som vi enligt lag har rätt att utöva. Underlåtenhet att göra så sänder givetvis också en signal om samhällets förmåga, eller snarare oförmåga, att med kraft hävda de grundläggande spelreglerna för politiskt arbete. Politiskt motiverat våld och försök att förhindra andra människor från att utnyttja sin yttrande- och mötesfrihet är ett svårt brott och sådana händelser som skedde vid Prideparaden borde leda till att fler anhölls och lagfördes.
Det kan givetvis finnas många orsaker till att den fysiska misshandeln från några prioriteras framför obstruktionen och hetsen från de övriga högerextremisterna vid Prideparaden. Det kan handla om polisens prioriteringar och nedtoning av de signaler som kommit från Nationaldemokraterna inför paraden. Det kan vara fråga om att sådana brott sällan leder till åtal och fällande domar, varför det knappast är lönt för polisen att lägga ned stora resurser på att omhänderta deltagarna. Givetvis kan det handla om otillräckliga lagar. Oavsett vilket är utfallet oacceptabelt.
Det är hög tid att samhället tydligt markerar att nu är det nog och att brott mot yttrande- och mötesfriheten i framtiden inte ska ske ostraffat.
Frågan börjar med Nationaldemokraternas påhopp på Prideparaden, men den är större än så. Ytterst är det en fråga som berör varje medborgare: Vilken grupp är det som högerextremisterna härnäst anser ska nekas sina demokratiska rättigheter att mötas och säga sin mening? Vilket är nästa demonstrationståg där deltagarna ska behöva ducka för flaskor och stenar? Är det manifestationerna för en solidarisk flyktingpolitik eller förstamajtågen? För dem som tänker att det inträffade inte rör dem är det värt att beakta passivitetens pris – i dag dem, i morgon vi.
Den stegrande upptrappningen av högerextrem propaganda och våldsamhet måste bemötas med fast hand. En del i detta är självfallet att svara med opinionsbildning och utbildning om demokratiska värden genom samtal i skolor och på arbetsplatser. Men det måste också förenas med ett resolut agerande då demokratins gränser överskrids. Det räcker då inte med att beivra endast de som är mest aktiva och som utför ren misshandel.
Mötesfriheten är inte utan gränser – deltagande i manifestationer kan vara brottsligt om man ser till syftet. Denna gång visar nationaldemokraternas agerande att syftet helt uppenbart var att skrämma och tysta dem med en annan uppfattning. Med ett sådant syfte spelar självfallet också mängden en roll – en ensam bråkstake behöver inte vara ett stort hot, medan ett hundratal kan upplevas som ett stort hot.
De aktivister som genom deltagande i sådana manifestationer försöker neka andra människor deras medborgerliga rättigheter är medskyldiga. De bör inte gå fria från ansvar. Dessa aktivister har, precis som alla andra, rätt att uttrycka sin åsikt så länge det inte innebär hets mot folkgrupp. Men den rätten innebär inte att de kan sätta sig över andras sätt att säga sin mening. När de agerar som de gjorde vid Prideparaden övergår deras utövande av yttrandefrihet i rena yttrandefrihetsbrott.
När demokratins dödgrävare är på frammarsch är det inte nog med allmänna avståndstaganden och fördömanden. Då måste det också till konkreta politiska åtgärder för att värna våra grundlagar, det öppna demokratiska samhället och varje medborgares rätt till trygghet, yttrande- och åsiktsfrihet. Därför är det angeläget att de upprepade provokationerna nu leder till att regeringen låter utreda varför så få av de aktivister som försöker förhindra andra att utöva grundlagsfästa rättigheter bestraffas. Frågan är om det saknas något i yttrandefrihetslagstiftningen, ett konkret skydd för att faktiskt kunna säga sin mening, utan rädsla för trakasserier.
Regeringen måste lägga fram förslag för riksdagen som innebär att samhället ger sig på inte bara ledarna och de värsta våldsverkarna. Också underhuggarna, våldets hantlangare, som fortsätter att ge näring och styrka åt det politiska hatet och våldsamheterna måste straffas. Därför bör regeringen låta utreda hur skyddet för individers yttrandefrihet konkret kan stärkas genom exempelvis straffskärpningar för dem, såväl anstiftare som medskyldiga, som genom hot eller våld försöker inskränka denna frihet. Detta bör ges regeringen till känna.
Angreppen på Prideparaden var inte ”bara” ett angrepp på enskilda människor eller på homosexuella. Det var ett angrepp mot samhället och dess demokratiska grundvalar. Det var ett angrepp mot allas våra rättigheter som lagarna är satta att skydda. Det måste
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Åsa Torstensson (c) |