Motionen beskriver några av de kriminalpolitiska utgångspunkter som Vänsterpartiet anser oundgängliga för att föra en diskussion om kriminalvårdens innehåll och utveckling. I motionen berörs olika delar av kriminalvårdens såsom frivård, häkten och anstaltsvård men också specifika frågor som livstidsstraffets avskaffande, långtidsdömdas och utvisningsdömdas situation och hur barn till dömda skall få en förbättrad situation. Vänsterpartiet föreslår också ett införande av möjlighet till halvtidsfrigivning för förstagångsdömda som ett led i strävandet att återinföra denna möjlighet för alla.
Riksdagen har tidigare beslutat att situationen för unga i häkte skall ses över. Eftersom något förslag för att förbättra denna grupps situation inte presenterats kräver Vänsterpartiet på nytt att så skall ske. Vi vill också följa upp de rapporter som visat på generella missförhållanden på svenska häkten.
Vänsterpartiet föreslår flera förändringar för att komma till rätta med de ekonomiska problemen som kriminalvården brottas med men framför allt för att förbättra rehabiliteringen av dömda till frivård eller anstaltsvård. Dessa förslag handlar om en utvidgning av påföljden intensivövervakning med fotboja, dels som självständig verkställighetsform, dels som en del av utslussningsåtgärderna.
I motionen finns också förslag om att öka möjligheterna till studier på anstalterna och att ansvaret för dessa studier skall flyttas från kriminalvården till utbildningsväsendet i enlighet med normaliseringsprincipen. Vänsterpartiet vill också öka behandlingsinsatserna för den stora gruppen missbrukare på våra anstalter.
Under flera av avsnitten beskrivs de särskilda problem som kvinnor ställs inför inom kriminalvården. Kriminalvården är en manligt dominerad värld varför också såväl programverksamhet som säkerhetsarrangemang tar sin utgångspunkt i mäns behov. Det dubbla stigma som kvinnor som döms för brott drabbas av, inte minst kvinnor med barn, skall också uppmärksammas. Ett av yrkandena syftar därför till att generellt se över kvinnors situation inom kriminalvården.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Kriminalpolitiska utgångspunkter 4
5 Häkten 4
5.1 Restriktioner 5
5.2 Motivationsarbete 5
5.3 Kvinnor i häkte 6
5.4 Unga i häkte 6
6 Frivård 7
6.1 Påföljden intensivövervakning med fotboja bör utvidgas 7
6.2 Programverksamhet 8
6.3 Kvinnor inom frivården 8
6.4 Frigivningsverksamhet 9
7 Fängelse 9
8 Strafftiderna har ökat 10
9 Intensivövervakning med fotboja vid utslussning av långtidsdömda 10
10 Rehabilitering under fängelsetiden 11
10.1 Långtidsdömda 12
10.2 Motagningsenheter 12
10.3 Livstidsstraffet 13
10.4 Livstidsdömda 14
10.5 Utvisningsdömda 14
10.6 Kvinnor inom kriminalvården 15
10.7 Narkotikasituationen 16
10.8 Frivilligorganisationer 17
10.9 Barn till dömda 17
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en uppföljning och utvärdering av de förändringar som gjorts inom häktesverksamheten för att förhindra brott mot de mänskliga rättigheterna skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra situationen för unga i häkte.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn skall göras av de ekonomiska konsekvenser som uppstått vid införandet av alternativa påföljder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den alternativa påföljden intensivövervakning med elektronisk fotboja skall utvidgas till att kunna utdömas för straff upp till sex månader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnors särskilda behov inom frivårdens verksamhet skall uppmärksammas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjlighet till halvtidsfrigivning skall införas för dem som första gången döms till fängelsestraff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regelverket vad intensivövervakning med elektronisk fotboja vid utsluss av långtidsdömda (IÖU) skall förändras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ansvaret för studieverksamheten skall läggas över på utbildningsväsendet enligt normaliseringsprincipen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en översyn av arbetspraktiken på anstalterna skall genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de långtidsdömdas situation särskilt skall uppmärksammas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verksamheten med mottagningsenheter för långtidsdömda skall utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att livstidsstraffet skall avskaffas och ersättas med tidsbestämda straff.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att möjligheten för utvisningsdömda att få permission med elektronisk intensivövervakning snarast skall utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvinnors situation inom kriminalvården skall uppmärksammas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att behandlingsinsatserna för missbrukare på anstalterna skall intensifieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verksamheten till stöd för barn till dömda måste utvecklas.
För Vänsterpartiet är det givet att det inte är genom rättsväsendet som vi långsiktigt kan påverka brottsligheten. Brottsligheten kan inte heller bekämpas med enbart kriminalpolitiska åtgärder. Långsiktigt påverkas kriminaliteten mer av hur det övriga välfärdssystemet fungerar. Förekomsten av brott minskas enbart tillfälligt av att lagbrytaren sätts i fängelse en tid och den avskräckande effekt som fängelsestraffet sägs ha gäller enligt Vänsterpartiets mening främst de människor som av andra orsaker inte skulle begå brott.
I dag är ca 60 % av de dömda missbrukare vilka dagligen riskerar sina liv genom missbruket. Dessa risker om något borde vara avskräckande men de förmår ändå inte att sluta. Det är därför viktigt att se kriminalpolitiken i ett helhetsperspektiv och förena ett generellt samhällsperspektiv med speciella insikter om orsaken till brott.
När brottsligheten redan är ett faktum måste samhället dock sätta gränser i form av straff och huvudsyftet med detta måste alltid vara att återinföra brottslingen till samhället. Vi vet att strängare och längre straff inte hjälper någon till ett bättre liv.
Vänsterpartiet anser att förståelse, kunskap och relevant vård och behandling är en mer framgångsrik väg. Detta betyder inte att vi förespråkar en lättare väg än de som vill ha hårdare och längre straff. Vägen till en varaktig förändring är mycket mer arbetskrävande och kräver större och längre engagemang både av samhället och den enskilde individen.
En framgångsrik och human kriminalpolitik måste ha sin utgångspunkt i en analys av de sociala villkor vi lever under. De ökade klassklyftorna i samhället och den ökade segregationen tillsammans med neddragningar inom viktiga socialpolitiska områden och inom psykiatrin skapar en grogrund för missbruk och kriminalitet.
Under senare år har fler och fler börjat betona biologiska faktorer före de sociala vid kriminalitet men vi anser att detta är en farlig väg att slå in på. De biologiska faktorer som man pekar på kan man finna hos såväl personer som begår brott som hos personer som inte begår brott. Det som är den avgörande skillnaden är de sociala villkor som man lever under. Därför måste de åtgärder som man vidtar vila på sociala faktorer, allt annat vore ett misstag och kommer bara att leda till misslyckande. Däremot måste givetvis de behandlingsinsatser man vidtar för den enskilda individen bygga på den enskilda individens förutsättningar och behov.
Personer som anklagas för att ha begått brott får ofta sin första erfarenhet av kriminalvården när de placeras i häkte. Häktena är en viktig del av kriminalvården men samtidigt en verksamhet som levt en ganska anonym tillvaro. Intresset från den politiska sfären och media begränsas ofta till exceptionella händelser.
Häktena har dock en unik ställning dels för att man där håller människor inlåsta som inte är dömda utan enbart är misstänkta för brott, dels därför att förhållandena ofta är hårdare än i fängelse. Sverige har fått kritik av Europarådet för att bryta mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning på grund av förhållandena på de svenska häktena.
En del åtgärder har vidtagits efter denna kritik men trots att det gått flera år sedan rapporten kom kvarstår mycket att göra. Anledningen till att förbättringarna har avstannat är givetvis den nuvarande ansträngda ekonomiska verkligheten. I samband med att platsbristen har ökat har också arbetet med att skapa förbättringar avstannat, i vissa avseenden har det även gått bakåt.
Ett område där Europarådets kritik med anledning av tortyrkonventionen var mycket stark gällde de restriktioner som åklagarna utfärdar i samband med häktningen. Dessa ansågs ofta slentrianmässiga och i mycket stor utsträckning handlade det om fullständiga restriktioner. Detta innebär att den intagne inte får ha någon som helst kontakt med omvärlden varken genom media eller någon personlig kontakt utanför rättsväsendet. Lagändringar har nu gjort att situationen har förbättrats något, men enligt Vänsterpartiet bör man fundera över huruvida fler förändringar behöver vidtas.
Ett annat exempel är möjligheten till gemensamhetstid för de som inte har restriktioner. Syftet med gemensamhetstid är att bryta den skadliga isoleringen. Vid flera häkten har problem uppstått när det gäller genomförandet av sådana åtgärder då utrymmena inte har varit gjorda för att inrymma sådan verksamhet. När man nu bygger nytt ser man till att det utrymmet finns men vid äldre häkten har man varit tvungen att ta till provisoriska lösningar. Detta gör att miljön inte lever upp till de krav som bör kunna ställas, varken för de häktade eller personalen. När man nu dessutom under flera års tid haft ständiga överbeläggningar har det varit mycket svårt att bedriva verksamhet på ett tillfredsställande sätt.
Vi anser att man nu bör göra en uppföljning och utvärdering av förändringarna och eventuellt vidta ytterligare åtgärder för att garantera att vi inte bryter mot tortyrkonventionen.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Tiden i häktet är för många en mycket omskakande upplevelse oavsett bakgrunden till varför man befinner sig där. Många hamnar i en djup kris och behöver hjälp.
När det gäller missbrukare är dessa ofta akut drogpåverkade vid intagning i häkte och då inträder naturligtvis en avgiftningssituation med starka abstinensbesvär. Detta är antagligen en av anledningarna till att vi under flera år haft en relativt hög andel av självmord på våra häkten. Detta är utomordentligt allvarligt och staten måste ta ett stort ansvar för att människor som sätts i förvar får det stöd och den hjälp som behövs. De ökade resurser som nu har satsats för narkotikabekämpning inom kriminalvården kommer också häktena till del.
Vänsterpartiet anser att den viktigaste resursen i detta arbete är personalen, de måste få bättre utbildning i den här typen av frågor och dessutom kontinuerlig handledning och vidareutbildning. Tillgången till sjukvårdpersonal måste vara stor.
Ytterligare en viktig faktor är personaltätheten. Det måste finnas utrymme för extra tillsyn av intagna med behov av sådan utan att det får till konsekvens att man måste förändra och dra ner på övrig verksamhet. Verksamheten behöver också utvecklas så att man redan under häktningstiden tar vara på möjligheten att påbörja insatser för att motivera och förbereda den häktade för ett liv utan missbruk och kriminalitet.
Häktesverksamheten liksom övriga delar av kriminalvården är en klart mansdominerad värld där den manlige internen i dag utgör den norm som verksamheten är uppbyggd kring. I dag finns inte vare sig kunskap om eller beredskap för kvinnors särskilda situation och behov. Detta gäller såväl lokalers utformning, motiveringsarbetets upplägg som de sjukvårdsresurser som tillhandahålls. Det är därför oerhört viktigt att de häktade kvinnornas situation ses över och att åtgärder för att förbättra kvinnors situation vidtas.
Vänsterpartiet har under flera år drivit frågan om situationen för ungdomar i häkte, Utvecklingen under de senare åren har lett till att fler och fler ungdomar under 18 år häktas. De sitter också där längre och längre tid. Då man starkt kan ifrågasätta lämpligheten i att denna grupp överhuvudtaget vistas i häktesmiljö är detta är ett stort problem. Personalen saknar oftast också tillräcklig kunskap och kompetens för att kunna tillgodose ungdomarnas behov.
Vi har föreslagit att det som ett alternativ bör inrättas särskilda platser för denna grupp på exempelvis § 12-hem. Regeringen har efter ett tillkännagivande från riksdagen givit kriminalvården och SIS ett uppdrag att se över frågan. Såväl kriminalvården som SIS är enligt den rapport som avgivits överens om att det behövs en förändring.
Kriminalvården anser sig inte ha den kompetenn som behövs för att ta hand om denna grupp. SIS ansåg sig däremot ha kompetensen men skulle vid ett övertagande av verksamheten behöva bygga ut antalet platser. Efter dessa konstateranden har ingenting hänt. Vänsterpartiet vill därför uppmärksamma frågan även detta år. Då utvecklingen snarast ser ut att gå mot ett ökat antal unga häktade brådskar frågan. Regeringen bör snarast presentera förslag som syftar till att förbättra situationen för unga häktade.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Frivården är ytterligare en mycket viktig del av kriminalvården som det talas alldeles för lite om. Frivården ansvarar för de alternativa påföljderna såsom skyddstillsyn, övervakning, villkorlig dom, kontraktsvård, samhällstjänst, intensivövervakning och fr.o.m. oktober år 2001 tillkommer även intensivövervakning vid utslussning av långtidsdömda. Dessutom är frivården den viktigaste länken till samhället när det gäller förberedelser för frigivning och tiden efter frigivning från fängelse.
Under de senare åren har fler alternativa påföljder införts och därmed har nya och fler krav ställts på frivården. Den ansträngda ekonomiska situationen inom kriminalvården har gjort att resurser inte tillförts frivården i samma utsträckning som nya uppgifter. Det har inte varit möjligt att fördela om resurser samtidigt som det har varit nödvändigt att lägga ut besparingar. Härmed uppstår en risk att de alternativa påföljderna som införs inte får önskade resultat och att allmänhetens och domstolarnas förtroende för påföljderna minskar. Den positiva utvecklingen när det gäller införandet av alternativa påföljder riskerar därmed att brytas. En översyn bör därför göras, av vilka ekonomiska konsekvenser införandet av alternativa påföljder har och har haft för olika delar av kriminalvården och hur medelsfördelningen inom kriminalvården därmed skall se ut.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En av de påföljder som införts under senare år och som har haft ett mycket positivt resultat är intensivövervakning med elektronisk fotboja. När påföljden infördes 1996 var det en begränsad försöksverksamhet som riktade sig till de som dömdes till strafftider på upp till 2 månader. Försöket utvärderades av BRÅ, Brottsförebyggande rådet, som visade på ett mycket gott resultat. Påföljden permanentades år 1997. Den maximala strafftiden som kan medföra fotboja har höjts till 3 månader.
Vänsterpartiet anser att fotboja ofta är en bra påföljd eftersom man på detta sätt kan undvika de skadliga effekter som en fängelsevistelse oftast har. En av de stora vinsterna är att klienten med denna påföljd får ta ett större ansvar för att följa de regler som följer av påföljden. Bland annat krävs av den dömde att han eller hon ska vara drogfri i den miljö som man sedan också skall leva i. I många fall innebär detta att drogfriheten håller i sig även sedan intensivövervakningen har upphört.
Utredningen som låg till grund för beslutet att införa denna påföljd föreslog att straffsatser upp till 6 månader borde komma i fråga. Enligt försiktighetsprincipen valde man dock kortare tid.
Vänsterpartiet anser att med de kunskaper som finns i dag och det positiva resultat som har uppnåtts så är det nu dags att ta steget att följa det ursprungliga förslaget. Elektronisk fotboja skall således kunna användas som påföljd när det gäller straff upp till 6 månader. Då detta kommer att innefatta flera nya brottstyper bör man införa en försöksperiod, med uppföljning och utvärdering av BRÅ.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Programverksamheten inom frivården har sedan många år varit relativt välutvecklad. Att arbeta med klienter som lever ute i det fria har ställt höga krav på bra innehåll. Tyvärr har programverksamheten inte kunnat utvecklas i samma utsträckning de senaste åren då flera nya arbetsuppgifter tagit mer av de personella resurserna.
Programarbetet inom hela kriminalvården har genomgått en stor förändring vilket har varit nödvändigt. Programmen skall vara utvärderade och verkningsfulla för att ackrediteras. De skall vara lika över hela landet. Detta är en mycket positiv förändring men det skapar också problem då arbetet med att utveckla och ackreditera programmen tar flera år. Därefter införs de successivt. I övergångsskedet måste man därför vinnlägga sig om att inte klienterna får allt mindre programverksamhet och att påföljderna därmed urholkas.
Då man inom frivården nu bara får resurser till ackrediterade program måste övergångsverksamhet finansieras inom ram vilket bidrar till en negativ utveckling. Detta bör uppmärksammas särskilt.
Frivården har en särskilt betydelsefull roll när det gäller kvinnor som begår brott då en stor andel av kvinnor inom kriminalvården döms till påföljder under frivårdens ansvarsområde.
Det har på vissa håll utvecklats program och verksamheter för kvinnor men trots detta har inte kvinnors särskilda behov fått ett tillräckligt starkt genomslag inom frivårdens verksamhet. Därför måste kunskapen om och arbetet med förståelsen för kvinnors särskilda behov intensifieras och utvecklas.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den nya organisationen har skapat större möjligheter för frivården att delta mer aktivt i frigivningsförberedelserna genom att samverkan mellan anstalter och frivård har utvecklats under de senaste åren. Platsbristen och den ökade specialiseringen av anstalter ställer dock till problem eftersom avståndet mellan den frivård som skall ha ansvaret för en intern vid frigivningen och den aktuella kriminalvårdsanstalten kan vara stort. Detta blir personalkrävande och gör att besöken under slutskedet inte kan bli så täta som önskvärt. Således behöver problemet uppmärksammas vid uppföljningen av verksamhetsförändringarna på anstalter.
Frivården är den viktigaste resursen när det gäller frigivningsförberedelserna och för tiden efter frigivningen eftersom de är den viktiga länken till socialtjänsten, arbets- och bostadsförmedlingarna på den ort där den frigivna skall vistas, utifrån normaliseringsprincipen. Vid den försöksverksamhet gällande frigivningsförberedelser, och då också intensivövervakning i slutskedet av ett längre straff (se nedan), som nu har initierats av regeringen har man tydligt lyft fram frivårdens roll. Det bör även göras tydligt för övriga samarbetspartner vilka skyldigheter de har enligt normaliseringsprincipen annars riskerar man att inte uppnå önskade resultat.
Antalet fängelsedömda har varit relativt konstant den senaste femårsperioden, ca 5 000 om året, ändå har platsbristen stadigt ökat och är i dag ett stort problem. Dömda blir kvar på häkten pga. att det inte finns lediga platser på anstalter. Detta är också ett brott mot den europeiska konventionen till förhindrande av tortyr och omänsklig antingen förnedrande behandling eller bestraffning. Härigenom blir situationen på häktena också svårare och svårare, på flera håll har man vid ett flertal tillfällen fått använda arrestplatser som häktesplatser.
Möjligheterna att placera de intagna på anstalter med program och verksamheter utifrån behov minskar. I stället får man använda de lediga platser som man kan få tag på. Tanken med specialiserade anstalter med speciella programinriktningar för att matcha klienternas behov håller på att falla sönder. Bristen på platser på anstalterna inger också oro ur såväl brottsbekämpande som säkerhetsperspektiv. Att kunna separera medlemmar ur exempelvis kriminella organisationer blir givetvis svårare när platsbrist råder.
Trots de senaste årens ansträngda ekonomiska läge har man fattat beslut om att öka antalet platser för att möta den akuta situationen och i möjligaste mån undvika att bryta mot gällande lagstiftning. För att nå långsiktiga lösningar måste man dock klara ut hur kriminalvården skall kunna möta kraven som ställs i lagstiftningen med de ekonomiska ramar som ställs till förfogande.
En av anledningarna till att denna situation uppstått är den kraftiga ökningen av livstids‑ och långtidsdömda under de senaste tio åren. Även om ”inflödet” har varit relativt konstant så har ”utflödet” stadigt minskat. Detta beror till en del på att brottsligheten har blivit grövre men det kan inte helt förklara den stora ökningen.
Några viktiga faktorer är att det har skett straffskärpningar lagstiftningsvägen och samtidigt synes påföljderna i allt större utsträckning hamna högre upp i straffskalan.
När det gäller livstidsdömda och deras faktiska strafftid samverkar flera faktorer. Dels den allmänna opinionen, dels den politiska påverkan som berörs i ett särskilt avsnitt nedan. En av de avgörande faktorerna är dock de kraftigt höjda straffnivåerna för narkotikabrott. Det är möjligt att utdöma ett straff på upp till 18 år beroende på tidigare straff vilket innebär att lagens strängaste straff rent generellt inte kan sättas lägre än detta.
Tidigare var det möjligt att ansöka om frigivning efter att ha avtjänat halva tiden av sitt straff, i dag gäller i stället att två tredjedelar ska vara avtjänat för att frigivning ska komma i fråga. Detta var en förändring som i ett slag ökade den faktiska tiden som man avtjänar på anstalt och därmed också behovet av platser på anstalt.
Vänsterpartiet var emot avskaffandet av halvtidsfrigivningen. Vi har varit kritiska mot utvecklingen mot längre och längre strafftider. Överallt i världen har det visat sig att hårda fängelsestraff inte har någon effekt på brottsutvecklingen i ett land, däremot finns det forskning som visar att långa fängelsestraff minskar möjligheterna till återanpassning i samhället.
Vänsterpartiet tycker att det är dags att vända utvecklingen och att ge människor, även om de har begått brott, en möjlighet att rehabiliteras och integreras i samhället igen. Vi anser att man bör återinföra halvtidsfrigivningen. Den viktigaste gruppen är förstagångsdömda där det är otroligt viktigt att bryta en påbörjad kriminell bana.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Sedan oktober år 2001 har långtidsdömda fått möjlighet att ansöka om elektronisk fotboja de sista fyra månaderna av strafftiden. De studier som har gjorts har visat att det har fungerat bra och bidragit till förbättrade frigivningsförberedelser.
Däremot är reglerna för vilka som kan få denna möjlighet hårt satta och gruppen som har fått det är ganska liten. Vänsterpartiet anser att när vi nu har fått så positiva resultat av detta är det dags att ta ytterligare steg och ge flera intagna denna möjlighet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen tillkänna.
Kriminalvården har tagit stora steg i arbetet med att förbättra programverksamheten.
I dag pågår liksom inom frivården arbete med att införa ackrediterade program som är vetenskapligt underbyggda och som har påvisade goda effekter.
Programmen berör alla olika områden som har koppling till kriminalitet och missbruk. Arbetet kommer att ta lång tid, delvis av resursskäl, men framför allt för att processen att utbilda personal, införa och kvalitetssäkra programmen kräver omsorg om man ska skapa verkliga förutsättningar för ett bra resultat. Arbetet har inneburit att antalet programtimmar på anstalterna har sjunkit de senaste åren eftersom många av de, ofta hemsnickrade, program som tidigare fanns har försvunnit.
Vänsterpartiet anser att detta är en riktig utveckling, kvaliteten i behandlingsarbetet har varit bristande på många håll inom kriminalvården och det har inte gett någon större positiv effekt för den intagnes möjligheter att leva ett liv utan kriminalitet och missbruk.
En viktig fråga för att möjliggöra en återanpassning till samhället är utbildning. Vi vet att en mycket stor del av internerna saknar grundläggande kunskaper och ofta har stora läs- och skrivsvårigheter. Dessa baskunskaper är nödvändiga för att klara sig ute i samhället, därför måste det göras stora satsningar på studieverksamheten.
Vänsterpartiet anser att det måste läggas lika stor vikt vid deltagande i studier som det i dag görs när det gäller programverksamheten och arbetsverksamheten, där man till och med har arbetsplikt. I dag är det kriminalvården som har ansvaret för utbildningen men vi anser att normaliseringsprincipen även skall gälla studieverksamheten. Det är utbildningsväsendet som har ansvaret att ge alla medborgare möjlighet till minst gymnasiestudier och detta bör även gälla interner. Därför skall ansvaret och kostnaderna flyttas från kriminalvården till utbildningsväsendet.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Alla anstalter har arbetsverksamhet men innehållet och kvaliteten skiftar på de olika anstalterna. Arbetet har flera funktioner att fylla: social träning, öva upp uthållighet och kunna jobba tillsammans i grupp. Även om arbetsinnehållet inte håller hög kvalitet har arbetet i sig således en viktig funktion. Men att inte ta tillvara tillfället att ge de intagna en arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning som är användbar utanför murarna, vilket skulle kunna vara ett viktigt led i rehabiliteringen och öka möjligheten till återanpassning till samhället, är resursslöseri.
Vänsterpartiet anser att det nu måste till en översyn av arbetsverksamheten inom kriminalvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet dömda till långa fängelsestraff har, som ovan nämnts, ökat de senaste åren. Situationen för denna grupp är särskilt svår och de är oftast intagna på anstalter som har högsta säkerhetsklass. Påfrestningarna och konflikter har ökat och våldet har trappats upp. Det har också blivit vanligare med gängbildningar på anstalterna, en del har sitt ursprung utanför anstalterna och en del skapas inne på anstalterna.
Detta är en oroväckande utveckling och risken finns att fler och fler kommer att känna ett behov av att ingå i någon gruppering för att klara sig under anstaltsvistelsen. Det är därför extra viktigt att uppmärksamma de långtidsdömdas situation. Det finns i detta ett vägval, antingen fortsätter man med att vidta ökade säkerhetsåtgärder för alla långtidsdömda och skapar mindre och mindre avdelningar för att minska kontaktytorna mellan internerna. Vänsterpartiet anser att för en liten grupp av internerna är detta nödvändiga åtgärder för att kunna tillgodose skyddsbehovet både hos andra interner och personalen.
Detta får dock inte drabba alla långtidsdömda. Istället måste man nu utveckla olika modeller för anstalterna så att de fångar som visar en positiv utveckling ska ha möjlighet att vara på anstalter med större avdelningar med exempelvis större utbud av fritidsaktiviteter. Framför allt så måste de som är förstagångsdömda, om det inte finns synnerliga skäl, placeras på denna typ av anstalter.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vid anstalten i Kumla infördes för ett par år sedan en särskild mottagningsenhet. Vid denna enhet placeras alla som har dömts till fyra år eller mer under de första veckorna av verkställigheten. Syftet med detta är att göra en kartläggning av klienten, hans behov och även en s.k. farlighetsbedömning. Kartläggningen ska sedan ligga till grund för placeringen av klienten så att både samhällsskyddet och klientens behov kan tillgodoses.
Vänsterpartiet anser att man nu kan fundera på nästa steg i utvecklingen. I Skottland har man infört särskilda avdelningar för de som är dömda till 10 år eller livstid där de får vistas under de första åren av verkställigheten. På dessa avdelningar satsar man extra på bearbetning av brottet och den uppgivenhet och förvirring som ett så långt straff givetvis ger upphov till. På dessa avdelningar får den intagne hjälp med att lösa praktiska problem som kan uppstå utanför anstalten. Exempel på sådant är familjeproblem, barnen i familjen och liknande. Därutöver ges information om hur fängelset och fängelselivet fungerar, vad som krävs av en, vilka rättigheter och skyldigheter man har och vart man skall vända sig med olika ärenden.
Behovet har visat sig stort då många av de som döms till dessa straff är dömda för mord och då ofta relationsmord, utan annan kriminell bakgrund. Genom att man dessa första år koncentrerar sig på att lösa och bearbeta olika typer av problem och att förbereda för anstaltsvistelsen är klienten mycket lugnare och mer välfungerande när han eller hon placeras vid vanlig anstalt. Resultatet har blivit att anstalterna fungerar bättre och antalet incidenter har minskat. Regeringen bör utreda möjligheterna att införa denna typ av verksamhet i Sverige.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Grundprincipen för allt dömande är att påföljder skall vara rättvisa och förutsägbara. En annan grundprincip är att domstolarna skall vara den dömande makten, frikopplad från den politiska som är den lagstiftande makten. Ändå är det så att det strängaste straffet som kan utdömas i Sverige inte kan sägas omfattas av dessa principer. Livstidstraffet bygger i sin nuvarande form på att regeringen är den instans som slutligen, genom nådeinstitutet, bestämmer strafftidens längd.
Detta gör att principen om att påföljdssystemet skall vara rättvist bryts. Nådeinstitutet bygger helt på individuella bedömningar – förutsägbarheten är satt ur funktion med denna modell eftersom möjligheten att förutsäga när man kan få nåd och få straffet tidsbestämt inte existerar. Principen om att domstolarna skall vara den dömande makten, frikopplad från den politiska, sätts ur spel med den konstruktion som livstidstraffet har i dagsläget. I stället får regeringen bestämma strafftidens längd.
Regeringen tog år 2001 ett steg i rätt riktning och tillsatte en utredning som skulle se över konstruktionen av livstidsstraffet. Utredningen har avslutats och överlämnats till regeringen. Utredningen föreslog bland annat att det skall ske en obligatorisk prövning av strafftiden efter ett antal år och att det skall tillsättas en oberoende nämnd vilken skall göra prövningen och tidsbestämma straffet.
Detta är positivt och löser en del av de principiella problem som finns i dag.
Men det löser inte frågan om det är rimligt att de som har dömts för brott för så många år sedan får sin strafftid påverad av vad som händer i dag. Sker det grova och uppmärksammade brott och allmänhetens attityd hårdnar eller förändras det politiska klimatet i dessa frågor är det ofrånkomligt att detta kommer att påverka strafftidens längd. Även tillkommande straffskärpningar för grova brott kommer eventuellt att påverka bedömningen när man ska tidsbestämma straffet. Det strider mot principen att man inte ska kunna drabbas av retroaktiv lagstiftning.
Därför anser Vänsterpartiet att livstidstraffet ska avskaffas och ersättas med ett tidsbestämt straff. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Antalet livstidsdömda i Sverige har ökat mycket kraftigt under den senaste tioårsperioden. År 2002 var antalet livstidsdömda 109 vilket ställer särskilt stora krav på kriminalvården. Livstidsdömda lever i ett vakuum, de vet ej hur länge de ska sitta och känner ofta dålig motivation för att ingå i programverksamhet och liknande. Om man inte kan se någon sluttid för straffet riskerar vi att få ett hårdare klimat hos denna grupp eftersom man upplever att man ”inte har något att förlora”.
Detta har också blivit utvecklingen de senaste åren och antalet incidenter på anstalterna har ökat emellan interner men också gentemot personalen.
Livstidsdömda kvinnor har inte existerat i modern kriminalvård förrän år 1997 då den första kvinnan dömdes till livstid, i dag har 4 kvinnor dömts till lagens strängaste straff. Dessa kvinnors situation är särskilt besvärlig både pga. de brister som kriminalvården har generellt när det gäller kvinnor, men speciellt för att det bara finns en anstalt med säkerhetsklass 1 som tar emot kvinnor, Hinseberg.
Detta innebär att de får avtjäna straffet på en anstalt även om det uppstår problem eller konflikter, i stället för att kunna flyttas till en annan anstalt. När det gäller män finns också möjlighet till förflyttningar för miljöombyte och för att kunna få tillgång till andra program och arbetsverksamheter. Detta bör regeringen uppmärksamma och återkomma till riksdagen med förslag på åtgärder om.
En grupp med särskilda villkor och behov på våra anstalter är de som förutom strafftiden har fått utvisningsbeslut i domen vilket innebär att de efter avtjänad strafftid skall utvisas till sitt gamla hemland. Utvisningen kan gälla en begränsad tidsperiod eller för resten av livet. Problemen för denna grupp är mycket stora. Verksamheten inom anstalterna, studier, arbete, programverksamhet och frigivningsförberedelser, bygger på att den intagne skall återanpassas till det svenska samhället. Dessa kunskaper har oftast ingen relevans för den som omedelbart skall utvisas och därmed blir det extra svårt att motivera denna grupp. Kriminalvården bör arbeta fram mer individuella program som är inriktade på återanpassning till det land som personen skall utvisas till.
Många utvisningsdömda har dessutom relationer och flera av dem har barn här i Sverige. Situationen gör att många mår psykiskt mycket dåligt och de har ständigt ångest vid tanken på att de skall skiljas från sina kära. Utvisningsdömda har heller ingen möjlighet att få permissioner under strafftiden. Skälet till detta är att man anser att risken för att de skall avvika är för stor. Resultatet blir att de aldrig får träffa sina barn och andra anhöriga utanför anstaltsmiljön. Detta drabbar givetvis även barnen och den övriga familjen mycket hårt.
Vänsterpartiet anser att detta är djupt inhumant och en orimlig situation. Förutom de förslag som redan planeras när det gäller dömda med barn och som förhoppningsvis minskar antalet splittrade familjer bör regeringen snarast utreda möjligheten att införa permissioner med elektronisk fotboja för denna grupp.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns många saker som är förbjudna och som inte accepteras i vårt samhälle. Kriminalitet är en av dem. Är man dessutom kvinna och kriminell är det ett ännu större brott mot våra normer och leder till ett stort utanförskap. Det passar inte in i vår bild av vad som är normalt. Med detta i baktankarna kan man bara försöka tänka sig hur man blir behandlad och sedd om man som kvinna dessutom har barn och är kriminell. Det är en situation som många inte tror finns eller i alla fall inte vill se. Skulle man tvingas se det, skulle de flesta antagligen bara slå bort det som förkastligt. Hur kan en mamma göra så mot sina barn? Har hon ingen ansvarskänsla alls?
I verkligheten finns dessa kvinnor mitt ibland oss. Eftersom även de är produkter av vårt samhälle så är de mycket medvetna om sitt utanförskap och de skuldbelägger sig själva genom att ställa dessa frågor. Deras väg tillbaka till att bli en del av vårt samhälle igen med dessa förutsättningar är oerhört lång. Att många inte ens vill se deras behov gör det inte lättare.
(Ovanstående är ett utdrag ur ett projektarbete i sociologi, vt -98, instutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet)
De kvinnliga klienterna inom kriminalvården utgör i dag ca 10 % av samtliga klienter. Av dessa finns 6 % på anstalt. Många av dessa kvinnor har utsatts för våld och sexuella övergrepp. De har utnyttjats, förtryckts och förnedrats, ofta sedan unga år. En stor del av dessa kvinnor har barn som de har eller har haft vårdnaden om beroende om de hör till frivården eller är intagna i anstalt. Fler kvinnor än män som tas in på anstalt har en bakgrund som missbrukare och deras missbruksproblem är dessutom allvarligare än männens.
Dagens kriminalvårdsorganisation har sina rötter i en manlig värld såväl när det gäller klienter som personal. Detta är en förklaring till varför kvinnors specifika behov inte alltid beaktats, som vi även tidigare har påpekat. Det manliga beteendet får redan tidigt mer uppmärksamhet än det kvinnliga mer tystlåtna. Den manliga aggressiviteten får prägla en stor del av tänkandet och utrymmet. Stora summor ur kriminalvårdens budget satsas varje år på att hålla hög säkerhet på manliga anstalter, permissionsregler, farlighetsbedömningar, ja hela den kriminalpolitiska debatten och de förslag som kommer därur är helt koncentrerade på män och deras beteende.
Den debatt som följde efter den tragiska händelsen i Malexander är ett tydligt exempel på detta. Resultatet blev bl.a. att reglerna för permissioner sågs över och skärptes väsentligt. Detta har inneburit att antalet permissioner kraftigt har minskat vilket har drabbat kvinnorna i lika stor utsträckning som männen trots att vi aldrig har haft någon händelse som ens har varit i närheten när det gäller kvinnor inom kriminalvården.
Kvinnor som döms till fängelse ser det som ett extra straff att tvingas att skiljas från sina barn, eftersom hon är vårdnadshavare i två tredjedelar av fallen och barnen ofta blir placerade i fosterhem. För en man som döms och har barn inträder sällan förändringar i vårdnadsfrågan då kvinnan finns kvar för att ta hand om barnen, men det är ytterst sällsynt att det är tvärtom. Särskilda krav måste därför ställas på kriminalvården när det gäller kvinnornas möjlighet att upprätthålla en så nära kontakt som möjlig med barnen så att det skall vara möjligt att återföra barnen till deras mammor efter avtjänat straff.
Kvinnornas tidigare livserfarenhet gör att behovet av behandling är mycket stort. Där räcker det inte med den vanliga programverksamheten även om man utformar den efter kvinnors specifika behov. För flertalet handlar det om långvarig terapi för att kunna bearbeta problemen. I dag erbjuder anstalterna inte denna möjlighet i förhållande till behov. Ofta saknas det till och med möjligheter till regelbundna samtal med psykolog.
För att dessa kvinnor skall ha en möjlighet att rehabiliteras och återanpassas krävs det att dessa möjligheter byggs ut. Kvinnors situation inom kriminalvården skall således uppmärksammas särskilt.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Kriminalvården har fått ökade resurser med totalt 110 miljoner för att vidta åtgärder när det gäller narkotikafrågan. Kriminalvården har tagit fram en plan för hur dessa pengar ska användas och arbetet har kommit igång. De allra flesta förslagen och arbetet är inriktade på ökade behandlingsinsatser men det finns också förslag på ökade kontrollinsatser. Vänsterpartiet anser att man i nuvarande läge måste lägga alla resurser på ökade behandlingsinsatser för att möjliggöra att en positiv förändring kommer till stånd. Givetvis måste det också finnas kontrollåtgärder men redan i dag ligger dessa på en hög nivå.
Narkotikamissbrukarnas andel av det totala antalet intagna har stadigt ökat de senaste åren. Av alla som dömdes till fängelsestraff över två månader år 2002 var hela 60 % narkotikamissbrukare. Av de som dömts till kortare straff än två månader var andelen 67 %. Det mest anmärkningsvärda i denna grupp är att andelen narkotikamissbrukare har ökat från 37 % till 67 % den senaste femårsperioden. Kvinnor inom kriminalvården har en högre andel missbrukare än män och kvinnors missbruksproblematik är dessutom mer omfattande.
Kraven som ställs på kriminalvården har, genom den ökande andelen missbrukare, ökat i hög grad men man har trots allt klarat situationen relativt bra. I debatten som förs kan man få uppfattningen att narkotikan flödar fritt på våra anstalter. De förslag som framförs på förändringar med framförallt skärpningar och hårdare kontroll utgår oftast från denna uppfattning. Detta är dock en felaktig beskrivning av verkligheten. Under den senaste femårsperioden har inga större förändringar skett när det gäller andelen anstalter där narkotikamissbruk aldrig eller sällan förekommer. Detta gäller ca hälften av anstalterna. Under år 2002 rapporterade 12 anstalter att missbruk förekommer ofta eller så gott som dagligen. Detta resultat måste ändå ses som positivt eftersom andelen missbrukare som tas in på anstalt ökat kraftigt under senare år och platsbristen är stor. Även om utgångspunkten givetvis är att fängelsemiljön skall vara drogfri är det är utifrån denna verklighet man bör diskutera och fatta beslut.
Vad som i dag behöver göras inom anstalterna är att skapa fler drogfria avdelningar där man satsar på ökade behandlingsinsatser. På de övriga avdelningarna måste man satsa mer på motivationsarbete. Detta arbete har nu påbörjats, utifrån de nya medel som man fått, och andelen missbrukare i behandlingsprogram har börjat öka, efter de senaste årens kraftiga nedgång. Men det är fortfarande bara lite över 40 % av missbrukarna som befinner sig i behandling.
Vänsterpartiet anser därför att de nya medel som tillförts främst ska användas till behandlingsinsatser och inte ökade kontrollåtgärder. Stora summor läggs i dag ner på urinprov och visitationer. Att därefter inte ha något att erbjuda missbrukaren vad gäller behandling skapar bara ett försämrat klimat på anstalterna.
Missbruket är den starkaste bidragande faktorn till att dessa människor sitter i fängelse. Finansiering av missbruk brukar vara den grundläggande anledningen till deras kriminalitet. Att bryta denna destruktiva situation är således den viktigaste insatsen för att förhindra återfall i kriminalitet.
Vänsterpartiet anser att det fortsatta arbetet med narkotikaproblematiken inom kriminalvården nu måste inriktas på ökad behandling och inte mer kontrollåtgärder.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Klient- och frivilligorganisationer har med sina unika kunskaper och erfarenheter en stor och viktig roll att spela inom kriminalvården. Organisationernas verksamhet med klienterna inom anstalterna skall uppmuntras, utvecklas och intensifieras.
En organisation som växt och utvecklats kraftigt de senaste åren är KRIS. Arbetet har varit inriktad på att ge stöd och hjälp till att leva ett liv utan kriminalitet efter avtjänat straff. Resultatet har varit mycket positivt och samarbetet med kriminalvården är gott.
Trots detta är det viktigt att betona att huvudansvaret för internerna när det gäller frigivningsförberedelser och frigivningssituationen är kriminalvårdens. Dessa uppgifter får inte överlåtas till frivilligorganisationer, vilket det finns risk för då ekonomin är ansträngd. Frivilligorganisationernas arbete skall ses som ett extra, viktigt, stöd.
Det finns en grupp barn i samhället som nästan aldrig uppmärksammas och som många gånger ”faller mellan stolarna”. Det gäller barn med någon eller i vissa fall båda föräldrarna i fängelse. Kriminalvården har egentligen inget ansvar för dessa barn men man har vidtagit åtgärder som gynnar dessa.
I dag har alla slutna anstalter besökslägenheter där barnen kan få möjlighet att träffa sin mamma eller pappa under mer normala förhållanden och under längre tid än vad den vanliga besökstiden tillåter. Under senare år har även föräldrautbildningar blivit en del av programverksamheten på flera av våra anstalter. Denna verksamhet måste nu komma igång på alla anstalter och personalen måste få vidareutbildning inom området så att verksamheten kan fortsätta att utvecklas.
Det är ofta en svår situation för barn att ha en förälder i anstalt. Erfarenheter från anstalten Gruvberget, en s.k. kursby i kriminalvårdens regi där familjen kan vistas och där man bl.a. bedriver föräldrautbildning, visar att barn till manliga och kvinnliga intagna reagerar mycket olika. Medan barn, särskilt pojkar, som har sina pappor på anstalt ofta agerar aggressivt och utåtriktat reagerar barnen till dömda mammor tyst på gränsen till depressivt. Detta problem måste uppmärksammas mer och barnen måste ges möjligheter att bearbeta sin speciella situation och få stöd och hjälp.
Det finns verksamhet som riktar sig till dessa barn på ett fåtal orter i landet. Denna verksamhet drivs av ideella organisationer och är mycket efterfrågad. Det visar att det finns ett stort behov av stöd till dessa barn. Verksamheten behöver ges möjligheter att utvecklas över hela Sverige. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Rolf Olsson (v) |