Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall nämnas i brottsbalkens bestämmelse om försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildningsinsatser om brottsbalkens bestämmelse om försvårande omständighet, 29 kap. 2 § 7.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens bestämmelse om olaga diskriminering i 16 kap. 9 §.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sexuell läggning och könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens bestämmelse i 5 kap. 5 § 4.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att könsidentitet skall omfattas av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 §.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att införa ett samarbete mellan HBT-organisationer och polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att höja polisens HBT-kompetens vid brottsutredningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad HBT-kompetens inom rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att hedersbrott mot HBT-personer måste uppmärksammas.
Riksdagens HBT-grupp är ett tvärpolitiskt nätverk i Sveriges riksdag som diskuterar och utarbetar förslag till riksdagsbeslut kring lagstiftning som berör homo- och bisexuella, och transpersoner. Totalt deltar ett 60-tal personer i gruppen. Motionen är undertecknad av en riksdagsledamot ur varje partigrupp som deltagit i nätverkets arbete med motionen.
HBT är en paraplybeteckning för ”homo- och bisexuella och transpersoner”. Homo- och bisexuella är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, t.ex. genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bl.a. transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Alla människor har vissa grundläggande behov gemensamma. Till dessa hör behov av kärlek, sex, trygghet och gemenskap med andra människor. Kärlek är en viktig drivkraft för såväl en personlig som samhällelig utveckling. Vår utgångspunkt är att kärlek och sexualitet mellan människor av samma kön är lika mycket värd som kärlek och sexualitet mellan människor av olika kön. Alla skall kunna leva ett värdigt liv, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homo- och bisexuella och transpersoner, vilket bl.a. tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
Riksdagen uttalade redan år 1973 i utskottsbetänkande LU 1973:20 att ”en samlevnad mellan två parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform”. I regeringens proposition 1986/87:124 heter det att ”den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.”.
Trots dessa ställningstaganden finns diskriminering även i lagstiftningen. Bristerna består till stora delar av att lagar och praxis inte är anpassade till den verklighet som råder samt att de i många fall missgynnar personer på grund av deras sexuella läggning eller könstillhörighet. I denna motion, som är ett resultat av vårt samarbete, föreslås sådana förändringar som vi anser är viktiga att genomföra för att målsättningen om ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle skall kunna uppnås. Denna vision innebär ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar mot personer p.g.a. deras sexuella läggning eller könstillhörighet.
I denna motion tar vi upp sådana frågor som behandlas i justitieutskottet.
Homo- och bisexuella och transpersoner är en grupp som ofta utsätts för olika typer av förtryck, våld och diskriminering i samhället. Det finns flera undersökningar, både nationella och internationella, som visar på giltigheten i detta påstående. Den på svensk mark mest uppmärksammade studien är kriminologen Eva Tibys doktorsavhandling ”Hatbrott?”, som pekar på att var fjärde homo- eller bisexuell person utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning.
För gruppen transpersoner finns det oss veterligen inga motsvarande undersökningar gjorda i Sverige, men samtal med t.ex. RFSL:s Stockholms brottsofferjour indikerar att utsattheten är minst lika stor för denna grupp som för homo- och bisexuella. Tidigare undersökningar har även visat att det riktade våldet gentemot homosexuella ofta handlar om deras sätt att klä sig och att deras beteende uppfattats som könsöverskridande. Då transpersoner på ett tydligare sätt ofta skiljer sig från den normativa könsrollen drabbas de troligen lika ofta som homo- och bisexuella.
Samma mörkerkrafter som angriper invandrare angriper ofta homo- och bisexuella, transpersoner och transvestiter. Homo- och bisexuella och transpersoner mördas p.g.a. sin sexuella läggning eller sin könsidentitet på samma sätt som invandrare mördas p.g.a. sitt etniska ursprung.
Sedan år 1994 är det, enligt 29 kap. 2 § 7 brottsbalken, en försvårande omständighet om syftet med ett brott är att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. År 2002 förtydligades också att bestämmelsen även gäller brott som begås p.g.a. offrets sexuella läggning. I dag nämns dock inte transsexuella personer uttryckligen i denna paragraf, vilket vi anser är olyckligt med tanke på gruppens stora utsatthet för riktad brottslighet. Därför anser vi att begreppet könsidentitet skall ingå i uppräkningen i brottsbalken 29 kap. 2 § 7. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En aktuell utredning från Brottsförebyggande rådet (”Hatbrott”, rapport 2002:9) visar dessutom att bestämmelsen sällan kommer till användning. Endast i vart sjunde undersökt rättsfall där paragrafen kunnat tillämpas har så skett. Regeringen bör därför ge rättsväsendets myndigheter i uppgift att öka kunskaperna om straffskärpningsparagrafens innebörd och användningsområde. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I brottsbalken finns sedan år 1987 ett förbud mot olaga diskriminering på grund av en persons homosexualitet (BrB 16 kap. 9 §). Således ges inget rättsligt skydd till personer som är bisexuella eller transpersoner. I 2001 års diskrimineringsutredning ”Ett utvidgat skydd mot diskriminering” (SOU 2002:43), föreslås att paragrafen skall ersättas av en motsvarande bestämmelse i en ny och sammanhållen lag mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning. Enligt utredningens förslag skulle diskrimineringsförbudet avse sexuell läggning (dvs. homo-, bi- och heterosexualitet), men fortfarande inkluderas inte könsidentitet. Lagstiftningen bör därför reformeras med utgångspunkt i att det diskrimineringsskydd som i dag återfinns i brottsbalken 16 kap. 9 § ska avse både sexuell läggning och könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt brottsbalkens 5 kap. 5 § 4 har åklagare möjlighet att väcka allmänt åtal för förolämpning mot någon med anspelning på hans eller hennes homosexuella läggning. Även denna paragraf bör vidgas till att avse både sexuell läggning och könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vi anser även att den nu genomförda reformen av brottsbalkens bestämmelse om hets mot folkgrupp ska kompletteras (BrB 16 kap. 8 §). Det är viktigt att inte stanna vid att kriminalisera hets med anspelning på sexuell läggning, utan också hets med anspelning på könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är oacceptabelt att hot, våld och diskriminering mot homo-, bi- och transsexuella personer skall behöva vara vardagliga företeelser i Sverige. FN:s konvention om de mänskliga rättigheterna, där alla människors lika värde och likhet inför lagen betonas, måste efterlevas. Sammantaget finns således ett grundläggande behov av rättsliga förändringar för att motverka förtryck, våld och diskriminering.
Polisen är en yrkesgrupp som är mycket viktig när det gäller att motverka brott mot HBT-personer. Också vad gäller att på ett adekvat sätt ta hand om brottsoffer ur denna grupp samt genomföra utredningar av brott som begåtts på grund av en persons sexuella läggning eller könsidentitet är polisens insatser av ovärderligt slag. För att bli bättre på detta skulle polisen behöva ett tätare samarbete med HBT-organisationer, dvs. organisationer för homo- och bisexuella eller transpersoner. En sådan samverkan skulle både öka polisens kunskaper och höja förtroendet för polisväsendet inom en brottsutsatt grupp där många drar sig för att anmäla brott eftersom de känner oro för vilket bemötande de skulle få hos polisen. Samverkan bör ske både på nationell nivå och på lokal nivå utifrån de förutsättningar som finns inom olika närpolisområden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
En annan åtgärd är att genom organisatoriska eller utbildningsmässiga insatser höja polisens kompetens i utredningar av brott mot HBT-personer p.g.a. offrets sexuella läggning eller könsidentitet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Av ovannämnda skäl är det också viktigt att höja rättsväsendets allmänna kompetens vad gäller homo- och bisexuella och transpersoners situation och utsatthet för brott. En allmän förstärkning av HBT-kompetensen bör ske både inom polisen, domstolsväsendet, åklagarväsendet och kriminalvården. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under senare år har ett berättigat fokus ställts på hedersrelaterade brott, s.k. hedersbrott. I det prioriterade arbetet mot hedersbrott bör också uppmärksammas att det hedersrelaterade våldet även vänder sig mot HBT-personer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Börje Vestlund (s) |
Martin Andreasson (fp) |
|
Claes Västerteg (c) |
Gustav Fridolin (mp) |