Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i alla internationella sammanhang skall verka för att stoppa människohandel, terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet och annan organiserad brottslighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ge uppehållstillstånd till av människohandel drabbade kvinnor och se över möjligheterna för asyl av humanitära skäl i Sverige.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om specialutbildade poliser vid fasta enheter för att effektivisera polisens arbete mot människohandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den bör kunna dömas till våldtäkt som har sexuellt umgänge med en person som man vet är tvingad till prostitution.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statlig hjälp till de ideella organisationerna i deras brottsförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder mot övergrepp i rättssak.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta buggning vid fall där grov brottslighet föreligger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lagstiftning bör ske för hur eventuell överskottsinformation som inte rör den aktuella brottsmisstanken får användas.
1 Yrkande 2 hänvisat till SfU.
Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även i vårt rättsväsende. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. I många olika typer av brott, till exempel terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet saknar nationella gränser betydelse. Samtidigt stannar ofta möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna typ av brottslighet vid gränsen. Det innebär att brottsligheten alltför ofta ligger några steg före rättssamhället. Därför är det nödvändigt att utveckla det gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete.
Handeln med människor har vuxit explosionsartat de senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och sexhandel. Centerpartiet lägger därför huvudvikten i denna motion på den delen av den organiserade brottsligheten. Sverige skall i alla internationella sammanhang verka för att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja offren och införa hårdare straff mot dem som handlar med kvinnor och barn.
Organiserad brottslighet sprider sig tyvärr i en alltför hög hastighet, och dessa brott måste med kraft motarbetas. Denna form av brottslighet har med tiden blivit allt brutalare, mer internationell och därmed mer besvärlig att komma åt. För att åstadkomma en tryggare tillvaro för medborgarna måste det till ett starkt, gränsöverskridande polissamarbete mot brott. Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor skall känna trygghet i gemenskapen. Därför bör samarbetet inom EU på det rättsliga området prioriteras under kommande år.
Vad som ovan anförts om att Sverige i alla internationella sammanhang skall verka för att stoppa människohandel, narkotikabrott, terrorbrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet bör ges regeringen till känna.
Sverige har, genom undertecknandet av Förenta nationernas människohandelsprotokoll, förbundit sig att ställa människohandlarna inför rätta och vidta åtgärder mot den organiserade brottsligheten.
Enligt uppskattningar kommer ca 500 000 kvinnor årligen som offer för människohandel till någon av EU:s medlemsstater. Enligt FN blir mellan 700 000 och 2 miljoner människor offer för människohandel varje år. Människohandeln kan ekonomiskt jämföras med den internationella drog- och vapensmugglingen. FN har uppskattat att de kriminella grupperna tjänar cirka 7 miljarder dollar varje år på handeln med kvinnor. Sverige är absolut inte förskonat från fenomenet människohandel.
Enligt Rikskriminalpolisen luras kvinnorna, ofta mycket unga, som regel med löfte om välavlönat arbete på restauranger eller liknande. Det kommer ofta från fattiga förhållanden i Östeuropa, Ryssland, Ukraina med flera länder. När de kommit fram till destinationslandet fråntas de identitetshandlingar, tvingas prostituera sig och hålls under uppsikt av hallickar som tar hand om merparten av kvinnornas inkomster. Många kvinnor misshandlas och våldtas, en del mördas. Det är svårt att återvända hem eftersom de flesta lider av psykiska och fysiska skador. När kvinnorna befinner sig i ett främmande land där de inte talar språket eller har tillstånd att befinna sig är hallickens makt och kontroll över dem total.
Offren för människohandel har sällan någon att vända sig till. En del kvinnor är på grund av erfarenheter från hemlandet rädda för polisen och vågar därför inte vända sig dit. Om de går till polisen riskerar de vidare att avvisas. Beroende på var kvinnorna kommer ifrån och vad de tvingats genomgå i det nya landet har många av dem svårt att återvända. De kan känna skam och skuld och skulle i vissa fall utestängas från gemenskapen i hemlandet på grund av vad de varit med om här. Det förekommer också att kvinnor lurats att tro att de skulle betraktas som brottslingar om de avslöjar sig. Till detta kommer hot mot dem själva eller deras familj i de fall de försöker ta sig ur sin situation. De rapporter som EU:s medlemsstater lämnat till Europol tyder på att hot mot såväl kvinnorna som deras familjer har blivit vanligare. Inte sällan har organiserade människohandlare kontakter i hemlandet som känner till kvinnans bakgrund, vilket kvinnan i sin tur känner till.
Det är vanligt att nu avsedda kvinnor antingen kommit in i ett land illegalt eller kommit in med stöd av till exempel turistvisering och sedan stannat kvar efter det att detta löpt ut. Under vistelsen har de utnyttjats för sexuella tjänster, antingen öppet på gatan eller hållits inlåsta för samma ändamål. När de upptäckts eller frivilligt tagit kontakt med polis har de saknat laglig grund för sin vistelse. Ofta har de då omedelbart avvisats utan att polisen försökt utreda under vilka förhållanden de kommit till och vistats i exempelvis Sverige. De drabbade kvinnorna måste ges uppehållstillstånd så att de kan stanna under hela rättegångsprocessen, och möjligheterna till asyl på grund av humanitära skäl bör ses över. Det behövs kunskap om människohandeln hos fler än hos polisen, inte minst inom vårdcentraler och andra som kan komma i kontakt med dessa kvinnor. Vad som ovan anförts om att ge uppehållstillstånd till drabbade kvinnor och se över möjligheterna för asyl av humanitära skäl i Sverige bör ges regeringen till känna.
Det enklaste sättet att stoppa all prostitution vore att män, eftersom det framförallt är män som är sexköpare, slutar att köpa sex. Men tyvärr är det inte så enkelt. Samhället måste ta sitt ansvar på olika sätt. Under förra året skärptes lagstiftningen vad gäller trafficking. Brottet jämställs nu med mord, våldtäkt och grova rån. Men det hjälper inte när polisen varken har resurser eller utbildning på området. Polisen måste få resurser att ha traffickinggrupper som specialutbildas för att arbeta med människohandel i de distrikt som är berörda. Polisen måste också bli bättre på att bekämpa den Internetbaserade prostitutionen där de yngsta och mest utsatta tjejerna ofta finns. Även tullen bör få ökade befogenheter att ingripa vid misstanke om människosmuggling och illegal invandring. Det är även viktigt att kvinnorna får hjälp att lämna sitt missbruk, och varje kommuns socialförvaltning bör ha en strategi för att hjälpa de prostituerade. Det är också angeläget att de sexköpande män som vill sluta att köpa sex har rätt att få hjälp. Vad som ovan anförts om specialutbildade poliser vid fasta enheter för att effektivisera polisens arbete mot människohandel bör ges regeringen till känna.
Det är som sagt efterfrågan på att köpa sex som skapar en sexhandel. Det är efterfrågan på att köpa sex av unga, kidnappade, hotade och tvångsprostituerade flickor som skapar trafficking. Det är alltför många som betalar stora belopp till hallickar för att få utnyttja och våldta barn, vilket gör att barnprostitution och trafficking ökar i en skrämmande takt.
Den som har sexuellt umgänge med en individ som man vet är tvingad till prostitution bör kunna dömas till våldtäkt. Detta bör ges regeringen till känna.
På senare tid har den organiserade brottsligheten börjat med allt mer övergrepp i rättssak. Det är ytterst allvarligt om vittnen har dragit tillbaka sina vittnesmål efter hot, vilket hänt de senaste åren, och det finns därför skäl att förstärka skyddet för vittnen och målsägare. Hoten mot målsägande och vittnen har dessutom ökat i antal. Vittnenas ställning som en vital del av rättsväsendet måste tryggas genom att skyddet för målsägande och vittnen förbättras. Vittnen bör i ökad omfattning ges stödpersoner som kan hjälpa till såväl under en förundersökningsprocess som under själva domstolsförhandlingarna. Det finns även skäl att skärpa domstolarnas tillträdeskontroll och utreda i vilken mån domstolarnas utformning påverkar vittnenas situation. Det är inte acceptabelt att vittnen eller målsägande inför en förhandling tvingas sitta i samma rum som den åtalade.
Många vittnen har reagerat kraftigt på den kallelse som domstolarna skickar ut inför en förhandling. I många fall är den allt annat än välkomnande och redogör på ett bryskt sätt för att vittnet kan tvingas att betala vite, hämtas av polis eller rent av bli skyldigt att betala rättegångskostnader om han eller hon inte dyker upp. Kallelserna bör således utformas på ett angenämare sätt så att de som vittnar känner att de gör en insats för samhället.
Vittnesstöd är en angelägen åtgärd i en situation när vittnena känner sig otrygga och osäkra. Den organisation med vittnesstöd som nu byggs upp i landet måste ha ett långsiktigt mål.
Frivilligorganisationernas arbete måste ske utifrån lokala förutsättningar så att organisationen byggs upp underifrån. För att vittnesstödet, brottsofferjourer och övrigt brottsförebyggande arbete ska fungera långsiktigt krävs ett statligt stöd till frivilligorganisationernas arbete. De som ställer upp som vittnesstöd måste ges skälig ersättning. Det arbete som utförs ideellt, med eller utan offentligt stöd, bör ständigt uppmärksammas och stärkas. Vad som ovan anförts om en statlig hjälp till de ideella organisationerna bör ges regeringen till känna.
På tio år har antalet dömda för övergrepp i rättssak fördubblats. Ökningen har skett successivt. En orsak till ökningen är enligt BRÅ att fler vågar anmäla hoten, men det står klart att det också handlar om en kraftig ökning av antalet hot. Övergrepp i rättssak förekommer också i samband med sexualbrott. Centerpartiet har reagerat över dessa oroväckande siffror och därför agerat i riksdagen för att få till stånd en straffskärpning. Om inte vittnen och målsägande törs agera i våra domstolar faller en väsentlig del av vårt rättssamhälle.
Vad som ovan anförts om åtgärder mot övergrepp i rättssak bör ges regeringen till känna.
Buggning ska få användas vid brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel grova narkotikabrott, mord och kidnappning. Däremot bör bland andra präster, läkare, advokater och journalister skyddas från att bli hemligt avlyssnade i sin yrkesroll. Det kan röra sig om själavård och bikt, advokaters klientsamtal och journalisters redaktionella arbete som måste skyddas. Beslut om eventuell avlyssning ska fattas av domstol.
Rättssäkerheten ökar genom att offentliga ombud tillåts delta i alla ärenden om hemliga tvångsmedel, till exempel även telefonavlyssning. Ombudet ska inte företräda en enskild misstänkt person utan alla enskilda som kan beröras av avlyssningen. Ombudet ska också kunna överklaga beslut som inte tillräckligt tillgodoser enskildas intressen. Den enskildes integritet måste hela tiden beaktas ytterst noggrant. Centerpartiet anser att detta är en väg att gå för att komma åt den riktigt grova brottsligheten. Vad som ovan anförts om att tillåta buggning vid grova brott bör ges regeringen till känna.
Den grova organiserade brottsligheten har lett till att det finns ett ökat behov av att i större utsträckning använda sig av den så kallade överskottsinformationen som polisen får i samband med till exempel hemlig telefonavlyssning av andra misstänkta. Idag råder det en allt för oklar bild av hur domstolarna får använda sig av detta material.
Det är givetvis bara bra om fler brott kan klaras upp och fler brottslingar dömas samtidigt som den enskildas rättssäkerhet måste beaktas. Det är följaktligen av stor vikt att lagstiftning sker för hur eventuell överskottsinformation som inte rör den aktuella brottsmisstanken får användas. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Margareta Andersson (c) |