Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetenshöjning avseende våld i enkönade parrelationer.
Mäns våld mot kvinnor betraktades länge som en privatsak. Det våld som utövades inom hemmets väggar ansågs som parternas ensak och något som utomstående inte skulle lägga sig i. Det synsättet håller på att vända i och med att vi i dag vet mer om mäns våld mot kvinnor. Lagstiftningen har ändrats under åren och stödinsatser har tillkommit. Trots det återstår det fortfarande mycket att göra och mörkertalet är stort.
Våld i enkönade parrelationer är än mer dolt. I en nyutgiven skrift av Nationellt råd för kvinnofrid, Kvinna slår kvinna och man slår man, konstateras det att, likt så många heterosexuella kvinnor, många bi- och homosexuella kvinnor och män i dag lever otrygga i sina egna hem. De är utsatta för misshandel, sexuella övergrepp och psykisk misshandel. Enligt tillgänglig europeisk och amerikansk statistik har 25 till 45 procent av alla lesbiska kvinnor varit utsatta för någon form av våld i en lesbisk relation. Det saknas säker statistik över homosexuella mäns situation, men även här finns det studier som antyder att utsattheten är minst lika hög som för lesbiska kvinnor.
De som utsätts för våld i en enkönad parrelation har att övervinna dels svårigheten att tala om att man blir slagen av sin partner, dels att tala om sin homosexualitet. Vi lever fortfarande i ett samhälle där många inte ens för sina närmaste har talat om att de lever med en partner av samma kön. Det finns också fördomar som försvårar upptäckten av våld i enkönade parrelationer. När en man slår en man möter omgivningen det med kommentarer som – ”det är väl bara att slå tillbaka”. En kvinna som blir slagen av en annan kvinna möts av attityden att ”det är inte möjligt, kvinnor slåss inte” – och blir därmed osynliggjord.
Vänsterpartiet anser att det behövs en kompetenshöjning bland alla de instanser som möter våld i partnerrelationer – polis, sjukvård, socialtjänst och kvinnojourer m.fl. – om våld i enkönade relationer. För att kunna ge rätt insatser krävs det också mer forskning.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Ingrid Burman (v) |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
Kalle Larsson (v) |
|
Elina Linna (v) |
Rolf Olsson (v) |
|
Gunilla Wahlén (v) |