Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning för att utvärdera effekterna av inskränkningarna i rätten till offentlig försvarare och frånvaron av lagstadgad rätt till tolk i brottmål.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning för att utvärdera 1997 års ändringar i rättshjälpslagen i enlighet med vad i motionen anförs.
I proposition 1983/84:23, som godtogs av riksdagen, begränsades rätten till offentlig försvarare i brottmål. Begränsningarna genomfördes av statsfinansiella skäl.
Rätten till försvarare kan givetvis ha betydelse för utgången av ett mål. Lagändringen från 1983 har aldrig utvärderats, inte heller har det gjorts några jämförelser med hur olika domstolar tillämpar lagen. Det är också så att tillgång till tolk inte är en rättighet utan domstolen har möjlighet att förordna tolk om det bedöms vara nödvändigt.
Regeringen bör tillsätta en utredning för att utvärdera effekterna av inskränkningarna i rätten till offentlig försvarare som genomfördes 1983 och hur frånvaron av lagreglerad rätt till tolk i brottmål påverkar den tilltalades möjligheter till försvar. Riksdagen bör göra en framställan till regeringen om detta.
Proposition 1996/97:9, som godtogs av riksdagen, har inneburit att rätten till allmän rättshjälp i tvistemål radikalt beskurits av statsfinansiella skäl. I princip hänvisas numera till rättsskyddet i hemförsäkringar m.m. När lagändringen förbereddes gjordes en undersökning av vilka grupper i samhället som i stor utsträckning saknade hemförsäkring. Inte oväntat visade det sig vara låginkomsttagare, invandrade, hyresgäster och andra grupper med svagare ekonomisk position än genomsnittet. Rättsskyddet är maximerat till 100 000 kronor per fall. Det har visat sig innebära att den som t.ex. driver en komplicerad vårdnadstvist i domstol kan riskera att stå utan juridiskt biträde i andra instans.
I försäkringstvister om trafikskador har en genomgång av domar i Svea hovrätt visat att när ett försäkringsbolag överklagat ett mål till hovrätten, har rättegångskostnaden för den som förlorat målet i genomsnitt uppgått till 170 000 kronor sedan rättsskyddet fråndragits. Det betyder att den som överväger att processa mot ett försäkringsbolag riskerar att dra på sig en personlig skuld på 170 000 kronor, en oerhörd summa för de flesta människor. Innebörden av detta är att man numera måste vara rik för att ha möjlighet att få rätt i Sverige. Domstolsverket har på regeringens uppdrag gjort en utvärdering av 1997 års förändringar i rättshjälpslagen. Utvärderingen redovisades i oktober 2001 och den utmärks av en mycket positiv uppfattning om hur förändringarna slagit igenom i praktiken. Emellertid präglas utredningen mycket påtagligt av ett kameralt synsätt, där det överordnade värdet är att statsutgifterna för rättshjälpen reduceras. Det föreligger därför ett behov av en kompletterande utvärdering i form av en parlamentarisk utredning som görs utifrån ett annat perspektiv, där den enskildes möjligheter att oberoende av ekonomisk ställning kunna hävda sin rätt ställs i fokus.
Domstolsverket förfaller att ha tappat bort att ”allas likhet inför domstolarna” är en grundläggande mänsklig rättighet som bl.a. stadgas i artikel 14 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, där målsättningen borde sättas högre än att Sverige inte skall göra sig skyldigt till ett direkt konventionsbrott.
Regeringen bör tillsätta en parlamentarisk utredning för att utvärdera 1997 års ändringar i rättshjälpslagen utifrån de angivna utgångspunkterna. Riksdagen bör göra en framställan till regeringen om detta.
|
Stockholm den 26 september 2003 |
|
|
Alice Åström (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Peter Pedersen (v) |