Innehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 2
Trygghet i hela landet 2
Stockholm – en utsatt region 2
Hög brottslighet kräver mer resurser 3
Stora evenemang urholkar resurserna 3
Stockholm behöver närpoliser 3
Förebyggande arbete 4
Inte tid för skolbesök 4
Insatser mot unga brottslingar 5
Stockholmspolisen, en slitsam arbetsplats 5
Fler Stockholmsproblem 5
Polisbristen 6
Kristdemokraternas utbildningsförslag 6
Resursbristens effekter 6
Ett utsatt yrke 7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fler poliser till Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökade ekonomiska resurser till Polismyndigheten i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att närpolisreformens intentioner kan uppfyllas i Stockholms län.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda resurser för att kunna prioritera ungdomsbrottsligheten i Stockholms län.
Kristdemokraterna anser att samhällsmedborgaren ska garanteras trygghet, säkerhet och ett väl fungerande rättsväsende. Den enskilde ska kunna lita på lagstiftningen och på myndigheterna. Rättstryggheten och rättssäkerheten kräver ett kvalificerat och effektivt rättsväsende som präglas av ett medborgarperspektiv. Instrumenten för en fungerande rättsstat måste därför tilldelas tillräckliga resurser och tillfredsställande kompetens. Polisens uppgift är att snabbt kunna ingripa när liv, hälsa eller värdefull egendom är i fara. Likaså måste brott som hör under allmänt åtal och kommer till polisens kännedom kunna utredas skyndsamt och på ett rättssäkert sätt. Detta är av fundamental betydelse för allmänhetens förtroende för polisen. Om polisen inte klarar dessa uppgifter finns det risk för att allmänhetens benägenhet att anmäla vissa brott minskar, eftersom de drabbade inte anser det vara meningsfullt att anmäla det inträffade. Vidare finns risk för att medborgargarden, som ytterst är en missnöjesyttring mot polisens knappa resurser, i allt större utsträckning organiseras på enskilda gruppers initiativ. Dessutom ökar utrymmet för de auktoriserade bevakningsföretagen att överta renodlade polisiära uppgifter. Under perioden 2001–2004 beräknas den totala anmälda brottsligheten öka med en till två procent per år. Detta måste få avtryck i ökade resurser, inte bara för att täcka nuvarande underskott, utan för att polisen framgent skall klara sin uppgift på ett godtagbart sätt.
De generella neddragningar som har skett över hela landet och resursfördelningen mellan länspolismyndigheterna utfaller mycket negativt för Stockholms läns del. Alltför stor del fördelas efter befolkningstal, inte efter faktiska brottsuppgifter. Det är nu oerhört angeläget att resurserna till brottsbekämpning ökar, men också att fördelningen av resurserna länen emellan ses över.
I Stockholm avskrivs t.ex. 78 procent av de misshandelsfall där det finns en misstänkt gärningsman. För ett år sedan gjorde en kriminalinspektör i Stockholms län en anmälan till Justitieombudsmannen där han ifrågasätter hur avskrivningarna går till. Han är oroad av att polisanmälningar om klart konstaterade brott resulterar i beslut om att förundersökning ej ska inledas. Riksåklagaren har också uttalat oro över utvecklingen av polisens brottsutredande verksamhet.
För att kunna utföra ett tillfredsställande förebyggande arbete och snabba ingripanden och utredningar av brott krävs att polisresurserna bättre korresponderar mot den faktiska brottsligheten. I Stockholms län är andelen brott avsevärt mycket högre än vad som motsvaras av befolkningsandelen. Det faktiska behovet måste ges större tyngd vid fördelning av resurserna över landet. Detta bör ges regeringen till känna.
Alltfler stora evenemang förläggs till Stockholm. Det kan vara konserter och idrottstävlingar men även konferenser, som av olika skäl kräver förstärkta polisinsatser. Även stora evenemang i andra delar av landet urholkar Stockholmspolisens resurser.
I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte. Kristdemokraternas mål är minst 1 närpolis per 1 000 invånare, vilket motsvarar cirka 8 900 närpoliser.
Närpolisreformen infördes 1994 efter ett riksdagsbeslut. Då indelades Stockholms län i 60 närpolisdistrikt. Närpolisverksamheten i Stockholm har haft stora problem. Flera av närpolisstationerna i Stockholm har slagits samman för att spara pengar. Syftet med närpolisreformen var att polisen skulle ha ett avgränsat geografiskt ansvar och finnas nära invånarna. Stora bostadsområden och storstadens anonymitet innebär i sig minskad risk för upptäckt. För att motverka detta är det särskilt viktigt att polisen finns och verkar lokalt. Otillräckliga budgetmedel och obesatta tjänster har urholkat polisens möjligheter att leva upp till målet att verka lokalt, där poliserna känner området och många av de boende i området känner poliserna. Inte minst det viktiga arbetet bland unga blir starkt åsidosatt när närpolisresurserna nyttjas till utryckningsverksamhet, utredningsarbete och annat polisarbete. Bekämpande av vardagsbrottslighet och brottsförebyggande arbete orkar och hinner poliserna inte med. Medborgarna upplever en ökad otrygghet. Detta är en utveckling som inte kan accepteras. Alltfler medborgare uttrycker en stark oro över att polisen inte syns och inte finns till hands i den egna kommunen och i bostadsområdet. Det är därför diskussioner om kommunalisering av polisen förs allt oftare inom stockholmsregionen. När polisen inte kan uppfylla medborgarnas krav på trygghet, säkerhet och ett fungerande rättsväsende kommer försäkringsbolag och ordningsvakter att ta över en del av polisens arbetsuppgifter i framtiden. Villaområden organiserar övervakning och skydd genom att anlita bevakningsföretag, och försäkringsbolag ser med tillfredsställelse att grupper av invånare åtar sig nattlig bevakning för att förhindra brott. Närpolisreformen var ett bra beslut, och modellen måste få resurser i Stockholmsregionen för att fungera och utvecklas enligt riksdagens intentioner. Detta bör ges regeringen tillkänna.
För närvarande råder en stor brist på polisresurser för att förebygga och följa upp ungdomsbrott i Stockholmsregionen. Resursbristen har bl.a. fått följande konsekvenser: Många ungdomsgäng kan härja ostört då många brott aldrig utreds, och om de utreds är handläggningstiden så lång att vittnen drar sig ur. När grövre brott anmäls, t ex narkotikabrott, kan det ta flera månader innan någonting händer. Åtal skall väckas inom sex veckor men det sker inte. Ungdomar under 15 år som begår brott ska överlämnas till socialtjänsten, men kontakterna mellan socialtjänsten och polisen fungerar inte som den bör, sannolikt till stor del på grund av resursbrist på båda håll, och följaktligen blir uppföljningen bristfällig. Detta leder till att polisen prioriterar misshandel och olaga hot medan stölder, skadegörelse och snatterier läggs åt sidan. Ingen egentlig yttre spaning hinner genomföras varför polisen inte kan bygga upp den personkännedom som skulle kunna hjälpa dem i deras arbete.
Många av Stockholmspolisens ärenden läggs ner därför att de blivit för gamla. Citypolisens spaningsrotel hinner bara utreda var tjugonde anmälan. När det gäller spaningsverksamheten påverkar den resultaten av upptäckta narkotikabrott. Finns ingen spaning är upptäcktsrisken liten. När exempelvis gatulangningsgruppen får in ett narkotikatips finns inga spanare som kan kontrollera uppgifterna.
Närpolisens huvuduppgift är att arbeta brottsförebyggande. I denna uppgift understryks vikten av att möta och samtala med ungdomar. Detta har så gott som helt försvunnit på grund av polisbrist. I var femte skola är det mer än tre år sedan eleverna fick möjlighet att träffa polisen. Samtidigt vill nio av tio skolor att polisen ska besöka eleverna oftare. Alla förlorar då kontakten mellan polis och ungdomar bryts. ”Fick jag välja mellan att få ytterligare en lärare till min skola eller en polis som visade sig då och då i klassrummen, skulle jag välja en polis”, säger rektorn på ett av Stockholms största gymnasier.
Vi kristdemokrater anser att handläggningen av ungdomsbrotten måste prioriteras. Det handlar om de signaler som samhället ger unga brottslingar. Om inte snabba åtgärder vidtas blir intrycket för de unga att samhället accepterar ett brottsligt beteende. Nyrekryteringen av brottslingar sker bland unga, kanske bara 10–12 år gamla. Många unga blir rånade av ungdomar i Stockholmsregionen. Mobiltelefoner, märkeskläder och kontanter blir rånarnas byten. Rånoffret får hot om repressalier om de anmäler brottet.
Den ökade brottsligheten bland unga människor måste mötas med både kortsiktiga och långsiktiga åtgärder. Särskilt viktigt är en snabb reaktion från samhällets sida. Snabba insatser krävs exempelvis genom närpolisverksamhet, samarbete mellan polis, socialtjänst och då det gäller unga människor skola och föräldrar samt väl fungerande ungdomsrotlar. I de kommuner där samarbete kring ungdomsbrottslighet finns mellan polis, skola och föräldrar har utvecklingen varit positiv. För det förebyggande arbetet behövs särskilda resurser för området. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är i Stockholm som arbetsuppgifterna inom polisen upplevs som mest slitsamma, det är här som övertidsarbete är vanligast och stressen störst. Många äldre poliser får idag läkarintyg på att de inte orkar med att arbeta nattetid. Detta ökar pressen på de yngre poliserna som måste arbeta mer och mer med risk för utbrändhet och en ökad flykt från polisyrket. De medel som avsatts till övertid tar också slut. Effekten blir färre poliser på gator och torg och längre utryckningstider. Med fler poliser minskar stressen och övertiden. Och med fler civilanställda som kan avlasta poliserna sådana arbetsuppgifter som inte kräver polisiär utbildning förbättras arbetssituationen och trivseln, vilket leder till färre långtidssjukskrivningar.
Till Stockholmspolisens akuta situation skall läggas det stora behov av poliser som behövs för att klara gränsbevakning och passkontroll. Stockholmsregionen är hårt drabbad av organiserad internationell brottslighet, allt från utländska ficktjuvsligor under sommarhalvåret till smugglings-, vålds- och stöldverksamheter organiserade från utlandet. Vi har en lång sjögräns, flera färjelinjer och Sveriges största flygplats där antalet resenärer kommer att öka. Stockholms län måste tilldelas fler poliser och mer resurser för att polisen skall kunna utföra ålagda uppdrag. Behovet av fler poliser i Stockholmsområdet bör ges regeringen till känna.
I dag finns drygt 16 000 poliser. Det skulle behövas minst 19 000 för att klara verksamhetsmålen, enligt Rikspolisstyrelsen. Fram till 2010 kommer minst 5 500 poliser att pensioneras (de som kanske kommer att pensioneras vid 61 års ålder är ej inräknade). Hög medelålder och pensionsavgångar innebär att behovet av nyrekrytering är mycket större än vad den politiska majoriteten vill medge. Kristdemokraterna vill intensifiera polisutbildningen med syfte att antalet poliser år 2008 ska uppgå till 19 000. Vi anser att det behövs en närpolis per 1 000 invånare.
Vilken regeringens egentliga målsättning är förefaller alltmer höljt i dunkel. För ett par år sedan gick deras förslag ut på att det ska finnas 18 500 poliser år 2010. I ett senare skede talades om 20 000 poliser år 2010.
Rekryteringen måste öka i snabbare takt, de två nya polishögskolorna måste kompletteras med ytterligare utbildningssatsningar förlagda till universitet i närområdet, geografiskt förlagda så att unga från olika delar av landet stimuleras att söka till polishögskolan. Kristdemokraterna vill öka utbildningstakten av poliser för att uppnå 19 000 poliser till år 2008. I RPS budgetunderlag står det att Polishögskolan i Växjö ger effekt först 2004. Därutöver tillkommer ytterligare problem om inte regeringen avsätter resurser så att polismyndigheterna kan anställa de studerande som nu genomgår polisutbildningen. Ett sådant förfarande ger vilseledande signaler och påverkar framtida möjligheter att rekrytera nya studerande.
Resurserna räcker inte för att genomföra målskrivningarna, att prioritera brottsbekämpning genom att utveckla det problemorienterade arbetssättet och närpolisorganisationen. Länspolisstyrelserna har under året brottats med hur rationaliseringsarbetet ska kunna genomföras samtidigt som verksamhetsmålen ska uppnås. Verksamheten måste anpassas efter budgeten, vilket innebär att stora delar av landet står utan polis kvälls- och nattetid, och många polisstationer har tvingats hålla sommarstängt. Detta är inte acceptabelt.
Många samhällsmedborgare upplever sig utelämnade och otrygga. En del tar lagen i egna händer och de som har råd betalar sitt skydd genom vaktbolag. Idag finns en allmänt utbredd uppfattning att man ska vara glad om man kan komma fram till polisen och anmäla brottet. Lyckas man med det så är ändå risken stor att det aldrig blir utrett. Den enda nyttan med somliga anmälningar är att de kompletterar statistiken. I början av 80-talet klarades två av fem brott upp, cirka 40 procent. Idag klaras bara ett av fyra brott upp, cirka 25 procent. Idag skrivs många anmälningar av så fort de har registrerats. Stulna cyklar, inbrott i bilar och bostäder, väskryckning, fickstölder, skadegörelse och klotter anmäls enbart för att tillfredsställa försäkringsbolagen. Dagens cirka 16 000 poliser räcker helt enkelt inte till.
Många inom poliskåren är långtidssjukskrivna. Polisarbetet är slitsamt, personalpolicyn är otillräcklig och rehabiliteringsinsatserna minimala. Åldersstrukturen inom polisen gör att alltfler inte kan arbeta med utryckningstjänst och medborgaren står då utan polis. Det är viktigt att det finns kompetenta rehabiliterare som kan stötta och hjälpa dem som går långtidssjukskrivna så att de kan återkomma i arbete. Sjukfrånvaron är starkt oroande. Förklaringar till den höga sjukfrånvaron inom polisen är hög medelålder, stress, övertid, strukturförändringar och besparingar.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ingvar Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Stefan Attefall (kd) |
Helena Höij (kd) |