Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utvärdera styrsystemet inom polisen samt se över länspolisstyrelsernas reella möjligheter att genomföra verksamhetsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om resurser till polisväsendet.
Både på landsbygden och i storstäderna är problemen med polisbristen stora. Nedrustningen av rättsväsendet har lett till en utveckling på kommunal och nationell nivå som kräver åtgärder. I Jönköpings län innebär polismyndighetens långsiktiga personalplanering 470 poliser. En enig polisstyrelse i länet har i verksamhetsplanen deklarerat att det finns behov av ytterligare ca 50 poliser för att leva upp till statsmakternas uppdrag och ambitioner. Men resurserna saknas.
Rikspolisstyrelsen har angett att antalet poliser behöver öka från cirka 16 100 till 19 000 för att klara de mål som statsmakterna ställt upp. Polisen behöver ytterligare resurser för att sanera ekonomin. Som regeringen själv framhåller i budgetpropositionen är ”polisens ekonomiska situation även fortsättningsvis bekymmersam”.
Ny teknik och bättre organisation kan göra myndigheterna mer effektiva. Men ingen teknik eller organisationsförändring kan förändra det faktum att resurserna är för små i förhållande till medborgarnas förväntningar och statsmakternas krav. Krisen inom polisen är uppenbar och har så varit under en längre tid. Både på landsbygdden och i storstäderna saknas tillräckliga resurser för att polisen ska kunna leva upp till de berättigade krav som medborgarna ställer. Polismyndigheterna och de förtroendevalda i länspolisstyrelserna har inte tilldelats de resurser som fordras för att leva upp till de krav som statsmakterna ställer. Denna urholkning av rättsväsendet är ett direkt hot mot demokratin. När otryggheten breder ut sig och laglösheten firar nya triumfer tappar samhällsmedborgarna tilltron till rättssamhället och så även till politikens förmåga att påverka samhällsutvecklingen. Många brottsanmälningar blir aldrig föremål för brottsutredning. Den enda nyttan med somliga anmälningar är att de kompletterar statistiken och tjänar som ett underlag för krav gentemot försäkringsbolag.
Fördelningen av pengar till de olika polisområdena görs av Rikspolisstyrelsen under ledning av rikspolischefen. Det finns kritik från glesbygdsområdena att alltför mycket pengar går till storstadsregionerna. De mindre länspolisområdena får svårt att rekrytera poliser. Det finns poliser som uttrycker att det är säkrare att arbeta i Stockholm än i glesbygd. Där finns åtminstone kollegial polishjälp inom rimligt avstånd. Det är ytterst viktigt att resurser finns också på landsbygden. Mycket tyder på att många grova brott medvetet förläggs till platser där det är ont om poliser.
I det lokala arbetet har många kommuner lyft fram behovet av en utvecklad närpolisverksamhet, inte minst i brottsförebyggande syfte. Det som händer idag är att närpolisverksamheten blir lidande av de besparingar som måste göras. Det finns en risk att det som var själva kärnan i närpolisreformen, det förebyggande polisarbetet, prioriterats ner. Enligt Rikspolisstyrelsen har det varit nödvändigt att minska närpolisens verksamhet för att klara av det som brukar betecknas som måste verksamhet, nämligen i huvudsak ingripandeverksamheten.
Myndigheterna och länspolisstyrelserna brottas med frågor som handlar om hur rationaliseringsarbetet ska kunna genomföras samtidigt som verksamhetsmålen ska uppnås. Problemet för de lokala myndigheterna är att anpassa verksamheten och rationaliseringsarbetet efter de lokala förutsättningarna. Målen med verksamheten preciseras av Rikspolisstyrelsen och är utvecklade inom ramen för budgetprocessen vilka då slutligen påverkas av de resurser som ställs till polisdistriktens förfogande. Det ankommer på regeringen att till landets polismyndigheter fördela medel som anvisas för polisväsendet och detta sker via Rikspolisstyrelsen. Men om inte Rikspolisstyrelsen har tillräckligt med resurser att fördela, vilket är fallet idag, går det inte att leva upp till verksamhetsmålen.
Stora delar av landet står utan närheten till polis kvälls- och nattetid. Flera polisstationer i länet har också tvingats hålla sommarstängt. Poliser finns alltid att tillgå men kan befinna sig många mil bort då länet är stort. Vid behov av hjälp eller ingripande från närmaste utryckningspolis kan det därför dröja en timma eller i vissa fall längre. Många samhällsmedborgare upplever sig utlämnade och otrygga. Glesbygden är särskilt drabbad eftersom det där är lång väntan på polisutryckning.
Idag gör poliser saker som mer effektivt kunde skötas av andra. Poliser använder ibland hela dagar att transportera anhållna till olika häkten i regionen på grund av brist på häktesplatser. Inte sällan sker transport av exempelvis berusade personer till sjukhus med poliseskort. Samtidigt ringer samhällsmedborgaren och anmäler vardagsbrottslighet och får vänta på att polisen ska komma. När polisen kommer skrivs en anmälan som så småningom alltför ofta avskrivs utan åtgärd. Detta är mycket olyckligt då vi riskerar att allmänheten på sikt förlorar tilltron till polis och rättsväsende, en av våra viktigaste demokratiska strukturer. Nedskärningarna har gått för långt inom rättsväsendet. Därmed hotas rättssäkerheten. Det är nödvändigt att satsa på fler poliser.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Göran Hägglund (kd) |
Maria Larsson (kd) |