Ett av de allvarligaste hoten mot en fungerande rättsstat är om medborgarnas tilltro till statens möjligheter att garantera trygghet och säkerhet försvinner. Polisen har den centrala rollen i arbetet för att motverka brott och våld i samhället. En viktig förutsättning för detta arbete är att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och varje stadsdel i de stora städerna. Centerpartiet föreslår därför i sitt budgetförslag ökade satsningar som öppnar möjligheter för en fjärde polishögskola och 2 000 nya polistjänster. Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Detta förutsätter i sin tur fler civilanställda inom polisen.
Centerpartiet tillför därför i ett första skede ytterligare 900 miljoner till polisorganisationen och kriminalvården under kommande budgetperiod. I takt med att det statsfinansiella läget förbättras har tillförseln av ytterligare ekonomiska resurser till polisen mycket hög prioritet.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 2
3 Förslag till riksdagsbeslut 3
4 Inledning 5
5 Polisens uppbyggnad 5
6 En disponibel polis 6
7 Närpolisen 7
8 Hela Sveriges polis 9
9 Polisutbildningen 11
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en granskning av polisstyrelserna för att stärka det demokratiska inflytandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att genom fler och nytänkande ledarskapskurser inom polisen ökar möjligheten att skapa ett ledarskap som utmärks av öppenhet och delaktighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att antalet civilanställda i polisorganisationen behöver öka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kvalitetssäkra polisens brottsutredningsverksamhet för att slå vakt om rättssäkerheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att börja använda DNA-registrering vid brott som ger minst sex månaders fängelse.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att stärka polisens verksamhet genom bl.a. förbättrade skyddsutrustningar, mobila enheter och fungerande datasystem.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förbättrade rutiner och attityder inom polisen när det gäller brott mot kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att polisen finns tillgänglig dygnet runt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vidta åtgärder för att minska det resursslöseri som polisens och tullens häktestransporter innebär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att delegera ansvaret för att besluta om insatser av den särskilda beredskapspolisen från regeringen till Rikspolisstyrelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över för- respektive nackdelarna med en eventuell kommunalisering alternativt regionalisering av polisen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om närpolisens betydelse mot vardagsbrottsligheten, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närpolisverksamheten skall bli den naturliga basen för all polisverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det vid fördelningen av polisresurser även tas hänsyn till glesbygdens förhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förkortad utryckningstid för polisen på landsbygden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdet av en fungerande sjöpolisverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inrätta en fjärde polishögskola i närheten av någon befintlig högskola eller universitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att utbilda fler poliser med invandrarbakgrund.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bredda kompetensen vid antagningsförfarandet till polisutbildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka möjligheter för polisen att göra karriär inom sitt yrke.
Att skydda medborgarna mot våld och övergrepp och att garantera individens rättssäkerhet är avgörande för tilltron till systemet. Ett stort förtroende för polis, åklagare, domstolar och kriminalvården från allmänhetens sida är en av hörnstenarna i ett fungerande rättssystem.
Närhet mellan medborgarna och de rättsvårdande myndigheterna är viktig för att detta förtroende ska kunna skapas. Centerpartiet har därför valt att även skriva särskilda kommittémotioner angående rättstrygghet, kriminalvården samt om åtgärder mot organiserad brottslighet och sexualbrott, varför vi inte behandlar dessa delar av rättsväsendet i denna motion.
De operativa ledningsfunktionerna centraliseras och minskas i alla län. Detta är oacceptabelt. Den reform som polisstyrelserna genomgått förefaller inte ha fått något genomslag. Styrelserna verkar ha fått ett ökat ansvar men minskade befogenheter. Ansvarsområdena verkar bara bli större. Med tanke på att en tid gått med det nya systemet är det dags att se över hur det demokratiska inflytandet fungerar inom våra polisstyrelser. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisväsendet behöver på många håll ett tydligare och effektivare ledarskap. Dessutom krävs en betydligt bättre målstyrning än vad som är fallet idag. Ledningsansvaret för cheferna i de olika polisdistrikten måste tydliggöras. Detta gäller självfallet även för Rikspolisstyrelsen. Chefskapet måste bli modernare och utmärkas av öppenhet och delaktighet. Även polismyndigheten måste våga förnya och riva gamla och förlegade strukturer som förstör mer än vad de skapar. Därför måste fler ledarskapskurser inom polisen genomföras. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisens arbetsuppgifter bör renodlas på så sätt att polisen kan ägna sig åt det man är bra på, dvs att sköta de polisiära uppgifterna, medan civilanställda ägnar sig åt att sköta den dagliga praktiska och administrativa delen av arbetet. Som exempel kan nämnas polisens svårighet att prioritera miljöbrotten på grund av den höga arbetsbelastningen. På detta område, liksom på många andra områden, bör polisen i ökad omfattning kunna ta hjälp av civilanställda för att effektivisera verksamheten. Ett ökat antal civilanställda inom polisen bör därför eftersträvas. Detta bör ges regeringen till känna.
Det har visat sig att kvaliteten på brottsutredningarna försämrats under 1990-talet. Därför är det angeläget att polisen ständigt följer upp och utvecklar brottsutredningsverksamheten. Det behövs fler utredare inom polisen. Idag är medelåldern oroväckande hög bland utredarna. Erfarenheterna från de modeller för kvalitetssäkring av brottsutredningar som finns bör i högre utsträckning tas tillvara och spridas inom polisen. Ett annat viktigt led i att kvalitetssäkra brottsutredningar och slå vakt om rättssäkerheten är att utveckla förhörstekniken och förhörsmetodiken. Vad som ovan anförts om att kvalitetssäkra polisens brottsutredningsverksamhet bör ges regeringen till känna.
Det är nu hög tid att även börja DNA-registrera brottslingar som begår brott som ger minst 6 månader i straffvärde. För att kunna lösa riktigt grova brott så är det till stor nytta att kunna identifiera brottslingar som tidigare begått brott som gett lägre fängelsestraff. Det är dock inte skäligt att DNA-registrera för mindre brott som enbart ger korta fängelsestraff eller böter. En rimlig avvägning är att DNA-registrering får ske på dem som begår brott som ger minst 6 månader i straffvärde. Förfarandet liknar i hög grad det när man tar fingertryck. Det är dock absolut nödvändigt att det inte går att utläsa något från DNA-testet som inte har att göra med själva bindningsfrågan. Det kan röra sig om ärvda sjukdomar och annat. Dagens teknik är emellertid utformad på så sätt att det inte går att använda DNA-registrering till något annat än identifiering. Vad som ovan anförts om att börja använda sig av DNA-registrering av de som begår brott som har minst sex månaders straffvärde bör ges regeringen till känna.
För att polisen skall kunna utföra ett bra jobb så måste deras arbetsmiljö vara acceptabel. Poliser som skadats i tjänsten skall inte behöva drabbas ekonomiskt och stödverksamheten inom polisen för de som drabbas av psykiskt eller fysiskt våld måste bli bättre. Likaså måste polisens utrustning bli bättre, det kan gälla allt från skyddsutrustningen till bra bilar och ett fungerande datasystem. När det gäller förnyandet av polisens kommunikationsutrustning är det viktigt att endast de bästa systemen används. Det är även värt att pröva att utrusta vissa polisbilar med utökade kommunikationsmöjligheter och annan utrustning så att dessa kan fungera som mindre mobila polisstationer. Vad som ovan anförts om att stärka polisen bör ges regeringen till känna.
Att förhindra våld mot kvinnor och barn måste bli en prioriterad fråga i hela samhället. Polisväsendet bör ha en organisation och rutiner anpassade till detta. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidiga beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Även informationen inom polisen måste förbättras. Attityderna bland de verksamma i poliskåren måste förändras när det gäller lägenhetsbråk, dvs våld inom hemmet. Dessa brott får inte betraktas som förmildrande bara för att tillbuden sker i hemmet. Attitydfrågor som dessa bör tas upp i undervisningen på polishögskolorna. Vad som ovan anförts angående nya rutiner och attityder inom polisen när det gäller brott mot kvinnor och barn bör ges regeringen till känna.
Polisyrket kan innebära obekväma arbetstider för polisen och därför måste lönen anpassas och höjas efter dessa förhållanden. Medborgarna ska känna att de har tillgång till polis när de behöver den servicen. Dagens verklighet överensstämmer inte med denna önskan.
I dag ser vi fortfarande problem med hur polismyndighetens resurser fördelas över landet samt hur organisationen fungerar. Det finns i dag på flera håll brister i resursanvändningen då schemalagd arbetstid inte stämmer överens med behoven samt då vakanta tjänster inte kan tillsättas. Andelen tjänstgörande poliser under helgnätterna har minskat. Polisen måste jobba på de tider som de bäst behövs, och detta innebär att ett tillräckligt antal poliser måste tjänstgöra kvälls-, natt- och helgtid. Detta bör ges regeringen till känna.
Polisväsendet måste vara flexibelt och snabbt kunna möta en ny situation på lokal nivå. Statsmakterna har att kontinuerligt följa denna utveckling och vid behov ingripa för att se till att polisorganisationen fungerar optimalt. För att detta skall vara möjligt är det en förutsättning att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och, i de stora städerna, varje stadsdel.
Med den personella resursbrist som finns i alla delar av landet är det inte godtagbart att poliser tvingas utföra arbetsuppgifter som ligger under deras kompetensnivå, uppgifter som minst lika bra skulle kunna utföras av andra än poliser, och till betydligt lägre kostnad. En av dessa uppgifter är transporter av anhållna och häktade till och från häktesförhandlingar. På vissa ställen kan två till tre heltidstjänster inom polisen vara upptagna med häktestransporter. För tullen är situationen lika orimlig. Det är hög tid att vidta åtgärder för att komma till rätta med det resursslöseri som polisens och tullens häktestransporter innebär. Detta bör regeringen ges till känna.
Sedan den 1 januari 2002 finns 1 500 särskilda beredskapspoliser utbildade och placerade vid polismyndigheterna runt om i Sverige. Dessa har en bättre utbildning och bättre utrustning än den tidigare beredskapspolisen och ska dessutom kunna användas även i fredstid till polisiära uppgifter. Enligt Förordning om beredskapspolisen är det regeringen som efter framställning från Rikspolisstyrelsen beslutar när beredskapspoliserna får tas i bruk. Rikspolisstyrelsen har i en skrivelse begärt att detta beslutsmandat ska flyttas från regeringen till Rikspolisstyrelsen samt att möjligheten att använda den särskilda beredskapspolisen ska utökas.
Den särskilda beredskapspolisen är visserligen fortfarande relativt ny men det är anmärkningsvärt att beredskapspolisen ännu inte varit i tjänst. Såväl till EU-toppmötet i Göteborg som efter händelserna den 11 september 2001 har framställningar om att få använda den särskilda beredskapspolisen gjorts, men regeringen har inte fattat beslut om att de får användas vid ett enda tillfälle. Det är därför hög tid att delegera ansvaret för att besluta om insatser av den särskilda beredskapspolisen till Rikspolisstyrelsen. Detta bör ges regeringen till känna.
Kunskaper som finns hos polisen om brott och ordningsproblem skall användas för att angripa och förebygga sådana problem i det lokala samhället. Det var syftet med närpolisreformen – resultatet blev något helt annat. En fungerande närpolis möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Möjligheterna för polisen att förebygga och förhindra brott ökar därmed. Dagens rättspolitik hindrar tyvärr denna utveckling. Närpolisverksamheten får inte de ekonomiska förutsättningar som krävs för att bedriva en fungerande verksamhet. Detta har lett till funderingar runt om i landet om det skulle bli bättre ifall man kommunaliserade eller regionaliserade polisen. Denna diskussion belyser just vikten av väl överlagda resurser till polisen. För att lyfta upp denna fråga på agendan kan det vara värt att se över för- respektive nackdelarna med en eventuell kommunalisering alternativt regionalisering av polisen. Detta bör ges regeringen till känna.
Närpoliserna måste vara synliga och därmed vara ute i samhället så mycket som möjligt inom sitt närpolisområde. Det är därför angeläget att inte närpolisernas tid upptas av för mycket inre tjänst. En annan angelägen åtgärd för att stärka närpolisreformens genomslag är att begränsa närpolisens ansvar för utryckningsverksamhet. En av intentionerna bakom närpolisreformen var att närpolisen skulle ha ett begränsat utryckningsansvar, för att planerade aktiviteter skulle kunna genomföras på ett effektivt sätt. Erfarenheterna från idag visar emellertid att närpolisen ofta får rycka in och förstärka utryckningsverksamheten. Detta bidrar till att många närpolistjänster inte är besatta, vilket i förlängningen innebär att förutsättningarna för närpolisreformen allvarligt rubbas.
Närpolisen och dess problemorienterade arbetssätt spelar en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet av flera skäl. Det problemorienterade arbetssättet innebär bland annat att närpolisverksamheten skall bedrivas i samverkan med dem som bor och verkar i området samt att de poliser som är verksamma i närpolisområdet skall arbeta mot brotts- och trygghetsrelaterade mål, där varje polis tilldelas ett personligt ansvarsområde. Arbetssättet innebär vidare att arbetet skall inriktas mot vardagsbrottsligheten inom närpolisområdet, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott.
Vad som ovan anförts om närpolisens betydelse mot vardagsbrottsligheten, mot de där förekommande ordningsproblemen samt i synnerhet mot vålds- och narkotikabrott bör ges regeringen till känna.
En fungerande närpolisverksamhet är nämligen ett av de viktigaste vapnen i kampen mot ungdoms- och gängvåld, och därför skall ungdomsbrotten så långt som möjligt handhas av närpolisen. Närpoliser har större förutsättningar att arbeta problemorienterat än kollegor med primärt ansvar för utryckningsberedskap. De arbetar dessutom med all typ av polisverksamhet, vilket ger dem många olika verktyg att lösa problemen i närområdet. Då de är stationerade i närområdet har de goda möjligheter att bygga upp kontakter med lokala institutioner, organisationer och allmänheten. God personkännedom mellan polis och allmänhet är värdefull, då det ger möjlighet för naturliga kontakter att utvecklas.
Närpoliser har ofta god kunskap om situationen i sitt arbetsområde. De känner ofta till vilka ungdomar som är eller ligger i riskzonen för brottsligt beteende. Idag är det tyvärr många närpoliser som säger upp sig eftersom de är så besvikna på att närpolisidén håller på att haverera. Närpoliser har naturliga möjligheter att ta kontakt med ungdomar och arbeta brottsförebyggande. I detta arbete är det viktigt att de tar föräldrar till hjälp. Med en ökad satsning på närpolisverksamhet, som vi förordar, blir också förutsättningarna större för samarbete mellan familjen, skolan, andra myndigheter och polisen. Det är av största vikt att besök av polis blir ett naturligt och positivt inslag i undervisningen och det dagliga livet på våra skolor.
Antalet innevånare i närpolisområdena får inte vara för stort även om utvecklingen går åt det hållet. I ett stort område finns det liten möjlighet för närpolisen att få den personkännedom som utgör basen för verksamheten. Det måste göras noggranna områdesanalyser för att bestämma hur stort område en ensam närpolis kan klara av. Det avgörande för denna bedömning måste dock vara strukturen på ansvarsområdet och de problem som där finns att lösa. Närpolisverksamheten måste bli den naturliga basen för all polisverksamhet. Det är av största vikt att närpolisverksamheten prioriteras även i ett kärvt ekonomiskt läge för polisen.
Vad som ovan sagts om att närpolisverksamheten ska bli den naturliga basen för all polisverksamhet bör ges regeringen till känna.
En regional klyvning av landet har skett vad gäller tillgång till polis. Det är glest med närpoliser på den svenska landsbygden. Det är generellt sett stora områden som skall bevakas av få poliser. Dessutom utökas redan stora bevakningsområden med ytterligare områden under helgkvällarna, då många närpolisstationer är obemannade. Under helgkvällar är den polisiära närvaron som lägst. I Gällivare/Jokkmokk, för att ta ett exempel, är ofta bara två poliser i tjänst och de förväntades ansvara för en yta som är större till exempel hela Belgiens yta.
Dessa faktorer gör att antalet poliser som kan eller bör vara i yttre tjänst under helgkvällar eller nattskift är mycket begränsat och på så vis står vissa områden under mycket starkt tryck under dessa tider. Därför haltar också schemat för helgbemanningen och konsekvensen blir att vissa områden vissa helger helt måste förlita sig på polis från centralorten.
Förändringar i samhället, bland annat till följd av urbanisering, har lett till ökad tillgång på stöldbegärliga objekt och minskad social kontroll. Förändringarna påverkar olika delar av landet på skilda sätt. De strukturella förändringarna skiljer sig kraftigt åt mellan exempelvis Stockholmskommuner och Norrlandskommuner. Till en viss del är det självklart att det finns variationer mellan landets kommuner när det gäller brottsnivå, förändringar i antalet brott och brottsstruktur. En stor del av variationen förklaras givetvis av skillnader i antalet invånare i kommunerna. Bland kommuner med högst brottsnivåer finns nästan bara större städer och bland de med lägst brottsnivåer nästan bara landsbygdskommuner.
Det är så att områden med många invånare och en relativt sett högre brottslighet generellt sett också har fler poliser. Ju större en tätort är, desto fler brott begås per invånare. Detta betyder inte att polisresurserna ska koncentreras enbart till de större orterna på bekostnad av de mindre. Som boende på landsbygden ska man kunna känna sig trygg. Man ska inte behöva vänta i flera timmar på att polisen ska komma.
För att möta glesbygdens speciella problem med långa avstånd är det av vikt att det vid fördelningen av polisresurser inom landet även tas hänsyn till glesbygdens förhållanden. Regeringen förespråkar tyvärr en kraftfull regional klyvning även på rättsväsendets områden. Centerpartiet anser i motsats till regeringen att alla medborgare har lika rätt till en trygg tillvaro oavsett var i landet man befinner sig. Det handlar om något så enkelt som lika villkor. Vad som ovan anförts om att det vid fördelningen av polisresurser inom landet även ska tas hänsyn till glesbygdens förhållanden bör ges regeringen till känna.
Polisen i landsbygdsområden ska ha möjlighet till en flexiblare lösning vad gäller arbetsplatsens lokalisering. Som ovan nämnts finns ett flertal polisområden som är väldigt stora. Polishuset kan ligga väldigt långt borta från en brottsplats och poliserna kan bo långt borta från polishuset. Tiden som går åt för polisen att först ta sig till polishuset för att hämta sin utrustning för att sedan ta sig till brottsplatsen kan användas bättre. Har polisen möjlighet att ha en del av sin utrustning, sin materiel och sin polisbil hemma i garaget kan utryckningstiden förkortas avsevärt. En förkortad utryckningstid skulle troligen uppfattas positivt av medborgarna. Vad som ovan anförts angående en förkortad utryckningstid bör ges regeringen till känna.
Sjöpolisverksamheten har de senaste åren varit föremål för neddragningar. Detta är allvarligt eftersom det blir allt svårare att kunna garantera rättssäkerheten för kustbefolkningen.
Sjöpolisen skall bedriva allmän polisiär verksamhet och utgöra skärgårdens närpolis, bedriva övervakning i syfte att höja säkerheten till sjöss i skärgården samt utgöra en resurs i sjöräddningen. Den har också en roll i gränsövervakningen. Markering av polisiär närvaro i stora skärgårdsområden har dessutom ett värde i sig. Behovet av sjöpolisverksamhet hänger samman med befolkningskoncentration, trafikintensitet både när det gäller yrkes- och fritidstrafik och inte minst skärgårdarnas omfattning. Befolkningskoncentrationen gäller antalet bofasta på öar utan landförbindelser men också i hög grad närheten till stora befolkningscentra, som alstrar en stor fritidsbåtstrafik och annan omfattande fritidsverksamhet. Behovet av sjöpolisen är följaktligen stort. Samarbetet med andra instanser, främst Kustbevakningen och kommunal räddningstjänst, bör utvecklas. Även samarbetet med tullen och den vanliga polisen behöver stegras. Vad som ovan anförts om värdet av en fungerande sjöpolisverksamhet bör ges regeringen till känna.
För det första måste antalet poliser öka. Idag finns cirka 16 000 poliser. Enligt polisförbundet är den faktiska siffran ibland så låg som 14 000 på grund av bland annat sjukskrivningar. Socialdemokraternas beslut att stänga intagningarna till polishögskolorna var ett av 90-talets största fiaskon. Nu måste det till en ökning. I ett första steg vill Centerpartiet utöka antalet poliser med 2 000 stycken. På längre sikt anser vi att antalet poliser borde öka till 20 000.
Till detta kommer att rekryteringsbehovet på sikt påverkas av den relativt höga medelåldern inom poliskåren och en förväntad ökad rörlighet bland främst yngre poliser. Rekryteringen av poliser bör därför öka väsentligt. Kapaciteten på polisutbildningarna i Stockholm, Umeå och Växjö måste därför utnyttjas maximalt, och det bör även inrättas ytterligare en fjärde polishögskola i närheten av någon befintlig högskola eller universitet. Detta bör ges regeringen till känna.
Det måste vidare till en stor satsning för att rekrytera poliser med invandrarbakgrund. Antagningsenheten vid polishögskolorna måste ges ökade förutsättningar att anta aspiranter som reflekterar det samhälle de verkar i. Idag är det en alldeles för liten andel av de cirka 16 000 poliserna som har invandrarbakgrund. En del av ungdomsbrottsligheten begås av ungdomar från invandrartäta områden. Skall det brottsförebyggande arbetet bli lyckosamt så krävs det att polisens sammansättning speglar aktuella områden. Vad som ovan anförts om vikten av fler poliser med invandrarbakgrund bör ges regeringen till känna.
För närvarande sköts antagningen till polisutbildningen av Rikspolisstyrelsen och Pliktverket. Det vore naturligt om Polishögskolan blev mer delaktig i denna process, framförallt i den avslutande delen när provet i svenska, de fysiska proven och psykologsamtalen är avklarade. Det vore värdefullt om det även deltog någon som inte är polis i de avslutande samtalen. Därför anser vi att antagningsförfarandet till polisutbildningen bör bli föremål för översyn. Detta bör ges regeringen till känna.
Den så kallade karriärstegen för poliser måste vidareutvecklas. För att inte riskera att många poliser slutar bör det finnas möjlighet att avancera inom polisyrket. De poliser som på ett föredömligt sätt visar resultat inom sitt område måste ha en chans att bli befordrade. Som det är idag måste man ha en juristexamen för att ha en chans att avancera inom poliskåren. Detta gäller framförallt i de högre chefsstegen. Poliser som inte har denna examen kan bara avancera till en viss nivå. För att se till att lämpliga poliser får möjlighet att avancera inom polisen så bör det utformas fler och mer omfattande utbildningssteg. Det medför att poliser som genomgått befordringsutbildning skall ha möjlighet att kliva uppåt inom den polisiära karriärstegen. Vad som ovan anförts angående ökade möjligheter att avancera inom polisyrket bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Margareta Andersson (c) |