Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en höjning av minimistraffet för våldtäkt.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av brottsbalken 6kap. så att den som har sexuellt umgänge med någon genom att otillbörligt utnyttja att denna person befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller lider av en psykisk störning också kan dömas för våldtäkt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om någon blir våldtagen av två eller flera personer oberoende av på vilket sätt de aktivt tagit del i gärningen, skall samtliga inblandade kunna dömas för våldtäkt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en förändring av bevisbördan så att den som påstår att offret samtyckt till skador och förnedring också måste bevisa att så var fallet.
Riksdagen begär att regeringen låter göra en översyn av rättegångsbalken i syfte att förbättra den psykosociala miljön i rättssalen för brottsoffren.
Det torde vara självklart att den som våldtar också ska dömas för våldtäkt enligt svensk lag i svensk domstol. Så är dock inte fallet. I allt för många rättsfall frias gärningsmannen helt eller döms enbart för sexuellt utnyttjande.
1998 tillsattes en sexualbrottskommitté för att se över gällande svensk Sexualbrottslagstiftning. Kommittén var klar med sitt betänkande, den så kallade sexualbrottsutredningen, i mars 2001. Det har nu gått mer än två år sedan regeringen fick utredningsförslaget på sitt bord och ännu har ingen proposition nått riksdagen.
Centerpartiet presenterar här konkreta förslag på lagändring så att kvinnorna får ökat skydd och våldtäktsmännen verkligen kan dömas för våldtäkt.
Med dagens lagstiftning krävs det, förutom tvång, våld eller hot, att samma man som våldtar kvinnan har försatt henne i vanmakt eller annat sådant tillstånd för att hans gärning skall bedömas som våldtäkt. Däremot blir den man som har sexuellt umgänge med en av droger påverkad redlös kvinna bara dömd för sexuellt utnyttjande enligt BrB 6:3. Detta brott ger fängelse i högst två år. Om brottet är att bedöma som grovt blir påföljden fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Detta ska jämföras med straffskalan för våldtäkt enligt BrB 6:1 som är fängelse i lägst två och högst sex år. Är brottet grovt döms det till fängelse i lägst fyra och högst tio år. En höjning av ministraffet för våldtäkt är befogad. Detta bör ges regeringen till känna.
I många fall tvingas domstolarna göra en bedömning av om offrets motstånd varit tillräckligt kraftfullt för att gärningen skall kunna bedömas som våldtäkt. Detta kan leda till att våldtäktsmän frias eftersom offret, i vissa fall barn, inte kunnat göra sådant motstånd som BrB 6:1 förutsätter. Om offret varit försatt i vanmakt eller annat liknande tillstånd skall även i sådant fall samtliga gärningsmän enligt Centerpartiets mening dömas för våldtäkt och inte endast sexuellt utnyttjande. Centerpartiet anser att det är av stor vikt att lagstiftningen går i takt med det allmänna rättsmedvetandet.
Paragraf BrB 6:1 bör ändras så att den eller de som har sexuellt umgänge med någon annan genom att otillbörligt utnyttja att denna person befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd också kan dömas för våldtäkt. Detsamma skall gälla om offret lider av psykisk störning. Vad som ovan anförts om en ändring av BrB 6:1 bör ges regeringen till känna.
Om någon blir våldtagen av två eller flera, oberoende av på vilket sätt de aktivt tagit del i gärningen, skall samtliga inblandade kunna dömas för våldtäkt. Detta bör ges regeringen till känna.
Den som hävdar att en annan person begått en brottslig gärning skall visa att just den misstänkte även utfört gärningen. Med andra ord ska åklagaren bevisa att det är den åtalade som begått våldtäkten. Inte sällan medger dock gärningsmannen att han haft sexuellt umgänge men att offret varit med på det.
Det vore för långtgående att kräva att mannen ska bevisa att kvinnan ville ha sexuellt umgänge eftersom det kan vara mycket svårt att bevisa även i normala sexuella relationer. Däremot är det rimligt att gärningsmannen ska ha bevisbördan när han påstår att kvinnan samtyckt till att tillfogas skador och bli förnedrad.
I många fall föreligger emellertid inte någon tvist om vad som förevarit. Svårigheterna att bevisa frågan om samtycke kan lätt leda till att den åtalade går fri. Den som påstår att offret självt ville ha det sexuella umgänget eller ville utföra de sexuella handlingarna som orsakade skadorna eller förnedrade henne ska tvingas bevisa detta för att undgå straffansvar.
Bevisbördan bör därför ändras så att den som påstår att offret samtyckt till skador och förnedring, också måste bevisa att så var fallet. Detta bör ges regeringen till känna.
En översyn av rättegångsbalken är befogad eftersom det händer att rättegången är så påfrestande och frustrerande för offret att de hellre struntar i att våldtäktsmannen blir fälld än att ställa upp i en rättegång. Reglerna om målsägande- och vittnesförhör bör förändras så att dessa kan ske med så lite påfrestningar som möjligt för den förhörde. Riksdagen bör begära att regeringen låter göra en översyn av rättegångsbalken i syfte att förbättra den psykosociala miljön i rättssalen för brottsoffren.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Johan Linander (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Eskil Erlandsson (c) |
|
Kerstin Lundgren (c) |
Agne Hansson (c) |
|
Claes Västerteg (c) |
Margareta Andersson (c) |