Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett rejält och reellt stöd till brottsoffer samt personer som utsätts för hot, trakasserier och förföljelse genom att förövaren åläggs att bära fotboja ha ständig följeslagare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fotboja och ständig följeslagare för förövaren.
Trygghet är ett mycket grundläggande behov för människan. Otrygghet i vardagen innebär minskad handlingsfrihet, sämre livskvalitet och gör människan ofri.
Det faktiska eller upplevda våldet i samhället innebär att en del människor inte ens vågar gå till bankomaten på egen hand efter mörkrets inbrott. För vissa kan det kännas kymigt att ta en joggingtur och för somliga är det uteslutet att ta en efterlängtad kvällspromenad. Känslor av otrygghet drabbar människor som inte utsatts för vare sig våld eller hot.
För andra är våld, hot och trakasserier en realitet. Det gäller inte minst kvinnor som utsatts för våld i nära relationer men även andra grupper, t ex barn som väcker sexuellt intresse hos vuxna. Det gäller också hotade politiker på olika nivåer. De drabbade känner sig ofta vanmäktiga och utlämnade, eftersom åtgärder mot den enskilde inte kan vidtas förrän ett nytt brott faktiskt har ägt rum. Från rättssäkerhetssynpunkt är detta logiskt.
Det är dock ett dilemma att människor som har olika former av psykiska störningar, missbruksproblem och som tidigare är vårdade eller dömda för brott kan utsätta enskilda och hela familjer för så stor otrygghet, ofrihet och lidande.
Lagen om besöksförbud infördes i syfte att förbättra skyddet för människor som förföljs och trakasseras. Av BRÅ:s uppföljning och utvärdering av besöksförbudet (Rapport 2003:2) framgår bl a följande. Under senaste åren har i genomsnitt 6 600 personer per år ansökt om besöksförbud, varav knappt hälften har beviljats. Två femtedelar av männen som belagts med besöksförbud misstänks för brott mot person inom ett år från det att besöksförbudet utfärdats. Besöksförbuden kan ha en viss avskräckande effekt om än för en liten grupp personer.
Enligt statistiken är det en liten grupp personer som står för en stor del av överträdelserna, som anmäls. 15 % av männen med besöksförbud stod för 55 % av samtliga anmälda överträdelser. Det finns en tydlig koncentration såtillvida att män med hög tidigare brottsbelastning oftare misstänks för överträdelser.
Kvinnorna å sin sida upplever dålig kontinuitet och uteblivna reaktioner vad gäller besöksförbudet. Polisen uppmanar dem att anmäla överträdelser men ingenting händer när de anmäler. De upplever också att reaktionerna från rättsväsendet gentemot mannen uteblir, varför trakasserierna fortsätter. Det saknas också kontinuitet i kontakten med polisen. Drygt hälften av utredningarna om överträdelser läggs ned utan att någon åtalas för brottet. Vanligaste orsaken är att brott inte kan styrkas. Kvinnor tvingas ibland flytta till okänd ort och skaffa skyddad identitet när männen gång på gång överträder förbudet.
Att politiker utsätts för våld, hot och trakasserier är välkänt och har fått förnyad aktualitet. Även i dessa fall beläggs ibland förövarna med verkningslösa besöksförbud.
För en rättsstat är det angeläget att sätta medborgarnas trygghet i centrum. Då måste man också hitta lösningar på problemet att personer med psykiska störningar, missbrukare och/eller brottsbelastade ostört och vid upprepade tillfällen kan utsätta enskilda och familjer för våld, hot och trakasserier utan möjligheter för samhället att förebygga eller ingripa. Många kan vittna om de konsekvenser hoten har haft för de utsatta personerna i form av livslång ångest och otrygghet, sjukskrivningar, hemliga telefonnummer och nya hemliga bostadsorter, för att nämna några problem.
Riksdagen bör därför besluta om nya bestämmelser för att hjälpa brottsoffret. Är det förövaren eller offret som skall drabbas av ofrihet? Svaret måste bli förövaren. Fotbojan, som varslar när besöksförbudet överträds, kan t ex komma till användning i dessa ärenden. I förebyggande syfte bör också prövas att förövaren åläggs att ha en ständig följeslagare.
Idag är det företrädesvis personer med allvarliga fysiska funktionshinder som har personliga assistenter och ledsagare med stöd av rättighetslagen LSS. Lagen är inte tillämplig på aktuell grupp. Det är dock angeläget att inse att behovet av särskilda insatser även för psykiskt störda, missbrukare, personer med dubbel diagnos och kriminellt belastade är stort. Genom att inte vidta åtgärder och förhindra dessa personer att begå nya brott lägger vi ytterligare misslyckanden till deras liv. Att förebygga nya brott enligt ovan skulle troligen inte innebära några ökade samhällskostnader om man jämför med det system vi använder idag med dess negativa konsekvenser för enskilda, familjer och förövare.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Solveig Hellquist (fp) |