Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utföra en översyn av polisens nuvarande organisation i syfte att skapa en organisation som utgår ifrån befolkningens behov av trygghet.
Svensk polis har under de senaste fyra decennierna genomgått flera stora organisationsförändringar. Förändringen 1965 innebar att kommunerna lämnade över sitt ansvar för polisen till staten. Den decentraliserade myndighetsorganisation som då skapades har funnits fram till senare delen av 90-talet då länsmyndigheter skapades. Trots förändringarna finns en gammal och invand kultur i den s.k. ”polisvärlden” som knappast kan betraktas som modern, vare sig i ledarskap eller i styrning. Exempel på dessa oklarheter tydliggörs t ex i polisens agerande under Göteborgskravallerna.
Samtidigt som polisens centralisering, under 90-talets senare del, har statens planering av svensk polisverksamhet varit bristfällig. Exempel på detta är stängningen av polishögskolan under en tid, avskedandet av stora mängder civilanställd personal inom särpräglade karriärsområden samt den givmilda pensioneringspolicyn för poliser i samband med 90-talets förändringsarbete. Resultatet har blivit en starkt centraliserad organisation där erfarenhet knappt har stimulerats samtidigt som poliser utanför länens residesstäder blivit sällsynta. Förhållandet innebär att befolkningen, främst utanför residensstäderna, upplever en stor otrygghet.
I samband med bildandet av länsmyndigheter lanserades förslaget om en svensk närpolis, NÄPO. Förslaget innebar en lokalt förankrad polis som aktivt kunde arbeta med förebyggande arbete. Grundläggande för NÄPO var att dessa poliser inte skulle ingå i någon utryckningsstyrka. Perioden för NÄPO med detta innehåll blev kort och normen för densamma ändrades så att begreppet NÄPO kunde bestå trots en urholkningen. Orsaken var att lanseringen kom tillsammans med stora besparingskrav på myndigheterna.
I dagsläget är polistätheten i lands- och glesbygd mycket låg. Otryggheten är stor och följden har i många bygder blivit att befolkningen skapat medborgaregarden. På många håll är åtgärden bra medan det på andra håll tenderar till att ett ”laglöst land” skapats.
Polisens bortavaro från många kommuner har inneburit att kommuner fått lov att engagera vaktbolag för att fullgöra polisiära uppgifter. Åtgärden kan läggas till listan av smygöverföringar, av både ansvar och kostnader, från staten till många av landets kommuner. Utifrån ett befolkningsperspektiv framstår förhållandet att bemanningen i kommunens räddningstjänst ofta är tiofalt större än polisens resurser som en underlig fördelning av resurser i samhället. Detta har inneburit att den s.k. polisstationen inte har öppet mer än någon timme per dygn under vardagar om den över huvud taget har öppet. Resultatet av nuvarande polisorganisation är att det under den mest frekventa brottstiden på dygnet inte finns någon polis att tillgå.
Utvecklingen inom dagens centraliserade organisation är än mer av centralisering. Talet om en riksmyndighet är ett av de mer absurda inslagen av den inriktningen. Även inriktningen av det polisiärt operativa arbetet kan ifrågasättas. En allt mer kommandoinriktad polis är knappas den polis som Sverige behöver för att lägga grunden för ett mer harmoniskt samhälle i framtiden. Polisens inriktning skall i första hand vara preventivt och inte som utvecklingen nu tenderar att bli, repressiv.
En modern polis måste givetvis ha ett problemorienterat arbetssätt. Det innebär att såväl insatsstyrkor, NÄPO och olika specialinriktningar skall finnas. Den lämpliga indelningen, huvudmannaskap o.s.v. kan diskuteras. I den diskussionen måste målet med verksamheten vara vägledande.
Nuvarande organisation innebär att unga poliser är ovilliga att söka tjänster utanför residensstäderna. En av anledningarna är sämre befordringsmöjligheter. System måste därför prövas för att stimulera fler sökande till lands- och glesbygdstjänsterna. Kraven på dem som arbetar i dessa tjänster är i vissa avseenden högre än de som arbetar centralt. Stimulansåtgärder genom t ex högre löner och mer statusfyllda tjänster i lands- och glesbygd bör därför vara en åtgärd som övervägs i en översyn.
Sverige har nu arbetat i en organisation med länsmyndigheter i snart ett decennium. Under perioden har klagomålen och otrygghetskänslan varit omfattande. Många av landets kommuner har avfolkats på poliser samtidigt som brottsligheten ”släppts fri”. Mången är den statistik som talar om motsatsen samtidigt som de befolkningsnära beskrivningarna talar sitt språk. Differensen mellan dessa skildringar är framträdande. Ett torde dock stå klart att nuvarande arbetssätt inte visats sig vara bättre än tidigare organisation samtidigt som effektiviteten kan ifrågasättas utifrån såväl ett ekonomiskt som operativt synsätt.
Alla friska organisationer behöver fortlöpande översyn. Inom polisen är den framträdande då den direkt berör befolkningens känsla av trygghet. Den tidigare, decentraliserade myndighetsorganisationen, medförde närhet samtidigt som kvalificerad personal fanns i närområdet. Grunden för att rättssäkerheten skulle upprätthållas var större än idag. Samtidigt bör polisens ledningsorganisation ses över såväl direkt i den operativa verksamheten som i huvudmannaskapet och den demokratiska styrningen.
Nuvarande demokratiska system upplevs av många som en styrform där de förtroendevalda inte har någon funktion. Styrformen får därför inte någon reell beslutskraft. Uppenbart är också att den ekonomiska styrningen ses som underordnad den ekonomiska. Personal anställs i myndigheter med stora underskott medan myndigheter med ekonomiska överskott, men personalbrist, inte kan konkurrera om personalen, i för den enskilde mer attraktiva tjänster, med dagens anställnings- och styrsystem. En fördelning av huvudmannaskapet bör därför övervägas där såväl staten, den regionala nivån som kommunerna kan vara lämpliga huvudmän. Utifrån närhetsprincipen torde NÄPO kunna vara ett lämpligt kommunalt/regionalt ansvarsområde.
Hur dessa frågor skall lösas fordrar en genomgripande översyn av polisens nuvarande organisation i syfte att effektivisera och förtydliga verksamheten så att befolkningen kan erbjudas en reell känsla av trygghet oavsett bostadsort i landet, detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |