Dagens samhälle ser annorlunda ut än för bara tiotalet år sedan. Brottsligheten finns närmare människor än den gjort tidigare, våldet förråas och kryper nedåt i åldrarna. Vapen och droger är en del av gatubilden på alla håll i samhället, inte bara i storstäderna. Internationaliseringen, vilket i sig är något positivt, leder till nya utmaningar då även de kriminella har fri rörlighet. Brister i samhällets skyddsnät, socialtjänst och sjukvård, leder till en ökad risk för brottslighet och personliga tragedier. När samhällsskyddet fallerar ökar pressen på ett redan ansträngt rättsväsende.
Känslan av otrygghet växer, samtidigt som de myndigheter som skall skydda, utreda och bestraffa får allt sämre möjligheter att klara sin uppgift. Fortfarande förblir tre av fyra anmälda brott ouppklarade. De som drabbats av brott upplever att de inte får någon upprättelse och de som förskonats känner en ökande oro.
Risken med ett rättsväsende på reträtt är flerfaldig. Människor förlorar sin tro på att staten kan erbjuda dem ett fullgott skydd. Stora delar av befolkningen upplever att de lever i ett laglöst land, antingen det beror på att rättsväsendet inte finns tillgängligt eller att människorna själva känner att skyddet inte finns till för dem. Detta är allvarligast när det sker bland unga människor. Kriminella kretsar och ljusskygga organisationer rekryterar bland dem som av olika anledningar inte känner att rättsstaten finns till för dem.
Sveriges regering måste upphöra att bete sig som om det inte fanns några problem. Man sopar tecknen på en negativ utveckling under mattan och undviker att presentera några konkreta förslag. Kriminalpolitiken måste få en ny inriktning, där människors behov av trygghet och rättsväsendets behov av verktyg prioriteras. Dagens nya bild av kriminalitet och våld måste leda till en översyn av lagstiftning och myndighetsstrukturer.
Rättsväsendet skall reagera tidigt och tydligt. Ju yngre en brottsling är desto viktigare är det att staten griper in. Polisen verktyg för att utreda brott måste förbättras och förtydligas.
Straff skall vara effektiva och proportionella. Dagens straffsatser är i stort sett bra men måste tillåtas användas i större utsträckning. Återfall skall bestraffas hårdare än vad som sker i dag.
Kriminalvården måste ges möjligheter att vårda, inte bara förvara.
Domstolarna skall vara självständiga från staten. Domstolsverket bör ersättas med en domstolsstyrelse, inrättad i lag.
Sveriges inre säkerhet måste skärpas. Dagens nya hotbilder måste tas på allvar. Detta gäller såväl internationell brottslighet som olika autonoma grupperingars bristande respekt för öppenhet och demokrati. Angrepp på det öppna samhället får aldrig tillåtas.
Det internationella samarbetet mot våld och brott skall fortsätta utvecklas, med respekt för våra grundläggande fri- och rättigheter.
1 Sammanfattning 2
2 Innehållsförteckning 3
3 Förslag till riksdagsbeslut 4
4 Brottsligheten förändrar Sverige 5
4.1 Tryggheten minskar 5
4.2 Brottslighet bland ungdomar 7
4.3 Brott i vardagslivet 8
4.4 Brott mot företagandet 8
4.5 Organiserad brottslighet 9
5 En rättsstat på reträtt 10
5.1 Det socialdemokratiska sveket 10
5.2 Laglöst land 11
5.3 Brotten som tolereras 12
5.4 Ansvaret vältras över på medborgarna 13
6 En ansvarsfull rättsstat 14
6.1 En ny syn på kriminalpolitik 14
6.2 Kampen mot drogerna 14
6.3 Kampen mot vapnen 15
6.4 Gränsen mellan psykiatri och rättsväsende 16
6.5 Tidiga och tydliga reaktioner 17
6.6 Effektiva och proportionella straff 19
6.7 Reformer inom kriminalvården 24
6.8 Självständiga domstolar 25
6.9 Sveriges inre säkerhet 26
6.10 Det internationella samarbetet 29
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en ny syn på kriminalpolitiken.
Riksdagen beslutar ge polisen möjlighet att utföra drogtester på barn över tolv års ålder i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen snarast vidtar åtgärder i syfte att psykiskt sjuka skall få vård och för att förhindra brott beroende på psykisk sjukdom.1
Riksdagen beslutar om en ändring i polislagen i syfte att ge poliser möjlighet att genomsöka misstänkta personers fordon i jakt på illegala vapen, även utan misstanke om att konkret brott begåtts i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på skärpning av vapenlagen, i syfte att komma åt illegal vapenhantering i kriminella kretsar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens betydelse för brottsförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådslag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolans roll i det brottsförebyggande arbetet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett handlingsprogram mot våld och brott bland ungdomar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av effektiva och proportionella straff.
Riksdagen beslutar avskaffa vård inom socialtjänsten som en självständig påföljdsform för unga brottslingar.
Riksdagen beslutar införa särskilda kriminalvårdshem för unga brottslingar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa villkorligt fängelsestraff som påföljd för unga brottslingar.
Riksdagen beslutar avskaffa regeln att personer mellan 18 och 21 år endast får dömas till fängelse om särskilda skäl föreligger.
Riksdagen beslutar införa en ny regel om maximistraff vid det tredje grova våldsbrottet i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar skärpa minimistraffen för rån samt grov misshandel från ett till två år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av rabattsystemet vid påföljdsmätning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformer inom kriminalvården.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag till införande av en domstolsstyrelse av dansk modell.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den centrala polisens organisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den nationella insatsstyrkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samarbetet mellan polisen och militären.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om polisens operativa metoder.
Riksdagen beslutar införa ett generellt maskeringsförbud vid demonstrationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förenklad remissrunda innan rambeslut antas av Sveriges riksdag.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om genomlysning och analys av samtliga EU-medlemsstaters rättsordningar.3
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om att ändra 29 § andra stycket brottsbalken i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning avseende en översyn av 16 § första och andra stycket brottsbalken i enlighet med vad som anförs i motionen.
1Yrkande 3 hänvisat till SoU.
2Yrkandena 8 och 9 hänvisade till UbU
3Yrkandena 25 och 26 hänvisade till KU.
En rad brutala mord under senare tid har inte bara skakat Sverige, utan också satt fokus på ett antal uppenbara problem och brister i den förda politiken. Det handlar bland annat om brister inom socialtjänst, sjukvård och psykiatri, samt kriminalvårdens fortgående oförmåga att tillrättaföra individer och minska återfall i brott. Det är av största vikt att riksdagen tar initiativ inom samtliga dessa områden för att motverka våld och otrygghet. I det följande presenterar vi de åtgärder vi finner erforderliga inom ramen för rättsväsendet.
Vi lever i dag i ett samhälle som ser mycket annorlunda ut än det gjorde för bara tio år sedan. Våldet har normaliserats, blivit grövre och krupit ned i åldrarna. Det finns en stegrad oro för ett hårdnande samhällsklimat. Många människor oroas av att våldet närmar sig dem själva, deras barn och deras åldrande föräldrar. Det finns en rädsla för den hänsynslöshet som de mest brottsaktiva visar och en känsla av att samhället är på väg i fel riktning.
Det rör sig om allt från gäng som begår personrån och oprovocerad misshandel till nätverk av kriminella, ofta med internationella inslag, som lever i en subkultur med egna lagar. Gängen blir fler och är mer välorganiserade. Sverige har växande problem med organiserad brottslighet. Våldet visar inga tendenser att minska. Den som drabbas av våldet blir en del av det, genom känslan av att ha blivit berövad sin personliga frihet, samt besvikelse över rättssystemets frånvaro.
Våldet tar sig allt mer meningslösa uttryck och riktar sig mot dem som har minst möjligheter att värja sig. Exempel på senare tid är vågen av fräcka inbrottsstölder hos gamla människor. Tjuvar går in i lägenheter där dörren är olåst och de boende finns hemma, och plockar på sig det de hinner få tag i. Ett annat exempel på meningslöst våld är den eller de personer som beskjuter bussar i Husby med soft air guns. Busslinjer har fått dras om och turer ställas in för att skydda personal och passagerare. Brotten kallas för ”pojkstreck”. I själva verket innebär de en flagrant brist på respekt för andra människor.
Brottsligheten leder till att människors känsla av otrygghet ökar. Nästan var tredje person mellan 16 och 29 år är mer orolig i dag än för ett år sedan. Oron gäller bland annat att utsättas för våldsbrott. Närmare hälften av de svenska kvinnorna är oroliga för att bli överfallna och misshandlade. Även de unga påverkas av ett förråat samhälle. Nästan var femte elev uppskattar risken att bli rånad inom det närmsta året till 50 procent eller mer. 50 procent av flickorna och 10 – 20 procent av pojkarna undviker att vara ute ensamma kvällstid. Oron påverkar människors vardag.
Samtidigt retirerar rättsväsendet. Hos många polismyndigheter ligger det brottsförebyggande arbetet i stort sett nere. Närpoliser har tvingats ut i utryckningstjänst på grund av resursbrist. Grova brott kräver större resurser och annat polisarbete får läggas åt sidan, på grund av polisbristen. Uppsatta mål har fått överges och frustrationen inom organisationen är stor. Utryckningstiderna på många håll i landet är oacceptabelt långa. Det tar i genomsnitt en och en halv timme för polisen att komma när man anmäler ett inbrott och en halvtimme när man anmäler misshandel. På vissa orter är tiden det dubbla. Det blir tyvärr också allt mer ovanligt att polisen kommer när ett brott anmäls, eller ens svarar i telefon. Många poliser och civilanställda upplever en känsla av otillräcklighet. Majoriteten anser inte att de kan leva upp till de krav på skydd och hjälp medborgarna har rätt att ställa på en fungerande rättsstat. Människor litar heller inte längre på att polisen kommer att kunna hjälpa dem om de ringer.
Det kanske allra mest graverande med denna utveckling är att människors tro på rättssystemet försvagas. Människor litar inte längre på att de kan få skydd mot brott eller upprättelse när man utsatts för brott. En stat som tolererar brott i den grad som Sverige gör är en stat som misslyckats med sin mest grundläggande uppgift; att garantera invånarna trygghet. En otrygg människa kan inte känna frihet.
I förortsområdena bland de yngsta finns inte längre en känsla av att svensk lag gäller, den starkes rätt har tagit över. För att slippa våld lierar sig rädda tonåringar med lokala ligaledare som skänker dem immunitet i utbyte mot ”vänskap”. Vapen finns allt oftare i ungdomars närhet och ungdomar beväpnar sig i ökande utsträckning. Missbruk av alkohol och narkotika ökar. Ungdomar har ofta en hård attityd mot varandra; flickor kallas för horor och killar måste visa upp en mycket hård fasad för att få respekt. Killar kräver sex av tjejer på ett sätt som imiterar porrfilmer.
Vuxna ser på när brott begås, men reagerar inte. De ingriper inte när ungdomar kränker varandra, de vet inte var ungdomarna är eller hur de lever sina liv. De känner heller inte till den nya droganvändningen som sprider sig bland ungdomar. När vuxna inte ser eller förstår den verklighet många unga lever i skapas ett parallelluniversum, där normala regler inte gäller. Ungdomarna lämnas rättslösa.
Bristen på reaktioner från vuxna människor och rättssystemet leder i förlängningen till välfärdsförluster för såväl enskilda som samhället i stort. De unga tappar tilltron till rättsväsendet, vilket utgör en grogrund för antidemokratiska tendenser och rekrytering till mer ljusskygga organisationer. Då reaktionen uteblir, uteblir också rättssystemets normerande effekt. Den unga brottslingen lär sig att brott lönar sig och brottsoffret lär sig att man inte kan lita på vuxensamhället. Otrygghet och hjälplöshet leder till allmän uppgivenhet, som på sikt eroderar de grundvalar rättssamhället vilar på.
Det finns en kategori brott som benämns ”vardagsbrott” eller ”mängdbrott”. Dessa avser brott som har blivit så vanliga att de ses som en naturlig del av människors vardag. Det rör inbrott i hus och lägenheter, stölder av egendom som bilar, cyklar och barnvagnar. Dessa brott har en mycket låg uppklarandeprocent. Av de drygt 16.500 bostadsinbrott som anmäldes i Sverige förra året klarades bara cirka 1.500 stycken upp. Det innebär att 91 procent av bostadsinbrotten förblev olösta. Av bilstölderna klarades bara nio procent upp och av cykelstölderna löste man två procent.
Polisen har ofta inte tid att utreda dessa brott. Brottsoffren anmäler brotten av försäkringsskäl, snarare än därför att de tror att de kommer att återfå sin egendom. Detta har inneburit en normalisering av kränkningar i vardagen.
Även personrån och misshandel hänförs till kategorin ”vardagsbrott”. Det är en mycket olycklig utveckling att kränkningar av andras frihet och frid skall anses vara en del av vardagen – och att denna kategori brott inte visar någon tydlig tendens att minska.
Butiksrånen slår alla rekord. Framför allt drabbas uraffärer med märkesklockor, därför att det är enkelt att rafsa åt sig varorna, och lätt att sälja dem vidare. Jour- och närbutiker, kiosker och bensinmackar riskerar att rånas på växelkassan, ofta av missbrukare i behov av kontanter.
Företagen vidtar långtgående åtgärder för att minska riskerna att utsättas för rån och inbrott. Det innefattar bland annat plåt i väggarna, säkerhetsdörrar, dubbla lås, pansarglas och galler för fönstren, rökmaskin, rörelsedetektorer, låst entré på dagtid, kameraövervakning, väktare m.m. Många företagare skyddar sig i sina egna hem på grund av risken för kidnappning, våld och hot. De skaffar sig hemligt telefonnummer, säkerhetsdörrar, tittöga, överfallslarm – även bärbart som de har på sig när de vistas utomhus.
Säkerhetskostnaderna och försäkringspremierna blir till slut oöverstigliga, om det över huvud taget går att få en försäkring. Att stå utan försäkring medför konsekvenser utöver att stå utan ekonomiskt skydd. Ett företag utan försäkring får inga banklån. Utan lån eller checkkredit är det svårt att hålla ett varulager. Utan varulager kan handlaren inte upprätthålla verksamheten. Utförsäkringar drabbar unga nya företag värst.
I en allt mer internationaliserad värld med öppna gränser får även brottsligheten en fri rörlighet. Brottsligheten har blivit transkontinental och baseras på ekonomisk vinning. Vare sig det rör sig om stabila nätverk eller grupperingar av mer av hoc-betonad karaktär är faktum att brottslingar organiserar sig och agerar på en kriminell marknad där vinsten står i centrum. Sverige är inte förskonat. Tendensen är, enligt Rikskriminalpolisen, att denna typ av brottslighet får en ökande påverkan på det svenska samhället. Antalet våldsrelaterade händelser med anknytning till den organiserade brottsligheten ökar. Ett flertal våldsbrott i innerstadsmiljö har sin grund i uppgörelser mellan kriminella nätverk.
Enligt Rikskriminalpolisen finns det kriminella aktörer som verkar i, från eller mot Sverige inom följande områden av organiserad brottslighet: Ekonomisk brottslighet, narkotikabrott, smuggling av alkohol och tobak, handel med stulna fordon, rån och stölder, människosmuggling och slavhandel, utpressning, förfalskning, penningtvätt, mord, misshandel och illegal vapenhandel.
Den kriminella marknaden omfattar samtliga led av en brottslig handling. Framför allt tjänar man pengar på frakt av stulna eller illegala varor. Grupperingarna sysslar ofta med olika typer av brott och integrerar ”vanlig” brottslighet med ekonomisk, exempelvis penningtvätt. Utnyttjandet av teknik är avancerat och anpassas ständigt till utvecklingen. Exempel är användande av mobiltelefoner med betalkort, Internet, SMS-tjänster och kryptering.
Enligt Rikskriminalpolisen är den organiserade brottsligheten i Sverige indelad i såväl stabila nätverk som mer tillfälliga grupperingar. Sammantaget är den organiserade brottsligheten i många avseenden en dynamisk, flexibel och snabbt anpassningsbar företeelse. Grupperingarna har inte förändrats nämnvärt under senare tid. I takt med en ökande kunskap framstår bilden av den organiserade brottsligheten som berör Sverige som mer komplex. Kännedomen om de inblandade och deras aktiviteter har ökat. Däremot är det svårt att använda faktorer som traditionellt har använts för att beskriva organiserad brottslighet – till exempel har specifika etniska eller kulturella faktorer ersatts med geografisk hemvist, kontakter från kriminalvårdsanstalter eller behov av specifik kunskap.
En konsekvens av dessa nya förhållanden är att det finns ett ökande behov inom de brottsbekämpande myndigheterna att arbeta på ett mer sektorsövergripande sätt och i gemenskap med sina motsvarigheter i andra länder.
Socialdemokraterna och dess justitieministrar har av hävd behandlat rättsväsendet som en rest av övrig välfärdspolitik, i stället för att värna om det som en av samhällets grundpelare. Det kriminalpolitiska programmet Allas vårt ansvar utgör kärnan för socialdemokratisk logik – den som utsätts för ett brott bör fundera över hur det kunde komma sig, och vad han eller hon kan göra för att förhindra att det händer igen. Regeringen avsäger sig ansvaret för tryggheten och skjuter över det på de drabbade själva. Konsekvensen av denna inställning är en styvmoderlig behandling av rättsväsendet.
Under nittiotalets mitt stängdes polisutbildningen under fem terminer, vilket lade grunden för dagens polisbrist och polisers höga genomsnittsålder och sjuktal. Det har fått direkta effekter på rättsväsendet i Sverige. I dag klaras tre av fyra brott aldrig upp. Det innebär att tre av fyra brottsoffer aldrig får se sin sak prövad eller känna att han eller hon fått upprättelse gentemot brottslingen.
Enskilda människor och organisationer kan inte ta ett större ansvar för brottsskyddet än vad de redan gör genom försäkringar och säkerhetsanordningar. Brottsoffer skall inte åläggas ansvar för det som är statens huvuduppgift. Det är en både cynisk och oansvarig politik av regeringen att frånsäga sig ansvaret för brottsbekämpningen. Inbetalda skatter måste resultera i att staten tar huvudansvaret för medborgarnas trygghet.
Socialdemokratisk kriminalpolitik tar inte tag i de faktiska problemen, trots dagliga rubriker om brottens offer. Denna inställning leder till stor frustration hos de verksamma inom de rättsvårdande myndigheterna. När de delar med sig av sin verklighetsbild blir de kraftigt ifrågasatta.
Rättsväsendets tillkortakommanden märks allra mest bland dem i samhället som redan är utsatta eller som på grund av tradition eller fördomar anses avvika från normen. Hit hör bland annat våld mot kvinnor och barn, liksom brott med rasistiska, främlingsfientliga eller homofobiska inslag. Denna brottslighet är i stor utsträckning dold.
Studier visar att invandrare ofta råkar ut för brott, men är obenägna att anmäla dem. Vissa förortsområden betecknas av poliser själva som laglöst land – ”en stat i staten” där andra regler än rättsväsendets gäller. Likaså begås våld mellan partners inom såväl hetero- som homosexuella förhållanden – men det finns nästan ingen forskning om det homosexuella partnervåldet. Någonting i samhället gör att dessa grupper drar sig för att anmäla när deras rättigheter kränks. Det finns ingen närhet till rättsväsendet, trots att det ofta är tillgängligt. Kartan över brottsoffer i Sverige har stora vita fläckar.
Utsatthet kan också bero på geografi. I stora delar av landet saknas polisen nästan helt. Den finns, men är satt att bevaka områden som är orimligt vidsträckta. I Värmland skall två poliser tillsammans ansvara för en tredjedel av landskapets säkerhet. Ett pass kan innebära 50–60 körda mil. I norra Sverige är avstånden för poliserna ofta ännu större. Till detta skall läggas långa avstånd även mellan poliser, åklagare, häkten och domstolar. I takt med att domstolarna tvingas till allt större besparingar kommer också avstånden mellan människor och rättsväsendet att öka.
Ett exempel ur vardagen kan illustrera problemet med laglöst land. I augusti löpte en berusad yngling amok på vårdcentralen i Arvidsjaur. Närmaste polis fanns i Luleå, 16 mil därifrån. I stället fick räddningstjänsten rycka ut för att hålla fast honom – en uppgift som är rent polisiär till sin natur. Det tog tre timmar innan en polispatrull kunde ta över fallet. Detta illustrerar rättsväsendets bristfälliga beredskap i inlandsområdet.
Även brister inom andra samhällsområden leder till laglöshet. När socialtjänst, sjukvård och psykiatri fallerar ökar riskerna att individer faller igenom skyddsnätet och utgör en fara för sig själva och andra. En rad händelser under senare tid visar att bristande psykvård kan ligga bakom groteska våldsbrott. Detta innebär personlig tragedi för de drabbade, men också ett merarbete för rättsväsendet.
Rättsväsendets syfte är att utreda brott, lagföra brottslingar och utmäta rättvisa straff. I dag ser verkligheten annorlunda ut. Endast 44 procent av anmälda fall av misshandel klaras upp. Vidare lyckas man bara klara upp 21 procent av personrånen, nio procent av bilstölderna och nio procent av bostadsinbrotten. Tre av fyra anmälda brott förblir ouppklarade. Att ett brott klaras upp i statistiken betyder heller inte att gärningsmannen lagförs. Endast tio procent av alla anmälda brott – som förra året uppgick till dryg 1,2 miljoner – resulterar i att brottslingen ställs inför domstol. Detta innebär att 1.080.000 brott begicks förra året utan någon märkbar reaktion från samhället.
Det svenska rättsväsendets problem medför att toleranströsklarna generellt höjs. Med toleranströskel menas en avvikelse mellan gällande rätt som den slagits fast i lag och den praktiska tillämpning av lagen som rättsväsendet kan upprätthålla. Teori och praktik om man så vill. Att rättsstaten missar någon gång, om det inte handlar om de mest allvarliga brotten, fördras av samhället. Mer frekventa och för vissa typer av brott ständigt förekommande toleranströsklar rubbar allvarligt det förtroende bland medborgarna som rättsstaten vilar på.
Polisen har i dag inte ens resurser att klara upp brott med kända gärningsmän. Den kan heller inte alltid rycka ut när brott anmäls. Formellt är polisen ålagd att prioritera nästan alla brott, men svarar i praktiken endast på pågående grovt våld mot person. Allt annat beror på hur mycket de har att göra. Brott som tidigare föranledde en polisiär insats kan i dag bli lämnade utan åtgärd.
Även övriga instanser i rättskedjan känner av rättsväsendets reträtt och tvingas bidra till en höjd tolerans mot brottsligheten. Åklagarna är i lag ålagda att skriva av så kallade ”snyltningsbrott” därför att statsmakterna anser att det vore för dyrt att driva dessa processer. Du kan alltså vid minst ett tillfälle åka taxi utan att betala, äta på restaurang och smita från notan eller bo på hotell och strunta i räkningen, utan att riskera påföljd. Åklagarna kan också, i vetskap om att påföljden i domstolen blir obetydlig, välja att lägga ned förundersökningar trots att lagen och bevisläget egentligen har grund för en vidare process.
Resultatet blir att en stor mängd brott i dag i praktiken tolereras i Sverige.
Vakt- och säkerhetsbranschen har under de senaste åren expanderat i Sverige. Låstillverkare och vaktbolag är vinnare då rättsväsendet fallerar. Marknaden har förstått att när staten inte ger tillräckligt skydd mot brott för inbetalda skattemedel tvingas människor och företag att söka sig till privata företagslösningar.
Tydligast märks det där brottsligheten är som störst eller där avstånden till polisen är som längst. I det senaste betänkandet av Polisverksamhetsutredningen, Polisverksamhet i förändring (SOU 2002:70) föreslås att poliser kan komma att ersättas av väktare i vissa delar av landet. Detta gäller främst i Norrland och i glesbygdsområden. Vi anser att ordningsvakter och poliser har och skall ha skilda uppgifter. Den ena kategorin kan aldrig ersätta den andra.
Rättsstatens misslyckande med att tillförsäkra människorna trygghet och att bekämpa brottsligheten har även resulterat i att brottsdrabbade människor gått samman och bildat olika former av medborgarinitiativ för att själva se till att lagen efterlevs, med alla risker det innebär för inblandade parter och tilltron till rättsstaten som sådan. Enligt uppgifter från Polisförbundet finns det i dag medborgargarden eller motsvarande i en tredjedel av landets kommuner. När regeringen och dess stödpartier kontinuerligt talar om medborgarnas egna ansvar för att freda sig från brott är detta inte en konstig utveckling.
De slutna väktarbevakade bostadsområden man kan se i andra länder kan mycket snabbt växa upp även i vårt land om rättsstaten fortsätter att dra sig undan. Socialdemokraterna har på ett olyckligt sätt privatiserat en del av brottsbekämpningen och överlämnat den till vinstdrivande företag eller medborgarna själva. Det är inte acceptabelt.
En av statens mest grundläggande uppgifter är att värna medborgarnas trygghet och bekämpa våld och brott. Denna uppgift får inte överlåtas till privata aktörer på grund av att staten inte klarar av sina grunduppgifter. Vakter och frivilliga insatser kan vara värdefulla komplement för att säkra ordningen i vissa situationer. Det krävs dock ett fungerande polis- och rättsväsende om inte privata lösningar skall utvecklas till nya och bekymmersamma samhällsproblem.
Det har aldrig funnits ett samhälle helt utan brott. Däremot har samhällen som ger möjligheter till alla och inte utestänger människor bättre förutsättningar att komma tillrätta med brottsligheten än samhällen präglade av utanförskap och begränsade möjligheter för stora grupper.
Familjen är bäst på att ge unga grundläggande normer och värderingar. En bra kriminalpolitik måste därför ta avstamp i en fungerande familjepolitik. Även utbildnings- och integrationspolitiken har stor betydelse. Om alla barn och ungdomar, oavsett bakgrund, fick gedigna kunskaper och förmåga att använda dem skulle många problem lösas. Detta, liksom en politik där den enskilde med hederligt arbete har förutsättningar att nå framgång, minskar grogrunden till missnöje och kriminalitet.
Varje samhälle måste bygga på en stark rättsstat med förmåga att stå emot och bekämpa och beivra brott. Det saknas alltjämt trovärdiga alternativ till den traditionellt statliga uppgiften att bestraffa övergrepp på människors frihet, frid och egendom. Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste stå starka och kan aldrig ersättas med åtgärder från andra samhällssektorer. En tydlig och effektiv rättsstat ger också en signal till brottens offer att övergrepp mot dem inte tolereras. Statens främsta uppgift just nu är att stoppa rättsväsendets reträtt och att återge människorna förtroendet för att rättvisa skall skipas.
Regeringen måste koppla greppet om brottsligheten och anta en helhetssyn på rättsväsendet. Rättsväsendet är aldrig starkare än dess svagaste länk. Så länge regeringen inte ser hela rättskedjan som en helhet, utan vidtar enstaka punktåtgärder utan långsiktighet och strategiskt tänkande kommer reträtten att fortgå. Samhället måste sluta tolerera våld och brott. Brottens offer och allmänhetens rätt till trygghet måste vara utgångspunkten för kriminalpolitiken.
En av rättsstatens viktigaste uppgifter är att bekämpa narkotikan. Detta måste ske på ett så tidigt stadium som möjligt för att motåtgärder skall kunna bli effektiva. Som ett svar på ökningen av narkotikamissbruket bland ungdomar måste positionerna flyttas fram ytterligare. En kultur där så kallade partydroger inte anses vara ett hot, utan snarare ett naturligt inslag i nöjeslivet, finns bland många unga. Detta måste bemötas med kraft.
Tidig upptäckt är av största betydelse för att komma tillrätta med ett begynnande missbruk bland unga. Den som just prövat eller börjat använda droger lyssnar oftast inte på förmaningar och vill helst inte erkänna detta. Därför är det viktigt att kunna få fram fakta om droganvändning. Drogtester får i dag göras när föräldrarna samtycker, men alla har inte detta föräldrastöd, exempelvis om föräldrarna själva missbrukar. För att kunna ge den hjälp ungdomar behöver bör därför polisen få rätt att besluta om blod- och urinprov även för dem som fyllt tolv år, när misstanke föreligger om att den unge använt narkotika.
Narkotikasmuggling är ett stort problem. Att regeringen detta läge tvingar Tullverket att göra ytterligare neddragningar är direkt kontraproduktivt mot den förment restriktiva narkotikapolitiken. Färre tulltjänstemän som bevakar gränserna ökar dessutom pressen på en redan ansträngd polisorganisation. Tullverket är en del av rättsväsendet i praktisk mening och därmed en del av svensk och internationell brottsbekämpning. Det är därför nödvändigt att satsa även på tullen, då man säger sig satsa på narkotikabekämpningen.
I dag är det snarare regel än undantag att kriminella använder vapen bl a i kroglivet för att höja sin status och få respekt. Ofta bär de inte vapnen på sig, eftersom polisen har rätt att kroppsvisitera och många klubbar har metalldetektorer. I stället har de vapnen tillgängliga i sina fordon och hämtar dem när bråk uppstår. Riskerna att oskyldiga skadas då dessa vapen kommer till användning är väl dokumenterade. Flera grova brott i krogmiljö visar denna tendens. Morden på Sturecompagniet är ett exempel. I närtid har också skottlossningarna på restaurang Waiters och klubben Daily News fått stor uppmärksamhet.
Polisens möjligheter att ta illegala vapen i beslag är begränsade. Enligt dagens lagstiftning har polisen inte rätt att i förebyggande syfte kontrollera en bil, utan måste ha tillstånd till husrannsakan av en åklagare. Detta kräver att misstanke för ett specifikt brott föreligger. Polisens möjlighet till visitation enligt polislagen 19§ gäller enligt förarbetena inte fordon. Detta innebär att polisen inte kan ingripa då de har anledning misstänka att en person har ett dolt, illegalt vapen i sin bil.
Moderata samlingspartiet anser att lagen bör tillåta att polisen söker igenom misstänkta personers fordon för att kunna beslagta illegala skjutvapen. Vi anser vidare att straffet för olovligt vapeninnehav behöver skärpas i syfte att komma åt vapenhanteringen i kriminella kretsar.
Den senare tidens våldsdåd begångna av psykiskt störda personer har satt fokus på brister i psykiatrin. Det faller utanför ramen för denna motion att diskutera svensk psykvård, men det förtjänar att anmärkas att neddragningar inom denna sektor också påverkar rättsväsendet och människors trygghet. Platsbrist på de psykiatriska avdelningarna leder till att många svårt sjuka tvingas sitta i vanliga häkten. Detta leder dels till en ökning av platsbristen på häkten, men även till ytterligare problem och lidande för de psykiskt sjuka. Förhållandena på landets överfulla häkten och anstalter innebär att frihetsberövade berövas såväl rättigheter, till exempel besök eller rekreation, som realistiska möjligheter till vård. Detta drabbar alla, men värst blir situationen för dem med de största behoven.
Gränsdragningen mellan den som är så psykiskt sjuk att han eller hon inte kan avtjäna ett fängelsestraff och den som faktiskt skulle förstå vad en rättsprocess innebär måste klargöras och moderniseras. Utredningen SOU 2002:3 Psykisk störning, brott och ansvar presenterar en rad förslag vilka sammantaget skulle borga för en mer ändamålsenlig ordning. Bland annat föreslås överlämnandepåföljden avskaffas till förmån för vanliga påföljder, samt att vårdbehov skall tillgodoses oberoende av påföljdsvalet. Vidare skall särskilda samhällsskyddsåtgärder införas. Utredningen vill renodla regelverket genom att särskilja och tydliggöra det straffrättsliga ansvaret, vårdbehovet och samhällsskyddet.
I väntan på en översyn av psykiatrin ochvården av psykiskt sjuka, eller konkreta förslag på basis av psykansvarsutredningen, fmåste regeringen ta sitt ansvar för att uppfylla grundläggande krav på trygghet för oss alla. Moderata Samlingspartiet anser därför att regeringen snarast måste återkomma med en samlad redovisning av hur psykiskt sjuka skall kunna beredas vård, antingen frivilligt eller genom lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Detta är en förutsättning för att våldsbrott på grund av psykisk sjukdom skall förhindras.
Det finns inget motsatsförhållande mellan brottsförebyggande arbete och tydliga reaktioner när brott begås. Många som fastnat i en livsstil av kriminalitet önskar att rättsväsendet hade ingripit tidigare.
Frihetsberövande påföljder i kombination med en fungerande programverksamhet inom kriminalvården ger dömda brottslingar en möjlighet att bryta brottsspiralen. Det är först när ett brott har begåtts som gärningsmannen och hans behov blir synliga för myndigheter och omgivning. Upptäcktsrisken har därför en avgörande betydelse. Genom ökad upptäcktsrisk och tydliga reaktioner har exempelvis USA upplevt en minskande brottslighet under hela 1990-talet. De förda politiken bygger på insikten att alla människor är mottagliga för incitament – när vinsterna med att begå brott inte längre överstiger den förväntade förlusten i form av lagföring kommer färre människor att begå brott. Synliga poliser som är närvarande på platser och tider då brott begås är ett sätt att förebygga brott.
Ett fungerande påföljdssystem har också en brottsförebyggande verkan. Regeringen har dock koncentrerat sitt brottsförebyggande arbete på allt annat än påföljdssystemen. Att ungdomar kan fortsätta begå brott efter brott, utan några reaktioner från vuxenvärld eller rättsväsende får förödande konsekvenser för både brottsoffer och gärningsmän.
För att bryta den pågående utvecklingen måste det svenska påföljdssystemet moderniseras. Rättsväsendet måste fungera effektivt och ingripa redan på ett tidigt stadium. Brott bland unga skall prioriteras. Påföljderna måste vara proportionerliga och leda till minskande brottslighet genom att förebygga återfall. Kriminalvården skall fokusera på resultaten av insatserna, inte på formerna, samt tillämpa metoder och program som visat sig vara effektiva. Rättsväsendet i stort bör fokuseras på brottsoffrens rätt till upprättelse och på allmänhetens rätt till skydd mot angrepp på liv, hälsa och egendom.
Familjens betydelse
Barnens väg in i vårt norm- och värdesystem börjar i ett fungerande hem med en fungerande familj. Ofta kan man hitta orsakerna till olika avvikande och störande beteenden i familjeförhållandena. Familjer där föräldrarna inte kan, orkar eller klarar sin fostrande uppgift är en riskfaktor för ungas kriminalitet.
Om problem med något barn uppstår inom barnomsorg eller förskola har personalen all anledning att söka kontakt med föräldrarna. Beroende på den kontakt som uppstår eller de problem som kan identifieras bör också socialtjänsten kopplas in redan på det här tidiga stadiet. Ambitionen måste vara ett konsekvent samarbete mellan de vuxna. När familjen inte fungerar, eller när barnet uppvisar medicinska symptom, måste myndigheterna ha förmåga och kompetens att möta barnets behov. Det är nödvändigt att dessa insatser får tillräckliga resurser och att de används effektivt. Insatserna skall vidtas endast mot familjer som har behov av stöd och bör bygga på vetenskapliga utvärderingar.
Enligt vår uppfattning har familjerådslag anordnade av socialtjänsten stor betydelse i arbetet med att understryka familjens betydelse och ansvar för den unges utveckling. Verksamheten med familjerådslag bör fortsätta och utvecklas vid barns brottslighet.
Skolans roll
Redan innan barn fyller tolv år visar några upp tidiga tecken på begynnande asocialt beteende – ett embryo till kriminalitet. När det upptäcks är det viktigt med omedelbara reaktioner. Ofta märks tecken på att ett barn befinner i riskzonen för ett kriminellt beteendemönster redan i de tidiga skolåren. Föräldrar och lärare är de första som kan upptäcka sådana beteenden. Det är viktigt att orsakerna till den unges uppträdande klarläggs. Barnpsykiatrin och övrig hälso- och sjukvård har en central roll. Brottsligt beteende skall direkt påverka undervisningen, leda till kontakt med föräldrarna och gärna med närpoliser som inbjuds till skolan. Utgångspunkten måste vara det enskilda barnets behov.
De som inleder en brottskarriär gör det i de flesta fall före 15 års ålder. Men vad som ofta föregår brottsdebuten är drogdebuten. I tonåren utgör många vuxenbeteenden en stor lockelse. Den viktigaste insatsen som kan vidtas för att förebygga brott av tonåringar är därför insatser mot drogmissbruk bland unga. Skolans utbildningsinsatser måste bli bättre vad avser drogundervisningen. Ingen tonåring skall sväva i okunnighet om drogernas långtgående medicinska och sociala effekter. Skolans insatser måste i det här avseendet intensifieras. Information och utbildning om narkotikans effekter har tidigare visat sig vara effektiva åtgärder för att minska ungdomsmissbruket.
Ett med brott besläktat problem är mobbning. Dessvärre används termen i dag relativt lättvindigt, eftersom mobbning ofta kan innebära brottsliga beteenden. Vuxenvärlden får inte gömma sig bakom förenklande termer för att undgå ansvar för trakasserier i skolan. När nedsättande beteenden mellan ungdomar märks måste de vuxna ta sitt ansvar.
Vi vill ett tydligt handlingsprogram mot våld och brott bland ungdomar, vilket skall inkludera en åtgärdstrappa i skolan. I första hand anmäls överträdelser till rektor, som kontaktar vårdnadshavare eller annan närstående vuxen. Vid fortsatt brottsligt beteende ordnas en elevvårdskonferens med obligatorisk närvaro av socialtjänsten. Fungerar inte heller detta bör rektor ges möjlighet att vidta åtgärder, där den unge bland annat kan få göra praktik i lagmiljö i samarbete med lämplig organisation i samhället, i syfte att lära sig ansvarskänsla och lagarbete.
I grunden är brott en gärning som av samhället anses vara så förkastlig att reaktionen inte kan stanna vid att låta gärningsmannen gottgöra offret för skador, lidande och kränkning. För att förebygga ytterligare brott är det nödvändigt att gärningsmannen även döms till ett straff för sitt brott. Utan proportionerliga och rättvisa straff blir rättssystemet kraftlöst.
Ett straff fyller enligt vårt förmenande tre funktioner. För det första sänder det en signal att övergrepp på annans frihet, hälsa eller egendom inte accepteras av samhället. För det andra ökas tryggheten för brottsoffer och samhälle genom att brottslingen under en tid inte kan röra sig fritt. För det tredje ger det kriminalvården en chans att genom effektiv vård rehabilitera den dömde och hjälpa honom eller henne att återkomma till ett nytt liv utan brott.
Varje brott måste få konsekvenser för gärningsmannen, ju tidigare desto bättre. Syftet skall vara att förhindra att enstaka lagöverträdelser övergår till ett liv av kriminalitet. Utdömda påföljder skall dessutom för allmänheten framstå som rimliga med hänsyn till brottet och vara anpassade efter eventuell tidigare brottslighet.
Dagens påföljdssystem brister i många hänseenden. Kriminellt belastade personer har ofta en lång historia av norm- och lagöverträdelser bakom sig. De har ofta tidigt visat tecken på att de ligger i farozonen för ett framtida kriminellt beteende. Reaktionerna måste därför utformas så att rätt insats sätts in i rätt tid, samtidigt som den berörde alltid efter varje reaktion måste få klart beskrivet för sig vilka konsekvenser ytterligare brott kommer att få. Vi tror att det är absolut nödvändigt med tydliga och förutsebara reaktioner från statens sida om den stigande brottsutvecklingen skall kunna brytas. En viktig utgångspunkt är att inte behandla varje nytt brott för sig utan att i stället sätta in det i ett upprepat beteendemönster. Genom en tydlig påföljdstrappa, där varje överträdelse leder till en reaktion och där reaktionerna gradvis skärps vid fortsatt brottslighet, öppnas möjligheter att betydligt minska brottsspiralen.
Dagens påföljdssystem behöver moderniseras i flera avseenden. Nedan redogör vi för våra förslag på området.
Avskaffa påföljden vård inom socialtjänsten
Vård inom socialtjänsten har visat sig vara ett otillräckligt medel för att förhindra återfall i brott för ungdomar. Oavsett om insatserna inom socialtjänsten sätts in före eller till följd av en dom är innehållet detsamma. Fokus ligger på den unges sociala bakgrund snarare än på det kriminella beteendet. Vid den tidpunkt då den unge döms till denna påföljd har han eller hon i de allra flesta fall redan varit föremål för ett antal utredningar i socialtjänstens regi. Ytterligare insatser, även i form av en formell påföljd, har mycket små utsikter att lyckas. Socialtjänstens roll splittras om den å ena sidan skall vara uppsökande och vårdande och å den andra sidan verka tillrättaförande. Återfallssiffrorna pekar också i denna riktning – enligt en studie återföll 80 procent av ungdomarna som dömts till denna påföljd i brott.
För att unga brottslingar skall bringas att förstå konsekvenserna av sina handlingar måste påföljden innebära något nytt i förhållande till den rådande situationen. Det finns ett antal påföljder som har bättre effekt än fortsatt vård inom socialtjänsten – däribland ungdomstjänst eller böter, beroende på brottets art. Om den unge har orsakat skada på egendom kan ett åläggande att avhjälpa denna skada (med brottsoffrets samtycke) verka i pedagogiskt syfte.
Villkorligt fängelsestraff för unga brottslingar
Det finns ett behov av nya påföljdsformer för ungdomar som begått brott för att öka flexibilitet och påverkansmöjligheter. Ett förslag är att införa villkorligt fängelsestraff. Denna påföljd skall användas tillsammans med en normalpåföljd som till exempel skyddstillsyn. När den unge begått ett brott utdöms normalpåföljden med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ”ryggsäck” under en löptid av ett givet antal år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under denna prövotid förlängs löptiden. När den unge ackumulerat en viss ”ryggsäckstid” vars längd anges i lag, realiseras frihetsstraffet. I detta fall kommer frihetsstraffet att vara tillräckligt långt för att kriminalvården skall kunna göra något meningsfullt av den unges rehabilitering.
Särskilda kriminalvårdshem för unga brottslingar
Unga som begår så grova brott att det föranleder frihetsberövande påföljd har särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Det är därför viktigt att det finns en samlad kompetens inom påverkansområdet. Påföljden för dessa unga bör därför ske inom ramen för kriminalvården med forskarledd, rehabiliterande verksamhet. Vi vill därför bland annat införa en ny påföljdsform för unga brottslingar mellan 15 och 17 år, där frihetsberövandet sker på särskilda kriminalvårdshem. Hemmen skall särskilt anpassas till denna grupp. Behandlingen skall utveckla den unges sociala färdigheter och påverka det kriminella beteendet och verksamheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Verksamheten bör baseras på forskning och utvärderas kontinuerligt.
Genom att låta kriminalvården ta ansvaret för denna påföljd tydliggörs samhällets reaktion och ansvaret samlas på en huvudman med väl upparbetat säkerhetstänkande.
Behandla 18-åringar som vuxna i straffhänseende
Skälen för straffrättslig särbehandling är inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför åläggas fullt ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i straffhänseende principiellt bör likställas med vuxna.
Det kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse skall finnas kvar. Av brottsbalkens 29 kap. 3 §, tredje stycket, och 7 § följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömandet av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är, enligt vår mening, fullt tillräckliga för att vid straffmätningen kunna ta vederbörlig hänsyn till att en person ännu inte fyllt 21 år. Med ökade resurser till kriminalvården bör man dessutom genom planerad anstaltsplacering kunna undvika många av de risker som anstaltstiden kan innebära.
Maxstraff vid tredje grova våldsbrottet
Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna. Tyvärr kännetecknas dagens reaktioner mot dessa förhärdade brottslingar av en slentrianmässighet där varje återfall behandlas som det förra; många korta straff i stället för få och långa. Däremellan tillåts dessa karriärförbrytare vara ute i samhället och begå nya brott. Rättsväsendets möjligheter att förhindra återfall i grov brottslighet måste förbättras.
Vi föreslår att den som för tredje gången gör sig skyldig till ett grovt våldsbrott skall dömas till det strängaste straffet lagen stadgar för det aktuella brottet. Denna ordning skall avse grov misshandel, grovt rån, grov våldtäkt, dråp och människorov. Samtliga dessa brott kan ge fängelse i högst tio år. Maxstraffet skall inte utgå om särskilda skäl talar emot det. Det skall heller inte avse gärningsmän som ännu inte fyllt 18 år. Samtidigt skall kriminalvårdens programverksamhet stärkas. Vid längre straff får den intagne tid att med hjälp av rehabiliterande insatser komma till insikt att brott inte är en framkomlig väg. Med ökade möjligheter till utbildning eller god behandling kan fängelsetiden fyllas med meningsfulla insatser för att underlätta ett liv utanför anstalten.
Skärpta straff för grov brottslighet
Vid en undersökning av tusen domar för grov misshandel fann vi att domstolarna inte i något av fallen dömt ut ett längre fängelsestraff än fyra och ett halvt år. Domstolarna utnyttjar således inte straffskalorna i dess helhet.
Diskussionen är inte unik för Sverige. I USA uppmärksammades samma tendenser i mitten av 1980-talet. Det fick den amerikanska kongressen att ingripa och införa en ny lag för straffmätning. Det är i dag en mycket komplicerad och detaljerad process som ger särskilda påföljdspoäng för begångna brott och tidigare belastning och avdrag för erkännande eller samarbete i olika former med rättsväsendet. Slutpoängen landar i ett i lag angivet månadsintervall för påföljden som den enskilde domaren inte kan gå utanför. Även i ett land där domstolar i konstitution och i praktiken står betydligt friare från regeringsmakten än vad svenska domstolar gör finns alltså exempel på hur lagstiftaren reagerar på praxis som inte står i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet.
Vi anser att den lägsta straffnivån för rån och grov misshandel skall höjas från ett till två år. Väpnade rån är en brottstyp som eskalerat på senare tid och påverkar många människor i deras vardag och arbete. Ofta blir det svårt för åklagaren att bevisa att brottet varit grovt, på grund av bevisbördan för vad brottslingen visste om sitt tillhygge eller vapen. För den drabbade framstår hotet dock som mycket skrämmande. I dessa fall framstår ett lägsta straff på ett år som närmast löjeväckande. Samma gäller för grov misshandel, där straffskalan sträcker sig från ett till tio år. Grov misshandel utgör mycket kraftigt våld, ofta utövat med tillhygge, av flera personer och kanske mot värnlösa eller liggande personer.
Vi vill också att grovt narkotikabrott skall kunna ge livstids fängelse. Inom narkotikahanteringen finns stora ekonomiska vinster att göra för den som är tillräckligt samvetslös. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beteende och olycka. I detta perspektiv – och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet – är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga.
Avskaffa rabattsystemet
I BrB 30:3 stadgas att när någon döms för flera brott skall rätten döma till gemensam påföljd för brotten, om inget annat är föreskrivet. Man tar sedan hänsyn till olika förutsättningar, varav återfall är en. I dag är det så att en person som begår två brott vid två olika tillfällen, med mellankommande verkställighet av straff, ordningsbot eller dylikt får påbackning på straffet. Begås å andra sidan två eller flera brott utan att personen blir dömd däremellan ges rabatt på påföljden. Det är ett orimligt system, eftersom det oftast är slumpen som avgör om man hinner bli lagförd mellan brotten.
Risken är att systemet utnyttjas av livsstilskriminella. De begår brott efter åtal, men innan verkställighet påbörjats. Många av dessa nya brott skrivs av hos åklagarmyndigheten, eftersom man inte upplever att det lönar sig att åtala för nya brott, när gärningsmannen ändå kommer att ges rabatt. När det gäller återfall görs det således skillnad på om den tilltalade dömts tidigare för brott eller om han döms för flera brott vid samma tillfälle.
Återfallsreglerna i BrB avser tidigare lagförd brottslighet. Detta leder till att en brottsling kan hamna i ett bättre läge om han begår flera brott mellan lagföringarna än om han lagförs för ett brott i taget. I praktiken kan det gå till så här (vid till exempel tre misshandelsfall i en och samma dom): Domstolen bestämmer vilken påföljd som skall utgå för ett av misshandelsfallen – det svåraste – och lägger till hälften av den sammanlagda summan av vad som skulle utgått för de andra två. Om ett av fallet var värt tre månader och de övriga två var blir resultatet inte 3+2+2, utan 3+2. Ju större straffvärdet är för varje brott desto större blir de facto rabatten.
En lösning på det är att ändra BrB 29:4s så att tidigare brottslighet räknas även ”om det vid rättegången avhandlas flera brott”. Hänsynen till återfall skärps då så att återfall beaktas på samma sätt oavsett om det finns mellankommande lagföring eller om fler brott avhandlas vid samma tillfälle.
Statens ansvar för brottslingen tar inte slut då fängelsestraffet påbörjas. Då vidtar den ansvarsfulla uppgiften att återanpassa den dömde till ett nytt liv i frihet, fritt från droger och kriminalitet. Dagens situation ger inte lämpliga förutsättningar för detta. Fängelserna är överbelagda, ekonomiska och personella resurser räcker inte till för en god vård och forskningen kring vad som fungerar är bristfällig.
Det finns en tendens hos statsmakterna att försöka lösa bristen på resurser med lagstiftning som möjliggör alternativ till frihetsberövande. Ett exempel är frigivning efter det att endast halva fängelsestraffet avtjänats. I dag har vi ett system där minst två tredjedelar av straffet måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan komma i fråga. Regeringens stabsorgan Statskontoret har nyligen föreslagit att även kriminella som begått grova brott skall kunna avtjäna sina straff i hemmet under elektronisk intensivövervakning, så kallad fotboja. Det är inte acceptabelt att en ansträngd ekonomi tillåts rättfärdiga att brott inte bestraffas på ett proportionerligt sätt.
Nödvändiga resurser måste därför frigöras för att utöka antalet fängelseplatser. En ny riksanstalt bör byggas. Fler platser möjliggör en större differentiering av de intagna och ger möjligheter till speciella motivationsavdelningar. På så sätt ökar också möjligheterna till verklig påverkan och rehabilitering.
Lagregleringen av verkställighet på anstalt behöver ses över. Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974 och präglas av en tidsanda då brottsligheten såg annorlunda ut än i dag. Den brottslighet och de intagna som utgör klientelet på dagens kriminalvårdsanstalter har förändrats drastiskt under det senaste decenniet. För att möta denna utveckling menar vi att det är nödvändigt med en ny fängelselag som tydligare reglerar problemen förknippade med dagens situation på de svenska anstalterna.
Vad som behövs är framför allt bättre möjligheter att kontrollera narkotikaanvändningen, ökad säkerhet på anstalterna, förbättrade påverkansprogram och utbildningsmöjligheter för såväl personal som intagna. Ungdomars behandlingsaspekter bör speciellt lyftas fram.
Domstolarna är i dag satta under hård press. Problemen är av såväl ekonomisk som organisatorisk art. Den pågående sammanläggningen av tingsrätter har visat att svenska domstolar lyder under regeringen i högre grad än under riksdagen. Detta påverkar domstolarnas självständiga ställning.
Domstolsverket är inrättat av regeringen utan särskild lag. Verket ges instruktioner i förordning, utfärdad av regeringen. Generaldirektören utses av regeringen på begränsad tid och är underställd regeringen. Generaldirektören avgör ensam alla väsentliga frågor rörande domstolsväsendets ekonomi, organisation, administration samt fördelning och användning av beviljade anslag.
Genom Domstolsverket utövar regeringen ett betydande inflytande över domstolarna. För att skapa ett oberoende domstolsväsende, oavhängigt den lagstiftande makten, anser vi att Domstolsverket bör ersättas av en ny administrativ enhet. Denna bör inrättas med stöd av lag. Även dess instruktion bör meddelas genom lag. Domstolarnas administrationsorganisation skall vara underställd riksdagen, inte regeringen. Regeringen bör inte utse den direktör som ansvarar för den dagliga ledningen och justitieministern skall inte ha instruktionsrätt över domstolsstyrelsen.
Den danska domstolsstyrelsen bör utgöra modellen för domstolsväsendets nya ledning.
Efterdyningarna av terroristattacken den 11 september 2001 har gjort att många länder omprövat sitt försvar mot terroristattacker och sin förmåga att upprätthålla den inre säkerheten. Dagens hotbilder ser annorlunda ut än före terroristattacken. En av de största förändringarna är att enskilda personer som agerar antingen ensamma eller på uppdrag av nätverk nu utgör ett hot som tidigare varit förbehållet andra nationalstater.
Trots att hotbilden mot Sverige kan förefalla liten i sammanhanget så är den dock en realitet. Säpo har sedan tidigt 1990-tal uppmärksammat personer bosatta i Sverige som har koppling till olika terrornätverk, bland annat al-Quaida. Det kan inte uteslutas att amerikanska, brittiska och israeliska intressen i Sverige kan utgöra mål för anhängare till sådana nätverk.
Även det nya politiska våldet i samband med demonstrationer, samt den grova organiserade brottsligheten, bör ses som hot mot rikets inre säkerhet. Det finns brott som riktar sig mot grundläggande fri- och rättigheter men som inte utgör terroristbrott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Exempel är de så kallade hatbrotten och hoten mot förtroendevalda politiker. Även dessa brott måste tas på allvar, eftersom de inskränker demokratin och den frihet vi har att fritt uttrycka oss.
Sveriges förmåga att upprätthålla inre säkerhet måste stärkas. Vi saknar i dag principbeslut för hur Sverige skall motarbeta de hot som finns. Sverige tillhör dessutom ett av de få länder i Europa som efter den 11 september inte utökade sin förmåga att bekämpa terrorattacker.
Svenskt rättsväsende bör uppgraderas. Svensk lag måste innehålla avskräckande straffsatser och ett samhällsskydd som är i nivå med jämförbara länders. Risken är annars stor att terrororganisationer och annan brottslig verksamhet lockas att förlägga sin verksamhet till Sverige. Det finns också anledning att se över dagens lagstiftning för att bättre kunna bemöta attacker mot det öppna samhället.
Polisväsendets behov
Beslut måste fattas avseende den centrala polisens organisation. Samarbetet mellan SÄPO och Rikskriminalpolisen måste förtydligas avseende organisation och ansvar. Kunskap, kompetens och operativ förmåga måste kunna nyttjas optimalt.
Nationella insatsstyrkans numerär bör ökas och utrustning och material uppdateras. Även den ordinära polisens material bör förbättras. Det krävs också ett snabbt beslut samt tillförsel av tillräckliga medel för att polis och räddningstjänst skall kunna få ett fungerande, nytt kommunikationssystem. Att poliser inte kan kommunicera med varandra under pågående insatser är inte acceptabelt. Det är inte tillräckligt att enbart öka polisens numerär, utan man måste även tillse att polisen kan arbeta med hjälp av modern teknik. Polisens operativa metoder bör förtydligas och regleras i lag. Hit hör bland annat möjligheter att arbeta under alternativ identitet, samt bevis- och brottsprovokation. Nya former av brottslighet, såsom narkotikaförsäljning över internet, kräver nya möjligheter för polisen i det operativa arbetet. Även lagstiftning avseende bland annat informationsutbyte och sekretessbestämmelser måste ses över. Hit hör också frågan om hemliga tvångsmedel och så kallad buggning. Operativt samarbete med bland annat Europol får inte hämmas av omotiverade skillnader i lagstiftning mellan länderna.
Reglerna för polisens register, inklusive DNA-registret, borde sammanföras till en gemensam lag. Frågan om att vidga den krets som förs in i DNA-registret bör prövas utifrån befintlig erfarenhet, internationella överenskommelser, samt vikten av att upprätthålla ett godtagbart integritetsskydd.
Möjligheten till samarbete mellan polis och militär
Ett konkret problem är att dagens svenska poliskår är för underbemannad, för ålderstigen och har för dålig utrustning för att kunna användas i situationer liknande den vid gisslantagandet på en teater i Moskva. I motsats till vad som skett i många andra länder har den svenska polisiära säkerhetstjänsten inte heller tillförts utökade resurser med hänsyn till händelserna i USA.
Det kan befaras att polisen i dag inte klarar av vissa typer av brottslighet eller terrorangrepp på grund av brist på material eller sambandsutrustning. Polisens möjligheter att samverka med militären avseende material är begränsad. Syftet med materialsamverkan, exempelvis i form av att militär utrustning och personal används, får inte vara att tillgripa tvångsmedel mot enskilda i landet. Polisen får i dag alltså inte utnyttja militärens helikoptrar med infraröd strålning för att eftersöka brottslingar. Försvarets materiel får inte användas vid någon typ av insats mot enskild.
Det är vår uppfattning att militära resurser måste kunna användas för att möta sådana hot och att militära enheter skall kunna sättas in när hoten är av den arten att de kräver förmåga till väpnad strid även när Sverige inte är i krig. Formerna för hur militära resurser och militära förband skall kunna sättas in i sådana fall måste regleras mycket noga, inte minst eftersom det i hög grad handlar om situationer som är svåröverskådliga och som utvecklas i en gråzon mellan det som kan tänkas vara ett väpnat angrepp och det som är terrorverksamhet eller storskaliga kriminella operationer.
Det är det civila samhällets myndigheter som har huvudansvaret för att möta dessa hot och det måste vara mycket tydligt under vilka villkor och former som militär förmåga kan sättas in för att värna människoliv och skydda viktiga samhällsfunktioner. Det bör vara helt klart att det sker under civil ledning och civilt ansvar.
Behov av ny lagstiftning
På senare tid har vi sett ett antal angrepp mot demokratin och det öppna samhället. Det rör allt från stenkastning vid offentliga möten till hot och våld mot folkvalda politiker. Vikten av att bekämpa dessa tendenser kan inte underskattas.
Göteborgskravallerna ledde till diskussion om straffet för dylika brott. Bedömningen av straffvärdet för deltagande i våldsamt upplopp och betydelsen för straffvärdet av att brott äger rum i anslutning till t ex politiskt stormöte behandlades olika av olika domstolar. Såväl brottet våldsamt upplopp som annan brottslighet kan ses som ett hot mot de demokratiska grundvalarna i vårt samhälle, utan att det för den skull är frågan om terroristbrott, högmålsbrott eller brott mot rikets säkerhet. Ett exempel är hatbrotten.
Dagens bestämmelse i 29 kap 2§ BrB om försvårande omständigheter ger inte utrymme för att inom ramen för de punkter som där räknas upp även beakta att brottsligheten hotar demokratiska värden eller grundläggande fri- och rättigheter. Det kan finnas anledning att föreslå införande av en punkt som tar sikte på straffvärdet för brottslighet som hotar demokratin enligt ovan.
Straffbestämmelsen om våldsamt upplopp tillkom på 30-talet, då en annan tidsanda och helt andra samhällsförhållanden rådde. Det finns en rad problem med bestämmelsen, vilket visat sig inte minst efter EU-toppmötet i Göteborg och efterföljande rättegångar. Domarna har lett till omfattande debatt bland allmänheten och den juridiska expertisen. Det finns anledning att föreslå utredning om huruvida bestämmelsen om våldsamt upplopp är ändamålsenligt utformad och om den lämpar sig för beivrande av den relativt nya allvarliga typ av våldsbrottslighet som bl a förekom i samband med EU-toppmötet.
Maskering vid demonstrationer bör förbjudas. I ett öppet samhälle finns ingen anledning att dölja sin identitet för att utöva sina grundläggande fri- och rättigheter. Maskering har en uppviglande effekt. Ett förbud skulle med största sannolikhet minska riskerna för våld i samband med demonstrationer och så kallade gatufester.
Det finns sedan länge ett pågående samarbete över gränserna för att förebygga och bekämpa brottslighet. Detta samarbete finns inom EU, men också mellan länderna runt Östersjön. Gränsöverskridande brottsbekämpande samarbete är en nödvändighet. Sverige har allt att vina på att fortsätta utvecklingen av detta samarbete.
De mål som EU:s framtidskonvent lagt fram på området för frihet, säkerhet och rättvisa och som syftar till förenkla och effektivisera samarbetet är bra. Den främsta reformen är enligt vår mening att man nu ersätter rambesluten med ramlagar (tidigare direktiv). Detta innebär att Europaparlamentet är delaktig i lagstiftningen, vilket är positivt ur rättssäkerhetsssynpunkt. Moderata samlingspartiet har vid flera tillfällen uttryckt vår tveksamhet till rambesluten, eftersom de ger minimal möjlighet för den svenska riksdagen att överblicka rambeslutets konsekvenser för svensk lag.
Moderata Samlingspartiet välkomnar också tillnärmningen av medlemsstaternas lagar avseende verktyg som underlättar brottsbekämpning. Vi vill dock poängtera vikten av att varje tillnärmning föregås av en noggrann konsekvensanalys, samt en presentation av effekten för svensk lags vidkommande.
Åtgärder för att förstärka rikets inre säkerhet får dock inte ställas i motsats till kraven på rättssäkerhet. Terrorismen skall bekämpas, men det måste ske på rättsstatens grund. Om denna grundprincip luckras upp tillåter vi de ljusskygga och antidemokratiska elementen att diktera villkoren för rättsväsendet. Det är inte acceptabelt.
Ansvaret för att rättssäkerheten beaktas vid varje lagändring åvilar regeringen. Hittills har regeringen inte förmått presentera följdlagstiftning vid samma tillfälle som riskdagen förväntas godkänna rambeslut. Detta är en orimlig ordning. Moderata samlingspartiet anser att regeringen bör ta initiativ till förenklad remissrunda under tiden då rambeslut förhandlas, samt till en genomlysning och analys av samtliga medlemsstaters rättsordningar.
Förtroende och samarbete kan inte åläggas de rättsvårdande myndigheterna ovanifrån. Det måste tillåtas växa fram bland dem som har att tillämpa regelverken. Det torde ligga i regeringens intresse att noggrant förankra förslagen bland dessa.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Per Westerberg (m) |
Gunilla Carlsson (m) |
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |
Lennart Hedquist (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |
Sten Tolgfors (m) |