Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kunskapscentrum inrättas för hjälp till barn som utsatts för brott eller försummelse och att dessa centrum har ett samordningsansvar och tillgång till juridisk och psykologisk kompetens.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att särskild barndomstol utreds.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn får brottsofferstatus.
1Yrkande 1 hänvisat till SoU.
Det borde vara alla barn förunnat att växa upp i trygga stabila familjer. Hemmets omvårdnad betyder mycket för barnets mentala och fysiska utveckling. Att under sin uppväxttid få omges av kärlek och positiv omvårdnad skapar stabila samhällsmedborgare. Tyvärr är det många barn som far illa i sina egna hemmiljöer och utsätts för både mentala och psykiska kränkningar. Många barn drabbas också av övergrepp och behöver stöd och hjälp för att bearbeta dessa negativa erfarenheter och kunna gå vidare i livet.
Det är därför av stor vikt att det, när ett barn utsätts för övergrepp, finns kompetenta personer som kan hjälpa barnet. Den kunskap och de erfarenheter som samlas bör tas till vara i ett kunskapscentrum inriktat påbarn som utsatts för kriminella övergrepp. På detta centrum bör det finnas personer med kompetens både vad gäller juridik och psykologi. Ett kunskapscentrum skulle även kunna fungera som kunskapsförmedlare till olika institutioner som handhar barn, t.ex. socialtjänsten.
Socialstyrelsen har i september 2003 fått regeringens uppdrag att utreda förutsättningarna för ett nationellt riskbarnscentrum samt att utreda och analysera förutsättningarna för ett system med så kallade dödsfallsutredningar. Detta är positivt och det är av största vikt att regeringen skyndsamt ser till att dessa kunskapscentrum inrättas och att de utformas enligt ovan.
Barnkompetensen i domstolarna är generellt sett låg, i vissa fall till och med obefintlig. Inte bara poliser och åklagare, utan även domare (juristdomare) är i stort behov av kunskap om barns utveckling, särskilt om barns språkliga och kognitiva förmåga. Även domare måste förstå ett barns intellektuella funktioners utveckling, som tänkande, förståelse och minne. Domare ska ju göra en bedömning av barnets berättelse utifrån ett videoband. För att kunna göra detta på ett korrekt sätt måste domaren ha kunskap om hur barn tänker och att barn i förskoleåldern t.ex. har begränsad förmåga att bedöma tid, som t.ex. för hur länge sedan något inträffade eller hur länge de vistades någonstans. Domaren måste också veta att de individuella skillnaderna i barns mognad är stora och påverkar koncentrationen, förmågan att samtala och barns förmåga att förmedla minnen m.m. Vidare måste en domare vara medveten om att små barn har speciella problem att återge vad de minns, eftersom de har ett begränsat ordförråd. Det är också viktigt att ha kunskap om hur ett barn påverkas av ett övergrepp och vilka konsekvenser detta kan få för personlighetsutvecklingen samt hur ett trauma i vissa fall påverkar förmågan att detaljerat återge en berättelse. En domare som saknar barnkompetens kan inte rätt bedöma vilken tilltro som kan sättas till ett barns berättelse. Det finns en stor risk att en domare utan barnkompetens bedömer barnets berättelse utifrån ett vuxenperspektiv med de krav som då ställs på en klar, sammanhängande och detaljerad berättelse. Dessa vuxenkrav kan barn ofta inte leva upp till och domstolen finner då att barnets berättelse inte är trovärdig.
En liknande motion behandlades i justieutskottets betänkande 2002/03:
JuU1 där motionen avslogs. Motivationen var bland annat att FN:s barnkonvention ingår i utbildningen och är ett stående inslag i Domstolsverkets seminarier om vårdnadsmål för domare vid allmänna domstolar. Detta är bra men inte tillräckligt. Jag menar att det finns behov av en särskild barndomstol och att detta bör utredas. Regeringen får utreda vidare hur domstolen bör utformas. Ett tänkbart alternativ är en ambulerande barndomstol, där komptetensen finns.
Barn och ungdomar är den glömda brottsoffergruppen. De har svårt att själva kräva sin rätt och få myndigheter och vuxna är beredda att föra deras talan. Eftersom barnen är särskilt utsatta och sårbara krävs särskilda överväganden beträffande åtgärder och insatser för barn som brottsoffer. Det är viktigt med en vidare definition av brottsofferbegreppet ur ett barnperspektiv. Detta förutsätter att såväl de juridiska som psykologiska aspekterna av brottsofferbegreppet beaktas.
För att åskådliggöra vidden av begreppet brottsoffer kan följande exempel ges: En butiksanställd som blir hotad, bunden och rånad på butikskassan är ett brottsoffer både i juridisk och psykologisk bemärkelse. Butiksbiträdet är både målsägande och på ett individuellt psykologiskt plan utsatt för en skrämmande händelse som hon eller han kanske behöver professionell hjälp att bearbeta och komma över. När det gäller skadeståndsanspråk från personer utsatta för allvarliga brott framhålls inte sällan just behovet av terapeutisk hjälp som en motivering för det begärda beloppets storlek.
Ett barn som blir vittne till hur mamma blir svårt misshandlad av pappa är enligt en snäv definition av brottsofferbegreppet inte att betrakta som brottsoffer. Barnet är inte direkt drabbat av brott och sålunda inte målsägande. I psykologisk mening är dock barnet att betrakta som brottsoffer, dvs. drabbat av brott. Barn som blir vittne till våld, t.ex. misshandel av en nära anhörig, kan utveckla precis samma symtom av posttraumatisk karaktär som barn som blir utsatta för direkt våld. Barnet kan utveckla inre föreställningar som handlar om egen skuld, t.ex. fruktan att det nästa gång är barnets tur att bli slaget. I dessa situationer behöver barnet professionellt stöd när det gäller bearbetning och rehabilitering. Barnet måste ses som ett brottsoffer som har rätt att få stöd och hjälp med att bearbeta de traumatiska våldshändelserna det bevittnat.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |