Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad och förbättrad kriminalvård.
För många som dömts till fängelse gäller att det verkliga straffet börjar först vid frigivningen. Vistelsen inne på anstalten är i mångt och mycket både tid- och kravlös. Cellerna öppnas och stängs på bestämda tider, matvagnen rullas in enligt schema, disken tas om hand, tvätten sköts av andra, fritiden domineras av TV-tittande och kortspel och framtiden är sällan särskilt väl planerad. Anstaltstiden blir därför ofta en transportsträcka på vägen mot nya brott och fördjupat missbruk. Det egna ansvarstagandet minskar ytterligare genom denna passivisering och speglar sig ännu tydligare efter varje avtjänat straff.
Narkotikasituationen på landets fängelser har t.o.m. av Kriminalvårdsstyrelsen betecknats som krisartad och antalet grava missbrukare på fängelserna påstås ha ökat med 1 000 personer de senaste tio åren. Det är bra att även regeringen i sin budget för 2004 uppmärksammat detta även om inte bara mer pengar lär räcka för att lösa detta enorma problem. Kriminalvården har glömt att den intagne också skall anpassas tillbaka till samhället en dag, ofta helt utan förutsättningar att kunna ta det ansvar som förväntas.
Vårdkedjan brister i många fall. Långa häktestider, behandlingsplaner som inte följs upp, dåligt planerade frigivningar och brist på stödboenden är exempel på kriminalvårdens misslyckande.
Förutom själva förvaringen har fängelset också som uppgift att anpassa fången till fängelselivet. Försök att förändra situationen möts av kompakt misstro och anses alltid hota den rådande ordningen. Passivisering belönas.
Kriminalvården har haft monopol inom sitt område, men misslyckats. RRV har flera gånger kritiserat kriminalvården för höga kostnader, svällande byråkrati, brister i planering och uppföljning och otillräcklig kompetens hos vårdpersonalen.
Sanningen är att dagens fängelser fungerar som utbildningsanstalter i brott. Om detta vore en verksamhet som bedrevs i privat regi skulle ägarna kräva omfattande förändringar, förmodligen nedläggning och omstart i ny regi.
Tiden är mogen för ett nytänkande inom kriminalvården. Inför ”fångpeng” efter skolpengsmodellen. Låt t.ex. före detta kriminella vara med och driva ett fängelse med utgångspunkt från att det skall fungera som motivationsanstalt. Deras erfarenheter kan vara en ovärderlig resurs.
En motivationsanstalt skulle bl.a. kunna:
Ha schemalagda dagar för arbete och studier.
Bygga upp nätverk med mindre företag/företagare och möjlighet till anställning efter frigivning.
Ha marknadsmässiga löner med avdrag för skatt, mat, ”bostad” och stöd till brottsofferfonden, allt i syfte att göra övergången till livet utanför anstalten så smidigt som möjligt.
Låta internerna städa, tvätta samt förbereda och laga all mat själva, tillsammans med personalen.
Införa dagliga drogtest.
Låta alla interner få möjlighet att delta i behandlingsprogram om missbruk samt om kriminalitet som livsstil.
Uppmuntra omfattande kontakter med det öppna samhällets föreningsliv och idrottsorganisationer.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Lena Adelsohn Liljeroth (m) |