Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över lagstiftningen avseende brott av sexuell karaktär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppmuntra myndigheter och sjukvård till uppsökande arbetssätt mot brott av sexuell karaktär.1
1 Yrkande 2 hänvisat till SoU.
Brott av sexuell karaktär innebär alltid ett grovt intrång i och övergrepp på en annan människas person och intima sfär. Förövaren begår ett brott mot rättvisan och värdigheten, och kränker rätten till respekt, frihet samt fysisk och moralisk okränkbarhet. Offren får ofta allvarliga och livslånga psykiska och fysiska skador. Förekomsten av sexuella övergrepp mot såväl vuxna som barn ökar. Behovet av både kraftfullare bekämpning, större resurser till polis och övriga berörda myndigheter samt utökad forskning på detta område är mycket stort.
Offer för sexuella övergrepp i barndomen löper två–fyra gånger större risk att i vuxenlivet utveckla psykosociala problem, såsom depressioner, ångest, missbruk av olika typer, ätstörningar och självmords- och självskadebenägenhet. Allvaret är ännu större när offren är barn och särskilt när de begås av vuxna som fått ansvar för ett barns vård och fostran, t ex föräldrar, förmyndare eller skolpersonal. En markering mot denna typ av övergrepp måste göras i lagstiftningen.
Under det gångna året har flera grova brott av sexuell karaktär uppmärksammats. Den allmänna rättskänslan för offren har inte alltid funnit gensvar i det juridiska systemet. Självklart ska rättsprocessen alltid styras av etiska normer och gällande lagstiftning och inte påverkas av tillfälliga opinionsvindar frammanade av mediala stormar. Likväl bör det övervägas om inte brottsbalken i detta avseende bör ses över. Alltför ofta avslutas nämligen förundersökningar trots starka indikationer på att sexuella övergrepp faktiskt begåtts. Under 2001 gjordes ca 3 000 polisanmälningar i Sverige, varav mindre än tio procent ledde till åtal. När de rättsvårdande myndigheterna fattat sitt frikännande beslut och därmed avslutar sin medverkan, har oftast socialtjänsten inte längre laglig möjlighet till fortsatta åtgärder och insyn i utsatta familjer. Både socialtjänsten och andra myndigheter, till exempel Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP), förlorar kontakten med familjerna och därmed möjligheten att erbjuda skydd och stöd. Ett annorlunda, mer terapeutiskt förhållningssätt som möjliggör för socialtjänsten och BUP att få kontakt med familjerna redan under den akuta krisen och bevara denna kontakt även när den juridiska och polisiära arbetsprocessen avslutats är därför nödvändigt.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Torsten Lindström (kd) |