Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ändra rutinerna för tjänstemän inom rättsväsendet som själva har begått brott.
Kvinnor som utsatts för brott i form av våld eller annan kränkande behandling mår inte bra. Stora sår för resten av livet är svåra att bli av med. Erfarenheten visar att det krävs många insatser och delar för att rehabilitering och förmåga att få livet att ”bara kunna gå vidare” igen ska fungera.
I mötet med kvinnan efter en utsatthet är det viktigt att det är kunniga människor som agerar i hennes närhet. I kontakterna med rättsväsendet har förtroendet en mycket stor roll att spela. Det är då rent orimligt och helt olämpligt att personer som arbetar som tjänstemän inom rättsväsendet själva skulle ha gjort sig skyldiga för våldsbrott och ändå jobba och komma i kontakt med dessa kvinnor. Detta skadar tillit och förtroende, som är en viktig förutsättning för att kunna gå vidare såväl med fallet som för den enskilde kvinnan. Därför bör inte en sådan person, om denne har dömts för ett våldsbrott och handhar kontakt med utsatta kvinnor inom sin yrkesutövning, få behålla sin tjänst inom det området.
|
Stockholm den 29 september 2003 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |