Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Rikspolisstyrelsen bör ges i uppdrag att utreda och organisera polisens arbete när det gäller miljöutredningar.
Sedan ett antal år tillbaka har ambitionerna gradvis höjts i Sverige när det gäller att bekämpa och beivra miljörelaterade brott, som ett självklart led i en framåtsyftande miljöpolitik. Det är mycket viktigt att rättsvårdande instanser och andra berörda myndigheter känner till och drar åt samma håll när det gäller praxis, sanktioner och regler inom miljöbrottsområdet.
Miljöbrotten är inte lätta att avgränsa och definiera. Det finns alla typer av mer eller mindre allvarliga miljöbrott, allt från olaglig trädfällning på allmän mark till omfattande grova miljöbrott i storskalig industriell verksamhet, t.ex. mångåriga utsläpp av föroreningar till luft och mark. Miljöbrotten är ofta också att beteckna som ekonomisk brottslighet och det är ett faktum att det kan vara ekonomiskt lönsamt att begå miljöbrott, det finns tyvärr alltför många exempel på detta. Det är naturligtvis oacceptabelt. Det resulterar ju bl.a. i en snedvridning av konkurrensen på marknaden så att de företag som har höga ambitioner på miljöområdet och aktivt bidrar till att förverkliga en hållbar ekologisk utveckling, får tydliga konkurrensnackdelar i förhållande till mindre nogräknade konkurrenter.
Ytterligare ett problem i sammanhanget är att endast fysiska personer kan begå brott och straffas. På miljörättens område är problemen att finna den som ska bära det straffrättsliga ansvaret vid överträdelse som begåtts inom ramen för en juridisk persons verksamhet mycket stora. Detta är ett förhållande som leder till att utredningar försvåras och att åtal inte väcks. Enligt uppgift skall detta ses över inom ramen för miljöbalksutredningen, vilket Vänsterpartiet hälsar med tillfredsställelse.
Det har som framhållits skett en tydlig ambitionshöjning i brottsbekämpningen på miljösidan. Tillkomsten av miljöbalken är ett steg i denna utveckling, liksom tillskapandet av Ekobrottsmyndigheten. Sedan år 2000 finns på åklagarsidan uppbyggd specialistkompetens över hela landet och samordning av verksamheten sker genom en överåklagare hos Riksåklagaren. Men om man ser till hela kedjan av insatser mot miljöbrotten så finns det fortfarande alltför svaga länkar.
Landets miljöinspektörer och andra som utövar tillsyn på området vittnar ofta om att det på alltför många håll i landet brister tydligt i kompetens och avdelade resurser på utredningssidan hos polisen. Det är ett förhållande som enligt Vänsterpartiets förmenande tydligt riskerar att påverka motivationen att anmäla misstänkta miljöbrott. På många håll talas det om dels låg prioritering av miljöbrott, dels om bristande kompetens. Dessa brott är ofta komplicerade, tar mycket tid att utreda och blir lågprioriterade om de bara är en del av den dagliga polisutredningsverksamheten.
Det är enligt Vänsterpartiets mening alltså nödvändigt att se över och vidta åtgärder när det gäller polisens utredningsarbete kring miljöbrotten. Det finns goda exempel i landet på polismyndigheter, t.ex. miljöbrottsenheten i Uppsala, som redan i dag arbetar med särskilda enheter på miljöområdet. Alla polismyndigheter bör inrätta och arbeta med särskilda resurser för utredning av miljöbrott. Rikspolisstyrelsen bör av regeringen ges i uppdrag att utreda och belysa hur detta lämpligen kan ske. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 28 september 2003 |
|
|
Rolf Olsson (v) |
|
|
Rossana Dinamarca (v) |
Mats Einarsson (v) |
|
Siv Holma (v) |
Peter Pedersen (v) |
|
Per Rosengren (v) |
Tasso Stafilidis (v) |
|
Alice Åström (v) |