Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som har till uppgift att se på förutsättningarna att införa en lagstiftning mot eftersupning vid trafikbrott.
Inledningsvis hänvisar jag till den norska lagstiftningen för att ge en förklaring till vad eftersupning i samband med trafikolycka handlar om.
I den norska Vegtrafikkloven § 22 kan man läsa följande:
”Fører av motorvogn må ikke nyte alkohol eller ta annet berusende eller bedøvende middel i de første seks timer etter at han er ferdig med kjøringen, når han forstår eller må forstå at det kan bli politietterforskning på grunn av kjøring. Dette forbudet gjelder likevel ikke etter at blodprøve eller utåndningsprøer tatt, eller politiet har avgjort at slik prøikke skal tas.”
Vi har en förödande situation vad det gäller alkohol- och drogrelaterade olyckor i trafiken. Det är en situation som vi på olika sätt måste stävja.
I tidigare överväganden i rattfyllerilagstiftningen har man övervägt att införa en lagstiftning mot eftersupning i samband med trafikolyckor, i likhet med norsk lagstiftning. De invändningar man då kom fram till har gjort att denna fråga inte blivit aktuell i Sverige. Bland annat anförde man att en kriminalisering skulle öppna för möjligheten att genom ett erkännande av alkoholförtäring efter färden lagföras för detta brott i stället för rattfylleribrottet. Man befarade att det i praktiken skulle leda till att gärningsmannen både får en lindrigare påföljd och kan behålla körkortet. En slutsats som för oss är felaktig eftersom det är eftersupningens straffskala som avgör hur man ställer det i relation till ett rattfylleri. Det uppenbara problemet i dag är att alkoholpåverkade förare undgår straff genom att hänvisa till att man varit nykter vid olyckstillfället och först efteråt berusat sig. Vårt mål är enkelt, det skall inte vara ”fördelaktigt” för en påverkad person att inta droger omedelbart efter en trafikolycka och på så sätt undkomma straff.
Det finns bra alkotestutrustning som i dag används i samband med trafikolyckor, men som inte i alla avseenden är tillräcklig. De stora avstånd som råder i vårt land, och som innebär att polisen många gånger har mycket lång väg till olycksplatsen, ger ett polistekniskt underläge. Det kan ha gått ett antal timmar från olyckan tills dess att polisen hinner fram. Den misstänkte rattfylleristen hänvisar till nervositet och har därför intagit alkohol. Han kan dessutom försvåra testresultat genom att tömma urinblåsa och i värsta fall totalvägra urinkontroll. Urinkontroll är avgörande för att man skall kunna analysera ett resultat. Tidsförlusterna blir då än mer påtagliga när vederbörande måste fraktas lång väg till ett sjukhus för blodtester, vilket man kan utföra med tvång.
Professor Wayne Jones vid rättskemiska avdelningen vid Hälsouniversitetet i Linköping är en av landets ledande experter i rattfylleriärenden, och flitigt anlitad av svenska domstolar och åklagare. Efter kontakter med professor Jones så har vi fått än mer förståelse för den mycket svåra utredningstekniska frågan vid rattfylleribrott. Ett sätt att renodla denna fråga från tveksamheter är att det i likhet med norsk lagstiftning blir olagligt att inta droger sex timmar efter en olycka om polis ännu inte hunnit att utreda brott.
|
Stockholm den 25 september 2003 |
|
|
Jan-Evert Rådhström (m) |
Tomas Högström (m) |