Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att finna nya, effektivare påföljder för att stoppa unga brottslingar.
Grovt brottsligt beteende bland ungdomar kryper allt längre ner åldersmässigt. Varje vecka kan vi läsa om trettonåringar som rånar andra ungdomar, pensionärer och handikappade. Den ringa åldern föranleder ingen annan påföljd än vård inom socialtjänsten – en vård som oftast bara består av samtal. Exemplen är många på underåriga som på kort tid åtalats för en stor mängd rån utan synbar påföljd. Mörkertalet är dessutom stort eftersom undersökningar bland ungdomar som rånats på mobiltelefon, kläder eller liknande, visar att de ofta inte anmäler eftersom ”ingenting händer”.
Den som gång efter gång grips av polisen, utan att något händer, blir lätt en tuff förebild för andra ungdomar – någon att se upp till. Elementärt inom all fostran är att reaktionen skall vara relevant och komma snabbt, men när det gäller grov och upprepad brottslighet bland unga brister samhällets påföljdssystem.
Naturligtvis skall man inte sätta en trettonåring i fängelse, men det nuvarande påföljdssystemet har visat sig verkningslöst och föranleder bara stora utredningskostnader för polis, domstolsväsende och socialtjänst. På samma sätt som påföljden samhällstjänst införts för vuxna bör man låta undersöka möjligheterna att låta unga brottslingar få ”göra rätt för sig”. Synen på straff är inte densamma hos en trettonåring som hos en vuxen person och vårt påföljdssystem har inte hängt med när brottslingarna nu tenderar att bli allt yngre.
En undersökning bör genomföras, gärna i samråd med ungdomsorganisationer, kommunala ungdomsråd eller liknande, för att finna lämpliga påföljdsformer för unga brottslingar.
|
Stockholm den 23 september 2003 |
|
|
Carl-Axel Roslund (m) |