Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtydligande och förstärkning i vapenlagen (1996:67) om läkares anmälningsplikt beträffande vapeninnehav för patienter med psykisk störning och uppenbar fysisk sjukdom.
Enligt vapenlagen (1996:67) har läkare anmälningsskyldighet av den som vårdas för psykisk störning och som bedöms som olämplig att inneha skjutvapen. Läkaren skall omedelbart anmäla förhållandet till den polismyndighet där patienten är folkbokförd oavsett om han känner till att patienten är vapeninnehavare eller ej. Den 1 juli 2000 utvidgades anmälningsskyldigheten från att ha omfattat endast den slutna psykiatriska vården till att omfatta även öppen psykiatrisk vård. Samhällets signal till läkarkåren har därmed varit entydig om att detta skall utföras i enlighet med svensk lag. Trots detta kan vi konstatera att efterlevnaden är dålig.
Rapporteringen mellan länen om anmälningar till polismyndigheterna visar på stor variation. Det kan noteras att sex av landets län uppvisar noll anmälningar i de två senaste årens statistik. Anmälningsfrekvensen varierar och i landets län mellan.
Läkarkåren har ett mycket stort ansvar för att människor inte skadas till följd av sitt sjukdomstillstånd eller att de skadar andra. Det kan aldrig accepteras att säkerheten eftersätts, för att personer som bedöms som olämpliga ges tillgång till skjutvapen, genom att läkare underlåter att bistå polismyndigheten med att förhindra tragedier som leder till svårt lidande för alla inblandade parter. Detta bör ges regeringen till känna.
Vid sidan av anmälningsplikten av personer med psykisk störning finns andra grupper som också bör omfattas av lagen, nämligen de som har uppenbar fysisk sjukdom som gör dem olämpliga som vapeninnehavare.
Neurologiskt sjuka människor som idag, av läkare, anses som olämpliga att inneha skjutvapen kan å andra sidan inte anmälas till polisen som olämpliga vapeninnehavare. Detta trots att läkare i kontakt med Socialstyrelsen betonat patientens grava skada och det ytterst olämpliga i att patienten får förfoga över vapen. Socialstyrelsens avvisande hållning baseras på gällande sekretess och att endast brott som kan ge över två års påföljd i det här sammanhanget kan föranleda undantag från sekretesslagen. Ett eventuellt mord innebär dock över två års påföljd men då det inte kan anses föreligga uppsåt, utan oaktsamhet, så skall anmälan, enligt Socialstyrelsen, ändå inte göras i dessa fall.
Vapenlagen (1996:67), med gjorda tillägg, är en säkerhetslag gentemot tredje man. Som sådan bör lagen innefatta anmälningsplikt såväl för människor med psykisk störning som för människor med uppenbart fysiska sjukdomar som gör dem olämpliga som vapeninnehavare. Det torde exempelvis stå tämligen klart för envar att vapeninnehav för en obotligt blind person knappast är att anse, från samhällets sida, som saklig grund för ett fortsatt innehav.
Vapenlagens intentioner på det här området har till uppgift att skydda tredje man. Det bör i detta sammanhang betonas att innehav av vapen inte är en rättighet utan ett förtroende från samhället för personer med jakt- och skytteintresse förutom för personer inom totalförsvaret. Mot den bakgrunden är det naturligt att de som först märker huruvida en person förändras så att det är olämpligt att inneha vapen också ges skyldigheten att anmäla detta. De personer som först märker detta och kan verifiera förhållandet på vetenskaplig grund är läkaren. Läkarens anmälningsskyldighet bör därför gälla psykisk störning även dem som har uppenbara fysiska sjukdomstillstånd som gör dem olämpliga som vapeninnehavare. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 22 september 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |