Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att göra en översyn av 3 § första stycket och 7 § trafikbrottslagen (1951:649).
I Västmanland har det under tiden 2003-01-01–2003-06-23 anmälts 1 056 olovliga körningar/olovliga körningar, grovt brott.
En tredjedel av de personer som under den tiden rapporterats till polismyndigheten, för nämnda brottslighet, är kända brottslingar, s.k. vaneförbrytare. Det är också vanligt att dessa personer i samband med bilkörning rapporteras för annan brottslighet som exempelvis tillgrepp av fortskaffningsmedel, stöld, häleri, rattfylleri. grovt rattfylleri samt drogfylleri. De använder vanligen bilen som brottsredskap. De här personerna fäster heller inget avseende vid att de blivit rapporterade för brott utan de fortsätter att begå nya brott. När dom meddelas mot de här personerna är det inte ovanligt att de döms för olovlig körning samt grovt brott i ett stort antal fall. Påföljden bestäms ofta till ett kortare fängelsestraff.
Icke behöriga förare är ett riskmoment i vår trafik. Enligt uppgift från Vägverket är de som saknar körkort inblandade i 15–20 procent av alla allvarliga trafikolyckor som äger rum i Sverige under ett år.
För att få frihetsberöva, gripa, anhålla eller häkta en person som är skäligen misstänkt för brott krävs enligt gällande lagstiftning att det för brottet är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.
Av 3 § första stycket trafikbrottslagen (1951:649) framgår att den som uppsåtligen för ett körkortspliktigt fordon, utan att vara berättigad att föra sådant fordon, döms för olovlig körning till böter. Har han/hon tidigare innehaft körkort som blivit återkallat eller har brottet skett vanemässigt eller är det eljest att anse som grovt må han/hon dömas till fängelse i högst sex månader.
Enligt gällande lagstiftning finns det således inga möjligheter att frihetsberöva en person som vanemässigt för bil utan att vara berättigad till det. Därför finns det idag inga effektiva medel för att få stopp på nämnda brottslighet.
För att minska den här brottsligheten, och trafikfaran på våra vägar, är det av synnerlig vikt att strafftiden för olovlig körning, grovt brott, ändras på så sätt att fängelse högst ett år ingår i straffskalan. Genom den föreslagna lagändringen kan de här personerna gripas, anhållas eller häktas. De hindras därigenom att begå nya liknande brott och det medför bl.a. att säkerheten på våra vägar kan förbättras.
Ett annat medel i bekämpandet av den vanemässiga olovliga körningen är att förverka de fordon som används. Bestämmelser om detta finns i 7 § trafikbrottslagen (1951:649). Svårigheten med att tillämpa bestämmelsen är att de bilar som används, mycket ofta, tillhör, eller i vart fall är registrerade på, andra än den som för tillfället förde fordonet.
Förverkande av fordon kan enbart ske från ägaren, 36 kap 5 § brottsbalken och NJA 2002 s 310. Det som då måste bevisas är att ägaren har gjort sig skyldig till brott, eller tillåtande av olovlig körning, för att kunna förverka bilen. Detta är dock mycket svårt att utreda. Ett alternativ vore att den, annan än föraren, som uppger sig vara ägare till fordonet åläggs att visa sin oskuld, eller visa att han gjort på vad som honom ankommit för att hindra att bilen används av körkortslösa. Den senare tekniken används redan vid t.ex. överlaster där ägaren skall föra s.k. exkulpationsbevisning.
Gällande lagstiftning är ett trubbigt instrument i brottsbekämpningen varför, förändring krävs. I ovannämnda beskrivning redovisas skäl för förändringen, varför förslaget är att en översyn görs av 3 § första stycket och 7 § trafikbrottslagen (1951:649).
|
Stockholm den 22 september 2003 |
|
|
Jörgen Johansson (c) |