1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 2
3.1 Rambeslut och rättssäkerhet 2
3.2 Tryckfrihetsfrågor som berörs av propositionen 3
3.2.1 Bötesstraff för brott utan krav på dubbel straffbarhet 3
3.2.2 Bötesstraff för brott där Sverige kan ställa krav på dubbel straffbarhet 3
3.2.3 Uttalande av EU-kommissionen om rambeslutet 4
3.2.4 JK som behörig myndighet i vissa ärenden 5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att förslag om följdlagstiftning till en internationell överenskommelse på det rättsliga området lämnas samtidigt som förslag om godkännande av överenskommelsen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om kravet på dubbel straffbarhet vad gäller brott som berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om utredning beträffande JK:s roll och bestämmelserna om behörig myndighet i ärenden om utländska bötesstraff vilka berör tryck- och yttrandefrihet samt offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd.
Samarbetet inom det rättsliga området inom EU sker sedan Amsterdamfördragets tillkomst genom s k mellanstatliga rambeslut. Dessa tillkommer i praktiken utan acceptabel insyn, och vare sig för de nationella parlamenten eller för Europaparlamentet är påverkansmöjligheterna så goda som de skulle vara för att det skulle vara acceptabelt.
Kampen mot brottsligheten har således i det europeiska samarbetet en betydligt sämre demokratisk förankring än kampen mot skadeinsekter. Att detta tillvägagångssätt är ytterst otillfredsställande är också något som Lagrådet med kraft framhållit, eftersom den gängse principen är att frågor om följdlagstiftning till en internationell överenskommelse tas upp samtidigt med frågan om ett godkännande av överenskommelsen. Lagrådet har särskilt understrukit att kraven inte generellt bör ställas lägre vid rambeslut.
Så länge samarbetet inom det rättsliga området inom EU bedrivs på detta sätt kommer problemen med rambeslut av olika betydelse för medborgarna att fortsätta. Detta är från demokratisk utgångspunkt inte acceptabelt. Riksdagen stiftar Sveriges lagar, och det riktiga måste vara att riksdagen känner till de fullständiga konsekvenserna av lagstiftningen innan den ger klartecken för regeringen att binda Sverige vid internationella överenskommelser.
Folkpartiet liberalerna ser därför gärna att det begränsade rättsliga samarbete som nu finns inom den s k tredje pelaren inom EU förs över till gemenskapsrätten för att stärka den demokratiska insynen på EU-nivå. Vidare bör det skapas ingångar för de nationella parlamenten, så att de klarare och mer systematiskt, genom respektive utskott, kan medverka i det fortsatta rättsliga samarbetet. Detta bör ges regeringen till känna.
Folkpartiet liberalerna har vid flera tillfällen lyft fram behovet av att EU sätter en lägsta gemensamma standard vad avser rättssäkerhetsgarantier. På senare tid har det inom EU lagts fram ett flertal förslag som berör detta problem, bl a om bekämpande av terrorism och om regler för utlämning mellan medlemsstaterna. Det hade varit bra om det i dessa sammanhang funnits utrymme att debattera olika rättssäkerhetsaspekter.
Hittills har det rättsliga samarbetet inneburit att man börjat i delvis fel ordning. Vikten av att arbetet intensifieras för att bättre garantera rättssäkerheten inom hela EU måste understrykas. Att detta arbete blir genomfört är avgörande för att ett ömsesidigt erkännande av staternas rättsordningar skall bli verkligt och inte bara vara grundat i olika avtal.
Vi tar i det fortsatta upp de tryckfrihetsfrågor som berörs av propositionen. Rambeslutet och propositionen är här i det stora hela väl utformade. De bör enligt vår – på en viktig punkt preliminära – bedömning godkännas.
Här tar vi endast upp sådana frågor om utländska bötesstraff som kan innebära konflikt med tryckfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet. Sådana fall kan förmodas bli sällsynta, men de kan komma att beröra centrala principfrågor i en demokrati.
Rambeslutet så som texten föreligger är utformat så att konflikter av detta slag borde kunna undvikas. Ett aviserat uttalande från EU-kommissionen kan skapa visst tvivel om detta.
När det gäller den lista på brott där krav på dubbel straffbarhet inte skall ställas (artikel 2a, pkt. 1) skulle de främsta tänkbara konfliktpunkterna kunna vara att Sveriges vidsträckta föreningsfrihet kan kollidera med bestämmelsen ”deltagande i kriminell organisation” samt att de svenska grundlagarnas bestämmelser om främst hets mot folkgrupp inte medger så diffusa brottsrubriceringar som ”rasism och främlingsfientlighet”.
Men enligt rambeslutets ordalydelse blir skyldigheten att verkställa ett utländskt bötesstraff beroende av att det inte står i strid med Sveriges grundlagsbestämmelser om bland annat föreningsfrihet och tryckfrihet eller EU-fördragets rättighetsbestämmelser (dvs i praktiken Europakonventionen i motsvarande del). I den här delen borde det därför inte finnas någon egentlig risk för verkställighet av ett straff som innebär en enligt svensk grundlag oacceptabel kränkning av yttrande- eller föreningsfrihet.
När det sedan gäller bötesstraff för alla brott som i n t e omfattas av listan i artikel 2a pkt. 1 kan Sverige låta erkännande och verkställighet vara beroende av att det finns dubbel straffbarhet. Detta krav på dubbel straffbarhet är helt nödvändigt för att undvika att svenska myndigheter skall verkställa indrivning av böter för tryck- och yttrandefrihetsbrott av sådana slag som enligt våra grundlagar inte kan vara straffbara i Sverige.
Regeringen nämner på s. 39 i propositionen att det i kommande svenskt lagstiftningsarbete får övervägas om kraven på dubbel straffbarhet skall begränsas mer än vad som är möjligt enligt rambeslutet. Inget tyder på att regeringen därvid tänkt sig att avstå från krav på dubbel straffbarhet för något som kan beröra tryck- och yttrandefrihet, inklusive offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. På grund av frågans stora principiella betydelse bör dock riksdagen på denna punkt göra ett tillkännagivande om att kravet på dubbel straffbarhet alltid skall upprätthållas vad gäller brott inom detta område.
I en rad EU-länder kan bland annat bötesstraff utdömas på ett sätt som är helt oförenligt med svensk tryck- och yttrandefrihet. Bland annat kan nämnas att det på flera håll förekommer att förhandsförbud utfärdas mot publicering av artiklar med visst innehåll. Sådant står i strid med det grundläggande och strikta svenska förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder i förväg. Däremot har Europakonventionen inte kommit att utgöra något hinder mot detta slags ingrepp i tryckfriheten.
Även här är dock rambeslutet till sin ordalydelse utformat så att det inte skall behöva kollidera med den svenska tryckfrihetslagstiftningen. Detta beror säväl på den dubbla straffbarheten som på att skyldigheten att verkställa utländskt bötesstraff inte finns om den står i strid med Sveriges grundlagsbestämmelser om rättssäkerhet, tryckfrihet och yttrandefrihet.
EU-kommissionen har, som regeringen redovisar på s. 11–12 i propositionen, aviserat ett uttalande med innebörden att en medlemsstat inte skulle tilllåtas tillämpa sina egna grundlagsbestämmelser om bl.a. föreningsfrihet och tryckfrihet, utan endast sådana konstitutionella principer som är gemensamma för alla EU-medlemmarna.
Regeringen framhåller med anledning av detta att Sverige, eventuellt tillsammans med andra länder, i så fall kommer att avge en annan deklaration med motsatt innebörd mot kommissionens, nämligen att rambeslutets preambel ger länderna rätten att följa sina egna grundlagar om rättssäkerhet och tryckfrihet, yttrandefrihet och föreningsfrihet, oavsett om dessa överensstämmer med vad som anses vara gemensamma konstitutionella principer inom EU.
Att rambeslutets ordalydelse ger stöd för den svenska regeringens hållning och inte överensstämmer med kommissionens aviserade uttalande är uppenbart. Kommissionens uttalande har – avsiktligt eller oavsiktligt – sin udd riktad mot bl.a. den svenska tryckfrihetsrätten, inklusive offentlighetsprincipen och meddelarfriheten. När det gäller tryckfrihet och offentlighet har Sverige ett grundlagsskydd som är mycket starkt och som är mycket mer vidsträckt och detaljerat än det som är minsta gemensamma nämnaren bland EU-länderna.
Vad kommissionens tilltänkta uttalande kan betyda bör noga övervägas under utskottsbehandlingen, där detta är en KU-fråga. Det är svårt att bedöma i vad mån det finns en risk för att kommissionen eller andra försöker få EG-domstolen att undanröja preambelns till synes klara ord om att rambeslutet inte kan hindra en medlemsstat att tillämpa sina konstitutionella bestämmelser om rättssäkerhet, föreningsfrihet och tryckfrihet samt om yttrandefrihet i andra medier. Ifall detta ger anledning till någon annan bedömning av rambeslutet än den vi preliminärt redovisat ovan får utskottsbehandlingen visa.
När det sedan gäller genomförandet av rambeslutet, om detta antas inom EU, behöver det, som regeringen påpekar, fattas beslut om vilka svenska myndigheter som skall vara behöriga enligt rambeslutets bestämmelser. Vi delar regeringens bedömning att det i allmänhet är kronofogdemyndighet som ligger närmast till hands när det gäller att vara behörig svensk myndighet.
När det gäller verkställighet av utländska domar med bötesstraff för sådant som i Sverige skulle räknas till tryck- och yttrandefrihetsrätt – eller där straff i Sverige är uteslutet genom det grundlagsmässiga skyddet för tryck- och yttrandefriheten – kommer saken i ett annat läge. Sådana ärenden kan väntas vara förhållandevis sällsynta. De kan föranleda ingående överväganden om vad som är godtagbart med hänsyn till svensk grundlag och om straffbarheten enligt svensk tryckfrihetsrätt. Det kan inte vara lämpligt att avgöranden av detta slag görs av kronofogdar. Det behöver utredas vilken annan lösning som kan vara lämplig.
Nära till hands ligger att ge JK en uppgift i att bedöma om en framställning om verkställighet av ett utländskt bötesstraff kan vara oförenlig med TF eller YGL och om kravet på dubbel straffbarhet är uppfyllt när det gäller brott som berör tryckfrihet, offentlighetsregler, meddelarfrihet och meddelarskydd. JK har en särskild uppgift att slå vakt om den grundlagsskyddade tryck- och yttrandefriheten. Hos JK finns också den kompetens som skapas genom en fortlöpande handläggning av detta slags frågor.
Regeringen bör, om lagstiftning med anledning av rambeslutet blir aktuell, ägna särskild uppmärksamhet åt denna delfråga och låta utreda hur svenska bestämmelser skall utformas för att undvika konflikter med tryck- och yttrandefriheten, inklusive den svenska synen på offentlighet, sekretess, meddelarfrihet och meddelarskydd. Detta bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 25 mars 2004 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Liselott Hagberg (fp) |
|
Torkild Strandberg (fp) |
Tina Acketoft (fp) |
|
Martin Andreasson (fp) |