med anledning av prop. 2003/04:89 Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottmålsförfarande

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen avslår proposition 2003/04:89.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en utbyggnad av ett jourdomstolssystem för unga lagöverträdare.

Motivering

Vid hantering av brottmål är de totala tiderna, från anmälan till dom, för långa i allt för många fall. Kristdemokraterna anser därför, i likhet med regeringen, att åtgärder bör vidtas för att korta handläggningstiderna för brottsutredningar och att brottmålsförfarandet kortas i vissa fall. Däremot får sådana förkortade utredningstider och brottmålsförfaranden inte påverka de enskildas rättssäkerhet.

Det finns redan idag en så kallad förenklad utredningsform enligt 23 kap. 22 § rättegångsbalken (RB). Den förenklade utredningsformen är ett undantag från kravet på att brottsutredningar ska göras i form av förundersökning. Enligt bestämmelsen behöver förundersökning inte genomföras om det ändå finns tillräckliga skäl för åtal och det gäller brott som inte kan antas föranleda någon annan påföljd än böter. Detta utgör dock inget undantag från kravet på att brott ska utredas. Utredningen har samma syfte som förundersökningen och måste följa samma principer.

Regeringen föreslår i proposition 2003/04:89 Åtgärder för ett effektivare och snabbare brottmålsförfarande att det vid de tingsrätter som regeringen bestämmer ska införas en tvåårig försöksverksamhet med ett särskilt snabbförfarande för brottmål så att de flesta enklare brottmålen snabbare ska kunna prövas av domstol. Som ett led i snabbförfarandet ska tingsrätt och åklagare få delge stämningar enligt 3 a § delgivningslagen. Enligt regeringens bedömning bör försöksverksamheten inledas vid Stockholms tingsrätt. I syfte att effektivisera brottsutredningsförfarandet hos polisen och tullen föreslås vidare en bestämmelse om att tvångsmedlet beslag ska få användas vid förenklade brottsutredningar. Samtliga bestämmelser om beslag i 27 kap. RB ska då vara tillämpliga.

Snabbförfarandet innebär att huvudförhandling ska kunna hållas inom fem veckor från det att polisen fick kännedom om brottet i fråga.

Snabbförfarandet kontra jourdomstolar för unga lagöverträdare

Ett återkommande kriminalpolitiskt debattämne är hur samhället ska reagera på ungdomars brottslighet, det vill säga hur påföljdssystemet ska se ut. Historiskt har möjligheten att avföra unga lagöverträdare från rättsprocessen, exempelvis genom åtalsunderlåtelse, varit ganska stor. 1965 trädde lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) i kraft. Denna lag har sedan varit föremål för ett antal reformer. Förvisso måste en ung människa som begått exempelvis ett rån eller mord få erfara att samhället ser mycket allvarligt på detta, oavsett gärningsmannens ålder. Kristdemokraterna menar att straffet ska vara både preventivt och rehabiliterande, det vill säga att påföljden ska vara avskräckande samtidigt som den verkar för att den unge inte återfaller i brottslighet.

Kristdemokraterna anser vidare att det skulle vara en vinst att reagera på ungdomars brottslighet tidigare. Det händer att kommunernas socialtjänst väntar för länge med att hjälpa ungdomar som hamnat snett. Detta är dock en ekonomisk och även en ideologisk fråga. Socialtjänsten, som har lägsta möjliga omhändertagande som sitt mål, vill så länge det är möjligt ha en öppen vårdform. Detta är inte alltid det bästa alternativet. Vi anser att med ett tidigare ingripande och med snabbare behandling och rehabilitering skulle chansen vara större att komma till rätta med problematiken i den unges liv.

När det gäller unga lagöverträdare är det av stor vikt att handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden sker så snabbt som möjligt. I LUL finns bestämmelser om handläggningen hos polis, åklagare och domstol av mål och ärenden om brott där den misstänkte inte har fyllt tjugoett år. Där finns också regler om att handläggningen ska ske skyndsamt, i vilka fall socialnämnden ska informeras, att vårdnadshavare alltid ska underrättas och kallas till förhör med den unge samt underrättas om åtal och tidpunkt för huvudförhandling. I Brottsförebyggande rådets (BRÅ) rapport 2000:7 anger man att den sammanlagda handläggningstiden i ungdomsmål som går till domstol varierar mellan en och en halv månad och fyra månader. I en del fall kan det ta upp till ett år. Enligt vissa uppgifter kan det ta ännu längre tid. Detta är inte godtagbart. Vi är medvetna om att det tar tid att samordna och engagera vårdnadshavare och socialtjänst, men det är ett arbete som måste prioriteras.

Kristdemokraterna vill påskynda handläggningen av ungdomsmål och menar att ett sätt att åstadkomma detta är att inrätta jourdomstolar för sådana mål. Enligt regeringen har beredningen granskat de överväganden som gjorts vad gäller jourdomstolar och kommit fram till att en sådan ordning inte torde vara lämplig ”av kostnads- och rättssäkerhetsskäl”. I stället anser beredningen att utgångspunkten bör vara att ett snabbförfarande ska utformas så att förfarandet hos polis, åklagare och domstol i huvudsak följer samma regler som den vanliga handläggningen.

Kristdemokraterna har länge motionerat om och ställt sig positiva till jourdomstolar för unga lagöverträdare. Förslaget bygger på åsikten och målsättningen att detta skulle leda till en snabbare hantering av ungdomsmålen. Det är särskilt viktigt med en snabb handläggning av ungdomsmålen eftersom sambandet mellan brott och straff markeras tydligare med ett sådant system än vad som sker idag. Därför bör regeringen, i stället för ett införande av det i propositionen föreslagna systemet, bygga ut jourdomstolssystemet för unga lagöverträdare.

Snabbförfarandet och rättssäkerheten

De totala tiderna för handläggning av brottmål är för långa. Kristdemokraterna anser att det är angeläget att åtgärder vidtas för att handläggningstiderna ska förkortas utan att rättssäkerhetsförluster uppstår.

Risken med ett snabbförfarande i brottmål är dock att den enskildes rättssäkerhet hotas. Regeringen kan inte anses ha säkerställt rättssäkerheten i sitt förslag om snabbförfarande i brottmål. Det saknas också en analys av hur införande av ett snabbförfarande skulle påverka handläggningstiderna för de ärenden som inte får ”snabbavgöras”. Vidare riskerar man givetvis att ärendena inte blir tillräckligt utredda om de utreds enligt det föreslagna förenklade utredningsförfarandet, vilket kan få fatala konsekvenser för den enskilde. Att dessutom koppla en möjlighet till användning av tvångsmedel till det föreslagna snabbförfarandet riskerar även det den enskildes rättssäkerhet.

Ett stort hot mot den enskildes rättssäkerhet är förslaget om ett förenklat delgivningsförfarande. Genom ett förenklat delgivningsförfarande riskerar man att den enskilde skulle kunna genomgå hela rättsprocessen utan att ha kännedom om vad som hänt i målet. Det föreslagna förfarandet försvårar exempelvis ytterligare för de personer som finner rättsprocessen svårförståelig.

Snabbförfarandet och resurserna

Regeringens förslag till snabbförfarande för brottmål förutsätter att det finns poliser eller annan utredande personal som har möjlighet att omgående genomföra nödvändiga utredningsåtgärder. Beredningens avsikt är att utredningarna ska kunna slutföras hos polisen något dygn efter det att brottet kommit till polisens kännedom. Enligt förslaget bör också vissa åklagare vara särskilt avdelade för att tämligen omgående fatta beslut i åtalsfrågan. Tingsrätten bör enligt förslaget kunna utnyttja möjligheten att uppdra åt åklagare att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling i målet. Rättsintyg och analysbesked avseende narkotika ska tillhandahållas på kortare tid än normalt.

Allt detta ser bra ut i teorin, men frågan inställer sig hur det hela kommer att fungera i praktiken. Riksåklagaren (RÅ) har uppgett att åklagarväsendet inte kan ta på sig uppgifterna att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling utan att man tillförs ytterligare resurser. Även Jusek bedömer att åklagarväsendets del i snabbförfarandet inte kan genomföras inom ramen för tilldelade resurser. Rikspolisstyrelsen (RPS) har, beträffande kostnader för Polismyndigheten i Stockholms län, angett att man på grundval av beredningens redogörelse i kostnadsdelen har svårt att göra någon närmare analys av om de resurstillskott som föreslås är tillräckliga.

Regeringen anser att ”eventuella kostnadsökningar med anledning av snabbförfarandet endast torde bli marginella och därför kunna finansieras genom tilldelade medel för utgiftsområdet”. Både polis- och åklagarväsendena är svårt prövade. Ändå tvekar inte regeringen att lägga på dem ytterligare uppgifter utan att till fullo kompensera dem.

Det har inte undgått någon att det svenska polisväsendets resurser är för små. Det finns för få poliser idag. För att kunna anställa nya poliser måste man säga upp civilanställda inom polisväsendet, vilket i sin tur leder till att fler poliser måste syssla med administrativa uppgifter. Att då bygga upp en ny organisation inom polisen med ”snabbutredare” som har möjlighet att omedelbart genomföra nödvändiga utredningsåtgärder är inte rimligt.

Vad gäller åklagarväsendet har även det dragits med ständiga underskott. De som arbetar inom åklagarväsendet mår allt sämre och arbetar alltmer. Regeringen tar inte det RÅ säger i sitt remissvar på allvar. RÅ poängterar att åklagarväsendet inte kan åta sig att även utfärda stämningar och kalla till huvudförhandling i ”snabbmålen” utan att ytterligare resurser tillförs. Detta väljer regeringen att inte ta på allvar, utan man finner endast att det i dag inte är möjligt att tillförlitligt bedöma i vilken omfattning förslaget kommer att innebära kostnadsökningar för åklagarorganisationens del, utan att behovet av en eventuell omfördelning mellan domstols- och åklagarorganisationerna bör utredas i samband med den kommande utvärderingen av snabbförfarandet.

Kristdemokraterna är inte principiellt emot ett snabbförfarande i brottmål. Däremot får ett sådant system inte riskera den enskildes rättssäkerhet. Det system som regeringen föreslår menar Kristdemokraterna inte säkerställer de enskildas rättssäkerhet. Dessutom har regeringen inte föreslagit tillräckliga anslag för genomförande av snabbförfarandet. Detta i kombination med hotet mot rättssäkerheten gör att Kristdemokraterna omöjligt kan acceptera regeringens förslag i det skick det lagts fram i propositionen.

Stockholm den 25 mars 2004
Peter Althin (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)	Ingvar Svensson (kd)
Tuve Skånberg (kd)	Yvonne Andersson (kd)
Ingemar Vänerlöv (kd)