1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 3
3.1 En förändrad värld 3
3.2 Det moderna samhällets sårbarhet 3
4 Samhällsviktig infrastruktur 4
5 Ett nytt krishanteringssystem 4
5.1 Krisberedskapsmyndigheten 4
5.2 Statens räddningsverk 5
5.3 Kustbevakningen 5
5.4 Länsstyrelsernas och kommunernas roll 6
5.4.1 Länsstyrelserna 6
5.4.2 Kommunerna 6
5.5 Ansvarsprincipen 7
5.6 Ledningssystem 7
5.7 Samverkan 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en analys av omfattande och långvariga strömavbrott genomförs samt att resultatet av analysen skall ligga till grund för en prioriteringslista över vilka instanser som i första hand skall ha ström.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att definiera vilken instans som är ansvarig när prioriteringslistan för strömtillförsel skall användas i praktiken.
Riksdagen begär att regeringen ser över gällande lagstiftning beträffande olika ansvarsförhållanden vid tvärsektoriell samordning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en utredning av Krisberedskapsmyndighetens mandat och huruvida det borde utvidgas, alternativt att den gemensamma ledningen för samhällsförsvaret blir en operativ del av Regeringskansliet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att närings-, justitie- och försvarsutskotten gemensamt bereder sektorsövergripande frågor inom sårbarhets- och säkerhetsområdet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens plan för upphandling och implementering av ett nytt radiokommunikationssystem inte är acceptabel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett modernt och gemensamt kommunikationssystem som kan hantera både text och bild i digital form.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillvarata erfarenheter från Gotsamprojektet med sikte på en permanent samgruppering av myndigheternas krisledning.
1Yrkandena 6 och 7 hänvisade till TU.
Ur ett säkerhets- och försvarspolitiskt perspektiv har världen genomgått en omfattande förändringsprocess det senaste decenniet. Säkerhets- och försvarspolitiken har komplicerats. Det är svårare att skilja mellan krig och fred, mellan civilt och militärt. Debatten om försvar och säkerhet är mångfacetterad och de civila delarna av det svenska försvaret har fått ökat utrymme vid sidan om det militära. Det är skärningspunkten mellan avancerad kriminalitet och krig samt vårt moderna högteknologiska samhälles sårbarhet som utgör de största säkerhetspolitiska utmaningarna.
Utvecklade länder som Sverige måste konstruera robusta samhällsskydd som tar sin utgångspunkt även i icke-militära system. Skydd mot sårbarhet, beredskap inför det oväntade är oundgängligt för att upprätthålla vårt teknologiskt avancerade samhälle.
Den stora principiella säkerhets- och försvarspolitiska skillnaden idag jämfört med tidigare är att de risker utvecklade samhällen löper, de hot som kan drabba ett land och dess folk, sannolikt kommer att äga rum i vad vi kallar för fredstid. Detta gäller allt ifrån naturkatastrofer till terrorism. En ny krisberedskap, ett samhällsförsvar, växer fram. Kristdemokraterna menar att det handlar om ett försvar av nationella och gemensamma värden. Ett försvar som klarar att hantera vårt samhälles reella hot.
En invasion av svenskt territorium är inte längre det största hotet mot Sverige. Därför har den så kallade anpassningsperioden, den tid det skall ta för försvaret att i ett förändrat omvärldsläge ställa om organisationen, kunnat förlängas. Till följd av det moderna samhällets sårbarhet betonas istället civila hot och risker. Samhällets ökade användning och beroende av elförsörjning, telekommunikationer och informationsteknologi innebär att svåra störningar på detta område snabbt kan medföra allvarliga konsekvenser för samhällets funktionsförmåga. Teknisk infrastruktur kan därför i ökad utsträckning bedömas vara gränssättande för samhällets krisberedskap och i förlängningen kan detta också påverka totalförsvarets förmåga.
Ju bättre förmåga samhället har att klara fredstida påfrestningar desto större är möjligheterna att kunna tillgodose de åtgärder som kan behövas vid höjd beredskap. Samhällets grundförmåga i fred måste därför upprustas och stärkas då sårbarheten är hög. De olika förekommande systemen måste också kunna samordnas i ett krisläge eller under höjd beredskap.
De förvarningssystem som finns idag är inte fullt utvecklade för att kunna hantera de nya hot som vi står inför. Samhällets beredskap måste nu ta sin utgångspunkt i de allt suddigare gränserna mellan civila och militära hot och kunna möta terrorattacker där okonventionella metoder och vapen används.
Sommaren 2003 drabbades många miljoner människor på USA:s och Kanadas östkust av ett omfattande elavbrott. Ett terrordåd avfärdades som orsak på ett tidigt stadium och det framstod efterhand som att ett tekniskt fel låg bakom det inträffade. I september 2003 drabbades Sverige av det värsta elavbrottet på decennier. Även här var orsaken en rad olyckliga omständigheter. Dessa händelser illustrerar tydligt att utvecklade samhällen är mycket sårbara på grund av det ökade elberoendet. Vi måste alltså bygga robusta samhällen som klarar den tekniska utvecklingens inneboende sårbarhet.
Omfattande och långvariga strömavbrott kan mycket väl hända igen. Därför anser Kristdemokraterna att det krävs en analys av dessa typer av strömavbrott samt att analysen skall ligga till grund för en prioriteringslista över vilka instanser som i första hand är i behov av strömtillförsel. Det är också viktigt att definiera vilken instans som är ansvarig när prioriteringslistan för strömtillförsel väl skall användas i praktiken.
El, tele och data tillhör kategorin samhällsviktig infrastruktur. De olika infrastruktursystemen är dessutom beroende av varandra. Det blir därför allt nödvändigare att betrakta den samhällsviktiga tekniska infrastrukturen från ett helhetsperspektiv vad gäller såväl ansvarsfördelning som kontroll av systemen, i kris och under höjd beredskap.
Det behövs en kontinuerlig utvärdering och analys av sårbarheten i de samhällsviktiga tekniska infrastruktursystemen utifrån en helhetssyn, vilket bör ges regeringen till känna.
Den 1 juli 2002 trädde det nya krishanteringssystemet i kraft. Huvudansvarig myndighet för systemet är Krisberedskapsmyndigheten. Den har en stödjande funktion gentemot främst länsstyrelser och kommuner vilka har huvudansvaret på regional och lokal nivå i detta system. Den som har ansvar för en verksamhet i fred skall också ha det i kris och krig. Krishanteringssystemet skall kunna hantera kriser som sträcker sig över hela hotskalan. Det kräver till att börja med att en genomgående robusthet byggs in och upprätthålls i samhället och att systemet präglas av ett underifrånperspektiv. Det är kommunerna och deras medborgares behov och förmåga som står i fokus. Kristdemokraterna kräver att en översyn av gällande lagstiftning beträffande olika ansvarsförhållanden vid tvärsektoriell samordning genomförs. Det vore också av vikt att utreda om Krisberedskapsmyndighetens mandat borde utvidgas eller alternativt att den gemensamma ledningen för samhällsförsvaret blir en operativ del av Regeringskansliet.
Den nuvarande räddningstjänstlagen ersätts vid årsskiftet av Lag om skydd mot olyckor.
Den nya lagen skall skapa en bättre förmåga i samhället att förebygga och hantera situationer som kan leda till räddningsinsatser. Varje kommun skall ta fram handlingsprogram för förebyggande åtgärder och i lagförslaget finns bestämmelser om skyldigheter för enskilda att vidtaga åtgärder till skydd mot olyckor.
Statens räddningsverk disponerar ekonomiska medel från ett flertal anslag i budgetpropositionen. Anslag som finansierar indirekta kostnader i samband med internationella insatser, ersättningar till kommuner som drabbats av olika former av naturkatastrofer samt bidrag till förebyggande arbete för skydd mot olyckor. Räddningsverket har inget operativt ansvar inom landet men har beredskap för hjälpinsatser med brandmän och sjukvårdsfolk vid olika typer av katastrofinsatser även globalt.
Kustbevakningen bedriver verksamhet inom politikområdena skydd mot olyckor vad avser miljöräddningstjänst till sjöss och sjöräddning samt har samordningsansvar för sjöövervakning och sjöinformation till berörda myndigheter. De har en mängd uppgifter inom olika lagområden och myndighetens kontrollverksamhet och övervakning. Kustbevakningens höga närvaro till sjöss har en förebyggande effekt mot brottslighet av olika slag. Nya uppgifter har ständigt påförts Kustbevakningen och nya står för dörren. Avvecklingen av Sjöpolisen i stora delar av vårt land innebar att Kustbevakningen fick överta delar av Sjöpolisens arbetsuppgifter. Nu har Tullverket flaggat för kraftiga neddragningar av antalet tullstationer i landet vilket sannolikt kommer att medföra nya arbetsuppgifter för Kustbevakningen.
Det operativa Schengensamarbetet och sjölägesinformationen är andra exempel på nya uppgifter som lagts på Kustbevakningen. Behovet av anpassning av teknisk utrustning som möjliggör att fullgöra de nya uppgifterna är stor. För att Kustbevakningen långsiktigt skall kunna möta utökade krav måste deras resurser förstärkas.
Kristdemokraterna har i sitt budgetförslag lagt 20 miljoner kronor mer än regeringen per år under de kommande tre åren för att finansiera Kustbevakningens nya uppgifter.
Genom det nya krishanteringssystemet har länsstyrelserna fått ett ökat ansvar för den fredstida krishanteringen. Rollen som geografiskt områdesansvariga på regional nivå och som samverkans- och övervakande myndighet har för varje länsstyrelse inneburit utökade och förändrade uppgifter. Länsstyrelsernas betydelse för krishanteringssystemet går inte att överskatta när det gäller att omsätta Krisberedskapsmyndighetens och regeringens intentioner i praktisk handling.
I fredstid planlägger länsstyrelserna den egna kris- och krigsverksamheten. Vid höjd beredskap är det länsstyrelserna som är högsta civila totalförsvarsmyndighet inom länet. Det innebär att länsstyrelsen leder och samordnar det civila försvaret. Det är därför viktigt att länsstyrelserna har resurser att identifiera, förebygga och möta nya hot och sårbarheter genom ett samordnat planerings- och ledningssystem.
Kristdemokraterna anser att länsstyrelserna måste tillskjutas ytterligare medel för att säkerställa personalresurserna på krishanteringssystemets regionala nivå. Situationen riskerar annars att bli mycket svårhanterlig för vissa länsstyrelser i ett läge då kraftigt utökade uppgifter och större ansvar skall lösas med befintliga resurser.
Kristdemokraterna kräver att den nya krisberedskapsmyndigheten får i uppgift att analysera de nya hotens konsekvenser för civilbefolkningen, samt hur medborgarna kan skyddas och engageras för att samhället skall fungera vid krissituationer. Den offentliga sektorns funktioner måste belysas i det arbetet, dvs. sjukvård, barnomsorg och äldreomsorg liksom samhällets försörjningsberedskap.
Kristdemokraterna anser att medborgarnas engagemang och kompetens måste tas tillvara. Framtidens frivillighet i samhällsförsvaret kommer att vara starkt relaterat till medborgarnas yrkesmässiga kunskaper. Kristdemokraterna menar att merparten av våra medborgare skulle ställa upp för sitt land och sina medmänniskor i en krissituation. På arbetsplatsen blir kompetenshöjning något naturligt och i och med att den civila delen av samhället blir allt viktigare för vårt försvar, militärt som civilt, så blir frivilligheten i samhällsförsvaret allt viktigare. Därför anser Kristdemokraterna att en modern variant av så kallade driftvärn måste tas fram.
I fredstid samordnar kommunerna beredskapsförberedelserna som olika civila organ utför inför kriser och krig. Vid höjd beredskap är det kommunstyrelserna som är högsta civila totalförsvarsmyndighet på lokal nivå. Vårt moderna samhälles motståndskraft mot nya typer av hot kräver en god krishanteringsförmåga utmed hela skalan fred-kris-krig. I budgetpropositionen framhålls att det finns regionala och lokala skillnader vad gäller kommunernas förmåga att hantera kriser i fred och under höjd beredskap. Kristdemokraterna anser därför att resurser måste avsättas i syfte att skapa god förmåga till krishantering i samtliga kommuner. Samtliga kommuners krishanteringsförmåga skall kartläggas och utvärderas. Dessutom måste ett omfattande kvalitetsredovisningssystem av kommunernas krishanteringsförmåga upprättas.
En viktig grund för planeringen inom krisberedskapsområdet är den så kallade ansvarsprincipen som innebär att den som har ansvar för en verksamhet i fred även skall ha det vid en svår kris. För att förbättra samordningen av planeringen för beredskap vid svåra påfrestningar på samhället har ett nytt politikområde inrättats: Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar. Inom politikområdet finns två verksamhetsområden: Skydd mot olyckor och Svåra påfrestningar. För att förbättra samhällets resursansvändning skall åtgärder inom beredskapen mot svåra påfrestningar på samhället i fred och höjd beredskap samordnas. Därför indelas också i sammanhanget viktig verksamhet i olika samverkansområden: Teknisk infrastruktur, Transporter, Spridning av allvarliga smittämnen, giftiga kemikalier och radioaktiva ämnen, Ekonomisk säkerhet, Områdesvis samordning, samverkan och information samt Skydd, undsättning och vård. I dessa områden ingår myndigheter som bedriver verksamhet med starkt inbördes samband.
Kristdemokraterna anser att ansvarsprincipen är både en klok och nödvändig modell. Men för att samverkan verkligen skall kunna genomsyra systemets alla nivåer och för att frågor om gemensam sårbarhet och säkerhet skall kunna behandlas på politisk nivå, så anser Kristdemokraterna att det också är dags för en översyn av Sveriges riksdags ansvar för dessa frågor. Kristdemokraterna menar att det vore lämpligt att beredningen av sektorsövergripande frågor sköts gemensamt av politiker från främst närings-, justitie- och försvarsutskotten. Då skulle medborgarintresset gå före sektorsintresset. Detta är en nyckel i hela krishanteringsproblematiken: att lösa upp traditionella sektorsgränser.
Ledningsförmågan i det nya krisberedskapssystemets alla olika verksamheter, myndigheter och aktörer är av avgörande betydelse för att säkerställa kapaciteten att hantera svåra påfrestningar på samhället. Många aktörer har ansvar för vår säkerhet såsom Försvarsmakten, polis, räddningstjänst tullverk, hälso- och sjukvård, kommuner och el- och vattendistributörer. För att de samlade insatserna skall bli effektiva och för att vårt moderna men sårbara samhälle skall ha en god beredskap krävs det en god och snabb kommunikation såväl inom en organisation som mellan de samverkande organisationerna. Kristdemokraterna menar att det ytterst handlar om människors säkerhet och att ett enhetligt nationellt och modernt kommunikationssystem kan rädda liv. Det nya kommunikationssystemet bör också ta sikte på att kunna utnyttjas internationellt, inte minst inom gränsområden. Genom samordning mellan länder kan såväl ekonomiska som funktionella fördelar vinnas.
Efter många års utredande har regeringen äntligen skridit till handling i frågan om upphandling av ett gemensamt radiokommunikationssystem för skydd och säkerhet. Dessvärre planeras systemet att vara färdigupphandlat först någon gång under 2009. Kristdemokraterna anser att den socialdemokratiska regeringens plan för upphandling inte är acceptabel. Till yttermera visso ställer sig Kristdemokraterna frågande till systemets förmåga att leva upp till de tekniska krav som måste kunna ställas på ett gemensamt, modernt och nationellt system av detta slag. Speciellt med tanke på den nämnda tidsplanen. Systemets modernitet kan ifrågasättas redan idag och än värre kommer det att vara år 2009. Kristdemokraterna vill betona vikten av att ett svenskt modernt och gemensamt kommunikationssystem för samhällets säkerhet och skydd måste kunna hantera både tal, text och bild i digital form.
I en krissituation måste det finnas god samverkan i hela krishanteringskedjan kommunstyrelse, länsstyrelse och regering. Samverkan med andra aktörer, bland annat frivilligorganisationerna och religiösa organisationer, är också av stor betydelse för de enskilda människorna i de områden där kriser inträffar. Upprättandet av krisgrupper för människor är ett arbete som sker och bör ske lokalt. Detta är ett arbete som har stor betydelse för den enskilda individen. Människors behov av värdegemenskap är något som ofta förstärks i en krissituation. På många håll i vårt land fungerar detta på ett mycket tillfredsställande sätt men på andra håll behövs förstärkningar på detta område. Vi är beroende av den tekniska infrastrukturen och den måste förbättras. Men det handlar även om helt andra påverkande faktorer. Den enskilt viktigaste faktorn för att få systemet att fungera fullt ut är enligt Kristdemokraterna de inblandade aktörernas vilja att samverka och samarbeta.
Av denna anledning anser Kristdemokraterna att erfarenheterna från det så kallade Gotsamprojektet måste tillvaratas. Projektet visade att ingen av de 18 definierade kärnverksamheterna som testades inom Gotsamprojektet skulle bli sämre utförd. Tvärtom. Gotsamprojektet visade med all önskvärd tydlighet att resultatet blev mycket bättre med en permanent samgruppering. Det stora problemet med försöksverksamheten var svårigheterna att få berörda myndigheter att ens vilja genomföra projektet.
Alla tänkbara krafter och åtgärder måste sättas till för att få slut på revirtänkandet och öka förmågan till samverkan. Så länge sektorsintresset ställs före medborgarintresset kommer inte vårt samhällsskydd att fungera fullt ut. Omgrupperingen till sektorsövergripande funktioner måste ske på alla nivåer.
|
Stockholm den 5 oktober 2003 |
|
|
Else-Marie Lindgren (kd) |
|
|
Erling Wälivaara (kd) |
Holger Gustafsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Annelie Enochson (kd) |
|
Ragnwi Marcelind (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |