Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om situationen för värnpliktiga homosexuella, bisexuella och transpersoner, däribland HBT-personer med utländsk bakgrund, samt lesbiska och bisexuella kvinnor som fullgör värnpliktstjänstgöring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppmärksammandet av HBT-frågor inom Försvarsmaktens internationella samverkan.
Med begreppet HBT avser vi homosexuella, bisexuella och transpersoner. Det är en grupp som vi finner i alla samhällsklasser, på alla nivåer i samhället och i hela landet.
Transpersoner är individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, till exempel genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. Det är bland annat transsexuella, transvestiter, intersexuella och dragkings/queens. Transpersonsbegreppet som politisk term förutsätter inte att individen själv identifierar sig som transperson.
Utgångspunkten för vårt politiska ställningstagande i frågor rörande HBT är alla människors lika värde, att vi inte kan värdera människor utifrån den sexuella identiteten eller könsidentitet. Vi menar att det här synsättet inte skall stanna vid enbart tanken på allas lika värde. Synsättet att vi alla har samma värde måste också speglas i den lagstiftning samhället är byggt på. Enligt vår mening är kärlek och sexualitet, trygghet och gemenskap inte en grund för att man skall ha en lagstiftning som negativt särbehandlar homosexuella, bisexuella och transpersoner. Istället anser vi att man aktivt måste ta ställning och verka för att alla skall ha samma behandling i lagen. Tyvärr finns det i vårt samhälle ett förtryck av homosexuella, bisexuella och transpersoner, vilket bland annat tar sig uttryck i form av trakasserier, våld och diskriminering.
1973 uttalade riksdagen att ”en samlevnad mellan två personer av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform” (LU 1973:20).
I regeringens proposition (1986/87:124) står: ”Den enda säkra skillnaden mellan homosexuella och heterosexuella är att homosexuella känslomässigt dras till personer av samma kön. I homosexuellas och heterosexuellas förhållanden finns motsvarande känslor av vänskap, omsorg, lojalitet, ömhet, kärlek osv.”
Dessa ställningstaganden till trots existerar det fortfarande idag en diskriminerande lagstiftning som på ett tydligt sätt placerar in homosexuella, bisexuella och transpersoner i en underklass.
Vår vision är ett samhälle där vi alla oavsett vilka vi är har lika värde – ett samhälle fritt från diskriminering, våld och fördomar på grund av någons sexuella läggning eller könstillhörighet.
Denna motion är ett led i vår strävan att nå den här visionen. I den här motionen har vi valt att ta upp frågor som behandlas i försvarsutskottet.
Frågan om HBT-personers situation inom Försvarsmakten har uppmärksammats under senare år. På detta område finns flera aspekter på HBT-frågorna som är av särskilt intresse.
En aspekt är att det finns en pliktlagstiftning som gör att värnpliktiga och civilförsvarspliktiga är skyldiga att fullgöra tjänstgöring inom Försvarsmakten. Ur principiell synpunkt finns det då en motsvarande förpliktelse från det allmännas sida att se till att ingen diskriminering eller annan negativ särbehandling förekommer inom Försvarsmaktens olika verksamhetsgrenar.
En annan aspekt är att frågor kring homosexualitet m.m. traditionellt har ansetts vara särskilt känsliga inom Försvarsmakten. Det finns skäl att anta att det på olika håll inom Försvarsmakten finns kvar negativa värderingar om homosexuella, bisexuella eller transpersoner som värnpliktiga eller yrkesmilitärer. I länder som Storbritannien och USA förs också en intensiv allmän debatt om huruvida öppet homosexuella över huvud taget kan tjänstgöra inom det militära.
För att belysa den tidigare inställningen kan nämnas att anvisningarna från försvarets sjukvårdsstyrelse (MedU) tidigare föreskrev att en värnpliktigs homosexualitet skulle medföra ovillkorlig frikallelse från militär grundutbildning. Denna bestämmelse ändrades först 1976. I en skrivelse till den parlamentariska utredningen om homosexuellas situation i samhället, som framlade sitt betänkande 1984 (SOU 1984:63), fastslog Överbefälhavaren att homosexualitet i sig inte skall utgöra någon anledning till särbehandling av något slag inom Försvarsmakten. Denna policy har sedan dess varit rådande.
En tredje aspekt är att Försvarsmakten utgör det demokratiska samhällets yttersta skyddsvärn. Det är då särskilt angeläget att Försvarsmakten själv lever upp till de demokratiska grundvärderingarna om alla människors lika värde och rättigheter – inklusive rätten till erkännande, respekt och lika livschanser oavsett sexuell läggning eller könsidentitet.
Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation i Försvarsmakten har på senare tid uppmärksammats allt mer. Enligt en studie som presenterades av Arbetslivsinstitutet i september 2003 präglas mansdominerade yrkeskulturer som försvaret och polisen tydligt av negativa attityder. Exempelvis uppger 40 % av de tillfrågade inom försvaret (oavsett egen sexuell läggning) att de har kollegor som anser att homosexuella män egentligen inte är lämpade för en tjänst i Försvarsmakten.
Diskriminering och trakasserier förekommer, men ett ännu större problem är den bristande öppenheten. Arbetsplatsens förväntat negativa värderingar gör att många enskilda lever i en påtvingad slutenhet.
Sedan 2001 finns en särskild personalförening, HoF (Homo-, bi- och transpersoner i försvaret) med målet att verka för en förbättrad situation för homo- och bisexuella samt transpersoner i försvaret. Föreningen syftar till att utgöra informellt nätverk för HBT-personer i försvaret, att utgöra en resurs för Försvarsmakten vid behov av homokompetens och att delta i den offentliga debatten samt vid diverse officiella arrangemang.
Att anställda inom Försvarsmakten utsätts för diskriminering eller känner rädsla för att utsättas för trakasserier på grund av sexuell läggning eller könsidentitet är oacceptabelt. Försvarsmakten har på senare tid tagit vissa initiativ för att påbörja ett förändringsarbete på detta område. Att höja personalens kompetens om homosexualitet, bisexualitet och transfrågor, påverka attityder och motverka fördomar kommer dock att ta tid. Det är angeläget att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att påskynda och intensifiera arbetet.
Många homosexuella, bisexuella och transpersoner upplever värnpliktstjänstgöringen som ett problem på grund av de fördomsfulla och ibland aggressivt manlighetsinriktade attityder som de möter inom Försvarsmakten. Samtidigt finns det andra värnpliktiga som mötts av öppenhet, förståelse och ömsesidig respekt. Det finns dock en stor brist på samlad kunskap om situationen för värnpliktiga homosexuella, bisexuella och transpersoner ur ett psykosocialt perspektiv.
I september 2001 genomförde dock Temo på Värnpliktsrådets uppdrag en opinionsundersökning om attityder till minoritetsgrupper bland värnpliktiga. Antalet intervjuade var 500. Resultatet var slående: 64 procent av de intervjuade trodde att öppet homo- och bisexuella diskrimineras oftare än andra värnpliktiga. Detta är betydligt högre siffror än uppskattningen av förekomsten av diskriminering av kvinnor (41 procent) eller värnpliktiga av utländsk härkomst (20 procent). Var fjärde trodde även att befälen utsätter homo- och bisexuella för nedsättande kommentarer, och 14 procent att det även skedde från annan personal. Hela 86 procent av de intervjuade trodde att homosexuella och bisexuella själva är rädda för att gå ut öppet med sin läggning under värnpliktstjänstgöringen eftersom de förväntar sig negativa reaktioner.
Det är därför viktigt att regeringen ger Försvarsmakten i uppdrag att uppmärksamma situationen för värnpliktiga homosexuella, bisexuella och transpersoner och vidta de åtgärder som krävs för att motverka fördomar, skapa öppenhet och säkerställa att värnpliktiga bemöts med respekt och öppenhet oavsett sexuell läggning och könsidentitet. Inte minst bör situationen för värnpliktiga HBT-personer med utländsk bakgrund, samt lesbiska och bisexuella kvinnor som fullgör värnpliktstjänstgöring, uppmärksammas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är också angeläget att lagstiftningen om diskriminering och likabehandling blir heltäckande för alla former av diskriminering av värnpliktiga på grund av sexuell läggning eller könsidentitet, något som riksdagens HBT-grupp i motion 2002/03:A317 yrkat om ett tillkännagivande om. Sedan 2002 finns också en lagstiftning mot diskriminering av personer som studerar vid universitet och högskolor. Vi menar att regeringen borde få till uppgift att se till att även värnpliktiga skall omfattas av lagen. Då det gäller värnpliktiga blir det extra viktigt då de inte kan välja bort sin situation.
Det svenska försvaret inriktas allt mer på internationell samverkan och kunskapsutbytet blir allt tätare. Eftersom den svenska försvarsmakten har börjat uppmärksamma HBT-frågor tidigare än vad som skett i många andra länder finns också anledning att beakta hur dessa frågor kan integreras i det internationella kunskapsutbytet om personal- och plikttjänstgöringsfrågor i Försvarsmakten. Det bör på lämpligt sätt övervägas hur den svenska försvarsmakten kan bidra till att HBT-frågor uppmärksammas i relevanta sammanhang på det internationella planet. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Hillevi Larsson (s) |
|
|
Börje Vestlund (s) |
Anders Bengtsson (s) |