Motion till riksdagen
2003/04:Fö245
av Eva Flyborg (fp)

Sexuella trakasserier inom Försvarsmakten


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en kommission som utreder sextrakasserierna inom Försvarsmakten.

Vad händer i försvaret?

En artikel i Värnpliktsnytt redan från våren 1999 inleds med att citera tre unga tjejer med orden: ”Vi kallas fälthora 90” sedan kommer underrubriken: Tjejerna mobbas av lumparkompisarna. I artikeln får man sedan veta hur deras vardag har sett ut med ständiga trakasserier, ibland i form av könsord eller sexuella uppmaningar, ibland som ordervägran eller undanhållande av information som resulterat i misstag från tjejernas sida. I andra artiklar rapporterar man om en extremt manschauvinistisk mentalitet med bl.a. inhyrda strippor på Karlberg, befäl som späckar sina meningar med nedsättande könsord och andra liknande fall av trakasserier, från såväl befäl som värnpliktiga. Tidningen Värnpliktsnytt har under åren därefter regelbundet rapporterat om trakasserier och missgrepp riktade mot kvinnor. Detta kan vi aldrig accep­-
tera – vare sig som politiker eller som privatmänniskor!

Uppgifter har också pekat på att man på datorerna på ett antal regementen påfallande ofta surfar på nätet för att besöka sajter med pornografi, tyvärr också en pornografi av det grövsta slag med bl.a. våldspornografi med inslag av tortyr och incestpornografi. Om dessa påståenden är sanna så utgår jag ifrån att Försvarsmakten tar itu med detta omedelbart och inleder en omfattande undersökning av sina datorer. Staten och skattebetalarnas pengar skall inte få användas till dessa ändamål. Om det är så att anställda befäl ägnar sig åt denna verksamhet så måste deras lämplighet att utbilda våra ungdomar starkt ifrågasättas.

SCB-undersökning med alarmerande siffror

1999 redovisades den SCB-undersökning som genomfördes på Försvarsmaktens uppdrag. Den visade på alarmerande siffror: 59 % av de kvinnliga officerarna har någon gång varit utsatta för direkta sexuella trakasserier från chefer eller arbetskamrater. Samma undersökning som nu hösten 2003 har upprepats visar på en svag förbättring av siffrorna, men detta är underordnat det faktum att hela 49 % säger sig uppleva sexuella trakasserier inom Försvarsmakten. Detta är skrämmande höga siffror som absolut inte kan accepteras! Undersökningen visar också att kvinnors beslut att lämna Försvarsmakten ofta hänger ihop med att de blivit utsatta för trakasserier eller den allmänna förekomsten av trakasserier.

Vår försvars- och säkerhetspolitik har till uppgift att försvara det samhälle och de värderingar som vi är överens om. De olika former av sexuella trakasserier som kvinnor utsätts för inom försvaret riktar sig därför i själva verket direkt mot den kärna som det är satt att försvara. Genom att tona ned händelser av detta slag så legitimerar man ett fortsatt felaktigt uppträdande, både från de värnpliktiga själva samt officerskåren.

Det har vi absolut inget intresse av – vare sig från samhällets sida eller från Försvarsmakten.

Kvinnorna behövs i försvaret – på samma villkor som männen

Vårt svenska försvar har en så viktig uppgift framför sig att man varken har tid eller råd att låta detta fortgå. Den snabba utvecklingen idag leder till att den viktigaste muskeln i det framtida försvaret inte längre är en svällande biceps. Det kommer istället att vara våra hjärnor, vår förmåga att förutse och hantera varje oförutsedd situation. Då behövs också kvinnorna i försvaret. Med dem följer en annan erfarenhet, andra ifallsvinklar och andra lösningar. Tillsammans bildar de en starkare försvarslinje än de mest svällande biceps.

Då måste dessa signaler om att allt inte står rätt till tas på allvar. Då måste också enligt min mening mönstringen och värnplikten göras allmän och inte manlig. Om också kvinnorna mönstrar och tas ut till befattningarna på samma grund som männen kommer inte längre kvinnan att vara så extremt avvikande från starten. Mannen är i dag normen och kvinnan per definition den avvikande. Här tror jag att en stor del av trakasserierna tar sitt avstamp.

Tillsätt en oberoende kommission

Att man inte har kommit längre på dessa 4 år visar tyvärr att man inte har tagit sina egna undersökningar på allvar och inte heller prioriterat dessa frågor tillräckligt högt. Därför måste man nu tillsätta en oberoende kommission, som får i uppdrag att kartlägga de strukturer som låter dessa allvarliga missgrepp fortsätta, och snarast föreslå åtgärder till förbättringar. Försvarsmakten verkar inte vara den mest lämpade att ta itu med problemet.

Kvinnor i försvaret i dag

Idag är andelen kvinnor inom det svenska försvaret alarmerande låg. Under 2002 gjorde 280 kvinnor värnplikt, att jämföra med drygt 14 000 män. Under förra året tjänstgjorde 433 kvinnor som officerare. Det utgör mindre är 4 % av det totala antalet officerare. Ofta befinner sig kvinnorna långt nere i rangordningens hierarki – signalen är förstås att kvinnor har svårt att göra karriär just i den sektor som så väl skulle behöva nytt blod. Detta trots att Försvarsmakten gång efter annan understrukit behovet av fler kvinnor i försvaret.

Sverige kan skryta om att ha uppnått jämställdhet på många områden, men inte när det gäller försvaret. Försvaret är fortfarande i stor utsträckning en extremt manlig miljö. Fortfarande lever attityder och traditioner kvar som grundlades när försvaret uteslutande inbegrep män. I försvaret vidmakthålls gammaldags värderingar som är strukturellt grundade. Dessa tar sig inte sällan uttryck i trakasserier och diskriminerande behandling.

Jämställdhetsarbetet inom försvaret går trögt. Den övergripande gemensamma jämställdhetsplan för Försvarsmakten vilken gäller från den 1 januari 2003, innehåller en punktlista på olika krav och åtgärder, på områden som arbetsförhållanden, sexuella trakasserier, rekrytering, löneskillnader och föräldraskap etc. Ambitionen finns, men det räcker inte. Allvarliga problem som sexuella trakasserier och diskriminering riktade mot kvinnor illustrerar det akuta behovet av att omsätta vackra ord om jämställdhet till konkret handling. Dock tyder Försvarsmaktens och försvarsledningens brist på handlingskraft på vad gäller att kraftfullt motsätta sig diskriminering och sexuella trakasserier, att sådant inte tas på tillräckligt stort allvar inom Försvarsmaktens struktur.

Sexuella trakasserier – hur hanteras de?

Sexuella trakasserier ska anmälas till förbandschefen som i sin tur ska göra en utredning och sedan anmäla saken till Försvarets personalansvarsnämnd. I SVT-programmet Uppdrag granskning från den 22 september 2003, visas en helt annan verklighet. Ofta görs ingen anmälan till nämnden. En orsak är ofta inställningen bland förbandscheferna om att saken bäst sköts internt. Följden blir att många fall av sexuella trakasserier tystas ner. En annan orsak är rädsla hos den utsatta kvinnan. Ett offentliggörande av problemet leder ofta till att situationen blir värre för den enskilda kvinnan. Folkpartiet liberalerna menar därför att det organisatoriska stödet kring den utsatta kvinnan måste förbättras så att hon känner en trygghet i att kunna anmäla sin förövare.

Trots att det är så många som känner sig utsatta, anmäls bara 2–3 fall per år av sexuella trakasserier till Försvarets personalansvarsnämnd. Detta är naturligtvis ett uttryck för att organisationen inte fungerar och att Försvarsmakten uppenbarligen underlåter att ta problemet med sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor på allvar.

Personalansvarsnämnden har endast skyldighet att polisanmäla sexuella trakasserier i de fall där de är ett resultat av tjänstefel i myndighetsutövning och då man bedömer att påföljden skulle bli fängelse. Enligt Försvarsmakten har hittills inget fall av sexuella trakasserier polisanmälts av ansvarsnämnden. Jag menar att det är av stor vikt att de fall som kommer till nämndens kännedom och som bedöms vara sexuella trakasserier skall polisanmälas, oavsett bedömd påföljd.

Hur förändra?

För att komma till rätta med problem som sexuella trakasserier inom försvaret är det viktigt att den manliga normativa strukturen förändras och att de kvinnofientliga attityderna kan förändras. Hur gör vi då för att förbättra jämställdheten inom försvaret och hur gör vi för att öka andelen kvinnliga officerare, värnpliktiga och chefer?

Jag tror att vi snabbt måste öka andelen kvinnor i försvaret. Att kvinnorna är så få till antalet gör att de blir avvikande från början och bara genom sitt kön avviker från den ”normala” manliga normen. Svaret är att den s k allmänna värnplikten måste omfatta även kvinnor.

För att öka antalet kvinnor i försvaret presenterar Försvarsmakten i sin jämställdhetsplan vissa särskilda rekryteringsåtgärder för kvinnor. En av dessa innebär ”att personer av det underrepresenterade könet, mindre än 40 %, skall antas till yrkesofficersprogrammet/reservofficersprogrammet”. Jag tror inte på att ge kvinnliga sökande förtur till landets officersutbildningar är rätt väg att gå. Uttagningen till officersutbildningen måste präglas av en rättvis process, där kvinnor bedöms utifrån samma kriterier som män. Att ge kvinnor förtur kommer inte heller att minska trakasserierna inom försvaret som Försvarsmakten påstår, utan problemen kan snarare komma att förvärras.

En viktigt grund till trakasserierna av kvinnor i det militära är det faktum att dessa anses vara udda och inte behandlas enligt samma kriterier som männen. Om också kvinnor måste mönstra och därefter tas ut till befattningar på samma grunder som män, kommer inte längre denna faktor för nedvärdering av kvinnan att existera. Om även kvinnor omfattas av pliktlagarna, kommer dessutom med automatik fler kvinnor att genomgå värnplikt. Detta torde öppna för ett större intresse och för att fler kvinnor vågar ta det steg som annars kanske skulle varit för stort. Mönstringen ger dessutom kvinnor en naturlig kontakt med försvaret – en kontakt och ett informationstillfälle utan vilket officersyrket annars kanske inte ens är ett alternativ.

I grunden handlar det om hur Sverige som nation och statsmakt ser på sina unga kvinnor och män. Detta synsätt anger tonen för alla i samhället, om hur kvinnor och män skall bemötas, bedömas och behandlas och vad man duger till. Det är på detta, och tusen andra sätt, som attityder grundas och könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar alla lika.

Stockholm den 6 oktober 2003

Eva Flyborg (fp)