Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om terrorismens orsaker och mål.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hotet från massförstörelsevapen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma insatser mot terrorism.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skapandet av ett gemensamt missilförsvar.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en terrorskyddskommission, med syfte bl.a. att bedöma hotbilden från den nya tidens terrorism, bedöma landets möjligheter att försvara sig emot terrorattacker av olika slag samt föreslå nödvändiga förbättringar av denna vår kapacitet och beredskap.
Världen är på många sätt annorlunda sedan den 11 september 2001. De terrorattacker som då ägde rum visade med tragisk tydlighet att det finns organisationer och kanske stater, som både kan och vill skada världens demokratier.
Händelserna den 11 september var inte isolerade, utan hade föregåtts av en rad attacker mot amerikanska mål i t.ex. Afrika och USA under de föregående åren. Dåden i USA planerades flera år i förväg, enligt vissa uppgifter ända sedan 1996. Även om baserna nu fallit i Afghanistan finns aktiva celler av al-Quaida kvar både i Europa och USA.
Det finns all anledning att frukta att vi inte sett slutet på terrorn. Attackerna den 11 september 2001 har följts av fler, t.ex. mot västerlänningar på besök på Bali. I Ryssland togs en hel teaterpublik som gisslan av tjetjenska rebeller.
Det är en ny typ av storskalig terrorism inriktad på massförstörelse, som vi nu ser.
Det går inte att förklara terroristers agerande med västerländska politiska ögon, eftersom de per definition inte resonerar på det sätt som demokrater gör.
Enskilda terrorister kommer från många olika länder, men det är bara ett fåtal länder som aktivt stött terrorister och som därmed är medansvariga för dåden. Dessa länder har gett terrorister möjlighet att träna, ha baser, finansiera sin verksamhet och planera terror utifrån sina territorier. De länder som samarbetar med och understöder terrorismen är alla icke-demokratiska länder, med stort internt förtryck och stora sociala orättvisor.
Terrordåden den 11 september utfördes inte av en organisation vars mål eller drivkraft det är att utrota fattigdom eller förtryck i världen. De berörda extrema rörelserna strävar efter makt i muslimska länder. De fundamentalister som använder våld är ett hot främst mot människor i deras egna länder. Civilbefolkningen i det Afghanistan där organisationen al-Quaida var baserad drabbades mycket hårt av förtryck av den regim som starkast understödde terroristerna.
Utveckling i ekonomisk eller annan mening är omöjlig att förena med hårt förtryck av civilbefolkningen, grova kränkningar av mänskliga fri- och rättigheter, nedtryckning av kvinnor samt krig.
Den terror som givits prov på de senaste åren har inte utveckling som mål. Tvärtom. Utveckling hotar det tillbakablickande samhälle man önskar. Den terror som gavs prov på i USA är starkt ideologisk och har religiösa utgångspunkter, även om dessa inte omfattas av många. Terror är på intet sätt karaktäristiskt för islam.
Terrorn kan inte hindras av biståndsinsatser, eftersom dess mål inte är fattigdomsbekämpning. Däremot är biståndsinsatser nödvändiga för att undanröja den fattigdom som utgör grund för folkligt stöd för extrema organisationer. Ledarskapet är dock inte sprunget ur fattigdom, utan har tvärtom tillgång till betydande resurser.
Massförstörelsevapen är ett allvarligt hot i terroristers händer. Det finns en risk – om än svår att kvantifiera – för attacker med massförstörelsevapen från organisationer och skurkstater. Detta gäller även efter Irakkriget.
Hittills har diskussionen om massförstörelsevapen fokuserats på hotet från kärnvapen. Utöver de etablerade kärnvapenmakterna beräknas många länder ha kapacitet att framställa kärnvapen. I en särskild motion utvecklas kärnvapenhotet från Nordkorea. Risken för spridning av kunnande och teknik om kärnvapenframställning från ett mindre antal skurkstater till terrornätverk finns där, men är kanske framförallt ett problem på lite sikt.
Men även om det bedöms mindre sannolikt att terroristgrupper idag har kärnvapen, så är risken stor att olika grupper får tillgång till kemiska och biologiska stridsmedel samt så kallade smutsiga bomber. De senare är konventionella bomber där radioaktivt material ingår i egenskap av giftiga ämnen. Kemiska och biologiska vapen kan hota främst civila.
Ett av argumenten mot risken för användning av massförstörelsevapen har varit att ingen skulle vara dum nog att rikta attacker mot civila i västvärlden, vilket visat sig vara i grunden fel. Kriget kan komma till hemmaplan på sätt som bara för kort tid sedan var otänkbart.
Det är nödvändigt att världens demokratier gör stora ansträngningar för att skydda sig och sina befolkningar mot massförstörelsevapen. I detta måste arbete för att hindra kärnvapenspridning ingå, liksom krav på nedrustning bland befintliga kärnvapennationer. Vidare måste åtgärder för att hindra spridning av teknik för kärnvapen- och missilframställning vidtas. Existerande lager av klyvbart material för kärnvapen måste övervakas. Icke-spridningsavtalet måste upprätthållas.
Ytterligare ett exempel på åtgärder är skapandet av ett gemensamt försvar mot missiler med massförstörelsevapen. Efter den 11 september 2001 framstår behovet av ett försvar mot missilattacker från terrorister eller skurkstater som behövligt.
En förbisedd aspekt är att redan hot om användning av massförstörelsevapen av skurkstater skulle kunna användas för att hindra krishanteringsinsatser i konfliktområden. Ett gemensamt missilförsvar handlar därför inte bara om att skydda våra länders civilbefolkning mot terrorangrepp. Lika viktigt är att hindra att FN och världssamfundet försätts i en utpressningssituation som omöjliggör krishanteringsinsatser och upprätthållandet av internationell fred och säkerhet.
Skurkstater eller terrorister får inte tillåtas diktera villkoren för EU:s eller FN:s fredsinsatser. Då riskerar mandaten från FN:s säkerhetsråd att bli ouppfyllda. EU saknar förmåga att försvara utsända trupper mot missilattacker.
I samarbete mellan USA, Europa och Ryssland kan grunden för ett gemensamt missilförsvar finnas. President Bush har inbjudit ”vänner och allierade”, inklusive Ryssland, till en diskussion om ett framtida gemensamt och heltäckande missilförsvar.
USA, Ryssland och världens demokratier har nya och gemensamma säkerhetsintressen. Presidenterna Bushs och Putins deklarationer om drastisk kärnvapennedrustning visar detta.
Sverige har intresse av och bör delta i samtal om och byggande av gemensam missilförsvarsförmåga bland världens demokratier.
Dagens hot mot internationell fred och säkerhet klarar inget land att hantera på egen hand. Det är en viktig insikt för Sverige. Terrorn är ett gemensamt problem.
Gemensamma insatser måste inriktas på att se till att terroristerna inte kan slå till igen. Terrorn upphör inte av sig själv.
Terrorattackerna mot USA var krigshandlingar. Säkerhetsrådet konstaterade att terrordåden var ett hot mot internationell fred och säkerhet, och att USA hade rätten till självförsvar – på egen hand eller kollektivt.
Sverige bör ha vilja och kapacitet att delta i internationella insatser mot terrorism, som har mandat från FN:s säkerhetsråd.
Utbyte av information från personella källor, signalspaning och satellitspaning mellan underrättelsetjänster, polissamarbete om information och konkreta insatser vid enskilda fall av gränsöverskridande terrorism, samarbete för att bryta terroristers finansiella styrka, ekonomiska sanktioner mot länder som på olika sätt stöder terrorgrupper, samarbete kring internationell flygsäkerhet samt stöd och gemensamt agerande vid insatser i enlighet med FN-stadgan är exempel på nödvändig internationell samverkan.
Debatten om försvaret har den senaste tiden handlat mycket om behovet av kapacitet för svenskt deltagande i internationella fredsfrämjande insatser. Det är ett viktigt perspektiv. Ett annat viktigt men mindre diskuterat perspektiv är hur väl Sverige står rustat att möta de direkta hot som idag kan riktas mot landet.
Sverige saknar idag nödvändig möjlighet att agera vid storskaliga terroristangrepp. Sådana faller mittemellan det som idag anses vara brottlighet, som skall hanteras av polisen, och militära angrepp, som skall mötas av försvaret.
Det är ett djupt oroväckande perspektiv.
Problemet består i att det finns ett glapp mellan områdena där polisens förmåga slutar och försvarets befogenhet börjar. Det kan också antas att den tid som krävs för beslut, samordning och mobilisering är för lång, samt att kommunikationssystem inte är integrerade.
Om man översätter händelserna den 11 september i USA till ett svenskt perspektiv blir detta tydligt. Stockholms centrum, regeringsbyggnader och kärnkraftverk ligger bara minuters flygtid från Arlanda flygplats.
Kärnkraftverk övervakas av civil personal som har ansvar för säkerheten på marken. Luftrummet följs ej särskilt; någon möjlighet att agera mot inkommande flygplan finns inte heller. Detta är en militär uppgift. Permanent luftförsvar finns inte för enskilda byggnader eller särskilt känsliga områden.
Polisens nationella insatsstyrka är för liten för att hantera storskaliga gisslantagningar, som den i Moskva häromåret. Det är tveksamt om nödvändig utrustning finns.
Kunskapen om massförstörelsevapen – biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen – finns inom militären, inte polisen. Likväl kan Polisen vara den myndighet som sätts in vid ett terrorangrepp.
För att det svenska försvaret skall kunna fungera mot dagens hot i form av terrorattacker eller storskaliga utpressningssituationer måste glappet mellan polis och militär täppas till. Det är en fråga om att se över var beslut fattas, hur snabbt dessa kan fattas, vilka befogenheter polis respektive militär har och bör ges samt utbildning och utrustning inom de båda myndigheterna. Scenarior kring terrorism bör samövas och spelas så att möjligheten att hantera skarpa situationer utökas.
Det är möjligt att bygga permanenta regionala luftförsvar kring anläggningar och platser. Det finns redan personal som vaktar de anläggningar som skulle vara berörda. De har dock varken utbildning eller befogenhet för detta idag. Det är också möjligt att inrätta skyddszoner av stängt luftrum kring dessa anläggningar, även om det ger praktiska olägenheter. Om dylika insatser är rimliga är en annan sak.
Ett särskilt problem skapas av de oerhört korta tider som står till förfogande för att bemöta terrorattacker. Det kan vara fråga om minuter. Därför måste besluts- och ledningssystem ses över i syfte att finna om det är möjligt att korta tider och hur långt det går att delegera ansvar.
Det är uppenbart att betydligt mer kan och måste göras för att skydda Sverige från terrorangrepp. Det är också möjligt att mer kan göras, men att det av olika skäl bedöms vara olämpligt. Hur avvägningen mellan det möjliga och lämpliga skall göras måste övervägas noga.
Det är rimligt att inventera platser och anläggningar som är av särskilt stor betydelse för samhällets funktioner och som också kan utgöra tänkbara mål för terrorangrepp. Det kan vara fråga om bl.a. installationer för vattenförsörjning, elförsörjning, kommunikationsnät, datanätverk, kärnanläggningar, militära installationer samt offentliga byggnader. Det bör heller inte bortses från att civila varit huvudmål för terroristers angrepp de senaste åren. Ett stort antal civila offer har inte utgjort ett hinder för attacker, utan snarare varit ett direkt syfte med terrorattackerna. Efter att den ovan beskrivna inventeringen gjorts bör det övervägas hur och i vilka situationer särskilda skyddsinsatser kan och bör göras för dessa identifierade anläggningar och system.
Vissa delar av ovanstående problem har belysts i den så kallade 11 september-utredningen, medan andra såsom, luftförsvarsaspekterna, inte diskuterats. Ännu har dock inte nödvändiga förändringar genomförts eller helheten i den behövda förändringen diskuterats.
Regeringen bör tillsätta en terrorskyddskommission som hanterar de delar som inte tillräckligt utretts samt sätta in dessa i ett heltäckande sammanhang med syfte att bedöma hotbilden från den nya tidens terrorism. Kommissionen bör bedöma landets möjligheter att försvara sig emot terrorattacker av olika slag samt föreslå nödvändiga förbättringar av denna vår kapacitet och beredskap, i enlighet med vad som ovan anges. Eftersom frågeställningen rör skydd av landets säkerhet samt avvägningar mellan detta och förutsättningarna för ett öppet samhälle bör både berörda professioner och parlamentariker ingå i denna kommission.
|
Stockholm den 3 oktober 2003 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |