1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Öka mångfalden inom försvaret 2
4 Hur är det ställt med jämställdheten inom försvaret? 3
5 Sexuella trakasserier 3
6 Hur förändra? 4
7 En ny värnplikt för en ny tid 5
8 Kvalitet 5
9 Är plikt verkligen den rätta vägen att gå? 6
10 Etniska minoriter 7
11 Sexuella minoriteters situation 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att öka mångfalden inom försvaret och motverka all diskriminering och kränkande behandling på grund av kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller könsidentitet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det organisatoriska stödet för kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier måste förbättras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de fall som kommer till Personalansvarsnämndens kännedom och som bedöms vara sexuella trakasserier skall polisanmälas oavsett bedömd påföljd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en könsneutral värnplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att arbetet med att implementera Pliktverkets handlingsplan för bl.a. etnisk mångfald drivs på och intensifieras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av att Försvarsmakten snarast vidtar konkreta åtgärder för att öka den etniska mångfalden i försvaret vad avser rekrytering och inom ramen för detta driver på arbetet med den nya handlingsplanen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Försvarsmakten snarast tar fram en handlingsplan för att motverka diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet för att synliggöra HBT-personers situation eftersom en sådan i dagsläget saknas.
Försvaret är Sveriges största statliga arbetsgivare. Statliga myndigheter har ett arbetsgivaransvar som bland annat innebär att de skall verka för att ge alla – oavsett kön, etnisk tillhörighet, religion, funktionshinder eller sexuell läggning – samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter i arbetslivet.
Det är viktigt att totalförsvaret speglar det samhälle vi lever i. Det är av betydelse att i Försvaret, såsom överallt annars i vårt samhälle, ta till vara och attrahera de kompetenser man behöver, oavsett kön, etnisk bakgrund och sexuell läggning. Kompetenser som försvaret själva säger sig vara i stort behov utav. Att öka mångfalden i försvaret är viktigt också för att luckra upp den manliga, normgivande struktur som finns och som vidmakthåller gammaldags värderingar. Dessa kan ta sig uttryck i kränkningar eller diskriminering av de anställda eller värnpliktiga som avviker från majoriteten vad gäller kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, sexuell läggning eller könsidentitet. Det är av stor vikt att försvaret på allvar motverkar all diskriminering och kränkande särbehandling av sådan natur.
Idag är andelen kvinnor inom det svenska försvaret alarmerande låg. Under 2002 gjorde 280 kvinnor värnplikt, att jämföra med drygt 14 000 män. Under förra året tjänstgjorde 436 kvinnor som officerare. Det utgör mindre är 4 % av det totala antalet officerare. Ofta befinner sig kvinnorna långt nere i rangordningens hierarki – signalen är förstås att kvinnor har svårt att göra karriär just i den sektor som så väl skulle behöva nytt blod. Detta trots att Försvarsmakten gång efter annan understrukit behovet av fler kvinnor i försvaret.
Sverige kan skryta med att ha uppnått jämställdhet på många områden, men inte när det gäller försvaret. Försvaret är fortfarande i stor utsträckning en extremt manlig miljö. Fortfarande lever attityder och traditioner kvar som grundlades när försvaret uteslutande inbegrep män. I försvaret vidmakthålls gamla värderingar som är strukturellt grundade. Dessa tar sig inte sällan uttryck i trakasserier och diskriminerande behandling.
Jämställdhetsarbetet inom försvaret går trögt. Den övergripande gemensamma jämställdhetsplan för Försvarsmakten, vilken gäller från den 1 januari 2003, innehåller en punktlista på olika krav och åtgärder på områden som arbetsförhållanden, sexuella trakasserier, rekrytering, löneskillnader och föräldraskap etc. Ambitionen finns, men det räcker inte. Allvarliga problem som sexuella trakasserier och diskriminering riktade mot kvinnor illustrerar det akuta behovet av att omsätta vackra ord om jämställdhet till konkret handling. Dock tyder Försvarsmaktens och försvarsledningens brist på handlingskraft, vad gäller att kraftfullt motsätta sig diskriminering och sexuella trakasserier, att sådant inte ryms inom Försvarsmaktens struktur.
Folkpartiet liberalerna menar att det är av stor vikt att Sverige har ett jämställt försvar. Ett av hindren på vägen är förekomsten av sexuella trakasserier. 1999 presenterade Försvarsmakten en undersökning om förekomsten av sexuella trakasserier i försvaret. Undersökningen visade att 59 % av de kvinnliga officerarna, 40 % av de kvinnliga civilanställda och 21 % av de kvinnliga värnpliktiga upplevt att de blivit utsatta för sexuella trakasserier. Efter denna undersökning vidtogs en rad åtgärder för att förebygga och motverka könsrelaterade och sexuella trakasserier inom Försvarsmakten, vilka framförallt betonade förebyggande arbete och kunskap samt informationsspridning.
Undersökningen replikerades 2002. Då angav 47 % av de kvinnliga officerarna att de någon gång känt sig sexuellt trakasserade, alltså fortfarande närmare hälften. Undersökningen visar också att kvinnors beslut att lämna Försvarsmakten ofta hänger ihop med att de blivit utsatta för trakasserier eller den allmänna förekomsten av trakasserier.
Sexuella trakasserier ska anmälas till förbandschefen som vid kännedom ska göra en utredning och sedan anmäla saken till Försvarets personalansvarsnämnd. I SVT-programmet Uppdrag granskning från den 22 september 2003, visas en helt annan verklighet. Ofta görs ingen anmälan till nämnden. En orsak är ofta inställningen bland förbandscheferna om att saken bäst sköts internt. Följden blir att många fall av sexuella trakasserier tystas ner. En annan orsak är rädsla hos den som utsätts. Ett offentliggörande av problemet leder ofta till att situationen blir värre för den enskilda kvinnan. Folkpartiet liberalerna menar därför att det organisatoriska stödet kring den utsatta kvinnan måste förbättras, så att hon känner en trygghet i att kunna anmäla sin förövare.
Trots att det är så många som känner sig utsatta, anmäls bara två tre fall per år av sexuella trakasserier till Försvarets personalansvarsnämnd. Detta är naturligtvis ett uttryck för att organisationen inte fungerar och att Försvarsmakten uppenbarligen underlåter att ta problemet med sexuella trakasserier och diskriminering av kvinnor på allvar.
Personalansvarsnämnden har endast skyldighet att polisanmäla sexuella trakasserier i de fall där de är ett resultat av tjänstefel i myndighetsutövning och då man bedömer att påföljden skulle bli fängelse. Enligt Försvarsmakten har hittills inget fall av sexuella trakasserier polisanmälts av ansvarsnämnden. Folkpartiet liberalerna menar att det är av stor vikt att de fall som kommer till nämndens kännedom och som bedöms vara sexuella trakasserier skall polisanmälas, oavsett bedömd påföljd.
För att komma till rätta med problem som sexuella trakasserier inom försvaret är det viktigt att den manliga normativa strukturen och de kvinnofientliga attityderna luckras upp. Hur gör vi då för att förbättra jämställdheten inom försvaret och hur gör vi för att öka andelen kvinnliga officerare, värnpliktiga och chefer?
För att öka antalet kvinnor i försvaret presenterar Försvarsmakten i sin jämställdhetsplan vissa särskilda rekryteringsåtgärder. En av dessa innebär ”att personer av det underrepresenterade könet, mindre än 40 %, skall antas till Yrkesofficersprogrammet/Reservofficersprogrammet”. Folkpartiet liberalerna hyser tveksamhet till att ge kvinnliga sökande förtur till landets officersutbildningar. Även om vi anser att andelen kvinnor i t.ex. officerskåren måste bli högre, är detta inte rätt väg att gå om man vill skapa ett jämställt försvar. Uttagningen till officersutbildningen måste präglas av en rättvis process, där kvinnor bedöms utifrån samma kriterier som manliga sökande. Att ge kvinnor förtur kommer inte heller att minska trakasserierna inom försvaret som Försvarsmakten påstår, utan problemen kan snarare komma att förvärras.
Folkpartiet har länge drivit frågan om lika rättigheter och skyldigheter för män och kvinnor även i försvaret. Det innebär framförallt att vi driver frågan att Sverige skall införa könsneutral värnplikt. Det utgör ett viktigt instrument i arbetet för ett jämställt försvar. Skälen till att låta även kvinnor omfattas av pliktlagarna är flera. Ett av de allvarligare tecknen är det som diskuterats ovan, nämligen problematiken med sexuella trakasserier, om kvinnor som hoppar av sin värnpliktsutbildning i förtid på grund av ”hälsoskäl” etc. Integreringen av kvinnor i försvaret har uppenbarligen inte lyckats fullt ut.
I grunden handlar det om hur Sverige som nation och statsmakt ser på sina unga kvinnor och män. Detta synsätt anger tonen för alla i samhället, om hur kvinnor och män skall bemötas, bedömas och behandlas och vad man duger till. Det är på detta, och tusen andra sätt, som attityder grundas och könsroller cementeras. Därför är det av yttersta vikt att staten behandlar alla lika.
Det är mer än hundra år sedan allmän värnplikt infördes i Sverige. Vad vore väl bättre än att göra värnplikten värd sitt namn. Det är hög tid att göra den hittills enbart manliga värnplikten allmän. Utvecklingen i samhället såväl som inom försvaret och den militära sfären har gjort att ett villkorslöst öppnande av de militära institutionerna för kvinnor är både oundvikligt och nödvändigt.
Under sommaren 2003 gavs Försvarsmakten i uppdrag att redovisa förutsättningarna för och konsekvenserna av en framtida könsneutral plikttjänstgöring. Uppdraget ska redovisas senast den 1 mars 2004. Folkpartiet liberalerna välkomnar initiativet. Förhoppningsvis kan det bidra till att den könsbundna plikten avskaffas i Försvarsbeslutet 2004.
Skälen till att män och kvinnor bör ha samma skyldighet att försvara sitt land är främst kvalitativa. Försvarsmakten står idag inför stora förändringar. Nya uppgifter i nya strukturer innebär stora utmaningar för den militära institutionen. I dagens och framtidens försvarsmakt ökar kraven på bland annat flexibilitet, och inte minst att rätt man eller kvinna är på rätt plats vid rätt tillfälle. Det innebär att vi inte längre kan unna oss lyxen att a priori tacka nej till hälften av den i samhället befintliga kompetensen. Med en könsneutral värnplikt skulle man tillgodose de samlade personalbehoven inom civilt och militärt försvar genom att utgå från hela befolkningen. Försvarsmakten behöver kvinnorna och den kompetens som de besitter för att kunna utvecklas i takt med omvärlden och därmed kunna erbjuda svenska folket det försvar som det med rätta förväntar sig.
Nödvändigheten att öka antalet kvinnor i Försvarsmakten stöds visserligen av de flesta – i retoriken. Oviljan att låta kvinnor omfattas av pliktlagarna gör dock att sådant tal klingar falskt.
En utvidgning av skyldigheten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor är nödvändig för att öka deras antal i Försvarsmakten och för att åstadkomma en genuin integrering av kvinnorna i det militära. Det är också en naturlig utveckling för en försvarsmakt som tar steget in i 2000-talet.
En viktig grund till trakasserier av kvinnor i det militära, är det faktum att dessa anses vara udda och inte behandlas enligt samma kriterier som männen. Om också kvinnor måste mönstra och därefter tas ut till befattningar på samma grunder som män, kommer inte längre denna faktor för nedvärdering av kvinnan att existera. Om även kvinnor omfattas av pliktlagarna, kommer dessutom med automatik fler kvinnor att genomgå grundutbildning. Detta torde öppna upp för ett större intresse och för att fler kvinnor vågar ta det steg som annars kanske skulle varit för stort. Mönstringen ger dessutom kvinnor en naturlig kontakt med försvaret – en kontakt och ett informationstillfälle utan vilket officersyrket annars kanske inte ens är ett alternativ.
Ett argument, som ofta förs fram när kvinnors roll i det militära diskuteras, är att kvinnorna inte når upp till de krav på fysisk styrka och färdighet som uppgifterna inom det militära kräver. I så fall måste kvinnor bedömas efter andra kriterier, vilket vore förödande för försvarets kvalitet och funktion, sägs det. Vi menar att kvinnor ska tas ut på samma grunder som män. Alla kvinnor kommer inte att klara det, men det gör inte heller alla män. Däremot borde det inte vara orimligt att kräva att de kriterier som används vid uttagning av värnpliktiga ses över. En sådan åtgärd torde vara en naturlig följd, om inte annat av det faktum att militärens roll och uppgifter kraftigt förändrats på senare år och så antagligen kommer att göra även framöver.
Ett annat argument mot en könsneutral värnplikt brukar vara att idag, när knappt en tredjedel av alla unga svenska män tas ut till värnpliktsutbildning, är det snarast läge att helt avskaffa pliktuttagningen och istället basera rekryteringen till Försvarsmakten helt på frivillighet. Att i en sådan situation kräva en utvidgning av pliktuttagningen kan synas avigt. Men att göra värnplikten könsneutral påverkar inte i sig antalet värnpliktiga, eftersom det är krigsorganisationens storlek som styr det årliga rekryteringsbehovet och inte ett fixerat antal. Den förändring det skulle innebära att utvidga plikten att fullgöra värnplikt till att gälla även kvinnor, är att vi breddar rekryteringsunderlaget för försvaret och därmed ökar möjligheten till en kvalitativ förbättring. En viktig princip för Folkpartiet liberalerna är att inte en enda får tas ut i onödan till plikttjänst.
Samhällstjänst måste alltid grundas på ett reellt behov som därmed gör den motiverad och meningsfull. Uttagningen ska också i största möjliga mån styras av frivillighet. Med en könsneutral mönstrings- och militärtjänst ökar underlaget med i princip det dubbla. Sammantaget kommer en pliktuttagning oavsett kön, med frivillighet såsom riktmärke, att medföra, att knappast någon behöver tas ut mot sin vilja.
Försvarsmakten är idag smalare än någonsin. Det är dags att se till att den också blir vassare. Införandet av könsneutral värnplikt kommer att bidra till en kompetenshöjning inom vårt totalförsvar, ett bättre fungerande och mer rättvist rekryteringssystem och samtidigt bidra till den viktiga jämställdheten i vårt land. Utvidga skyldigheten att fullgöra värnplikt även till kvinnor!
Enligt Försvarsmakten är syftet med att öka den etniska mångfalden inom försvaret flerfaldigt. En större andel värnpliktiga och officerare samt civilanställda av annan etnisk bakgrund än svensk motverkar segregation och ökar den mångkulturella acceptansen inom försvaret. Försvarsmakten skall också verka för att ungdomar med utländsk bakgrund gör värnplikt och får ett ökat intresse för en karriär inom försvaret.
I syfte att se om inskrivningsprovet missgynnar minoritetsgrupper har Försvarshögskolan, på uppdrag av Pliktverket, kartlagt hur mönstrande med olika etnisk och språklig bakgrund presterar på inskrivningsprovet. Resultatet redovisas i rapporten ”Mönstring och uttagning till plikttjänst och dess relation till provresultat och psykologbedömningar, en jämförelse mellan svenskar och invandrare” (FHS ILM Serie F:21, 2002). Av rapporten framgår att mönstrande med en utländsk bakgrund i mindre utsträckning än mönstrande med helsvensk bakgrund blir uttagna till värnplikt. Mönstrande med invandrarbakgrund får också i lägre utsträckning befälsbefattningar under sin plikttjänstgöring än de med helsvensk bakgrund. Rapporten visar på en avsevärd heterogenitet bland de mönstrande med utländsk bakgrund. Bland annat har mönstrande från Västeuropa, USA, Baltikum och Östeuropa i större utsträckning än övriga blivit uttagna till tjänst, medan mönstrande från Balkan har den klart lägsta andelen. En klar skillnad föreligger också mellan första och andra generationens invandrare.
Pliktverket har tagit fram en handlingsplan i arbetet med att förebygga bl.a. etnisk diskriminering samt en ny rekryteringspolicy för att öka etnisk mångfald, också hos Pliktverkets egna anställda. I arbetet med att motverka diskriminering på basis av etnisk tillhörighet skall man bl.a. jobba med Pliktverkets anställda och attityder gentemot minoritetsgrupper.
Folkpartiet liberalerna menar att det är av betydelse att arbetet med att implementera Pliktverkets handlingsplan drivs på och intensifieras.
I Försvarsmaktens nu gällande handlingsplan för att öka den etniska mångfalden betonas betydelsen av attitydförändringar och informativa åtgärder. Emellertid återfinns inga direkta åtgärder för att öka den etniska mångfalden genom rekrytering. Folkpartiet liberalerna beklagar detta. Om Försvarsmakten menar att det är av betydelse att öka den etniska mångfalden i försvaret, måste man också agera i enlighet med den principen och vidta konkreta åtgärder, i det här fallet vad avser rekrytering.
Den nuvarande handlingsplanen gäller fram till årets slut och därefter skall den omarbetas. Enligt Försvarsmakten kommer en ingrediens i den nya handlingsplanen att vara arbetet med att öka den etniska mångfalden i den interna rekryteringen, till yrkesofficerskåren och vad gäller civilanställda. Folkpartiet liberalerna menar att detta är ett sedan länge påkallat behov och vill understryka betydelsen av att arbetet med handlingsplanen sker skyndsamt.
En färsk undersökning från Arbetslivsinstitutet visar att många homo- och bisexuella fortfarande känner sig kränkta på sina arbetsplatser. Det gäller inte minst inom försvaret, där det enligt undersökningen råder en råare kultur än på många andra arbetsplatser. Vidare anser fyra av tio värnpliktiga att attityderna på arbetsplatsen mot homo- och bisexuella män är mycket eller ganska negativa, vilket är betydligt högre än motsvarande andel (16 %) i befolkningsurvalet. Av befäl upplever hälften att attityderna på arbetsplatsen gentemot homo- eller bisexuella män är mycket eller ganska negativa. Det är vidare ungefär tre av tio av de värnpliktiga som anser att det förekommer diskriminering eller trakasserier i form av nedsättande och förlöjligande omdömen av homo- och bisexuella i allmänhet på arbetsplatsen. Motsvarande andel i befolkningsurvalet är 9 procent. Det är alltså tre gånger vanligare bland värnpliktiga att detta anses förekomma, än bland befolkningsurvalet.
Undersökningen är en del i projektet Normgivande mångfald, vilket ingår i EU:s Equal-program. Projektet kommer att löpa fram till slutet av år 2004 och avser kartlägga hur situationen ser ut för HBT-personer inom försvaret. Utifrån kartläggningen skall sedan instrument för attitydförändring utarbetas.
Tendenserna i undersökningen bekräftas bland annat i en studie gjord år 2000 av K. Fahlstedt, ”Studie över situationen för homosexuella inom Försvarsmakten”. Studien bygger på en enkätundersökning samt djupintervjuer av anställda inom Försvarsmakten. Utifrån enkät- och intervjumaterialet framkommer att var tredje homosexuell medarbetare en eller flera gånger känt sig trakasserad.
Den policy som Försvarsmakten 2001 upprättade för ökad mångfald innehåller vissa skrivningar om arbetet för att förändra attityder och medvetandegöra diskriminering vad gäller sexuell läggning och könsidentitet. Vi menar att de båda undersökningarna ovan visar på nödvändigheten av att Försvarsmakten snarast tar fram en handlingsplan för att motverka diskriminering p.g.a. sexuell läggning eller könsidentitet för att på allvar synliggöra HBT-personers situation. En sådan saknas i dagsläget.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Heli Berg (fp) |
|
|
Allan Widman (fp) |
Eva Flyborg (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |