Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Försvarsdepartementet bör ge Räddningsverket i uppdrag att ta ansvar för ett nationellt skogsbrandflyg.
Skogen är en oerhört viktig näring för Sverige. Den svarar för cirka 20 % av landets export och är därmed Sveriges största nettoexportör. Förutom att skogen har stor betydelse som näringsgren har den även stor betydelse för friluftslivet. Svensk allemansrätt gör att många människor vistas i skogen och gör bl.a. upp eldar för att grilla korv och liknande. Vid torr väderlek och ovarsam hantering kan detta i värsta fall leda till skogsbränder.
Den svenska allemansrätten ska vi vara rädda om, men enligt vår mening innebär det också att samhället måste ta ett övergripande ansvar för brandbevakning av skogen.
Nu har Räddningsverket avsagt sig rollen att organisera och finansiera det nationella systemet för skogsbrandbevakning, men har inte tagit ansvar för att skapa en acceptabel ny lösning.
De allmänna intressena i den här frågan är så stora att vi anser att det är samhällets sak att ansvara för en fungerande skogsbrandbevakning. Och det är viktigt att hitta en lösning så fort som möjligt, så att vi inte hamnar i en lika besvärlig situation som sommaren 2003. Det smidigaste vore att Räddningsverket med sitt nationella ansvar stöttar länsstyrelser och kommuner. Försvarsdepartementet bör ge Räddningsverket uppdraget att ta ansvar för att organisera och genomföra ett nationellt skogsbrandsflyg.
Det var hösten 2002 som Räddningsverket beslutade att dra in pengarna till flygbevakningen av skogsbränder, en samordnad verksamhet som pågått länge genom länsstyrelserna och som kostat mellan tre och sex miljoner per år. Men först under sommarmånaderna, då skogsbrandflyget använts, märks effekterna av beslutet.
Den första sommaren sedan Räddningsverket dragit in skogsbrandflyget var 2003. Det var en torr och varm sommar som bl a utlöste en stor och besvärlig skogsbrand norr om Umeå. I Sundsvallstrakten var brandrisken så stor att räddningstjänsten själv startade kontroller med brandflyg. I Gävleborg fick också improviserade lösningar tas fram med kort varsel.
Sundsvalls och Timrås gemensamma räddningstjänstförbund tyckte att skogsbrandflyget var ett så bra hjälpmedel att det på eget initiativ återinförde dessa skogens brandvarnare under juli och augusti. Ett avtal tecknades med Sundsvalls flygsällskap som spanade efter skogsbränder med hjälp av en person från räddningstjänsten.
Runt om i Sverige är missnöjet stort med att staten drar sig undan ansvaret för skogsbrandbevakningen. Svenska Kommunförbundet har också tydligt sagt ifrån att man inte är nöjd med dagens situation.
Enligt vår mening är det motiverat med ett statligt initiativ, framför allt när staten är den största skogsägaren i landet. Vi anser att Försvarsdepartementet bör ge Räddningsverket i uppdrag att ansvara för skogsbrandflyget i landet. Det är många olika intressen inblandade – ägarna av skogen, räddningstjänsten som får släcka bränderna och alla enskilda som vill utnyttja allemansrätten. Därför bör staten ta ansvaret för att finansiera skogsbrandflyget. I somras fick vi, som ovan påpekats, uppleva att många hektar skog förstördes av elden, exempelvis i Västerbotten. De skador som drabbade skogsägare i Västerbotten hade med säkerhet blivit mindre om man hade haft skogsbrandflyg så att skogsbranden kunnat upptäckas i ett tidigare skede.
Utan den centrala organisationen finns heller ingen överblick av brandbevakningen över våra skogar längre. Enligt Försvarsdepartementet har länsstyrelserna i Dalarna, Värmland, Kronoberg och Kalmar själva tagit tag i frågan, så som skett i Sundsvallstrakten. Räddningsverket känner dessutom till lokala initiativ i Hälsingland och Jönköpings län. Verket förklarar sitt beslut att dra in skogsbrandbevakningen med att det inte låg i deras uppdrag.
|
Stockholm den 1 oktober 2003 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
Sven Bergström (c) |