Motion till riksdagen
2003/04:Fö209
av Ragnwi Marcelind (kd)

Sveriges helikopterkapacitet


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en utredning med inriktning på att utreda behovet av inrättandet av ett statligt helikopterverk som tillhandahåller helikopterstöd till det civila samhället.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en omprövning av hållningen vad gäller möjligheten att ställa militär kapacitet till polisens förfogande för bekämpande av civil brottslighet.

Motivering

Efter år av statliga budgetneddragningar för försvarsmakten har landet i dagsläget hamnat i en prekär situation vad gäller helikopterstöd till det civila samhället. Försvarsmakten har i sitt senaste försvarsbeslut tydligt inriktat sig på att renodla sitt ansvarsområde till att nästan enbart inrikta sig på krigets krav. Stödet till det civila samhället, och i synnerhet helikopterstödet, har därför kommit att lågprioriteras.

Detta får effekter och ger anledning till en översyn av hur helikopterstödet till de civila instanser som har behov av helikopterstöd skall gestalta sig i framtiden.

Sjöfartsverket har ett samordningsansvar för de beredskapshelikoptrar som finns att tillgå för civila uppdrag, exempelvis sjöräddning, flygräddning, polisiära uppdrag m m. De arbetar idag med två olika operatörer. Dessa är försvarsmakten samt ett privat flygbolag, Norrlandsflyg. Försvarsmaktens roll har varit tillbakaträdande under de senaste åren till förmån för den andra operatören. Polisen stöder till stora delar sin egen verksamhet genom nyttjande av egna helikoptrar, men ställs ofta inför det faktum att deras resurser inte räcker till, särskilt när Nationella insatsstyrkan skall operera på platser långt belägna från huvudstaden.

Man kan konstatera att det finns god tillgång på små och medelstora helikoptrar i landet inom det civila och privata området. Riktigt stora helikoptrar med kapacitet att transportera en större mängd personer finns nästan enbart inom försvaret. Behovet av sådana helikoptrar inskränker sig till ett begränsat område, exempelvis transport av många individer och ubåtsjakt. Möjligheterna för det civila samhället att komma i åtnjutande av dessa helikoptrar är litet och minskande.

Det är av synnerlig vikt att det civila samhället kan nyttja de helikoptrar som finns tillgängliga genom samordning och gränsöverskridande. Vi måste börja att tänka i nya banor där ledord skall vara resursutnyttjande, samordning, gränsöverskridande och kostnadseffektivisering.

Vi måste även ta hänsyn till internationella krav på vårt land. International Maritime Organisation (IMO), vari Sverige ingår, har i en ny konvention avseende sjösäkerhet ålagt medlemsstaterna att på ett fullgott vis kunna såväl förebygga som hantera svårare brottsliga angrepp mot landets egna fartyg och sina hamnområden. Man går till och med så långt att man specificerar olika tänkbara typfall såsom exempelvis: gisslansituationer ombord på fartyg såväl under gång som stillastående.

Sådana fall kräver att resurser måste kunna ställas till polisens förfogande, bl a helikopterkapacitet. Tveksamheterna mot att låta militära helikoptrar ställas till polisens förfogande och låta dessa operera mot en civil brottslig händelse är anmärkningsvärd. Med anledning av IMO-konventionen och Muncks utredning torde det finnas underlag för en omprövning av restriktionen mot att under polisens huvudmannaskap nyttja försvarsmaktens resurser för civil brottsbekämpning.

Stockholm den 25 september 2003

Ragnwi Marcelind (kd)