Skogsbrandbevakningen

Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skogsbrandbevakningen.

Motivering

Fram till 1950-talet svarade staten för skogsbrandbevakning genom att bygga bevakningstorn, anställa bevakningspersonal under sommarmånaderna, ha en larmcentral och svara för övergripande ledning via länsstyrelsen där det fanns länsbrandinspektörer. Ute på fältet fanns skogsbrandfogdar och skogsbrandpersonal som svarade för skogsbrandsläckningen. Städer, municipalsamhällen och landskommuner hade inte ett förstahandsansvar att svara för skogsbrandsläckningen. Skogsbolagen hade mycket material och utrustning samt egen personal anställd som hjälpte till med skogsbrandsläckningen. I dag har bolagen rationaliserat så hårt som möjligt och har endast några få egna anställda. Arbetet utförs i stället av entreprenörer som rör sig från område till område.

När riksdagen antog en ny brandlag 1962 lades skogsbrandsläckningsansvaret på kommunernas räddningstjänst eftersom detta ansågs mera effektivt och att kommunerna hade minutoperativ ledningspersonal och materiel för att ingripa vid skogsbränder. Bevakningen liksom larmnumret 90 000 bekostades fortfarande av staten. Under tiden 1962–1973 svarade staten för hela släckningskostnaden till de delar som översteg 500 kronor. År 1974 höjdes den kommunala självkostnaden till 5.000 kronor. Kostnader därutöver belastade statskassan. Sedan 1986 gäller en självrisk på två öre per skattekrona. Det betyder för Växjö kommun ca två miljoner kronor i självrisk per skogsbrand. I Robertsfors kommun är självrisken 153.000 kronor och för Umeå kommun innebär den 2.700.000 kronor. De senare två kommunerna drabbades den gångna sommaren av flera stora skogsbränder.

Den varma och torra sommaren 2003 ledde till många skogsbränder i nordligaste Sverige. I Norrbotten var det 36 anmälda bränder och i Västerbotten 60 skogsbränder under tiden 19–21 juli. Många räddningstjänster gick på knä och uttömde sina resurser i form av personal, material, utrustning och fordon. Det skall framhållas att kommunal räddningstjänst är dimensionerad för mindre fastighetsbränder, trafikolyckor m m och inte för stora skogsbränder som upptäcks för sent och därmed hunnit breda ut sig över stora områden innan någon larmar.

Problemen för räddningstjänsten i kommuner i landets skogrika delar, både i norr och i söder, är likartade och består i huvudsak av följande:

Det är till ytan stora kommuner med dåligt skatteunderlag.
Räddningstjänsten är ur budgetsynpunkt inte ett prioriterat område.
Den kommunala räddningstjänsten är inte dimensionerad för större bränder.
Av besparingsskäl larmas brandkårerna till andra uppgifter än räddningstjänst, såsom för att ta hand om skadade och dirigera trafik.
Det finns inget skogsbrandflyg som bevakar vid fint väder och brandrisk 3–5.
Antalet militära förband har minskat och avståndet till närmaste förband är ofta stort.
För norra Sverige gäller att staten inte svarar för någon fast helikopterberedskap dygnet runt norr om Stockholm.
Skogsbolagen har ingen fast personal eller utrustning och anser att det är statens uppgift att sköta skogsbrandbevakningen så länge som allemansrätten gäller.

Med räddningstjänst avses i räddningstjänstlagen de räddningsinsatser som staten eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelse och överhängande fara för olyckshändelse. Skyldighet för staten eller kommunen att göra en räddningsinsats föreligger endast om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen. Alla fyra kraven skall vara uppfyllda för att det skall klassas som en räddningstjänstinsats. Om detta är fallet svarar kommunen/staten för insatsen fram till dess räddningsledaren beslutar om att räddningstjänsten är avslutad. Efter detta klockslag svarar ägaren för bevakningen.

Kommunens kostnad för insatsen betalas helt av kommunala skattemedel. Då en kommunal räddningsledare begär hjälp från statliga myndigheter, t.ex. försvarsmakten, är dessa skyldiga att ställa upp med de resurser som kan avvaras utan att eftersätta den egna beredskapen. Då statliga resurser tas i anspråk är dessa kostnadsfria för kommunen. Kostnader för exempelvis militär helikopter och hemvärn tas således av staten. Egna kostnader samt hjälp från andra kommuner, fordon, material och utrustning, privata helikoptrar, uppbådad personal m m betalas av kommunen. Statsbidrag söks sedan för den del som överskrider kommunens självrisk.

Skogsbränder uppfyller i flera fall inte räddningstjänstlagens krav på ”ett snabbt ingripande”. Därmed kan det inte självklart vara så att det är ett kommunalt ansvar att svara för skogsbrandsläckningen. Detta är ett allvarligt problem som bör uppmärksammas.

Den stora skogsbranden i Bygdeå, i somras, kommer att kosta samhället ca 3.500.000 kronor, varav statliga resurser för 1.700.000 kronor är kostnadsfria för Robertsfors kommun. Av resterande kostnad på 1.800.000 kronor betalar kommunen 153.000 kronor och staten 1.647.000 kronor i statsbidrag.

Under föregående år (2002) kostade skogsbrandflyget i Västerbotten ca 400.000 kronor, och under regniga somrar blir det färre flygningar och kostnaden lägre. Hade det denna sommar funnits skogsbrandbevakning med flyg hade bränderna upptäckts tidigare och släckkostnaden kanske stannat på 1.000.000 för branden i Bygdeå. Frågan är vad det är för mening med att staten tar bort flygbevakningen när kostnaderna för staten blir större − med enbart den skillnaden att den högre kostnaden hamnar på ett annat konto!

Den rambudget för 2003 som Statens räddningsverk fick ledde till den rationaliseringen att skogsbrandbevakningen inte längre ansågs vara statens ansvar, varefter verket meddelade länsstyrelserna att de inte längre ansvarade för skogsbrandbevakning med flyg. De flesta länsstyrelser lade därmed ner skogsbrandbevakningen medan andra, exempelvis Länsstyrelsen i Gävleborgs län, fortsatte bevakningen utan särskilda medel.

Sommarens bränder, som har kostat staten åtskilliga miljoner kronor och där stora värden har gått till spillo, visar att skogsbrandbevakningen är viktig. Ett statligt ansvar för skogsbrandbevakningen innebär inte ökade utgifter för staten utan är, vilket sommarens bränder bevisat, i själva verket en besparing. Därför bör staten, utan dröjsmål, åter ta på sig ansvaret för skogsbrandbevakningen.

Stockholm den 24 september 2003
Ulla Löfgren (m)	Anders G Högmark (m)