Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att statsbudgeten samtidigt kompletteras med en barnbilaga där samtliga departement tydligt markerar vilka effekter olika budgetförslag kan förväntas ha på barn och unga och där regeringens barnpolitiska ambitioner och prioriteringar tydligt framgår.
Frågan om barnbilaga till budgeten väcktes redan 1992 i riksdagen. En barnbilaga baserad på konsekvensanalyser skulle underlätta regeringens redovisning av sin politik och hjälpa medborgarna att följa upp och värdera politiken ur barnperspektiv.
Regeringen har mycket sakta försökt närma sig detta mål. Ovan nämnda skrivelse inleds med följande ord: ”En central målsättning för regeringens politik för barn och unga är att ett barnperspektiv, utifrån barnkonventionens anda och intentioner, skall genomsyra alla de beslut och andra åtgärder som rör flickor och pojkar upp till 18 år.”
Detta är ord vi flera gånger kunnat läsa i barnskrivelser och i propositioner och betänkanden som innehåller avsnitt om barn och unga.
Man kan i den nu aktuella skrivelsen även läsa att barnkonventionen kräver mer än att de basala kraven för välfärd skall tillgodoses: ”den kräver att det skall finnas ett barnperspektiv i alla beslut och verksamheter som rör barn och unga. Därför är arbetet med att utveckla och tydliggöra barnperspektivet viktigt även inom områden såsom samhälls- och trafikplanering, livsmedelspolitik, migrationspolitik, konsumentpolitik, miljöpolitik, kultur- och mediepolitik samt när det gäller kriminalpolitiska och straffrättsliga frågor”.
Trots detta stannar regeringen i skrivelsen ändå upp vid ”ett första steg” till att närma sig en barnbilaga på riktigt. Hur många ”första steg” behövs det? Det skrivna motsvarar inte de mål regeringen beskriver. Skrivelsen är endast en uppräkning av olika insatser för barn och unga.
I stället skall budgetförslagen följas av en beskrivning av hur de kan förväntas påverka barn och unga. Förslag som kan bedömas ha påtagligt negativa effekter bör förkastas.
Ännu är inte barnkonventionen helt och fullt införlivad i svensk lag, men regeringen har lovat att så skall ske. Detta arbete måste noggrant följas och påskyndas.
Tyvärr finns det trots alla vackra ord flera skamfläckar inom svensk barnpolitik. Det gäller t.ex. flyktingbarn, ensamkommande flyktingbarn, gömda barn. Barnpornografi på Internet breder ut sig på det mest fasansfulla sätt, barnfattigdomen ökar, antalet missbrukande föräldrar ökar.
Vi har svåra sviter efter 1990-talets nedskärningspolitik inom skola bl.a.
Har vi en barnbilaga till statsbudgeten enligt det som beskrivs i förslaget till riksdagsbeslut, går det inte att smita undan och prioritera annat i stället för att satsa på barn och unga.
|
Stockholm den 27 maj 2004 |
|
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |