Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att i alla tillväxtdiskussioner ta hänsyn till att det är skillnad mellan en hållbar tillväxt, byggd på att en välbalanserad växande nationalförmögenhet ger högre uthållig avkastning och en kortsiktig tillväxt som bygger på kapitalutarmning.
Miljöpartiet de gröna blir i den politiska debatten ofta anklagat för att vara tillväxtfientligt. Om man med tillväxt menar att allt ska växa till varje pris, oavsett om det är hållbart eller inte, så kan Miljöpartiet med fog sägas vara åtminstone tillväxtskeptiskt. Det har funnits många exempel på ekonomiska mål uppsatta av välklädda företagsledningar, hårdsatsande idrottsklubbar och snabbpratande politiker som Miljöpartiet har ifrågasatt realismen i. Och så länge framtida tillväxtdrömmar inte verkligen grundar sig på en gedigen försörjningsbas så kommer vi att fortsätta att vara sunt skeptiska.
När andra politiska partier och samhällsintressen talar sig varma för en rad reformer som ska sätta fart på ekonomin och öka konsumtionsutrymmet kan det synas vara tillväxtfientligt att vilja diskutera de långsiktiga förutsättningarna för ekonomisk utveckling. En politisk rörelse som vill ta ansvar för både den globala utvecklingen och kommande generationers välfärd har dock inget val. I och med att ett lands ekonomi, ofta mätt som BNP, kan växa genom att man överanstränger jordar, tömmer grundvattenreservoarer, bränner upp ändliga resurser, och överanstränger arbetskraften är det vår skyldighet att problematisera tillväxtbegreppet. Forskare från alla vetenskapliga discipliner, såväl nationalekonomer och andra samhällsvetare, som ekologer, fysiker och andra naturvetare, hävdar också att BNP-tillväxten, som den räknas fram idag, dåligt speglar hur ekonomins hållbara produktionsförmåga utvecklas.
För privatpersoner är det självklart att skilja på inkomst och kapital. Har man utgifter som är högre än inkomsterna, och tär på sitt sparkapital, är man medveten om det. Insikten om att man så småningom är tvungen att rätta munnen efter matsäcken finns där. Om inte förr får man rätta in utgifterna efter inkomsterna när kapitalet tagit slut.
För företag är distinktionen mellan inkomst och kapital dessutom lagfäst. Alla företag måste ta fram en resultaträkning för årets verksamhet, där vinsten eller förlusten påverkar det egna kapitalet i den balansräkning som också ska upprättas. Vid alla företagsköp, aktievärderingar och årliga revisioner studerar man både hur inkomsterna och kapitalet utvecklas. Ingen är i längden betjänt av några glädjekalkyler, utom om man har för avsikt att få tag i så mycket pengar som möjligt på kort tid och sedan lämna skeppet innan det sjunker.
Alla varor härstammar ursprungligen från någon av primärnäringarna: jordbruket, skogsbruket, fisket, gruv- och energisektorn. Utan material- och energitillförsel tillverkas inga varor och tillhandahålls inga tjänster. Inte ens finans- och IT-sektorn klarar sig utan hårdvara och strömförsörjning. Förnybara material och förnybar energi härstammar från det förnybara naturkapitalet. Genom att kunna tillvarata den instrålande solenergin avkastar det förnybara naturkapitalet en evig ränta så länge dess livsvillkor respekteras. Denna ränta kan i någon mening sägas vara jordens enda verkliga inkomst. Energi- och materialråvara kan också vara icke-förnybara. Varje uttag innebär att det ändliga naturkapitalet, som byggts upp under årmiljoner, fysiskt minskar.
Vi människor utgör själva ett humankapital. Får vi tillgång till frisk luft, rent vatten, hälsosam mat, god utbildning, och ett arbetsliv där vi kommer till vår rätt, kan vår kunskap och påhittighet ge upphov till både produktiva arbetsinsatser och en rad uppfinningar. Dessa uppfinningar som manifesteras i form av allt bättre hus, vägar, fabriker och maskiner utgör realkapitalet. Människans förmåga till samarbete och att organisera samhället gör att det också finns ett socialt kapital. Samhällsklimatet kan sägas vara en värdemätare på det sociala kapitalet. För att underlätta utvecklandet av humankapital, realkapital och ett socialt kapital är inte minst de politiska spelreglerna som sätts upp viktiga.
Naturkapital, humankapital, realkapital och det sociala kapitalet utgör olika kapitalslag i den svenska nationalförmögenheten. Alla dessa olika kapitalslag har olika inneboende egenskaper. Ju mer realkapitalet används desto snabbare förslits det. Det ändliga naturkapitalet sinar till sist om man fortsätter att använda det. Det förnybara naturkapitalet tar däremot aldrig slut om man respekterar dess livsvillkor och inte årligen tar ut mer än vad som nyproduceras. Humankapitalets kunskapsdel har de allra mest tilltalande egenskaperna. Ju mer det används desto mer växer det till. Vi lär av varandra, och sprider våra kunskaper ju mer vi använder dem. Det sociala kapitalet växer till i takt med att vi litar allt mer på varandra och lär oss samarbeta bättre. Men det kan också mycket snabbt rivas ned om det missbrukas.
Alla kapitalslagen behövs för att uppnå en god ekonomisk utveckling, och de måste utvecklas i balans med varandra. Att ett storskaligt användande av ändliga resurser kan ses som en form av kapitalutarmning är problematiskt. Dock är den problematiken närmast en fördelningsfråga mellan nu levande generationer och kommande – ett etiskt ställningstagande. Mycket allvarligare här och nu är att den storskaliga lagerresursanvändningen på flera olika nivåer hotar jordklotets enda egentliga inkomst, det vill säga den årliga produktionen av förnybara resurser som utgör den verkliga basen för vår gemensamma försörjning.
Hela det kemiska periodiska systemet, där många grundämnen på fel tidpunkt, på fel plats och i fel koncentration kan vara skadliga för både hälsa och miljö, följer med de fossila bränslena och metallmalmen upp från jordskorpan. De flesta miljöproblem kan härledas till den storskaliga användningen av ändliga naturresurser. Ytterligare miljöproblem kan tillstöta genom markexploatering och överutnyttjande av förnybara naturresurser. Människan måste givetvis få ta plats och ta för sig ur naturens skafferi. Men om de mänskliga aktiviteterna långsiktigt minskar påfyllandet av skafferiet och äter upp inte bara den förnybara räntan utan också knaprar på det förnybara kapitalet är det inte förenligt med en hållbar försörjning. Att både bokstavligt och bildligt asfaltera över själva grogrunden för sin egen enda ursprungliga inkomst, den mark där fotosyntesen äger rum, är ett grannlaga beslut och ingenting man kan göra urskiljningslöst.
Av okunskap och bristande respekt utarmas den biologiska mångfalden som evolutionen skänkt oss. I vissa fall utrotar vi dock arter med flit och skapar sårbara odlingar där bara en sak växer på stora arealer. Storskaliga intrång i ekosystemen och dess näringsvävar, som rovfiske, skogsskövling och grundvattentömning hotar de ekologiska tjänster som naturen tillhandahåller i form av t.ex. luft- och vattenrening, pollinering etc. Ofta tvingas sedan människan ersätta de tjänster som naturen skötte gratis, men som gått förlorade, med dyra tekniska lösningar.
Det största hotet mot människans enda ursprungliga inkomst, det förnybara naturkapitalets ränta som vi inte kan leva utan, är dock varken kemiskt, fysiskt eller biologiskt, utan ekonomiskt. Industriella näringar som huvudsakligen lever av att omvandla ändliga naturresurser kan alltid öka sin omsättning om så krävs genom att tära än mer, ännu fortare, på det ändliga naturkapitalet. Det kan inte primärnäringarna jordbruk, skogsbruk och fiske göra ostraffat. För att möta de ekonomiska avkastningskraven i ekonomin, vilket krävs för att betala räntan om man lånat pengar, töms grundvattenförråden, odlas känsliga jordar för hårt, fälls träden i en snabbare takt än de växer upp och töms haven på fisk.
På många håll i världen, även i Sverige, maximerar vi årets BNP utan att förstå att det ofta sker genom att vi samtidigt utarmar det underliggande kapitalet, och därigenom kommande års inkomster. Utfiskningen, driven av fiskenäringen, stödd av en rad politiska beslut, inte minst inom EU, är det senaste exemplet på detta. Låt det bli det sista! För att så ska ske måste vi för det första våga, och av EU tillåtas att, föra en verkningsfull miljöpolitik. För det andra måste subventionerna, hos oss, men framför allt inom EU och i resten av världen, till ett ohållbart jordbruk, tobaksodling, kolbrytning m.fl. andra saker som snarare borde straffbeskattas än stödjas av samhällsekonomiska skäl, omprövas.
Nu är kapitalutarmning inte bara ett fenomen vad gäller naturkapitalet. Utarmningen av nationalförmögenheten sker också genom att ohälsa, arbetslöshet och de sociala problemen ökar, vilket sliter på humankapitalet. En allt mer hektisk livsstil tillsammans med ett allt tuffare arbetsliv gör också att allt färre förmår att vara fullt ut delaktiga i samhällets försörjning. Ohälsan och sjukskrivningarna ökar. Allt färre orkar arbeta ända till pensionen.
Befintligt realkapital underhålls och förnyas inte i önskvärd utsträckning på många områden. I några fall beror det på att tidigare offentligt skötta samhällsnyttiga verksamheter privatiseras och att de nya ägarna inte tycker sig kunna möta lönsamhetskraven och aktiemarknadens förväntningar om de måste offra resurser på underhåll istället för att öka vinstmarginalerna eller satsa på marknadsexpansion genom uppköp och fusioner. I andra fall är det i de offentliga budgeterna som politikerna inte tycker sig ha råd att värna underhåll ”just i år” när andra behov trycker på. Allra värst är dock kanske att tilltron till varandra, det sociala kapitalet, urholkas i takt med att segregationen tilltar och att klyftorna i samhället ökar.
En hållbar utveckling innebär att tillväxt sker i en takt som respekterar det förnybara naturkapitalets livsvillkor och humankapitalets hälsa. Dessutom måste det som skapas fördelas mellan unga, gamla, män och kvinnor, friska och de med sämre hälsa, etniska, religösa med flera grupperingar på ett för alla tillräckligt acceptabelt sätt så att det sociala kapitalet upprätthålls. Dagens ekonomiska tillväxt innebär ofta att man på olika sätt utarmar olika slags kapital för att bygga upp ett enda slags kapital. Det är dock ett vågspel att bygga upp en sorts kapital på de andra kapitalslagens bekostnad i och med att de behöver varandra för att man fullt ut ska kunna dra nytta av dem alla. Ensam är inte stark vad gäller nationalförmögenhetens olika kapitalslag. Realkapitalet står still utan material och energi. Humankapitalet fungerar bara om det förnybara naturkapitalets villkor respekteras, vilket innebär att det ändliga naturkapitalet inte kan användas i en snabbare takt än vad ekosystemen kan hantera. Utan socialt kapital blir livet otryggt och kaotiskt, vilket drar undan mattan för all annan kapitaluppbyggnad.
Framtidens utmaningar är nog så stora även utan att vi ska behöva bekymra oss över att landets resultaträkning blåsts upp genom att vi tömt landets olika tillgångar i balansräkningen, den så kallade nationalförmögenheten. Miljöfrågorna, bland annat risken för skenande klimatförändringar, måste börja tas på allvar inte bara i ord, utan också i handling. Den demografiska utvecklingen, med allt fler äldre som ska försörjas av vad som kan bli allt färre yngre, är en annan ödesfråga. Miljöpartiet förespråkar en bred hållbarhetspolitik för att möta framtidens utmaningar. Huvudinriktningen på en hållbar tillväxtpolitik blir då att
få stopp på rovdriften av det förnybara naturkapitalet,
att ”förnya” samhällets material- och energiförsörjning för att trygga att samhällets utsläpp och avfall inte överskrider de gränser som ekosystemen kan hantera,
satsa på förebyggande hälsovård och en bättre arbetsmiljö för att allt fler ska kunna delta i arbetslivet,
skapa förutsättningar för verklig integration och fortsatt invandring för att tillförsäkra trygghet både för den allt äldre befolkning i Sverige som behöver försörjas och tas om hand, och för de människor i världen som behöver en fristad där de kan leva och verka,
göra samhället barnvänligare så att de nya och kommande generationerna kan växa upp i hem där föräldrar har mer tid för barnens alla behov, gå på dagis där alla barn hinner ”ses” av personalen, utbildas i en skola där allas olika behov kan mötas. Om den röstberättigade vuxna generationen inte är beredd att göra detta för barnens skull bör man fundera på om man inte bör göra det för sin egen skull som ett slags pensionsförsäkring: framtidens humankapital måste nämligen vara väl rustat för att försörja landet framöver.
Lyckas Miljöpartiet de gröna få gehör för sin långsiktiga hållbarhetspolitik kan vi framöver leva allt mer av vår egentliga inkomst, och allt mindre på att urholka vårt kapital. Då slipper vi också dagens kortsiktiga tillväxtdebatt och får istället en konstruktiv diskussion om den långsiktiga hållbara tillväxtens villkor.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
|
Barbro Feltzing (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |