Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om bibehållande av Riksbankens självständighet och bekräftande av målen för penningpolitiken, det stabila penningvärdet.
Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en bestämmelse om offentliggörande, efter möjlighet till viss fördröjning, av direktionens protokoll.
Riksdagen beslutar att det i riksbankslagen införs en bestämmelse om offentliga utfrågningar i riksdagens utskott.
Riksdagen beslutar om lagreglering av Riksbankens balansräkning och vinstdisposition samt om en skyddsbestämmelse som hindrar en vinstdisposition som riskerar att åsidosätta Riksbankens möjligheter att självständigt utföra de uppgifter som åläggs banken i lag.
Efter att en majoritet av svenska folket röstat nej i folkomröstningen om införandet av euron, kommer Sverige att behålla den svenska kronan som betalningsmedel och avstå från en gemensam penningpolitik. Den svenska riksbanken kommer inte heller fullt ut att integreras i det europeiska centralbankssystemet. Det betyder att det finns all anledning för Sveriges riksdag, ägare till Sveriges riksbank, att utveckla och stadfästa regelverken.
När folkomröstningsresultatet stod klart kvällen den 14/9 deklarerade Riksbanken att man ämnar fortsätta ”bedriva penningpolitik utifrån ett inflationsmål på 2 procent med ett toleransintervall på plus/minus 1 procentenhet”. Det är bra att man på detta sätt snabbt förtydligade för marknaden och omvärlden att någon grundläggande förändring av penningpolitiken inte är aktuell.
Även riksdagen bör tydligt slå fast att någon i grunden förändrad ekonomisk politik inte är aktuell. Med anledning av den debatt kring penningpolitik och Riksbankens ställning som föregick folkomröstningen, finns det anledning för riksdagen att på ett antal punkter förtydliga och förnya riksdagens syn på Riksbankens ställning.
Riksbankens självständighet har visat sig vara positiv för omvärldens förtroende för den svenska penningpolitiska regimen. Det är därför viktigt att deklarera riksdagens stöd för principen om en självständig riksbank. Ekonomisk forskning såväl som internationell erfarenhet visar att en självständig riksbank är bra för prisstabilitet och långsiktig tillväxt. För svenska förhållanden kan man därtill lägga att en självständig riksbank innebär att risken minskar för den typ av internt skapade kriser som successivt urholkat svenskt välstånd.
Riksbankens självständighet är en nödvändig förutsättning för att penningpolitiken ska kunna föras med den trovärdighet som är helt avgörande för att fattade penningpolitiska beslut ska få åsyftad effekt. Reglerna för utseende av Riksbankens ledning är en viktig förutsättning för att självständigheten ska vara trovärdig.
Det är viktigt att riksdagen efter folkomröstningen om euron, tydligt markerar att en självständig riksbank är en viktig del av den fortsatta ekonomiska politiken. Detta är särskilt viktigt eftersom flera ledande företrädare för nejsidan i folkomröstningskampanjen hävdat att en självständig centralbank i grunden är odemokratisk. Vi delar inte den synen och anser att riksdagen skall uttala att en bred majoritet av landets folkvalda anser att den svenska riksbanken även fortsättningsvis skall vara självständig.
Under de år som gått sedan Riksbankens självständighet trädde i kraft har öppenheten ökat och den penningpolitiska debatten blivit intensivare. Det är bra. En oberoende riksbank förutsätter en livaktig penningpolitisk debatt.
Det finns i svensk lagstiftning emellertid inget krav på att Riksbankens protokoll skall offentliggöras eller att Riksbanksledningen skall delta vid utfrågningar i riksdagen. Efter folkomröstningen måste dessa frågor åter aktualiseras.
Folkpartiet välkomnar att Riksbanken självmant beslutat att direktionen, med viss fördröjning, skall offentliggöra sina protokoll. Protokollen är ett viktigt underlag i en livaktig diskussion kring penningpolitiken. Öppenheten skapar grund för en djupare förståelse bland allmänheten för politikens mål. Det är rimligt att de positiva erfarenheterna tas tillvara i en diskussion om hur ytterligare förbättringar kan nås. Folkpartiet liberalerna menar att offentliga protokoll från direktionens sammanträden måste vara en självklarhet även framöver. För att tydligt säkerställa detta bör den nu tillämpade praxisen införas i riksbankslagen.
Till skillnad från Europeiska centralbanken, ECB, finns för Riksbanken ingen legal skyldighet för centralbankschefen att delta i utfrågningar som arrangeras av parlamentet. De offentliga utfrågningar som genomförts av riksdagens finansutskott i samband med Riksbankens inflationsrapporter har varit en viktig del av den svenska debatten kring penningpolitiken och har från början kommit till stånd främst på initiativ av Riksbanksledningen. Men det finns ingen garanti för att så kommer att förbli fallet, och riksdagen bör inte vara utlämnad till Riksbankschefens goda vilja. Riksdagens rätt att avhålla utfrågning med representanter för Riksbanken bör därför stadfästas. I riksdagsordningen regleras allmänt formerna för sådana utfrågningar, såsom att ytterkläder ska hängas på därför avsedd plats, men det finns ingen lagreglering som garanterar allmänhetens insyn genom offentliga utfrågningar, ej heller om Riksbankens skyldighet att delta. Detta bör nu stadfästas genom bestämmelse i riksbankslagen.
Riksbanksfullmäktige lämnar årligen förslag till riksdagen angående disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret. Riksbankens självständighet förutsätter en god finansiell ställning och ekonomisk rörelsefrihet. Ett hot mot denna självständighet är den socialistiska majoritetens krav på extra inleveranser till staten från Riksbanken som ställts utanför riktlinjerna. Under folkomröstningskampanjen har även dessa inleveranser figurerat som ett viktigt argument för nejsidan, att man skulle kunna förvänta sig årliga inleveranser i nivå med vad som skett de senaste åren.
Principerna för uppdelning av Riksbankens vinst i en del som levereras in till staten och en del som stärker det egna kapitalet har i stort sett legat fast sedan 1988. Det har förenklat inneburit att för varje år har, av ett genomsnitt av de senaste fem årens resultat före bokslutsdispositioner med valutakurs- och guldvärdeseffekter borträknade, 80 procent inlevererats till staten medan 20 procent gått till att bygga upp det egna kapitalet.
Med dessa principer har Riksbanken varje år kunnat inleverera flera miljarder kronor till statskassan samtidigt som det egna kapitalet kunnat realt upprätthållas. Främst beroende på den kontinuerliga kronförsvagningen under lång tid har Riksbanken fått stora överskott, vilka inte skulle leda till inleverans enligt ovan nämnda principer. I stället har det egna kapitalet växt. Riksbanksfullmäktige föreslog därför i enighet med Riksbanksdirektionen en extra inleverans om 20 miljarder för år 2001, för att undvika överkonsolidering.
Det krav på extra inleverans som därefter följde 2002 undergräver riksbankens styrka och självständighet, främst genom dess avsteg från regelverket och den osäkerhet om framtida krav på ytterligare inleveranser av eget kapital. Vi noterade särskilt att dessa 20 miljarder var intecknade i den statsbudget som regeringen avlämnade i september och som riksdagen beslutade om i december men den socialistiska majoriteten i Riksbanksfullmäktige inte beslutade göra förrän i mars 2002. Detta om något visar att regeringen och dess stödpartier anser sig ha kontroll över Riksbanksfullmäktiges majoritet.
Förmågan att bedriva sin verksamhet på ett trovärdigt och självständigt sätt är beroende av att banken har ett tillräckligt kapital och därmed inte är beroende av kapitaltillskott. För detta krävs ett eget kapital som är tillräckligt stort för att Riksbanken ska kunna bära sina driftskostnader och därtill täcka potentiella förluster i verksamheten.
Förluster i verksamheten kan till exempel uppstå i samband med att s.k. nödkrediter ges i likviditetsstödjande syfte vid en hotande betalningssystemstörning. Hur stora reserver som kan behövas i en finansiell kris är självfallet svårbedömbart. Det krävs också avsättningar för att ge tillräckliga intäkter för att klara normala driftsutgifter. Andra delar av det egna kapitalet behöver reserveras för att balansera de orealiserade värdeförändringar som uppstår i valutareserven och guldinnehavet på grund av att marknadsvärdena varierar.
Omständigheterna kring beslutsfattandet men även storleken på de belopp som delats ut de senaste åren får återverkningar på Riksbankens ställning och i förlängningen på möjligheten att klara förluster i samband med givande av nödkrediter.
En lagreglering av Riksbankens fondavsättningar vore därför önskvärd; den bör i allt väsentligt vara i linje med EU-fördraget. De regler som skulle gälla vid ett deltagande i EMU:s tredje steg bör gälla även efter vårt självpåtagna utanförskap för att säkerställa Riksbankens självständiga position. En särskild paragraf som innebär att utdelningar till staten inte får göras om de skulle innebära att den eftersträvansvärda nivån på det egna kapitalet inte kan upprätthållas, bör vidare införas i riksbankslagen. Detta bidrar till att skapa förutsägbarhet i besluten om vinstdispositionen och undanröjer eventuella tvivel på bankens förmåga att utföra sina lagreglerade uppgifter.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |