– Även statliga bolag, som omfattas av lagstiftningen, bör följa lagen om offentlig upphandling (LOU).
– Förhållandet mellan sekretesslagen kontra lagen om offentlig upphandling behöver utredas och konsekvenser belysas.
– Riksdagen bör tillkännage för regeringen vikten av att följa den lagstiftning som reglerar den offentliga upphandlingen samt vikten av föredömligt agerande.
– Lagen om offentlig upphandling bör möjliggöra elektroniska auktioner. Dynamiska upphandlingssystem ger möjligheter men det bör poängteras att tekniken inte får diskriminera vissa leverantörer, till exempel småföretagen.
– Diskriminering av små och medelstora företag behöver motverkas generellt vid offentliga upphandlingar, möjliggöra anbud på engelska och offentliggöra gratis information om upphandlingar på myndigheters hemsidor.
– Ökad konkurrens kan uppnås om upphandlande enheter tydligt markerar att intresse finns även för utländska leverantörer. Upphandlande enheter, inte minst statliga myndigheter, bör generellt uppmanas att acceptera anbud på andra språk än svenska, engelska bör vara ett accepterat språk i anbuden.
– Dokumenterad policy, bättre uppföljning av upphandlingar och inbjudan för utländska företag att lägga anbud kan höja kvaliteten på upphandlingar.
– NOU:s framtid bör utredas. NOU kan slås samman med Konkurrensverket eller ombildas till en enrådsmyndighet för att skapa en ökad möjlighet att agera i frågor rörande offentlig upphandling.
– Kommuner och landsting bör ej kunna handla av sina helägda företag utan upphandling.
– Direktupphandling är ett bra komplement till övriga upphandlingsformer men affärsmässighet skall gälla även här.
– Branschorganisationerna bör ges talerätt.
– En marknadsskadeavgift bör införas i lagen om offentlig upphandling (LOU).
– Revideringar av regelverk och standarder bör stimulera gränsöverskridande handel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga bolag kontra lagen om offentlig upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förhållandet mellan sekretesslagen och LOU behöver utredas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att följa den lagstiftning som reglerar den offentliga upphandlingen och vikten av föredömligt agerande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elektroniska auktioner och dynamiska upphandlingsstöd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredning av NOU:s framtida organisation samt behovet av en ny tillsynsordning med sanktionsbefogenheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning, dokumenterad policy och skriftliga riktlinjer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om talerätt för branschorganisationer och föreningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en marknadsskadeavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla och underlätta för små företag att delta i upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphandlande enheter bör markera intresset för utländska leverantörer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att upphandlande enheter, inte minst statliga myndigheter, bör acceptera anbud på engelska.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktupphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gränsöverskridande handel.
Den offentliga upphandlingen handlar i hög grad om att skattebetalarnas medel används på ett effektivt sätt. En ökad pris- och kvalitetskonkurrens möjliggör stora förtjänster för den offentliga sektorn. Ett bättre samspel mellan det offentliga och näringslivet inom detta område skulle främja utbudet av varor och tjänster, gynna staten och kommunernas kassor och därmed ge medborgarna bättre valuta för skattepengarna. Regelverket måste skärpas och småföretagarnas möjligheter att delta förbättras. Huvudprincipen för all offentlig upphandling är att den ska leva upp till portalparagrafen i LOU angående affärsmässighet och utnyttjande av tillgänglig konkurrens. Sammanfattningsvis kan bestämmelserna i LOU beskrivas med hjälp av följande grundläggande principer:
Likabehandlingsprincipen: Alla leverantörer ska behandlas lika. De ska få samma information vid samma tillfälle. Under upphandlingen får inga nya uppgifter läggas till och inga krav tas bort.
Transparensprincipen: Prövningen och utvärderingen av anbud ska vara en öppen och förutsebar process. Anbudsgivarna ska kunna förstå innebörden av de bedömnings-kriterier som meddelas i förfrågningsunderlaget.
Proportionalitetsprincipen: De krav som ställs ska stå i rimlig proportion till det behov som upphandlingen ska tillgodose.
Icke-diskrimineringsprincipen: En leverantör får inte diskrimineras på grund av nationalitet eller liknande omständigheter.
Principen om ömsesidigt erkännande: En handling som är godkänd i ett annat EU-land ska även accepteras av svenska upphandlande enheter. Det gäller exempelvis intyg på att ett företag är registrerat på ett lagenligt sätt.
Folkpartiet liberalerna anser att begreppet affärsmässighet skall bibehållas i den svenska lagstiftningen. Marknaden för den offentliga upphandlingen i Sverige har av Upphandlingskommittén värderats till 400 miljarder kronor per år eller ca 23 procent av BNP. Inom EU är motsvarande siffra drygt 7 000 miljarder kronor. Den stora volymen upphandling sker inom kommuner och landsting. Det är där de stora besparingarna finns att hämta. Tillämpningen av lagen om offentlig upphandling har inneburit en sammanlagd besparing på cirka 1 procent av värdet på den totala offentliga upphandlingen eller 34 miljarder kronor per år. I kommuner där offentlig upphandling tillämpats mer konsekvent har besparingar uppnåtts på mellan 10 och 30 procent.
De nuvarande fyra upphandlingsdirektiven med ändringsdirektiv och rättsmedelsdirektiv anses ha svårtolkade procedurregler. Både upphandlande myndigheter och marknadsaktörer har krävt förändringar. Som en konsekvens av alla dessa synpunkter har nu kommissionen presenterat texterna till ett enda direktiv när det gäller de tre direktiven för den klassiska sektorn, man har vidare förtydligat texterna och också tagit hänsyn till utvecklingen av elektronisk handel. Även försörjningssektorn har fått motsvarande översyn.
Förslagen har varit ute i medlemsstaterna, varför en slutlig redigering av texterna kommer att ske i Bryssel av EU-kommissionen. En medlingskommission är tillsatt på grund av att parlamentet har haft synpunkter på förslagen.
Direktivförändringarna kan komma att träda i kraft den 1 januari 2004 om medlingskommissionens arbete fortskrider i rimlig takt. Detta ger medlemsstaterna 21 månader att ändra nationella lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa de nya direktiven.
Den stora förändringen för försörjningssektorn är att telesektorn inte längre skall beröras av försörjningsdirektivet. Kommissionen säger dock att man ska hålla utvecklingen under uppsikt. I övrigt följer försörjningssektorn den klassiska sektorn och för den senare föreslås bland annat:
Förtydligande av miljökraven
Gemensam definition av ramavtal och inköpscentraler/organisationer inom EU
Nytt upphandlingsförfarande, konkurrenspräglad dialog inför ett upphandlingsförfarande
Förkortade tidsfrister vid elektronisk upphandling
Elektroniskt dynamiskt upphandlingssystem
Utnyttjande av elektroniska auktioner
Miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och genomförandet av EU:s politik och verksamhet. I direktivet för den klassiska sektorn föreslås nu ett innehåll som ligger nära vad LOU redan innehåller.
Användningen i Sverige av öppna ramavtal har ifrågasatts. EU-kommissionen definierar nu ramavtal som ett avtal som ingås mellan en eller flera upphandlande myndigheter och en eller flera marknadsaktörer i syfte att fastställa villkoren för upphandlingen under en given tidsperiod. Särskilt i fråga om tänkt pris. Om inte alla villkor är reglerade i ramavtalet, kan den upphandlande enheten gå ut i ett förenklat förfarande till parterna för att få anbud för den oreglerade delen i avtalet, det vill säga för de villkor som inte var med i den första fasen. Det här tvåstegsförfarandet innebär exempelvis att den nuvarande fasen i Sverige, prisförfrågan, övergår till ett formellt upphandlingssteg. Ramavtalets löptid bör också begränsas och får inte överstiga fyra år, utom i fall då de upphandlande myndigheterna kan motivera tidsperioden.
Konkurrenspräglad dialog är ett nytt upphandlingsförfarande som medlemsstaterna får föreskriva att den upphandlande enheten kan använda. Förutsättningen är dock att ett öppet eller selektivt förfarande inte är tillämpligt. Utgångspunkten för ett sådant ställningstagande är att enheten inte objektivt kan definiera de tekniska medel som kan tillgodose behovet och/eller inte objektivt kan specificera den rättsliga och/eller finansiella utformningen av ett projekt. Tilldelning av offentliga kontrakt skall ske utifrån det ekonomiskt mest fördelaktiga anbudet. Syftet med dialogen med de anbudssökande är att identifiera och definiera hur enhetens behov bäst skall kunna tillgodoses.
Den upphandlande enheten måste under förhandlingarna garantera lika behandling av samtliga anbudsgivare. Efter att ha förklarat dialogen avslutad och efter att ha informerat deltagarna om detta skall den upphandlande enheten uppmana deltagarna att lämna sitt slutgiltiga anbud på grundval av den eller de lösningar som lagts fram och specificerats.
Statliga bolag och viljan att följa LOU.
Listan över de affärsdrivande statliga verk och bolag som inte anser sig vara upphandlande enheter och således inte behöver följa LOU har varit lång.
Nämnden för offentlig upphandling (NOU) fick i juni 1998 i uppdrag frånregeringen att utreda i vilken utsträckning företag med statligt ägande är att anse som upphandlande enheter enligt LOU. NOU redovisade uppdraget i en rapporti november 1998 (NOU dnr 1998/0172-21, då betecknat som 172/98-21).
I en bilaga till rapporten redovisades de statliga företag vars bedömning att de inte var upphandlande enheter inte kunde godtas. NOU anförde att dessa bolag borde beredas möjlighet att bemöta NOU:s ställningstagande. NOU fick i november 1999 i uppdrag av regeringen att göra en ny bedömning av de i rapportens bilaga uppräknade bolagen efter det att bolagen getts möjlighet att yttra sig. NOU skulle också översiktligt kartlägga om statliga bolag anses vara upphandlande enheter i andra medlemsstater i Europeiska unionen. En sammanfattande redovisning av uppdraget lämnades till regeringen.
De statliga bolagens förklaring till att de inte anser sig vara upphandlande enheter går ut på att de bara delvis har allmänintresset som ledstjärna. Med anledning av att de anser sig ha kommersiell eller industriell karaktär kan de därmed ej följa LOU.
NOU:s tolkning av begreppet allmänt intresse har kritiserats av flera bolag. I LOU:s första kapitel talas om att det är det behov som organisationen inrättats för, som är det relevanta för bedömningen av om organisationen täcker behov i det allmännas intresse.
Systembolaget omfattades inte av det övergripande regeringsuppdraget utan har utretts särskilt. I Systembolagets argumentering betonas den kommersiella sidan. Samtidigt verkar bolaget utifrån försäljningsmonopolet och den svenska alkoholpolitiken. Systembolaget har ett speciellt avtal med staten. Där heter det: ”Bolaget skall vara det i 5 kap. 1 § alkohollagen (1994:1738) föreskrivna detaljhandelsbolaget.” Det åligger också Systembolaget att bedriva detaljhandel ”på sätt som förutsätts i alkohollagen”. Det slås även fast att Systembolaget beslutar om tider för öppethållande i butikerna ”enligt de riktlinjer som har beslutats av riksdagen”. Systembolaget är därmed inget vanligt detaljhandelsföretag. Samhällsansvaret har ålagts av Sveriges riksdag.
Några av de statliga bolagen som belysts i NOU:s rapport har antingen omorganiserats, privatiserats eller förklarat sig utgöra upphandlande enheter. Till dessa kategorier hör AB Göta Kanalbolag som förklarat sig följa LOU, Samhall AB (omstrukturerat, är inte upphandlande enhet), AB Tumba bruk (sålt), Norrland Center AB (förklarat sig vara upphandlande enhet), Postbolagen AB (ärendet avslutat och bolaget har genomfört omfattande omstrukturering), Svenska Lagerhus AB (har renodlat verksamheten och lagt den allmännyttiga delen i ett bolag) och Teracom AB. Det sistnämnda har förklarat sig vara upphandlande enhet inom försörjningssektorerna (kap. 4).
Ett antal bolag har vidhållit att de inte är att betrakta som upphandlande enheter och därmed inte anser sig behöva följa LOU. Dessa är:
AB Svenska Spel
SOS Alarm AB och SOS Alarm Flygambulans AB
SP, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut AB
Statliga Akademiska Hus AB med dotterbolag
Sveriges Rese- och Turistråd AB (är 50–50-ägt och är upphandlande enhet de år då finansieringen från det allmänna överstiger det privata).
NOU anser att bolag som vidhållit att de ej avser att följa LOU ej heller följer svensk lag och vid upphandlingar över tröskelvärdena bryter de mot EG:s upphandlingsdirektiv. Bolagen bör därför börja upphandla i enlighet med LOU. När det gäller Systembolaget anser NOU att det utgör en upphandlande enhet, men frågan om Sveriges, Norges och Finlands alkoholmonopol är upphandlande enheter eller ej behöver tydliggöras med EU-kommissionen.
Folkpartiet liberalernas uppfattning är att detta visar på problemen förknippade med ett omfattande innehav av statliga bolag. I andra europeiska länder synes förvaltningsform förekomma betydligt mer i kombination med att vissa verksamheter inte ägs av staten. Det är dock angeläget att även statliga bolag som omfattas av lagstiftningen följer lagen om offentlig upphandling (LOU). Syftet med LOU är framför allt ekonomiskt. Utnyttjandet av konkurrens, liksom ett affärsmässigt uppträdande, ska göra inköpen billigare och bättre. Genom att tvingas jämföra olika leverantörer med varandra ska slentrianmässiga inköp motverkas. NOU:s uppfattning borde hörsammas av riksdag och regering.
Lagen om offentlig upphandling syftar till en öppen, transparent process. Leverantörer tävlar om upphandlingarna och skall ges information om det vinnande anbudet, idag förstärkt genom tilldelningsmeddelandet. Anbuden blir offentliga handlingar och leverantörer kan genom konkurrenternas anbud skapa sig en uppfattning om deras produkter och verksamhet. Möjligheterna att sekretessbelägga uppgifter i form av ”affärshemligheter” är mycket begränsade. Detta kan medföra att leverantörer avstår från att lägga anbud och avstår därmed från att konkurrera om affärsmöjligheterna i offentlig sektor. Ibland kan avvägningen mellan offentlighetsprincipen och sekretessbehovet vara problematisk. Dock bör här påtalas att det är av stor vikt att inte sekretessregler används rutinartat. Offentlighetsprincipens eventuella effekter på kostnadsbilden på grund av ett och annat uteblivet anbud är något vi får bära.
Enligt 1 kap. 3 § andra stycket 2 LOU anges att bestämmelserna i 6 kap. LOU skall tillämpas på upphandlingar som omfattas av sekretess. Detta medför att upphandlande enhet skall ta fram skriftligt och fullständigt förfrågningsunderlag, infordrande av anbud ska ske och konkurrensen på marknaden ska utnyttjas. Praktiska svårigheter kan uppstå när en upphandling är föremål för sekretess samtidigt som LOU:s bestämmelser om bland annat annonsering gäller. Det är viktigt att riktlinjer finns för hur sekretessbedömningar vid upphandlingar skall göras och tydliga regler för hur annonsering kan ske utan att känsliga förhållanden offentliggörs. Förhållandet mellan sekretesslagen kontra LOU behöver utredas och konsekvenser belysas.
Riksdagens revisorer har i flera granskningar pekat på brister i upphandlingar, bland annat avseende upphandling av konsulttjänster, exempelvis hos Regeringskansliet och Riksbanken. (2000/01:RR13, 2002/03:RR17)
För effektiv upphandling – det vill säga upphandling som är lagenlig, affärsmässig och ekonomiskt fördelaktig – fordras både upphandlingskompetens och kännedom om det behov som ligger till grund för upphandlingen. Revisorerna konstaterar problem i verksamheter där upphandling genomförs mer sällan samt att det saknats samlad överblick över konsultanvändningen. Brister har funnits gällande systematisk uppföljning och utvärdering av de upphandlingar som har genomförts. Revisorerna anser att rutinerna för upphandling måste förbättras. Effektivare och mer affärsmässiga upphandlingar kan bidra till ett bättre resursutnyttjande och till att pengar sparas.
NOU har år 2001 yttrat sig över departementens tillvägagångssätt vid upphandlingar. Brister som framhålls är avsaknaden av fullständiga och tydliga förfrågningsunderlag, bristen på konkurrensutnyttjande, åsidosättande av dokumentationskravet vid upphandlingar och avsaknaden av undertecknade avtal. NOU avslutar med att påtala vikten av att departementen fungerar som goda förebilder för övriga upphandlande enheter (NOU 2001/0030-22).
Vi anser att det är av yttersta vikt att lagen om offentlig upphandling, som reglerar den offentliga upphandlingen, följs. NOU:s och Riksdagens revisorers kritik behöver hörsammas. Regeringskansliet, Riksbanken, departementen med flera är viktiga förebilder i upphandlingsfrågor och ska agera föredömligt.
Enligt förslag från kommissionen och Europaparlamentet om nya direktiv inom upphandlingsområdet får medlemsstaterna föreskriva att den upphandlande enheten får genomföra elektroniska auktioner. Auktionerna avser inte det högsta budet, utan det lägsta budet får uppdraget.
En elektronisk auktion består av budgivning, där den upphandlande enheten använder elektroniskt stöd för att presentera nya lägre priser, och/eller nya värden för vissa kriterier. Idag är detta förfarande ej möjligt enligt LOU.
Medlemsstaterna får enligt förslaget från kommissionen och Europaparlamentet föreskriva att den upphandlande enheten får genomföra elektroniska auktioner. Detta innebär att vid öppna, selektiva eller förhandlade förfaranden kan den upphandlande enheten besluta att ett offentligt kontrakt skall föregås av en elektronisk auktion. Elektronisk auktion måste dock kunna garantera principerna om likabehandling, icke-diskriminering och öppenhet och kan endast gälla kontrakt för vilka det kan fastställas exakta specifikationer. För att kunna använda elektronisk auktion måste detta anges i upphandlingsannonsen.
Användningen av elektroniska auktioner ger de upphandlande enheterna möjlighet att uppmana anbudsgivarna att erbjuda nya lägre priser.
Dynamiskt upphandlingssystem kan användas av en upphandlande enhet om enheten använder elektroniska medel. Kraven på den använda tekniken för elektronisk överföring är att tekniken ska vara icke-diskriminerande, allmänt tillgänglig och kompatibel med allmänt använda produkter. Av förslaget från kommissionen framgår att man tänker sig att den här upphandlingstekniken ska göra det möjligt för de upphandlande enheterna att förfoga över ett särskilt stort urval av anbud och därmed genom en mer omfattande konkurrens säkerställa effektiv användning av offentliga medel.
Elektroniska auktioner kan bidra till ökad konkurrens och transparens och därmed bör lagen om offentlig upphandling möjliggöra elektroniska auktioner. Dynamiska upphandlingssystem innebär möjligheter för IT-baserade stödsystem men här bör poängteras att tekniken inte får diskriminera vissa leverantörer, till exempel småföretagen. Regeringen bör få i uppdrag att påbörja ett arbete kring hur elektroniska auktioner ska fungera i praktiken samt vilka myndigheter som kan ansvara för den fortsatta beredningen. Både Konkurrensverket och företag behöver engageras.
Våren 2001 kom Upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande. Ordet ”konkurrens” missbrukas enligt vår mening vad gäller kommittémajoritetens förslag att utestänga företag som arbetar med vinstintresse. Ett utestängande motverkar mångfalden i sjukvården och därmed kvaliteten och valfriheten. Läkare, tandläkare, sjukgymnaster och andra privata vårdgivare är en stor tillgång för svensk hälso- och sjukvård. Mycket av utvecklingen och förnyelsen i vårdsektorn sker i dessa företag. Förslaget att de ska hindras från att delta i upphandlingar för att de är ”vinstdrivande” visar att Socialdemokraterna fortfarande är negativa till de privata alternativen i offentlig sektor och opåverkade av människors önskemål om valfrihet. Syftet med kommitténs förslag att offentlig upphandling ska kunna användas som instrument för att främja andra samhälleliga mål är vällovligt, men metoden fel. Svårigheterna att upprätthålla kraven på likabehandling och affärsmässighet i upphandlingen skulle vara betydande.
Det viktiga arbetet med att t.ex. förbättra miljön och öka jämställdheten måste fortsätta, men främjas mer effektivt av de särskilda lagar som finns inom respektive område än av upphandlingslagen. Det vore skandalöst om kommuner och landsting skulle kunna köpa av sina helägda företag utan upphandling. Det skulle leda till att betydande kvantiteter undandrogs konkurrens och därmed innebära ökade kostnader för skattebetalarna. I kommitténs delbetänkande från december 1999 presenterades en rad förslag som skulle göra den offentliga upphandlingen effektivare, bl.a. en ny tillsynsmyndighet med kraftfulla sanktionsbefogenheter.
Upphandlingskommittén konstaterade att ett inte obetydligt antal av de omkring 10 000 upphandlande enheterna saknar tillräckliga resurser och kompetens att följa reglerna om offentlig upphandling. Enligt tidigare gjorda undersökningar följer endast hälften av upphandlarna regelverket. En upphandlande enhet får inte göra prövningar utifrån andra kriterier än dem som funnits med i annonsen eller i förfrågningsunderlaget. Enligt leverantörerna är det en vanlig företeelse vid anbudsutvärderingar att de egna utvärderingskriterierna faktiskt inte efterföljs. De offentliga bolagen är sämst på att följa reglerna om annonsering, och då särskilt de kommunala bolagen.
Ett privat företag som missgynnats genom detta kommunala agerande har i praktiken ytterst små möjligheter att få rättelse. Det måste driva en civilprocess mot kommunen eller det kommunala bolaget och avstår ofta på grund av oro för att detta ska ge negativa konsekvenser för eventuella kommande affärsmöjligheter. Kommittén föreslog att en ny myndighet skapas på basis av Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Utredningen visade att det är betydande belopp som skulle kunna sparas till de offentliga kassorna om upphandlingen sköttes mera strikt. Vi anser att frågan om NOU:s framtida utformning behöver utredas genom att olika alternativa vägar finns för att stärka procedurerna kring offentlig upphandling. NOU kan slås samman med Konkurrensverket för att skapa en ökad möjlighet att agera i frågor rörande offentlig upphandling eller alternativt ombildas till en enrådsmyndighet.
Idag regleras uppföljning såsom tillgången till statistik i avtal med leverantör i de fall man själv i egenskap av upphandlande enhet saknar verktyg att följa upp vad man har köpt. Säljaren levererar därmed statistik till köparen över vad köparen handlat. Detta anses av förklarliga skäl otillfredsställande av många köpare. Statistiken är helt nödvändig för att kunna förbättra innehållet i kommande ramavtal. Här om något borde den offentliga sektorn prioritera metoder och medel som syftar till att förbättra den egna kontrollen av vad man handlar.
Vi anser också att myndigheter bör offentliggöra annonser, förfrågningsunderlag och tilldelningsbeslut på sina hemsidor så att leverantörer kostnadsfritt kan ta del av de affärsmöjligheter som finns.
Enligt en undersökning bland ett stort antal kommunala och landstingskommunala bolag utförd av den övervakande myndigheten, Nämnden för offentlig upphandling, saknar inte mindre än 42 procent en dokumenterad policy för hur upphandling ska genomföras. Skriftliga riktlinjer är viktiga för att styra arbetet kring vilka som har rätt att genomföra upphandlingar samt till vilka belopp och hur man ska förhålla sig till inte minst direktupphandlingar, som i sig saknar riktlinjer i LOU.
Direktupphandling är en av flera upphandlingsformer som omfattas av LOU. Portalparagrafen om affärsmässighet, att upphandla i konkurrens och utan ovidkommande hänsyn gäller således även för direktupphandling. Idag saknas krav på dokumentation kring direktupphandling och enligt LOU omfattas inte denna upphandlingsform av kravet på anbud utan enheten skall vid behov fastställa riktlinjer. Vi anser att direktupphandlingen som form är ett viktigt komplement till övriga upphandlingsformer för att möjliggöra att arbetet kring upphandling inte blir mer kostsamt än nödvändigt, men vi anser också att formen behöver regleras i respektive upphandlande enhets upphandlingspolicy. Direktupphandlingen som form används av betydligt fler yrkesgrupper i den offentliga förvaltningen, till skillnad från övriga upphandlingsformer där ansvaret begränsas till vissa personer. Upphandlingskommitténs förslag om definition av lågt värde till 7 prisbasbelopp blev inte verklighet – riksdagen beslutade att bibehålla begreppet lågt värde samt överlämna till upphandlande enheter att själva definiera begreppet. En ny utredning skall belysa detta enligt beslutet i riksdagen. Vi kan inte se behovet av en ny utredning i detta avseende. En definition av lågt värde till 5 prisbasbelopp är rimlig. Vi anser dock att detta skall innefatta ett krav på dokumentation i syfte att möjliggöra för revisionen att granska upphandlingarna. Uppföljning kring hur upphandlande enheter har levt upp till portalparagrafen om affärsmässighet och konkurrens är mycket viktig. Prisuppgifter behöver inhämtas från flera leverantörer, vilket ska framgå i dokumentationen, i syfte att uppnå konkurrens.
En marknadsskadeavgift bör införas i lagen om offentlig upphandling (LOU). Förslaget motiveras genom att syftet är att förebygga den skada som otillåten direktupphandling eller annat otillbörligt beteende kan föra med sig. Genom slutandet av ramavtal har köparen i egenskap av till exempel kommun eller landsting reglerat vad avtalet skall innefatta, och detta har säljaren beaktat i prissättningen av produkter. Köptroheten mot ramavtal är generellt sett låg, vilket leder till att ramavtalens värde gröps ur. Trots ramavtal förekommer ”direktupphandlingar” vid sidan av dessa, vilket medför att denna typ av direktupphandlingar kan anses vara otillåtna. Syftet med marknadsskadeavgiften är att få en striktare efterlevnad av gällande regler. Vi vill dock poängtera att ramavtalen i sig innefattar en rad problem. Ramavtalens konstruktion gör det ofta svårt att över tid upprätthålla en god konkurrens. Att möjliggöra ett aktionsförfarande inom ramen för ramavtal är viktigt för att utveckla möjligheten att beakta konkurrensen även i långa avtal inom främst standardiserade produkter inom vissa branscher såsom livsmedel och kontor.
En brist i sanktionssystemet är att en stor del av leverantörerna avstår från att klaga på en upphandling i rädsla för att framtida affärsmöjligheter ska påverkas i negativ riktning av de upphandlande enheterna. En framkomlig väg att råda bot på detta vore att ge branschorganisationerna talerätt. Vissa kommunala företrädare menar att det ligger i kommunens intresse att gynna företag i den egna kommunen. Detta sätter konkurrensen ur spel och riskerar skattebetalarnas pengar. Det ligger knappast i människors intresse att gynna mindre konkurrenskraftiga företag inom den egna kommungränsen på andra företags bekostnad. Välfärdsförlusterna av detta är uppenbara. Reglerna bör bli tydligare i detta avseende.
Det finns en vanföreställning om att upphandlingsreglerna skulle kräva att man i varje läge väljer det billigaste anbudet, kvaliteten oaktad. Detta är fel. Det viktiga är att den upphandlande enheten gör en noggrann kravspecifikation där just olika typer av kvalitetskrav ställs – att köparen är på det klara med vad köparen vill köpa. Sålunda utgör till exempel de ”vårdskandaler” som rapporterats från privata entreprenader i många fall skolexempel på att kommunerna inte tillräckligt tydligt specificerat att man inte bara kräver låga entreprenadpriser, utan också en viss kvalitetsnivå på omvårdnaden. Likaså skall det vara naturligt att kunna sätta upp olika typer av miljökrav på de varor och tjänster som köps.
Reglerna för företagens deltagande i den offentliga upphandlingen får inte vara krångliga eller på annat sätt resurskrävande så att de i praktiken utestänger små och medelstora företag. Detta gäller även framtida möjligheter att införa dynamiska upphandlingsstöd. För att underlätta för småföretagen bör upphandlingen under bl.a. EG:s tröskelvärde ses över. Småföretagen har rent allmänt svårare än storföretagen att hantera administrativa krav och regleringar. En god upphandlingskultur i stat och kommun är av stor betydelse för de små och medelstora företagen. Om kommunen utformar sina anbud så att småföretagare i praktiken ges möjlighet att delta i upphandlingsförfarandet samt även aktivt verkar för att söka privata alternativ till offentligt producerade tjänster, skulle framväxten av små företag starkt gynnas. Stora upphandlingar leder till att endast de riktigt stora aktörerna kan lägga anbud. Prisbilden skulle kunna te sig annorlunda genom ett mer genomtänkt förhållningssätt till hur LOU kan användas för att öka konkurrensen. Lagen om offentlig upphandling beskylls ofta för att sätta hinder i vägen, men kritik kan ofta istället vändas till att gälla tillämpningen av lagstiftningen, inte minst vad gäller offentlig upphandling inom byggsektorn.
För att uppnå en ökad konkurrens, och att fler anbud kommer upphandlande enheter tillhanda, bör upphandlande enheter tydligt markera att man även är intresserad av andra leverantörer än svenska. I Danmark finns goda exempel på hur upphandlande enheter aktivt markerat att anbud är välkomna på både danska, svenska och engelska. Upphandlande enheter, inte minst statliga myndigheter, bör generellt uppmanas att acceptera anbud på andra språk än svenska där främst engelska borde vara ett accepterat språk överlag i anbuden.
Inom EU finns höga ambitioner kring den gränsöverskridande handel som man anser måste öka, och målsättningen är att aktivt verka för utvecklandet av metoder för att effektivisera offentlig handel och därigenom spara pengar åt offentlig sektor. Regelverket som styr den gränsöverskridande offentliga upphandlingen innefattar en kategorisering av upphandlingsobjektet, en så kallad Common Procurement Vocabulary (CPV). Istället för att skriva i till exempel annonser att man vill köpa kikärter anges en sifferkod.
CPV har genomgått flera nödvändiga revideringar under åren. Nya produkter tillkommer och andra produkter försvinner från marknaden, vilket gör att listan behöver kompletteras och revideras med vissa intervaller. Kritik har riktats från marknadens aktörer mot hur man genomför revideringarna. Dessa revideringar har ansetts skapa hinder och ökade kostnader för den gränsöverskridande offentliga handeln.
Kommande revideringar av regelverk såsom CPV bör kunna ske utifrån principer där marknadens aktörer kan få långsiktiga spelregler. Aktörerna behöver kunna förutse hur kommande revideringar är konstruerade. Aktörer på marknaden bör kunna involveras i arbetet genom att inrätta remissförfarande vid större revideringar av de standarder som ligger till grund för upphandlingarna.
En ytterligare faktor som behöver vägas in är revideringarnas konsekvenser för den standard som syftar till att underlätta handel mellan EU och länder utanför, så kallad UNSPSC-standard. Det är viktigt inte minst för leverantörer verksamma i olika världsdelar.
Genom att arbeta långsiktigt och utveckla tydliga spelregler kan nödvändiga förändringar genomföras på ett kostnadseffektivt, arbetsbesparande sätt som gynnar den offentliga handeln. Det behövs mer av konkurrens och goda spelregler och mindre av onödigt krångel.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Nina Lundström (fp) |