1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Motivering 2
3.1 Kommunal ekonomi 2
3.2 Människor som jobbar – en förutsättning för välfärden 3
3.3 Kvaliteten brister 4
3.4 Relationen stat–kommuner 4
3.4.1 Tydliggör effekterna av statliga beslut 5
3.5 Stöd och service till vissa funktionshindrade 6
3.6 Prioritera kärnverksamheten 8
3.6.1 Konkurrensneutralitet 8
3.7 Samverkan kommuner och landsting 9
3.8 Förnyelse av kommuner och landsting som arbetsgivare 9
3.9 En ekonomi i balans 10
3.10 Det kommunala utjämningssystemet 10
3.11 Ekonomisk beredskap vid oförutsedda händelser 11
3.12 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting 12
3.12.1 Förebyggande av hiv/aids 12
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att effekterna av statliga beslut för kommunerna skall klargöras och utgöra underlag för riksdagsbeslut, i enlighet med motionens förslag.
Riksdagen begär att regeringen genomför en kartläggning av olika statsanslag till kommunerna samt att effekterna av dessa analyseras och redovisas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en reformering av kommunkontosystemet så att konkurrensneutralitet mellan offentlig och privat driven verksamhet kan uppnås fullt ut.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag på hur en reform som ger kommunerna möjlighet att utjämna sitt ekonomiska resultat över en konjunkturcykel kan genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda frågan om sanktioner för att säkerställa en god efterlevnad av balanskravet på kommunernas ekonomi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en grundlig översyn av skatteutjämningssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en god ekonomisk beredskap under anslag 48:2 för oförutsedda händelser i form av t.ex. översvämningar även fortsättningsvis behövs samt att en utredning med anledning av detta inte behöver genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bidraget för förebyggande av hiv/aids permanentas och organiseras i enlighet med motionens förslag.
De kommunala verksamheterna utgör en betydande del av den svenska ekonomin som helhet. För den enskilde medborgaren är det till stor del kommuner och landsting som utgör garanter för en fungerande välfärd. Rollen som leverantörer av viktiga välfärdstjänster innebär ett stort ansvar. Fullföljs inte detta får det avgörande betydelse för den enskilde individens vardag. Kommunerna behöver i sin tur de förutsättningar som krävs för att de ska ha möjlighet att fullfölja sitt ansvar. För kommunerna, liksom för landet som helhet, är förutsättningar för tillväxt absolut avgörande för att finansiera välfärdstjänster och ekonomisk trygghet. Det är en stor utmaning för både regering, riksdag och kommuner att skapa goda möjligheter för kommunerna att långsiktigt fullgöra sitt uppdrag.
Kommunerna höjde i genomsnitt den kommunala skattesatsen med 0,65 procentenheter 2003, vilket är den största höjningen sedan 1978. Regeringen prognostiserar att kommunalskatten höjs med i genomsnitt 0,15 kronor nästa år, vilket motsvarar höjda skatteintäkter på 2 miljarder kronor och i andra änden lägre privat konsumtion med motsvarande summa. Andra bedömare som till exempel Konjunkturinstitutet och LO-ekonomerna uppskattar att kommunalskatten höjs med 20 öre. Ett minskat skatteunderlag på grund av dålig tillväxt och låg sysselsättning riskerar ändå att äta upp stora delar av skattehöjningarna.
Ekonomin i Sveriges kommuner försämras i en allt snabbare takt. Kommunerna redovisade 2002 ett försämrat resultat på 7,9 miljarder kronor jämfört med 2001. Drygt 100 kommuner visade ett underskott i budget, endast 178 kommuner redovisade ett positivt resultat eller ett nollresultat. Många kommuner som tidigare varit välskötta och haft en bra ekonomi har nu drabbats av betydande underskott. Landstingen redovisar ett sammanlagt resultat för 2002 på –7,6 miljarder kronor, vilket är en försämring jämfört med 2001 med ca 4 miljarder kronor. Endast fem landsting redovisar ett positivt resultat eller nollresultat, jämfört med tio landsting föregående år. Den kommunala konsumtionen har ökat kraftigt sedan år 2000, samtidigt som sysselsättningen har avtagit.
Trots detta förutspår regeringen ett överskott på 5 miljarder i kommunsektorn kommande år. Kommun- och Landstingsförbunden tror däremot att det blir ett underskott på 7 miljarder i år och att detta växer till 18 miljarder år 2006.
Livskraftiga företag och goda villkor för företagare är av helt avgörande betydelse för om kommunerna ska ges fullgoda ekonomiska förutsättningar att fullfölja sitt uppdrag.
Det är endast genom människors arbete som vi skapar de ekonomiska resurser som krävs för att bibehålla och vidareutveckla svensk välfärd. Därför är en väl fungerande näringspolitik, med medvetna satsningar på att skapa ekonomisk tillväxt och därmed fler jobb och ökade skatteintäkter, grunden för att kommunerna även i fortsättningen på ett gott sätt ska kunna lösa sina uppgifter. Kommuner och landsting kan inte leva på statsbidrag. Statsbidragen utgör en mycket liten del av kommunernas grund för finansiering – det är människors arbete och inkomster och därigenom skatteintäkter till kommuner och landsting som ger förutsättningar för vår välfärd. Skatteintäkterna i en kommun måste också komma den kommunen till godo. Det ska löna sig att arbeta och göra ett bra jobb – även för kommuner och landsting. Det är i längden ohållbart att lösa kommunala finansieringsproblem genom skatteökningar. Kunskapen om de välståndsbildande krafterna måste bli bättre, och inställningen till företagare och företagande måste bli mer positiv.
En reformerad svensk arbetsmarknadspolitik är alltså av avgörande betydelse för den kommunala ekonomin, liksom en integrationspolitik värd namnet. I dag står många människor utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Detta är negativt för den enskilde, men drabbar också den kommunala ekonomin i form av mindre skatteintäkter och ökade utgifter för olika former av socialt bistånd. Folkpartiet liberalerna för i andra motioner fram en arbetsmarknadspolitik där arbetslinjen kommer i första rummet och som leder bort från passivitet, utanförskap och bidragsberoende.
Personer som invandrat till Sverige båda kan och vill arbeta för sin och sin familjs försörjning. En misslyckad integrationspolitik som behandlar flyktingar i första hand som föremål för stöd istället för individer med skaparlust, kraft och vilja att arbeta både för sitt eget och allas vårt gemensamma bästa har skapat ett utanförskap som det krävs krafttag för att bryta. Tillgången till ett arbete är en av de faktorer som starkast bidrar till integration i vårt samhälle. En integrationspolitik som bland annat satsar på att människor skall komma i arbete är en vinst både för den enskilde och för den kommunala ekonomin. Folkpartiet har i andra sammanhang lämnat motioner till riksdagen med förslag på hur detta skall kunna genomföras.
Bilden varierar mellan kommunerna, men i ett genomsnittligt perspektiv uppfyller de kommunala kärnverksamheterna inte de krav på kvalitet som vi anser måste ställas. På senaste tiden har bristerna inom psykvården blivit smärtsamt påtagliga. Ansvarstagandet för psykiskt funktionshindrade lämnar mycket i övrigt att önska. Funktionshindrade med stöd enligt LSS får inte det boende de har rätt till. Samverkan inom vård och omsorg mellan kommuner och landsting brister, vilket kan få allvarliga följder. Många äldre får inte den omsorg och vård de önskar. Vårdköerna är för långa. Barngrupperna i förskolan är på sina håll orimligt stora. Alltför många elever hoppar av skolan och andelen obehöriga lärare har ökat anmärkningsvärt.
För att vända utvecklingen måste kommuner och landsting få förutsättningar att fullfölja sitt uppdrag. Detta kräver en politik för god tillväxt och hög sysselsättning. Statsbidragen fungerar i allt större utsträckning som enstaka stoppning i en alltför utsliten strumpa. Statlig tilläggsfinansiering är nödvändig i ett kortare perspektiv, men på lång sikt bör kommunernas beroende av statsbidrag minska. De uppgifter och ansvarsområden som läggs på kommunerna måste vara fullt finansierade och får inte bli en extra kostnad utan täckning från statens sida. Kommunerna måste i sin tur ta ansvar för sina åtaganden.
Inom ramen för specialdestinerade bidrag ryms ett mycket stort antal olika bidrag, med olika syften och effekter. De är ämnade för olika uppgifter, olika projekt, har olika tidsramar och ger olika ekonomiska konsekvenser. Gemensamt för dem alla är att de skapar mycket administrativt arbete för mottagaren. För många blir resultatet i slutändan mycket väsen för ingenting. Flera utvärderingar har genom åren visat att en del av de projekt som kostat avsevärt mycket pengar och inledningsvis haft skepnaden av stora satsningar, ebbat ut med tiden utan att ha förändrat något långsiktigt. Det som av den socialdemokratiska regeringen lyfts fram som årets goda gärning i budgetpropositionen, upplevs inte alltid som det i realiteten hos kommunerna.
Det är tveksamt om de specialdestinerade statsbidragen verkligen uppfyller de mål som de är ämnade för. Det finns mycket som talar för att de styr kommunernas agerande på ett olyckligt sätt, med oförutsedda och oönskade följdeffekter på kommunernas verksamhet. Flera undersökningar visar att det extra tillskott i form av bland annat specialdestinerade bidrag, som Wärnerssonpengar och maxtaxepengar, i stor utsträckning ätits upp på grund av att statsbidragen inte höjts i takt med löne- och prisökningar, att staten tar in allt högre momsavgifter från kommunerna och landstingen, genom förlorade skatteintäkter och inflation. Det är av stor vikt att målen med bidragen noggrant analyseras och att kommunerna inte finner sig låsta i omöjliga situationer på grund av stelbenta konsekvenser.
Wärnerssonpengarna är ett exempel. De praktiska effekterna av dem visar på hur olika regleringar och bidrag från staten kan motverka varandra. Det finns exempel på kommuner som har gått miste om bidraget bland annat beroende på att de strävade efter att uppfylla kommunallagens krav på en budget i balans. Bidraget tar heller inte löneökningar i beaktning med följden att kommunerna inte kompenseras för det. Sådana bieffekter riskerar att urgröpa syftet med bidraget. Skolan måste ha möjlighet att anpassa sin verksamhet efter de förutsättningar som råder. Wärnerssonpengarna har gjort det svårare för skolorna att dimensionera sin verksamhet i rätt proportion till antal elever utan att det leder till orimliga ekonomiska konsekvenser. Särskilt allvarligt blir detta i en situation med en redan överansträngd ekonomi.
Maxtaxereformen inom barnomsorgen är ett annat exempel. Folkpartiet liberalerna har i decennier verkat för enhetligare dagistaxor och stöder tanken bakom reformen, då inkomstrelaterade kommunala avgifter skapar orimliga marginaleffekter. Reformen har emellertid fått anmärkningsvärda effekter. Det sätt på vilket maxtaxan inom barnomsorgen infördes och de effekter, ekonomiska och kvalitativa, som den har medfört för enskilda kommuner är vi starkt kritiska mot. Reformen har omfattat fler barn och de överenskomna vistelsetiderna har ökat mer än beräknat. Kommunerna har inte kompenserats i enlighet med finansieringsprincipen.
För att tydliggöra en del av problemen som beskrivs ovan behövs en ingående analys och ett klargörande vad gäller effekterna av statens ekonomiska styrning av kommunerna genom nuvarande bidragssystem. Relationen mellan staten och kommunerna är i flera avseenden oklar, till exempel vad gäller nuvarande bidragssystem, kommunernas resurser och individers rättssäkerhet, vilket illustreras av exemplen ovan och som även framhålls i Riksdagens revisorers förslag 2002/03:RR21.
Det handlar också om ansvarsfördelningen mellan staten och kommunerna och kommunernas ekonomiska förutsättningar att fullfölja sina åtaganden. Det föreligger en komplicerad konflikt mellan den kommunala självstyrelsen och kommunernas roll i förverkligandet av nationell politik på lokal nivå. Den kommunala självstyrelsen innebär att kommuner ska besluta om sina egna angelägenheter, vilket är en mycket viktig demokratisk princip i vårt land. Men oklarheterna påverkar den kommunala självstyrelsen och kommunernas möjligheter att förverkliga nationell politik på lokal nivå, vilket i sin tur påverkar demokratin och välfärden.
Ett antal åtgärder behövs för att komma tillrätta med den otydlighet som råder i relationen mellan staten och kommunerna:
Konsekvensanalyser vad gäller påverkan på kommuner och landsting vid förslag och beslut som ska tas i riksdagen behövs. Det råder en brist på kunskap när det gäller hur olika förslag och beslut påverkar kommunernas ekonomi, verksamhet och medborgare. Bristen på konsekvensanalyser är allvarlig, då riksdagen som följd saknar underlag för att bedöma effekterna av regeringens förslag. Analyserna bör omfatta effekter på kort och lång sikt och finnas med som grund för regeringens förslag.
En kartläggning och redovisning av olika statsbidrag är nödvändig. Denna bör inkludera alla typer av bidrag, inklusive de som ryms under begreppet specialdestinerade bidrag.
Effekterna av statsbidragen måste klargöras. Kompensationen ska ske på rätt nivå – finansieringsprincipen måste gälla. För detta behövs en omfattande genomgång och sammanställning av redan utförda utvärderingar, samt eventuella kompletterande uppföljningar.
Analyserna bör leda fram till en slutsats gällande frågan om en omläggning av systemet med statsbidrag, för att skapa ett tydligare, enklare och mer effektivt system, utan oönskade konsekvenser för kommuner och landsting. Enligt vår mening talar det mesta för att statsbidrag bör vara generella och kompletteras med tillfälliga stimulansbidrag.
Riksdagen bör besluta om utredningar och analyser enligt vad som ovan anförts.
Lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) och de vidgade möjligheterna till personlig assistans var helt centrala delar av den stora handikappreform som riksdagen fattade beslut om 1993. De förändringar som sedan gjordes i reformen var ett steg tillbaka, och det gick ut över människor med svåra funktionshinder. Följden blev också ökade problem med kostnads- och ansvarsfördelningen mellan försäkringskassa och kommun.
Det är mycket angeläget att långsiktigt trygga LSS-reformen. Vi lägger där stor vikt vid den utredning som kommer att göras efter ett riksdagsbeslut förra hösten, vilket hade motioner från bland annat vårt parti som grund. Det är vår förhoppning att denna utredning kommer att leda fram till att handikappreformen säkras långsiktigt enligt de riktlinjer vi länge förordat.
Folkpartiet liberalerna motsatte sig vid reformen en kommunalisering av systemet. Det har blivit alltmer tydligt att reformen bäst tryggas genom en övergång till statlig finansiering av LSS-kostnaderna. Med ett väl fungerande kommunalt självstyre bär kommunerna ansvar för uppgifter som är förenade med lokala politiska avvägningar och beslut. Men inom de sakområden där det utrymmet saknas talar starka skäl för att verksamheten finansieras av staten. Dessutom är ökade kostnader enligt LSS högst oförutsägbara, och det är mycket svårt för en kommun att planera för dem. Lagen om LSS är en nationell angelägenhet och en mycket viktig sådan. Den är också uppbyggd som en så kallad rättighetslag, där staten genom anvisningar och direktiv styr tillämpningen. Detta gör också att finansieringsfrågan rimligen är ett statligt ansvar.
Mot bland annat den bakgrunden fattade riksdagen beslut om ett tillkännagivande till regeringen om en översyn av den statliga assistansersättningen (bet. 2002/03:SoU19). Som framgår av budgetpropositionen kommer den begärda utredningen att inom kort påbörja sitt arbete. Detta bör kunna leda till ett positivt beslut och leda fram till viktiga förbättringar av politiken för funktionshindrade. Besluten som fattas efter utredningen kan emellertid väntas bli genomförda tidigast 2006. Det är därför rimligt att i avvaktan på detta ha någon form av kostnadsutjämning mellan kommunerna när det gäller LSS-verksamheten. Regeringen föreslår också i propositionen en ordning för detta. En sådan utjämning kommer att ha provisorisk karaktär, men ändå vara i kraft några år. Frågan om den valda tekniken är ändamålsenlig, tydlig och lätt att förklara är då inte oväsentlig.
Av de två metoder som utretts och redovisats i SOU 2002:103 har regeringen dock enligt vår mening valt den sämre – den så kallade genomsnittsutjämningen. Denna metod skulle tyvärr kunna beröra funktionshindrades möjligheter att byta bostadsort, medan den så kallade bruttometoden ger fördelen med ett pedagogiskt långt enklare system där bidraget motsvarar den beräknade kostnaden. Därmed blir det lättare för medborgare, politiker och tjänstemän att förstå och förklara hur verksamheten finansieras. Bruttometoden innebär ett bidrag som täcker kommunens beräknade strukturkostnader för LSS – samt en minskning av det generella statsbidraget till kommunerna så att åtgärderna sammantaget blir neutrala för förhållandet mellan stat och kommun. För en utförligare beskrivning hänvisar vi till vår motion med anledning av proposition 2002/03:151 Utjämning av vissa kostnader för stöd och service till vissa funktionshindrade.
Kärvare ekonomiska villkor borde kasta nytt ljus över diskussionen om kommunernas ekonomiska prioriteringar och valet av verksamheter finansierade med kommunala skattemedel. Folkpartiet liberalernas uppfattning är att kollektiva nyttigheter och kärnverksamheterna skola, vård och omsorg måste prioriteras i alla lägen. En ansvarsfull ekonomisk politik kräver prioriteringar. En skola för kunskap och kvalitet och människors trygghet måste komma i första hand.
För en förnyad kommunal verksamhet krävs också mer utrymme för lokala lösningar. Kreativitet måste uppmuntras. Medborgarna i Sveriges kommuner måste få mer att säga till om genom ökad valfrihet och individuellt utformade tjänster. Konkurrensen inom välfärdssektorn måste öka för att kvaliteten ska göra det. Mångfald ska stimuleras och entreprenörskapet och företagandet uppmuntras. Statliga hinder för privata alternativ inom kommunal- och landstingsverksamhet ska undanröjas. All verksamhet som inte är myndighetsutövning bör konkurrensutsättas. Kommunala bolag snedvrider marknaden genom att de ofta konkurrerar på områden där privata entreprenörer väl kan svara för de behov det handlar om. Kommunal bolagsverksamhet bör avvecklas.
Valfrihet och alternativ inom de offentligfinansierade tjänsterna utgör en betydande del av människors vardagsmakt. Att själv kunna avgöra inte bara om man vill ha en dagisplats för sitt barn, utan vilket dagis man känner sig trygg med. Att själv kunna bestämma vem som ska ge den mest personliga omsorgen i form av personlig assistans. Att själv kunna byta skola om ens barn inte trivs. Detta är några exempel på egenmakt över de riktigt viktiga val vi anser att människor själva ska kunna göra. För att bryta de offentliga monopolen krävs en sund konkurrens. Konkurrensneutraliteten mellan offentlig och privat driven verksamhet brister dock i många avseenden. Då verksamhet driven i enskild regi missgynnas kraftigt i jämförelse med den verksamhet som bedrivs inom kommunal förvaltning, missgynnas utvecklingen mot fler alternativ, mer valfrihet och bättre kvalitet. Verksamheterna måste kunna bedrivas på likvärdiga ekonomiska villkor.
Införandet av kommunkontosystemet för mervärdesskatt syftade till att likställa privata entreprenader med verksamhet i egen regi, genom att mervärdesskatten gjordes avdragsgill för kommunerna. Genom den senaste reformeringen av systemet har vi tagit ett stort steg mot neutralitet i finansieringen mellan olika kommuner. Problemet med att privata alternativ med offentlig finansiering genom till exempel skolpeng, barnomsorgspeng eller annat inte behandlas likvärdigt motsvarande verksamhet i egen regi kvarstår dock. Resultatet blir alltså, allt annat lika, att det blir dyrare att bedriva verksamhet i enskild regi, men att kommunen kan få en extra intäkt. För friskolornas del finns det regler om att påslag för moms ska ske på skolpengen.
Kommunkontosystemet måste reformeras vidare, så att enskilt driven verksamhet som finansieras med kommunala anslag i praktiken får samma avdragsrätt för moms som i dag finns för verksamhet i kommunal drift. Den tekniska lösningen behöver utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
Behovet av utökad samverkan mellan kommuner och landsting har blivit allt tydligare. I den enskildes perspektiv är det av oerhörd vikt att metoder för samordnad planering och samordnade insatser utvecklas, samt att en god kvalitet säkerställs samtidigt som samhällets resurser används effektivare.
Samverkan mellan kommuner och landsting inom vård och omsorg brister på sina håll. Vi vill påminna om att det nu finns en möjlighet för kommuner och landsting att bilda gemensamma nämnder med gemensam finansiering. Detta kan vara till stor nytta på många områden, inte minst när det gäller till exempel psykiskt sjuka med både sociala, somatiska och fysiska problem.
Samverkan mellan kommuner vad gäller viktiga välfärdstjänster måste också uppmuntras. I mindre kommuner kan det vara särskilt motiverat att söka samarbete med andra närliggande kommuner vad gäller till exempel räddningstjänst och gymnasieskola.
I rollen som arbetsgivare har kommuner och landsting ett särskilt ansvar att förnya sin organisation. Den höga sjukfrånvaron har drabbat dessa sektorer särskilt. Anställda i kommuner och landsting är överrepresenterade bland de långtidssjukskrivna. Sjuklönereformen, som innebär att en större del av ansvaret för sjukskrivningskostnaderna läggs på arbetsgivarna, blir en tung börda för kommuner och landsting. Detta är ytterligare ett exempel på beslut som tagits från regeringens sida utan att man i tillräcklig utsträckning analyserat konsekvenserna för kommuner och landsting, vilket också Riksdagens revisorer påpekat i sitt förslag (2002/03:RR21).
Den brist på arbetskraft som råder inom vård och omsorg ligger i svår konflikt med sektorns dåliga ekonomi. För att klara personalförsörjningen måste nya angreppssätt till. Arbetssituationen för anställda i välfärdssektorn måste förbättras och för detta krävs att de offentliga monopolen bryts. Det måste finnas större möjligheter för den anställde att anpassa sin arbetsform och arbetets innehåll. Arbetet med rehabilitering i kommuner och landsting måste också utvecklas.
Folkpartiet liberalerna har föreslagit utökade möjligheter till arbetskraftsinvandring som ytterligare ett steg på vägen, men detta har regeringen ännu inte visat något seriöst intresse för. I flera regioner har man tagit initiativ för att få bli försöksområden för arbetskraftsinvandring, som en möjlig lösning på dels problemet med brist på arbetskraft inom offentlig sektor, dels på problemet med den stora utflyttning som finns i vissa områden. Ingen ansökan har dock beviljats.
Det är viktigt att kommunernas ekonomi är i balans och att verksamheten hålls stabil. Balanskravet för kommunerna avser varje enskild kommun. Balanskravet på den kommunala ekonomin måste även kombineras med verksamhetens krav på kontinuitet och kvalitet. Ett balanskrav som verkar dämpande på konjunktursvängningar behövs därför. Syftet bör vara att jämna ut kommunernas inkomster över tiden så att kommunerna i goda tider kan planera för sämre. Kommunerna borde ges möjlighet att uppnå balanskravet genom att utjämna sitt ekonomiska resultat över en konjunkturcykel. Resultatutjämningen ska vara ett ansvar för den enskilda kommunen, inte ett statligt. Om detta kräver en ändring i redovisningslagen är vi beredda att öppna för detta. Regeringen bör återkomma med förslag på hur en sådan reform kan genomföras.
En kommun är inte tillåten att låta sin förmögenhet minska. Detta kan innebära att en kommun tvingas göra avsättningar även då befintliga tillgångar svarar mot kommunens pensionsåtaganden. Det är därför rimligt att det finns regler som motverkar att kommuner på ett ansvarslöst sätt använder engångsintäkter för att finansiera permanenta åtaganden. Det är inget självändamål för kommuner att ha stora förmögenhetsmassor.
Innebörden av kommunallagens krav på en budget i balans behöver tydliggöras, då nuvarande utformning av balanskravet kan tolkas som att frågan om huruvida kravet behöver uppfyllas eller inte är en lokal bedömning i enskilda kommuner och landsting.
Frågan om sanktioner bör utredas, för att säkerställa en god efterlevnad av balanskravet. Riksdagen bör besluta om att en utredning av möjligheten till sanktioner genomförs.
Att alla människor ska ha verkliga möjligheter att växa och förverkliga sina drömmar är målet för den liberala politiken. Tillgången till en likvärdig kommunalt finansierad service oavsett var i landet man väljer att bo är därför mycket angeläget. Ett utjämningssystem behövs för att alla kommuner och landsting ska ha de ekonomiska förutsättningar som krävs för att bedriva sin kärnverksamhet på ett bra sätt. Det kommunala utjämningssystemet i sin nuvarande konstruktion skapar dock anmärkningsvärda problem för enskilda kommuner och regioner. Systemet verkar dessutom tillväxthämmande då det tar bort incitament för enskilda kommuner att utvecklas. Vi ställer oss bakom de grundläggande principerna med systemet, men anser att genomgående förändringar av systemet är nödvändiga.
Skatteutjämningssystemet måste bli genomskinligare och mer förutsägbart. I dag kan en kommun bli starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Inkomstutjämning med nuvarande konstruktion ger skenande oförutsedda betalningsflöden. Den av regeringen tillsatta parlamentariska kommittén med uppgift att utreda vissa frågor kring det kommunala utjämningssystemet och vid behov föreslå förändringar, har fått alltför begränsade direktiv. Vi anser att en renodling av systemet behövs, det vill säga ett minskat antal ingående faktorer. Demografi (åldersfördelning), glest boende och socioekonomiska förhållanden är de främsta faktorerna som bör ingå i systemet. Regionala skillnader i kostnadsnivå, främst lönenivåer och lokalkostnader, bör också beaktas. Inkomst- och kostnadsutjämning bör ses samlat och inte som i dagens system separerat.
Utjämningskommittén har nu lagt sitt förslag. Vi anser att det innehåller en del bra förslag, men att systemet behöver en mer genomgående bearbetning och förändring än den kommittén har föreslagit. I huvudsak har utredningen valt att lappa och laga ett system som har mer grundläggande brister. En ny utredning borde mer förutsättningslöst se över systemet i dess helhet. Möjligheten att utjämningen som helhet sker genom statens försorg borde också ingå i uppdraget. Detta kräver i sin tur i så fall omfattande förändringar i huvudmannaskap eller beskattningsrätt. En sådan radikal huvudmannaskapsförändring måste dock analyseras och beslutas utifrån vad som är bäst för verksamheterna som sådana. Dessutom borde systemet i samband med en sådan utredning granskas av en helt utomstående, oberoende instans, för att säkra en fullständig utvärdering. Denna granskning bör ha som uppdrag att se över om utjämningssystemet uppfyller syftet att ge alla kommuner och landsting de ekonomiska förutsättningar som krävs för att bedriva sin kärnverksamhet på ett bra sätt, samt vilka problem systemet kan innebära för enskilda kommuner och landsting. Riksdagen bör besluta att en sådan grundlig utvärdering genomförs.
Det är viktigt med en god ekonomisk beredskap för oförutsedda händelser, som till exempel översvämningar och elavbrott av den typ vi för en tid sedan fick erfara. Det finns ett behov av att kontinuerligt utvärdera katastrofberedskapen och tillgodose behovet av förbättringar. Det är dock omöjligt att genom en fast formel förutse vad som kan inträffa och vilka ekonomiska konsekvenser detta kan få. Anslag 48:2 har även omfattat en summa till regeringens förfogande för kostnader till följd av till exempel översvämningar. Detta är pengar som vid inträffande av det oförutsedda har kunnat bistå kommunerna. Regeringen menar nu att detta inte är någon långsiktig lösning på ekonomiska problem som kan uppkomma och överväger därför att utreda dessa frågor. Möjligheter till täckning för extraordinära kostnader av detta slag kommer det emellertid alltid att finnas ett behov av. Vi anser därför att bidrag av en sådan karaktär är nödvändiga och att det därmed inte finns någon anledning att utreda vidare. Riksdagen bör besluta om att en ekonomisk beredskap av denna karaktär behövs även fortsättningsvis samt att en utredning med anledning av detta inte är motiverad.
Syftet med bidrag i enlighet med anslag 48:2 är bland annat att tillfälligt bistå kommuner och landsting som på grund av speciella omständigheter hamnat i en särskilt svår ekonomisk situation. Detta anslag rymmer ett antal mycket olika bidragsformer, varav en del enligt vår mening är berättigade, men andra inte.
Bidragen som gäller kommuner och landsting med befolkningsminskning anser vi inte är motiverade. Vi har ett skatteutjämningssystem vars syfte är att alla kommuner och landsting ska ha de ekonomiska förutsättningar som krävs för att bedriva sin kärnverksamhet på ett bra sätt, oavsett var i landet dessa kommuner och landsting ligger. Syftet med uttaget inom ramarna för skatteutjämningssystemet är att det grundas på opåverkbara, strukturella faktorer. Oavsett om syftet uppnås eller inte är detta angeläget. Dessa bidrag har skapats utanför utjämningssystemets ramar, och är alltså inte grundade på opåverkbara faktorer. De vilar istället på politiska grunder och kan inte anses motiverade. Bidrag av denna karaktär riskerar även att motverka sig själva, genom att de inte skapar incitament att med egna medel ställa om sin verksamhet till de förutsättningar som råder. Att göra ett bra jobb som kommun- eller landstingspolitiker lönar sig inte i ett sådant system.
De bidrag som berörs är omställningsbidraget till landsting med befolkningsminskning, som uppgår till 100 miljoner kronor 2004, samt bidraget till kommuner med befolkningsminskning på 150 miljoner kronor för 2004.
För att förebygga hiv/aids i storstadsregionerna avser regeringen att under 2004 betala ut högst 90 miljoner kronor. Anslaget sorterar under 48:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting och är av tillfällig karaktär. Det finns starka skäl att permanenta detta bidrag, då det inte finns någon anledning till att behovet av det skulle minska. Behovet av ett långsiktigt arbete och vikten av stöd till frivilligorganisationers arbete talar vidare för att bidraget bör bli ett fast anslag som flyttas från anslag 48:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting, till utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg. Det finns dessutom skäl att tro att Socialdepartementet snarare än Finansdepartementet har de verktyg som krävs för att på ett bra sätt kunna hantera uppföljning och utvärdering av de insatser som görs på området. Riksdagen bör besluta om att bidraget för förebyggande av hiv/aids permanentas och organiseras i enlighet med vad som ovan anförts.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |
|
Lars Leijonborg (fp) |