Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att skyndsamt utreda en svensk strategi för Tobinskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att utredningen bör utgå från förslagen i Draft Treaty on Global Currency Transaction Tax.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att inbjuda alla länder till ett konvent Tobinskatt för att utröna intresset för ett konventionsarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att Sverige i EU-kretsen bör driva frågan om EU som lämplig startgrupp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att i EU, i likhet med Frankrike, deklarera sin avsikt att stödja ett arbete för Tobinskatt, så snart uppslutning av flera länder finns.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att en registrering av alla internationella finansiella transaktioner bör påbörjas i Sverige och bland EU:s medlemsstater.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att regeringen och Sida bör ta initiativ till en dialog med folkrörelser från syd och nord för att ta fram konkreta förslag på hur de resurser som en Tobinskatt genererar skall fördelas.
1972 presenterade den amerikanske ekonomiprofessorn James Tobin ett förslag om en internationell skatt på valutatransaktioner. Bakgrunden var att beslutade avregleringar av valutamarknader världen över förväntades öka handeln med pengar. Syftet med den föreslagna skatten var att göra de mest spekulativa transaktionerna olönsamma och att skydda den globala finansmarknaden från alltför stor instabilitet.
Förslaget, som kom att kallas Tobinskatten, är ett av flera konkreta förslag på väg mot en annorlunda och rättvisare värld, och drivs av den globala rättviserörelsen där bland andra den svenska ATTAC-rörelsen ingår.
Det starka stödet för Tobinskatten hos folkrörelser och allmänhet i Sverige och världen grundar sig inte bara på en önskan om stabilare globala finansmarknader. Stödet grundar sig i hög grad också på kravet på en demokratisering av den pågående globaliseringen och på möjligheten att hitta finansieringslösningar på de fattigdomsproblem som plågar halva mänskligheten.
En skatt på valutatransaktioner, oavsett om den kallas Tobinskatt eller – som det också föreslagits, CTT, Currency Transaction Tax – har tre syften:
Att bromsa flödet av kortsiktigt spekulationskapital och därmed stabilisera den globala finansmarknaden.
Att skapa globala fonder för finansiering av en global välfärd.
Att återta demokratisk kontroll över de globala finansmakterna.
Den stadigt växande spekulationsekonomin i efterkrigsvärlden är instabil och skapar instabilitet. Kriserna i land efter land och börskrascherna har blivit alltmer frekventa och de som får sopa upp och betala är staterna med vanliga människors skattepengar.
Handeln med värdepapper är idag ca 50 gånger större än vad ”äkta” handel med varor och tjänster är. Det skapar kortsiktiga investeringar som inte möter fattiga människors överlevnadsbehov, utan i slutändan istället dränerar dem på resurser och välstånd. Någon måste till sist betala tangenttryckningarna …
Den globala finansmarknaden har också fått stor makt och möts i princip inte någonstans av en motsvarande kraft från den demokratiska, offentliga och civila sfären. Utrymmet för nationellt utövande av demokrati har minskat genom t. ex. den de facto-påverkan WTO tvistlösningspanel har i jakten på föregivna handelsstörningar. Politikers möjlighet att styra efter sina värderingar har blivit allt mindre. Resultatet blir att väljarna misströstar och tilltron till folkligt förankrad demokrati rasar. Det visade sig i bl. a. i diskussionen runt den nyligen genomförda EMU-folkomröstningen, där människor visade att politiker som medborgarnas representanter är de som ska ha makten över den ekonomiska politiken, inte tjänstemän eller näringslivsintressen. Nationalekonomi är med andra ord inte detsamma som företagsekonomi.
Tobinskatten är ett sätt för det politiska systemet att återta kontrollen över marknaden, eller åtminstone minska omsättningshastigheten på de globala transaktionerna. Men den är också ett sätt att skaffa resurser till de globala välfärdssystem som måste byggas upp, om det ska gå att infria de åtta ytterst angelägna millennieutvecklingsmål som FN lanserat och som de flesta länders regeringar har ställt upp på. Tanken är nämligen att intäkten från denna beskattning, via t. ex. FN, skall komma globalt utvecklingsarbete och fattigdomsbekämpning tillgodo.
Hur dessa mål skall kunna uppnås återstår att lösa praktiskt både på nationell och global nivå. Inte minst finansieringsfrågan är ett enormt problem. I förhandlingarna inför FFD, Financing for Development, i Monterrey, Mexico våren 2002, fanns Tobinskatten med i ett av utkasten till slutdeklarationen. Tyvärr ströks formuleringen och världen står utan lösning. Samtidigt svämmar finansmarknaden över av fritt flytande spekulationskapital som det inte finns någon vettig användning för.
Arbetet med att förverkliga förslaget fortskrider emellertid. Vid NIGD, Network Institute for Global Democratization, en finsk-brittisk NGO, har forskarna Heikki Patomäki och Lieven A. Denys tagit fram ett förslag till fördrag för en global transaktionsskatt, Draft Treaty on Global Currency Transaction Tax, som nu diskuteras livligt inom den framväxande globala rättviserörelsen.
Samarbetet sker bland annat inom den så kallade ESF-processen, European Social Forum, en rad förberedande diskussioner och möten som leder fram till årliga och alltmer uppmärksammade sociala forum. Hösten 2003 äger ESF rum i Paris. Men det är inte bara i Europa som människor samlas på detta sätt. Alla världsdelar har sina kontinentala fora, som sedan alla samlas inom hela den globala rättviserörelsen i ett årligt WFS, World Social Forum.
ESF 2003 kommer att äga rum 12–16 november i Paris där medlemmar i rörelsens olika grenar samlas för diskussioner och seminarier om hur en annan värld ska bli möjlig. Målet är en värld fri från fattigdom och hunger och där globaliseringen kommer människor och inte bara stora transnationella företag till godo. En av de viktigaste diskussionerna kommer att behandla just Tobinskattens genomförande.
Det folkliga stödet för Tobinskatten är således stort. Diskussioner pågår redan om hur skatten konkret ska användas och vilka som ska besluta över fördelningen. Inkomsterna förväntas bli i en storleksordning som minst motsvarar finansiering av grundläggande välfärd för hela mänskligheten, bland annat så som de uttryckts i FN:s millennieutvecklingsmål. I det sammanhanget är det viktigt att påpeka hur formerna för ett målsättningsarbete bör ske, och Miljöpartiet sällar sig till den krets som vill se en öppen och likvärdig dialog mellan folkrörelserepresentanter från syd- och nordländer.
Men även politiker har visat stort stöd för Tobinskatten, bl. a. uttryckt i undertecknandet av en World Parliamentarians Call for a Tobin Tax, som hittills 864 parlamentariker i världen, varav 86 svenskar, undertecknat.
(Se http://tobintaxcall.free.fr)
Tobinskatten inför sig inte själv – motståndet från de krafter som inte ser sig tjäna på förslaget är starkt. Men det är inte nödvändigt att alla länder är med, varken från början eller senare!
99 procent av alla finansiella transaktioner sker nämligen blott mellan tio länder. USA kommer troligen att ställa sig utanför, men de står också utanför många andra angelägna samarbeten i världen, såväl Kyotoavtalet som den internationella brottsmålsdomstolen, vilket dock inte hindrat övriga länder från att fortsätta samarbeta.
Frågan kanske borde istället ställas så här: ”Vilka och hur många länder behöver ställa upp på förslaget för att det ska kunna börja införas”?
I ett första steg räcker det med att ett antal länder visar vägen. Därför är det viktigt att länder som Sverige står upp och kämpar för förslaget. Sverige borde driva frågan på det sättet inom EU och hävda att just EU-kretsen är ett väl lämpat område för uppstart. Många forskare, bland andra Lars Pålsson Syll, har hävdat att med tanke på hur stor del av de internationella finanstransaktionerna som sker via EU-länder är, man mycket väl skulle kunna tänka sig dem gå i bräschen och införa en Tobinskatt.
Intresserade länder finns också i Latinamerika, Afrika och Asien, kanske motiverade efter nyligen genomgångna finanskriser, och Frankrikes nationalförsamling har redan 2001 beslutat att den skall införa en Tobinskatt så snart som samtliga medlemsländer ställer sig bakom förslaget. En sådan deklaration borde också Sverige göra.
EU-parlamentet har behandlat frågan och menar att skatten måste införas på global nivå. Frågan där tycks gälla om Tobinskatten verkligen kan samla alla länders godkännande.
I förslaget till fördrag från NIGD enligt ovan, som bland annat presenterades vid World Social Forum i Porto Alegre i Brasilien i januari 2003, föreslås att ett land bör åta sig att inbjuda alla övriga länder till en konferens, kanske ett Tobinkonvent, för att diskutera fördraget. De länder som vill undertecknar sedan det framförhandlade fördraget. Och precis som med fördrag, konventioner och protokoll inom FN-systemet, börjar det gälla när ett tillräckligt antal länder har skrivit på.
Regeringen konstaterar i skrivelsen 2002/03:118 om spelregler för globala marknader bl. a. att finansiella kriser är mycket kostsamma och att det krävs ökad internationell samverkan för att motverka att de uppstår. Skadeverkningarna när de väl uppstått kräver också stora insatser för att begränsas. Regeringen betonar också att system som gynnar internationell finansiell stabilitet måste främja en hållbar och rättvis global utveckling i hela världen. Miljöpartiet stöder helhjärtat denna utgångspunkt.
Tyvärr prioriterar dock inte regeringen resultatet av olika studier för genomförande av det enda folkligt stödda och någorlunda realistiska förslag som finns för att komma till rätta såväl med instabila finansmarknader som med de globala orättvisorna, nämligen Tobinskatten. Detta bör regeringen snarast ompröva. I regeringens skrivelse om stabila finansiella marknader prioriteras tyvärr inte Tobinskatten som metod att komma till rätta med finansiella kriser. Man förordar enbart andra lösningar såsom goda regelverk, hållbara kapitalflöden, krishantering och styrformer. Dessa lösningar verkar inte vara mer realistiska än någon form av Tobinskatt och avser mer hantering av redan uppkomna kriser. En mer logisk och konstruktiv inställning är att förebygga. Man snuddar vid Tobintänkandet i skrivelsens slutsatser (pkt 10) när man vill avkräva ”den privata sektorn ... en större finansieringsbörda än tidigare”.
|
Stockholm den 7 oktober 2003 |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
|
|
Mona Jönsson (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Ulf Holm (mp) |
Gustav Fridolin (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Mikaela Valtersson (mp) |
|
Leif Björnlod (mp) |
Lars Ångström (mp) |