1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Inledning 2
4 En segregerad arbetsmarknad 2
5 Vad kräver jämställdhetslagen? 3
6 Kartläggning av löneskillnaderna 4
6.1 Deltidsjobb 4
6.2 Tillfälliga anställningar 5
6.3 Direkt lönediskriminering 5
6.4 Skatteuttaget 6
6.5 Privatisering 6
6.6 Demokratisering 8
6.7 Offentlig upphandling 8
7 Avslutning 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att ta initiativ till ett samråd mellan offentliga arbetsgivare inom stat, landsting och kommun och de fackliga organisationerna om hur könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn skall kunna avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att göra en kartläggning av den offentliga sektorns roll för de könsmässiga löneskillnaderna.
Jämställdhetslagen kräver att arbetsgivare tar ett stort ansvar för att kartlägga och åtgärda könsdiskriminerande löneskillnader. Stat, kommuner och landsting bör vara spjutspetsar när det gäller att leva upp till jämställdhetslagens krav. Men kommuner och landsting kan inte ensamma och var för sig förväntas avskaffa hela löneklyftan. Bristen på ekonomiska resurser är ett stort hinder för ett sådant ansvarstagande. Därför behövs det samverkan inom hela den offentliga sektorn för att ta sitt gemensamma ansvar som arbetsgivare.
Vänsterpartiet föreslår att regeringen tar initiativ till en arbetsgrupp för en sådan samverkan, där offentliga arbetsgivare inom stat, landsting och kommun får till uppgift att tillsammans med de fackliga organisationerna lägga fast en strategi för hur könsdiskriminerande löneskillnader i den offentliga sektorn ska kunna avskaffas.
Detta ska riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
För att göra det behöver den offentliga sektorns roll för de könsmässiga löneskillnaderna kartläggas. Vänsterpartiet föreslår att en sådan kartläggning görs med utgångspunkt i jämställdhetslagen.
Enligt UNDP:s statistik kvinnolönerna i Sverige fortfarande bara 68 procent av männens löner. Standardväger man kvinnors och mäns månadslöner efter ålder, utbildningsnivå, arbetstid och sektor inom yrkesgrupper är siffran 92 procent, enligt den jämställdhetsbilaga som togs fram till den senaste budgetpropositionen. En stor del av löneskillnaderna är med andra ord kopplade till arbetsdelningen mellan män och kvinnor i samhället, och skillnaden i villkor för kvinno- respektive mansdominerat arbete.
I Sverige har vi i huvudsak gått ifrån den uppdelning där män står för det avlönade arbetet i yrkeslivet och kvinnor för det oavlönade arbetet i hemmet, men problemen med arbetsdelningen har långt ifrån försvunnit för det. Bara 13 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna och 11 procent av männen arbetar i jämställda yrken. En av de huvudsakliga uppdelningarna är i offentlig och privat sektor: kvinnor arbetar idag till lika stor del i offentlig som i privat sektor medan män till största delen arbetar i privat sektor.
I denna motion berör vi framförallt lönenivåerna i staten, kommunerna och landstingen. Vi är medvetna om att löneskillnaderna mellan män och kvinnor är större inom den privata sektorn. Den offentliga sektorn skiljer däremot ut sig därför att den är demokratiskt styrd, och därför borde både intresset och ansvaret därifrån vara större att belysa orsakerna till skillnaderna och få en ändring till stånd.
De nedskärningar som präglade 1990-talet underlättades förmodligen av ett par enkla faktum: 94 procent av alla anställda inom den kommunala barnomsorgen är kvinnor. Av de ca 275 000 personer som är anställda inom äldreomsorgen, både kommunal och privat, är 90 procent kvinnor. Totalt sett utgör kvinnor omkring 80 procent av de anställda i landsting och kommuner, och det mönstret verkar inte vara på väg att brytas. Ungefär 80 procent av alla som examinerades från en högskoleutbildning inom undervisningsområdet 2000/01 var kvinnor, och nästan 90 procent av alla som examinerades inom vård och omsorg.
Nedskärningar i den gemensamma sektorn är ett dubbelt slag mot kvinnors ekonomiska ställning, dels försämras framförallt kvinnors arbetsmiljö och möjligheter till löneökningar, dels försvåras alla kvinnors möjligheter att förvärvsarbeta. En väl utbyggd och fungerande social infrastruktur är en förutsättning för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta och därmed kunna ha ett rimligt ekonomiskt oberoende.
Fortfarande utförs nära två tredjedelar av det obetalda arbetet av kvinnor. Det upptar 33 timmar per vecka för kvinnor och 20 timmar för män. Totalt sett arbetar kvinnor och män lika mycket, men skillnaden är att kvinnor arbetar mer obetalt och män mer betalt. Det är kvinnor som fått huvuddelen av det dagliga ansvaret för barnen, för de gamla föräldrarna, för den funktionshindrade familjemedlemmen eller de sjuka i den närmaste omgivningen. För att kunna avlöna en större del av det oavlönade arbetet krävs en långsiktig utveckling och utvidgning av den offentliga sektorn.
Jämställdhetslagen 10 § slår fast flera krav på arbetsgivare som är tänkvärda för den offentliga sektorn:
I syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män skall arbetsgivaren varje år kartlägga och analysera:
• bestämmelser och praxis om löner och andra anställningsvillkor som tillämpas hos arbetsgivaren, och
• löneskillnader mellan kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.
Arbetsgivaren skall bedöma om förekommande löneskillnader har direkt eller indirekt samband med kön. Bedömningen skall särskilt avse skillnader mellan
• kvinnor och män som utför arbete som är att betrakta som lika, och
• grupp med arbetstagare som utför arbete som är eller brukar anses vara kvinnodominerat och grupp med arbetstagare som utför arbete som är att betrakta som likvärdigt med sådant arbete men inte är eller brukar anses vara kvinnodominerat.
Att göra en genomgripande kartläggning och analys av de könsdiskriminerande löneskillnaderna i den offentliga sektorn skulle förstås vara helt i linje med detta. En sådan kartläggning borde förutom löneskillnader inom den offentliga sektorn också omfatta löneskillnader mellan kvinnodominerade yrken i offentlig sektor och mansdominerade yrken i privat sektor.
Skillnaderna i löner och arbetsvillkor mellan män och kvinnor har flera samband sinsemellan. För att en kartläggning på allvar ska kunna klargöra förutsättningarna för ett arbete för jämlika löner krävs det att de sambanden belyses. Nedan tar vi upp några av de perspektiv som behövs för att kunna syna situationen i den gemensamma sektorn.
Av de som deltidsarbetar inom vård och omsorg är cirka 95 procent kvinnor. Hela 47 procent av Kommunals medlemmar arbetar deltid – betydligt fler än för de andra förbunden. Av förbundets deltidsanställda kvinnor är det 34 procent som skulle vilja arbeta mer än de gör. Bland LO-kvinnor under 25 år är den siffran nästan 60 procent. Totalt är det 175 000 kvinnor och 65 000 män som skulle vilja arbeta mer än de gör.
Vänsterpartiet har länge drivit på för att stärka arbetsrätten så att heltid blir regel och deltid en möjlighet. I motionen ”Kvinnor och arbetsmarknad” kräver vi också att den översyn av arbetsrätten som pågår ska ha ett könsperspektiv i sina analyser och förslag. Med det som grund är det närmast omöjligt att komma till någon annan slutsats än att lagstiftningen behöver skärpas till de anställdas fördel.
LO-ekonomen Dan Andersson menar att deltidsarbetslösheten motsvarar ett arbetsutbud på cirka 42 000 personer, och att det utöver det finns ett outnyttjat arbetsutbud från dem med tillfällig timanställning som motsvarar omkring 48 000 personer. Hans slutsats är att staten genom a-kassan betalar 8,5 miljarder kronor om året i vad som i praktiken utgör ett stöd till kommuner och privata arbetsgivare som vill ha flexibel arbetskraft. Med tanke på hur lite som skiljer mellan statens kostnader för människors arbetslöshet och nettokostnaderna för att anställa i den offentliga sektorn är det en oacceptabel situation.
Kartläggningen bör därför komma med förslag på hur staten kan begränsa det höga antalet ofrivilliga deltidsanställningar i den gemensamma sektorn och omstrukturera sina kostnader från arbetslöshetsunderstöd till anställningar.
Kommunerna har en hög andel av sina LO-medlemmar visstidsanställda – hela 18 procent. Problemet är särskilt stort bland kvinnor och ungdomar: så många som 62 procent av alla kommunalt anställda LO-kvinnor under 25 år har tidsbegränsade anställningar. Sedan 1991 har antalet korttidsvikarier ökat med 60 procent i kommunerna. Det generella sambandet mellan små arbetsplatser och visstidsanställningar är tydligt också i kommunsektorn.
Två undersökningar som genomförts av tidskriften Arbetsmiljö, med några års mellanrum, visar att praktiskt taget alla visstidsanställda – 96 procent – skulle föredra en fast anställning. Liknande resultat finns från en mängd studier. Det finns goda anledningar till det.
Tidsbegränsad eller oregelbunden anställning innebär normalt lägre inkomst, vilket också påverkar ersättningen från socialförsäkringarna, bland annat pensionen. Det blir svårare att kvalificera sig för a-kassa, hyra en lägenhet eller låna pengar från banken. Den som har en kort visstidsanställning har i de flesta fall inte rätt till sjuklön från arbetsgivaren och riskerar också att gå miste om sjukpenning från försäkringskassan, och på vissa avtalsområden är korta visstidsanställningar inte pensionsgrundande för avtalspension.
Det finns med andra ord goda skäl att se de tillfälliga anställningarna som en av de mekanismer som upprätthåller löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Kartläggningen bör ha som uppdrag att analysera hur de tillfälliga anställningarna i den gemensamma sektorn förhåller sig till könsmaktsordningen och komma med förslag på hur problemen kan åtgärdas.
Även efter att hänsyn tagits till att kvinnor och män har olika ålder, utbildning, finns på olika sektorer och tillhör olika yrkesgrupper, kvarstår att de landstingsanställda kvinnornas löner bara är 93 procent av männens. Det är visserligen högre än för den privata sektorn, där siffran är 90 procent, men fortfarande helt oacceptabelt.
En del av skillnaderna är det s.k. glastaket, dvs. att kvinnor inte släpps upp i organisationerna. I kommunerna är 58 procent av cheferna kvinnor och 42 procent män, och i landstinget är chefsposterna delade lika. Det är betydligt bättre siffror än i den privata sektorn, där 83 procent är män och bara 17 procent kvinnor, men med tanke på könsfördelningen bland de anställda i stort är det ändå inte imponerande. Inom landstingen och kommunerna är 80 respektive 78 procent av de anställda kvinnor, jämfört med 36 procent i näringslivet.
Kartläggningen bör belysa hur olika delar av den gemensamma sektorn har uppfattat och försökt åtgärda den direkta lönediskrimineringen, och lyfta fram exempel på fungerande metoder.
Summan av statlig och kommunal inkomstskatt betalas till 60 procent av män. De senaste femton årens inkomstskattesänkningar och nedskärningar kan därför beskrivas som en allvarlig backlash, som friställt hundratusentals kvinnor för att frigöra pengar åt framförallt män. Den barn- och äldreomsorg som inte utförs av kommunerna försvinner inte, utan skjuts från avlönat till oavlönat kvinnoarbete.
För att bryta det mönster där kvinnodominerade sektorer också betalar låga löner krävs ett långsiktigt större utrymme för offentlig konsumtion. I den senaste Långtidsutredningen antas tillväxten fram till år 2015 vara i stort sett lika stor som under de senaste 25 åren. Fördelningen av produktionsökningen sägs däremot komma att skilja sig markant från den tidigare: den privata konsumtionen antas öka med 45 procent per person, samtidigt som konsumtionen av offentliga tjänster bara ökar med 15 procent.
Ur Vänsterpartiets synvinkel skulle det vara en högst problematisk utveckling. Dagens skatteuttag räcker inte till de verkliga kostnaderna för den service och de rättigheter samhället ska erbjuda medborgarna, utan de delfinansieras genom att de anställda i den offentliga sektorn hålls underbetalda. Ifrågasättandet av könsmaktsordningen måste därmed också innehålla en kritik av inriktningen på den förda ekonomiska politiken.
Det är förstås inte alls självklart att skatteintäkterna används på ett jämlikt sätt. Elisabeth Sundin, professor vid Arbetslivsinstitutet i Norrköping, granskade till exempel medelsfördelningen hos fem olika departement ur ett könsperspektiv i slutet av 1980-talet. Hennes slutsats var att statens betydelse för män kan vara väl så stor som för kvinnor, och att dominansen av kvinnoinriktade insatser från samhällets sida är mindre än man brukar hävda. Jämställdhetsbilagan i BP 2004 visar hur brister i jämställdhet kan uttryckas i ekonomiska termer; dock behöver analysen utvecklas med en kartläggning. Denna kartläggning bör analysera skatteuttaget och dess användning idag, och särskilt granska hur nedskärningarna förändrade resursfördelningen mellan könen.
I dag är det i princip tre stora börsnoterade företag som dominerar den privata äldreomsorgen. Ett av företagen har de senaste åren köpt ett stort antal mindre vårdgivare och dessutom gått in på flera marknader inom vårdsektorn. Valfriheten har uteblivit och vårdbolagen kan nu i allt högre utsträckning styra prisutvecklingen, med allt högre kostnader som resultat.
Privatiseringsivrarna påstår ibland att konkurrensutsättningen skulle leda till högre kvinnolöner. Statistiken talar ett annat språk. En del yrkesgrupper som det för tillfället finns hög efterfrågan på har visserligen kunnat dra fördelar av detta, till exempel genom att bemanningsföretag för läkare och sjuksköterskor kunnat pressa fram löneökningar. Men vi kan samtidigt se hur löneökningarna har visat sig högst tillfälliga för de breda grupperna av tidigare offentliganställda kvinnor. För många i den senare gruppen har den enda bestående effekten varit minskad personaltäthet i syfte att öka vinstmarginalerna och stängda avdelningar till följd av de kostnadsökningar privatiseringarna har fört med sig. Kartläggningen bör mer noggrant analysera hur löneskillnaderna har utvecklats på offentligt finansierade arbetsplatser som privatiserats.
Skillnaderna mellan kvinnor och män med samma utbildning är dessutom större inom privat än inom offentlig sektor, även inom samma yrken. I den kommunala förvaltningen tjänar män som är ekonomer 105 procent av lönen för kvinnor och i den statliga förvaltningen är siffran 106 procent, men i den privata sektorn är siffran hela 118 procent. Socialsekreterare tjänar lika mycket oberoende av kön, men de män som arbetar som socionomer i den privata sektorn tjänar 19 procent mer än de av sina kolleger som är kvinnor.
Problemet är med andra ord inte den offentliga sektorn, utan kvinnors arbetsmarknad i sin helhet. Andelen med tidsbegränsade anställningar är till exempel lika hög inom Handels som inom Kommunal, ännu högre i Fastighets men ojämförligt störst inom Hotell och restaurang. Andelen ofrivilligt deltidsanställda är 13 procent i Handels och Fastighets, 16 procent i Kommunal och 19 procent i Hotell och restaurang.
Ett ytterligare problem är att den fortgående privatiseringen riskerar att bygga upp en omfattande byråkrati. I USA går en dubbelt så stor andel av BNP som i Sverige till sjukvården, trots att omkring 50 miljoner människor står utanför vårdsystemet. Den höga kostnaden till trots är spädbarnsdödligheten dubbelt så hög som i Sverige.
Så länge de totala resurserna inte ökar, är det de breda grupperna av offentliganställda kvinnor som på ett eller annat sätt får betala för den ökade byråkratin och löneökningarna i bristyrkena. Mindre löneutrymme, lägre personaltäthet och arbetslöshet till följd av stängda avdelningar – det är det resultat vi kan vänta oss av privatiseringar som inte åtföljs av skattehöjningar.
Kartläggningen bör analysera hur den ökade privatiseringen har påverkat löneläget och de könsmässiga löneskillnaderna i de berörda yrkesgrupperna. Erfarenheterna från Sverige bör jämföras med dem från andra länder som haft en liknande utveckling.
Vänsterpartiets alternativ till en fortsatt privatisering av välfärdstjänsterna är en verklig och djupgående demokratisering av den gemensamma sektorn, som tar sin utgångspunkt i beslut fattade ute på arbetsplatserna.
Fortfarande, efter ett halvt sekel av socialdemokratiska regeringar, präglas den offentliga sektorn av odemokratiska arbetsorganisationer. De ålderdomliga hierarkierna måste brytas ned och alla personalgrupper ges en aktiv roll i besluten över vårdens framtid. Andra intressen behöver också vägas in mer än idag: patient- och handikapporganisationer bör till exempel få ett ökat inflytande i sjukvården.
En demokratisering innebär naturligtvis ingen automatisk maktförskjutning från män till kvinnor, bortsett från att män är överrepresenterade bland cheferna. Däremot ökar möjligheterna att förändra sin arbetssituation, och driva igenom krav som ökar jämlikheten.
Kartläggningen bör därför sammanställa de erfarenheter som finns av att flytta makt till personalen i olika delar av den offentliga sektorn, till exempel de olika exemplen på personalstyrd arbetstidsfördelning, och särskilt belysa hur sådana förändringar har påverkat könshierarkierna på arbetsplatserna.
Den svenska offentliga upphandlingen omsluter varor för cirka 100 miljarder kronor per år och tjänster och entreprenader för cirka 200 miljarder. Även om det inte tillhör det direkta arbetsgivaransvar den offentliga sektorn har, bör kartläggningen ändå analysera möjligheterna att använda den makten för att förändra könsdiskrimineringen och könssegregationen i delar av den privata sektorn. Särskilt intressant i det sammanhanget är slutsatserna i Utredningen om frivilliga jämställdhetsmärkningen av produkter och tjänster, Frija. Utifrån Frijas resultat borde det vara möjligt att underlätta för stat, kommuner och landsting att ställa jämställdhetskrav vid offentliga upphandlingar.
Kvinnor som grupp har särskilt missgynnats av 1990-talets förändringar i lönestrukturen. Kvinnor har längre utbildning än män, och har dessutom kommit ikapp männen vad gäller arbetslivserfarenhet. Ändå har lönegapet varit i det närmaste konstant de senaste 20 åren. Problemen med stress har ökat inom särskilt de kvinnodominerade yrkena, i såväl privat som offentlig sektor.
Vård- och omsorgssektorn riskerar att få stora rekryteringsproblem framöver, vilket vore ett slag mot hela det svenska välfärdssystemet. Det saknas redan läkare, sjuksköterskor och undersköterskor på många håll i sjukvården. Vänsterpartiets lösning på problemet är rätt till lika lön för likvärdigt arbete, satsningar på att förbättra arbetsmiljön och en demokratisering av arbetsplatserna.
En kartläggning av den offentliga sektorns roll för de könsmässiga löneskillnaderna skulle sätta även dessa frågor på dagordningen. I grund och botten är problemen inte en fråga om ekonomiska eller arbetsmarknadspolitiska nödvändigheter, utan att i det här samhället underordnas kvinnor som grupp fortfarande män som grupp.
Det som in denna motion anförts om en kartläggning av den offentliga sektorns roll för de könsmässiga löneskillnaderna ska riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Siv Holma (v) |