Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Statens fastighetsverks hantering av känslig skärgårdsmiljö.
Statens fastighetsverk förvaltar statens egendom vari ingår de s.k. Kronoholmarna. Bland annan statlig egendom märks svenska beskickningar i utlandet, vissa universitet och högskolor, kulturinstitutioner samt byggnader som av historisk och kulturell betydelse skall bevaras för kommande generationer. Denna mångfald av sinsemellan mycket olika objekt ställer stora krav på en bred förvaltarkompetens där ekonomisk klarsyn paras med insikt om varje objekts särart och behov av individuell hänsyn. SFV är ej den enda myndighet som är engagerad i Kronholmarna. Kommuner, länsstyrelser, Naturvårdsverket samt Sjöfartsverket har uppgifter som i olika sammanhang berör öarna. Med dessa myndigheter har traditionellt förekommit en öppen dialog med bofasta och fritidsboende i frågor av betydelse för öarnas förvaltning. I dag finns det exempel på att denna värdefulla dialog har avstannat när det gäller Statens fastighetsverk.
Ett exempel på en kronholme där dialogen har avstannat är ön Landsort i Stockholms södra skärgård.
I samarbete med länsstyrelsen och Nynäshamns kommun utarbetades för några år sedan en detaljplan för Landsort, ett utomordentligt viktigt steg för att för framtiden söka bevara gammal kulturbygd och naturområde. Detaljplanen är också tänkt att utgöra ett grundläggande kommunalpolitiskt planeringsdokument vid granskning av anläggningsarbeten som kan komma till stånd för att främja den lokala yrkesverksamheten. Detaljplanen slår dessutom vakt om arrendestrukturen och uttrycker mycket stark restriktion gentemot anläggning av och avstyckning till nya arrenden samt indelning i tomter.
En sådan tomtindelning skulle strida mot den sociala strukturen på skärgårdsöarna och har heller aldrig tidigare förekommit på Landsort. Bystrukturen (närheten mellan grannhus) omöjliggör en strikt gränsuppdelning, och en tomtbildning innebär också i praktiken en inskränkning i allmänhetens tillträde till mark som ligger innanför en enskild ”tomtgräns”. SFV har visat att de har för avsikt att dels införa tomtindelning, dels slå sönder befintliga arrenden till flera småarrenden, något som helt strider mot andan i detaljplanen, vilket också påpekats av Nynäshamns kommun. I denna viktiga fråga avser SFV att det inte behövs någon dialog.
Ytterligare exempel på vad som upplevs som SFV:s okänslighet inför uppgiften att förvalta känslig skärgårdsmiljö är det nyinförda kravet att samtliga nya arrenden skall anslutas till befintligt vatten- och avloppssystem. En sådan åtgärd saknar stöd i såväl naturreservatets skötselföreskrifter som i detaljplanen. Därtill förutses den i flertalet fall leda till omfattande markarbeten med risk för naturskövling. I samband med arbeten inom ramarna för normal markförvaltning undviker SFV att anlita öns egna företagare, vilket står i stark kontrast mot tidigare praxis. För att skärgården skall vara den levande miljö vi önskar måste alla möjligheter som kan leda till arbete tas tillvara, annars avfolkas skärgården på permanentboende. Ekonomiska avkastningskrav på unika miljöer är svåra att förena med andra natur-/kultur-/miljökrav. Landsort har anförts som exempel för att belysa ett generellt förhållande som gäller SFV:s förvaltning av fastigheter i landets kustområden.
Med hänsyn till det som redovisats ovan bör en översyn av de direktiv som regeringen ger till SFV göras med utgångspunkt från de speciella förhållanden som finns i vår känsliga skärgårdsmiljö.
|
Stockholm den 6 oktober 2003 |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Anders Sundström (s) |