1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 2
3 Bakgrund 3
4 Inledning 3
4.1 Utgångspunkter 3
4.2 Kort historisk tillbakablick 3
4.3 Spekulation drabbar kvinnor och män olika 4
4.4 Folkstyret minskar 4
5 Bromsa spekulationsekonomin 5
5.1 Inför en Tobinskatt 5
5.2 Kombinera en Tobinskatt med en spärr vid större kriser 6
6 Hållbara kapitalflöden 6
6.1 Större inflytande för u-länderna 8
6.2 Trovärdighet till Sveriges globaliseringsstrategi 8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang agerar för att det införs en transaktionsavgift på valutahandeln, en s.k. Tobinskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör agera för att en s.k. Tobinskatt kombineras med en högre avgift när valutakurser rusar i väg uppåt eller nedåt utanför en viss spännvidd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige i internationella sammanhang bör verka för att hindra IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss form av ekonomisk politik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Sverige bör ta initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller skall upprepas och att tonvikten här bör ligga på att upprätta finansiella verktyg som premierar stabilitet, ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska klyftor mellan länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att öka inflytandet för u-länderna i IMF:s och Världsbankens styrelser.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka insynen och rapporteringen från den nordisk-baltiska representationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen årligen bör rapportera till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken och att ansvarig minister inför varje vår- och höstmöte bör diskutera den svenska linjen så att denna också blir offentliggjord för allmänheten.
1 Yrkande 5 hänvisat till UU.
I betänkandet Global skatt på valutamarknaderna, s.k. Tobinskatt (betänkande 2000/01:FiU25) uppdrog finansutskottet till regeringen att utarbeta en globaliseringsstrategi och att denna strategi bör utgöra grunden för Sveriges agerande i internationella församlingar. I skrivelsen Spelregler för globala marknader – svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118) redovisar regeringen en globaliseringsstrategi som skall utgöra grunden för Sveriges agerande internationellt. Skrivelsen tar upp de åtgärder som krävs för att främja internationell finansiell stabilitet och behandlar samarbetet inom olika internationella forum för att förebygga och hantera finansiella kriser.
Det är bra att regeringen lägger fram ett förslag till globaliseringsstrategi kring det internationella finanssystemet. Det är viktigt att Sverige har en strategi för sitt handlande i internationella sammanhang. Dessvärre är inte förslaget tillräckligt långtgående när det gäller att ta hänsyn till sociala och ekologiska faktorer. Det är inte rimligt att de länder som har störst behov av utveckling inte ska ha ett större inflytande över den internationella sektorn. De fattigaste länderna bör inte heller pådyvlas ekonomiska lösningar som de inte själva tror på. Vidare krävs ett starkare internationellt regelverk och en skärpt tillsyn för att nå en finansiell stabilitet. Nedan redogör vi för hur vi vill att Sverige ska agera i internationella församlingar.
Under förra seklets tre sista decennier växte bubblan av, mer eller mindre, spekulativt inriktade finansiella transaktioner långt snabbare än produktion och världshandel. Enligt beräkningar från FN:s utvecklingskonferens UNCTAD motsvarade handelns behov av utländsk valuta bara 1,5 procent av de ca 1 000 miljarder US-dollar som varje dag bytte ägare över hela världen i mitten av 1990-talet. Resten, det vill säga 98,5 procent av all valutahandel, hade större eller mindre inslag av spekulation och jakt på snabba och tillfälliga värdeökningar. I dag närmar sig siffran gissningsvis 99 procent.
Vad som kännetecknar valutahandeln är att den är mycket kortsiktig. 40 procent av omsättningen 1998 var spot-affärer, dvs. rörelser in och ut ur en valuta inom loppet av två dagar. 41 procent av valutahandeln skedde inom loppet av 3–7 dagar och 18 procent hade ett tidsperspektiv på mellan en vecka och ett år. Endast en enda liten procent (1 procent) hade ett perspektiv på mer än ett år. Det handlar alltså inte om en marknad där företag gör långsiktiga investeringar i ett land.
De skakningar i världsekonomin som inträffade för några år sedan – den s.k. Asienkrisen – var inte första gången som kasinoliknande spekulativa vågor hotade både produktion och ansvarsfull ekonomisk politik. Den stora krisen i mitten av 1970-talet hängde samman med framväxten av den s.k. euromarknaden, där tillgodohavanden i utländsk valuta, huvudsakligen US-dollar, på bankfilialer i Västeuropa kunde lånas ut nästan utan begränsningar. Det var på denna marknad som de s.k. petrodollarna placerades efter Opecs höjning av oljepriset 1973–1974. Följden blev en spiral av utlåning, framför allt till länder i tredje världen, vilket bäddade för den skuldkris som kom ett knappt årtionde senare.
Även Sverige har haft en parallell utveckling, som tog fart med avregleringarna av kredit- och valutamarknaderna på 1980-talet. Frånvaron av begränsningar för valutatransaktioner förvärrade den ekonomiska kris som inträffade i början av 1990-talet.
Kriser och skakningar i världen drabbar män och kvinnor olika. Det är i princip enbart män som står för spekulationerna, men det är kvinnorna som drabbas i vardagen av detta beteende. APEC (Asia Pacific Economic Cooperation) gjorde vid ett ministermöte i oktober 1998 följande uttalade:
Mot bakgrund av den ekonomiska och finansiella krisen i vår region är vi bekymrade över dess olika följder för kvinnor och män. Den fulla vidden av krisens sociala och ekonomiska konsekvenser står ännu inte klar, men vi tror att en oproportionerlig del av bördan faller på unga flickor och kvinnor, särskilt där det har förekommit nedskärningar i utbildning av olika slag, hälsovård och social service, liksom brister i grundläggande behov som mat och medicin, och en allmän nedgång i sysselsättningen. Vi understryker att kvinnor har en avgörande roll för en lyckad planering, utformning och genomförande av program för ekonomisk återhämtning, inte bara som mottagare utan också som beslutsfattare (fritt översatt).
Den ökade globaliseringen av finansmarknaden leder till svårigheter för företag och stater att planera långsiktigt, till ökad ekonomisk otrygghet för enskilda och till ökade köns- och klassklyftor. Det som är allvarligast långsiktigt sett är att de snabba penningrörelserna reducerar parlamentens och andra demokratiska institutioners handlingsutrymme samt minskar deras legitimitet i allmänhetens ögon. Till och med den nya högerns profeter, vilka i början av 1990-talet framställde den växande finansmarknaden som sund och nödvändig, har i dag börjat darra på manschetten. Även en och annan storkapitalist, George Soros är ett exempel, har uppmärksammat finansbubblans skadlighet och kräver en demokratisk motmakt.
Nobelpristagaren James Tobin föreslog redan 1972 att det skulle införas en transaktionskatt på valutahandel med 0,1 procent. Tanken var att bromsa farten i spekulationerna genom att, så att säga, kasta lite grus i maskineriet och därmed ge mer tid för eftertanke i staternas, företagens och individernas planering. Intäkterna skulle kunna användas för att bekämpa den globala fattigdomen. Andra har också föreslagit att inkomsterna skulle kunna användas för utbildnings-, hälso- och sjukvårdsinsatser i fattigare länder och för att bekämpa den globala miljöförstöringen. En skattesats på 0,1 procent skulle kunna generera årliga intäkter på långt mer än den svenska nationalinkomsten, och detta även om man tar hänsyn till att skatten skulle minska transaktionsvolymen.
En s.k. Tobinskatt där inkomna medel används till att bekämpa den globala fattigdomen innebär också en omfördelning av medel från män till kvinnor. Av dagens 1,3 miljarder människor som är fattiga, utgör hela 70 procent kvinnor. En omfördelning mellan den rika och fattiga delen av världen ger alltså en direkt positiv effekt för jordens många fattiga kvinnor.
Kan spekulationsekonomin bromsas med hjälp av en Tobinskatt, leder det till mindre risker för kriser och börskrascher, vilket påverkar de flesta kvinnor och män. Som vi tidigare nämnt slår krisens effekter olika mellan kvinnor och män. Om ett land drabbas av en ekonomisk kris sker det så gott som alltid nedskärningar i de offentliga utgifterna. Jan Jindy Pettman (”Gender Issues”, ur boken The Globalization of World Politics – An Introducation to International Relations, av John Baylis och Steve Smith, 1997) anser att det leder till tre effekter:
För det första påverkar nedskärningar i offentlig service, såsom hälsovård, utbildning och sociala trygghetssystem, särskilt kvinnors möjligheter att arbeta. För det andra är kvinnor överallt de som har det övergripande ansvaret för familj och hushållsarbete, och när det (ofta otillräckliga) statliga stödet skärs ner eller dras in måste kvinnorna kompensera det genom egen tid eller eget arbete. För det tredje är kostnaden för globaliseringen ojämnt fördelad: Begreppet feminisering av fattigdomen syftar på den ökande andelen, likaväl som antal, av kvinnor och deras barn som lever i fattigdom (fritt översatt).
Med Sveriges tradition av internationalism och solidaritet med fattigare länder har vi ett stort ansvar för att lyfta fram frågan om en s.k. Tobinskatt i olika internationella forum.
Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör Sverige i internationella sammanhang agera för att det införs en transaktionsavgift på valutahandeln, en Tobinskatt. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns tyvärr många exempel på en uppgiven inställning inför möjligheten att begränsa snabba och spekulativa svängningar i internationella kapitalflöden. När finansutskottet och riksdagen behandlade betänkande 1999/2000:FiU1, avslogs förslaget om införandet en Tobinskatt med följande motivering:
En skatt av Tobinkaraktär kräver en internationell samordning som knappast är genomförbar. Skattepolitik och skatteadministration måste samordnas internationellt för att skatten skall bli effektiv. Dessutom krävs att i princip alla världens länder inför skatten, eftersom det skulle räcka med att något land eller finanscentrum inte deltar för att det skulle öppna vägar för kapitalströmmar utanför skattesystemet.
Självklart är införandet av en Tobinskatt en komplicerad historia. Men vi kan inte dela utskottets helt uppgivna inställning. På senare tid har medvetenheten om den globala finansmarknadens stabilitetsproblem vuxit på den globala arenan. Även företrädare för de globala ekonomiska institutionerna och för regeringar har på senare tid uttalat sig positivt om Tobinskatten. Även regeringen själv påtalar i skrivelsen Spelregler för globala marknader – svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118, att de stora kapitalflödena visat sig kunna leda till instabilitet och kriser.
Det har framförts kritik mot att en Tobinskatt inte kan rädda länder från akuta kriser eller från större spekulationer. Man har då pekat på att såväl Mexikos som Östasiens finansiella sammanbrott hade skett även om det funnits en Tobinskatt. Den kritiken är riktig såtillvida att syftet med en Tobinskatt är att göra spekulationen trögare, inte omöjlig. Det ska kastas grus i maskineriet, inte stora stenbumlingar. Men det har också lanserats ett förslag av den tyska ekonomen Paul Berndh Spahn, som vill förena en Tobinskatt med ett skydd mot större spekulationer. Han föreslår att den låga nivån på en Tobinskatt övergår till en hög avgift när valutakurser rusar iväg uppåt eller nedåt utanför en viss spännvidd. Med en sådan konstruktion kombinerar man Tobins bromsande effekt vid normala tillstånd med en spärr vid stora spekulativa förlopp. Mot bakgrund av vad som anförts ovan bör Sverige i internationella sammanhang agera för att en låg transaktionsavgift på valutahandeln, en Tobinskatt, kombineras med högre avgift när valutakurser rusar iväg uppåt eller nedåt utanför en viss spännvidd. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns även andra åtgärder som behöver genomföras för att öka den internationella finansiella stabiliteten. Regeringen redovisar i skrivelsen Spelregler för globala marknader – svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118) en rad konkreta inriktningar inom områdena val av valutapolitik, gradvisa kapitalliberaliseringar och begränsningar av kapitalflöden.
Under avsnittet som berör gradvisa kapitalliberaliseringar framför regeringen åsikten att en framgångsrik liberalisering måste ske stegvis och inte på en gång. Under avsnittet begränsningar i kapitalflöden anför regeringen ståndpunkten att det ibland kan vara bra med begränsningar av kapitalflöden, men att på ...
… sikt är kapitalbegränsningar både kostsamma och ineffektiva. Framför allt hämmar de utvecklingen av den inhemska finansiella marknaden och riskerar att bidra till en ojämlik inkomstfördelning.
Regeringen följer i stort sett samma politiska linje som förs av dagens IMF och Världsbanken. Dessa institutioner har tagit vissa steg bort från sin fundamentalistiska hållning till hur en ekonomi bör skötas, men har fortfarande i grunden samma inställning som för tio år sedan. Synsättet tycks vara att avregleringar alltid är av godo, men till skillnad från tidigare inställning kan de nu ske i varsammare och långsammare takt.
Avregleringen leder dock alltid till att positionerna stärks för dem som äger kapital på de globala marknaderna. Efter de ekonomiska sammanbrotten under 90-talet kan utländska investerare lägga under sig t.ex. östasiatiska banker, företag och naturtillgångar till underpriser efter devalveringar som IMF tvingat fram. Samma sak sker på börserna över hela världen, där de snabba kursfallen utnyttjas av penningstinna placerare som kommer över aktier till extrapris. Detta är knappast en utveckling som bidrar till en mer jämlik värld. Inkomstskillnaderna har på de senaste tio åren ökat mellan nord och syd, men också mellan människor i i-länder (t.ex. USA, Storbritannien, Nya Zeeland, Japan och Sverige). Att hävda att avregleringar leder till minskade inkomstskillnader är således inte överensstämmande med verkligheten.
Avregleringar har på många håll just varit orsaken till de kriser som uppstått. Ekonomen Kenneth Hermele utrycker det så här (ur boken Det globala kasinot):
En anledning till att Asienkrisen kommit att väcka så många frågor om det internationella systemets spelregler är att den på ett irriterande sätt ifrågasätter den nyliberala strömfårans påståenden. Denna uppfattning betonar att staten är skadlig medan marknaden är dynamisk, och att avregleringar släpper fram denna dynamik. Asienkrisen visade på motsatsen: Det var de avreglerade marknaderna som var stötestenen, krisens centrum var den privata sektorn, inte staten.
Den hårda ekonomiska linje som IMF och Världsbanken pådyvlat en rad länder (för att de ska kunna få lån) har inte tagit hänsyn till låneländernas betalningsförmåga eller vilka sociala och ekologiska effekter som strukturanpassningsprogrammen orsakat. En enda politisk linje har gällt och det har inte funnits utrymme för avvikelser. Vänsterpartiets syn är att det måste vara varje lands valfrihet att själv få bestämma politisk inriktning och vilka verktyg som skall användas för att uppnå finansiell stabilitet. Sverige bör i internationella sammanhang verka för att hindra IMF och Världsbanken från att försöka påtvinga enskilda länder en viss form av ekonomisk politik, som till exempel en avreglering av valutahandeln. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringen bör även ta initiativ till en internationell diskussion om vilka institutioner och regelverk som behövs för att inte 1980- och 1990-talens spekulationskaruseller skall upprepas. Här bör tonvikten ligga på att upprätta finansiella verktyg som premierar stabilitet, ekologisk uthållighet och en utjämning av ekologiska, sociala och ekonomiska klyftor mellan länder. FN är det bästa forumet för sådana diskussioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Idag har utvecklingsländerna ett begränsat inflytande i IMF och Världsbanken. Det leder ofta till att det är i-länderna som dominerar det politiska och ekonomiska språket om vad som är bra eller dålig politik. Det finns återkommande rapporter från det civila samhället med exempel där IMF och Världsbankens makroekonomiska recept ofta anses oförenliga med vad det civila samhället uppfattar som fattigdomsbekämpning. Ett exempel är avgiftsbeläggning av hälsovård för fattiga. När folkliga organisationer vill diskutera dessa frågor med respektive regeringar möts de ofta av beskedet att IMF och i viss mån Världsbankens ”recept” inte är förhandlingsbara när de nationella fattigdomsstrategierna skall utformas.
Regeringen anför i skrivelsen Spelregler för globala marknader – svensk strategi för ökad internationell finansiell stabilitet (2002/03:118) att u-ländernas formella inflytande bör förbättras genom att man ökar den del av röstetalen som fördelas mellan medlemsländerna. Det skulle då innebära att u-ländernas röstandel ökar vid de årliga årsmötena för IMF och Världsbanken. Vänsterpartiet delar regeringens syn på vikten av att öka inflytandet för u-länderna. Men för att verkligen få någon genomslagskraft för u-ländernas syn, måste deras inflytande inte bara öka på årsmöten utan även i IMF:s och Världsbankens styrelser. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är av avgörande betydelse att den strategi som regeringen har gentemot internationella församlingar är tydlig och transparent. En öppen och offentlig redovisning av Sveriges handlande ökar legitimiteten och trovärdigheten, vare sig allmänhet, politiska partier eller intresseorganisationer alla gånger delar eller inte delar den handlingslinje Sverige för fram.
Därför är det som sker inom IMF och Världsbanken av allmänt intresse. Det är av allmänt intresse för medborgarna i de nordiska och baltiska länderna att få veta hur deras representant i IMF och Världsbanken agerar, hur man kommer överens om sitt agerande länderna emellan och vilka resultat man uppnått. Detta är idag för de flesta, såväl medborgare som medier, något okänt. I andra länder avlägger länderrepresentanterna årliga rapporter, parlamentariker ingår i delegationer, hearings anordnas, m.m. Man lägger även ut sina rapporter på Internet. Någon sådan ordning har vi inte i de nordisk-baltiska länderna. Däremot har man det i USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien. Man kan invända att den nordisk-baltiska representationen är liten inom Världsbanken om man jämför med t.ex. USA. Men litenhet är inget argument för bristande information. Det vore alltså rimligt att en likartad ordning infördes för de svensk-baltiska länderna. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vidare bör även riksdagens eget arbete skärpas och tydliggöras. Det finns idag en oklarhet om vem som har det övergripande ansvaret för frågor som rör IMF och Världsbanken. För att kunna leva upp till de höga utvecklingspolitiska målen på området, krävs att riksdagen är välinformerad. I annat fall motverkas ett aktivt deltagande för att använda Sveriges inflytande i Världsbanken och IMF med sikte på att nå en hållbar och rättvis utveckling. Riksdagen behöver tydliggöra vilket utskott i riksdagen som har det övergripande ansvaret för frågor som rör Sveriges politik i IMF och Världsbanken, och det ansvariga utskottet bör årligen samla sina ställningstaganden i ett betänkande. Vänsterpartiet verkar för en sådan förändring av riksdagens arbetsformer.
Riksdagen bör även ålägga regeringen att årligen rapportera till riksdagen om Sveriges agerande i IMF och Världsbanken och att ansvarig minister inför varje vår- och höstmöte diskuterar den svenska linjen så att denna också blir offentliggjord för allmänheten. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 2 oktober 2003 |
|
|
Ulla Hoffmann (v) |
|
|
Lars Bäckström (v) |
Rossana Dinamarca (v) |
|
Mats Einarsson (v) |
Marie Engström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Sten Lundström (v) |
Alice Åström (v) |
|
Siv Holma (v) |