Den 14 september 2003 röstade en tydlig majoritet av svenska folket nej till att Sverige skall införa euron som valuta. Alla riksdagspartier respekterar beslutet.

Det nya läge som uppstått efter ett medvetet nej till euron kräver att den socialdemokratiska regeringen går från ord till handling när det gäller att radikalt förbättra företagar- och investeringsklimatet i Sverige. Kristdemokraternas bedömning är att Sverige frånhänt sig viktiga handels- och tillväxtfrämjande möjligheter.

Fram till folkomröstningen antog såväl politiska som ekonomiska aktörer att Sverige var på väg mot ett fullt deltagande i EMU, och agerade därefter. Nu pågår en bred utvärdering av hur Sverige utanför EMU skall betraktas som investerings- och företagarland.

Tyvärr är många förslag i budgetpropositionen kontraproduktiva i tillväxthänseende. I årets regeringsförklaring fanns däremot tydligare ansatser mot en mer tillväxtorienterad politik. Kristdemokraterna utgår från att den socialdemokratiska regeringen mycket snart förelägger riksdagen konkreta förslag i sådan riktning. Socialdemokraterna har dock en historia av luftiga löften om tillväxtfrämjande åtgärder som inte har infriats. Efter folkomröstningen är det nu mycket bråttom att gå från ord till handling. Motsatsen får på lite sikt förödande konsekvenser. Utan tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela.

Bristerna i de offentligt finansierade välfärdssystemen tycks nu även ha kommit ikapp den socialdemokratiska valrörelseretoriken. De offentliga kassakistorna gapar tomma, samtidigt som vårdköerna växer och bristerna i psykiatrin uppenbarats för alla. Socialdemokraternas chans är att bryta med de tillväxtskeptiska stödpartierna och stödja den tillväxtinriktning som Kristdemokraterna och andra borgerliga partier tillsammans med OECD, EU-kommissionen och de flesta ekonomer länge förespråkat.

1.2 Socialdemokraterna har tappat greppet

Socialdemokraterna har haft regeringsmakten under de senaste nio åren. Under denna period kan man konstatera att välfärden på många områden har försämrats. Sjukskrivningar och förtidspensioner har ökat dramatiskt, samtidigt som antalet vårdplatser minskat med nära 40 procent och rehabiliteringen på många håll slutat fungera. Men Socialdemokraternas handlingsförlamning är påtaglig, och de tvingas därför för sjätte året i rad att räkna med en kostnadsökning för ohälsan. Kostnaderna i mänskligt lidande är omätbara.

Vårdköerna är långa och äldreomsorgen ropar efter resurser. Men trots skattehöjningar väntas underskotten i kommunsektorn öka.

Svenska låginkomsttagare tillhör fortfarande de hårdast beskattade i världen bland låginkomsttagare. Svenska industriarbetares och barnfamiljers köpkraft är bland de lägsta i industrivärlden. Men det socialdemokratiska systemet möjliggör inte någon ljusning, eftersom tillväxtåtgärderna uteblir.

Företag och kapital flyr landet medan statsministern ser på och gratulerar. Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar. Den tragiska bakgrunden är att svenskt ägande straffbeskattas. Trots det väljer Socialdemokraterna att behålla både dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten. Därtill har arbetsgivarnas sjuklöneansvar förlängts till tre veckor, en åtgärd som ytterligare försämrar ett redan dåligt företagarklimat och slår hårt mot svaga grupper på arbetsmarknaden.

En konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över framgångsrika familjeföretag. Men Socialdemokraterna tycks inte ha några planer på förändring. Ideologiska skygglappar har kraftigt försämrat förmågan att se och åtgärda den förödande utvecklingen på detta område.

Valfrihet och dynamik bromsas och motarbetas. Det kommunala självstyret urholkas. Bostadsbyggandet är rekordlågt och vägnätet kraftigt eftersatt.

Den svenska grundskolan visar allt sämre resultat. Andelen underkända elever har ökat i åtta år och uppgår till 25 procent.

Antalet poliser har minskat med 11 procent sedan 1994. Människor känner sig otrygga på gator och torg och butiksägare blir alltmer uppgivna.

Socialdemokraterna lovade stort i valrörelsen 2002, men eftersom de struntat i tillväxtpolitiken tvingas de dra tillbaka även de satsningar som tidigare varit inräknade i statsbudgeten. Det gäller t.ex. höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen.

Socialdemokraterna framhåller att statens utgiftstak ska hållas. Men de klarar inte av det med mindre än att de byter redovisningsprinciper, flyttar utgifter fram och tillbaka mellan åren och gör oegentliga s.k. tekniska justeringar av taket. Budgettrixande i stället för tillväxtpolitik har blivit högsta mode i Regeringskansliet.

Sverige har inte under den socialdemokratiska regeringsperioden, trots goda år, tagit igen något av vad vi förlorat gentemot omvärlden. Sverige kommer i stället enligt både Socialdemokraternas egna och OECD:s prognoser fortsätta att halka efter andra länder de kommande åren.

Socialdemokraterna gör sitt bästa för att bortförklara alla självförvållade problem med svagheter i omvärldens ekonomier. Kristdemokraterna vill i första hand koncentrera uppmärksamheten på de inhemska strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt. Det är i huvudsak dessa problem som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

1.3 Det går att vända utvecklingen!

En fortsättning med Socialdemokraterna vid rodret innebär att framtiden ter sig onödigt dyster. Sverige har potential för ökad tillväxt. Problemet är att den inte tas tillvara.

Sverige är inte en gång för alla dömt att utvecklas sämre än omvärlden och att förbli Nordens fattigaste land. Därför inriktas Kristdemokraternas ekonomiska politik på att stärka den svenska tillväxtkraften så att inte minst resurserna för de viktiga gemensamma välfärdstjänsterna kan tryggas.

Goda exempel finns på att det i länder som liknar Sverige går att byta inriktning till en annan och framgångsrik politik. Irland och Danmark har visat att inget land är dömt att fortsätta en ekonomisk kräftgång. Finland har under senare år också visat att det är möjligt att höja den potentiella tillväxten och klättra uppåt i välfärdsligan.

1.4 Välfärd genom förnyelse och tillväxt

I denna motion lägger Kristdemokraterna fram riktlinjer för den ekonomiska politiken. Kristdemokraternas budgetförslag för 2004 och inriktningen för 2005 och 2006 sammanfattas också i motionen.

Syftet med Kristdemokraternas ekonomiska politik är att skapa en bättre välfärdsutveckling, en utveckling som bryter Sveriges 30-åriga period av eftersläpning och bristande växtkraft. Detta åstadkoms genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Men det krävs också en större satsning på forskning, på en kvalitetsinriktad skola och på gymnasie- och högskoleutbildning.

Vi vill lägga grunden för en politik som ger Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på åtminstone 3 procent per år. Detta är nödvändigt om vi skall klara utmaningarna med en åldrande befolkning i en globaliserad ekonomi.

Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste vara lönt att arbeta mer. Det måste löna sig bättre med utbildning. Det handlar också om att öka människors möjligheter att påverka och känna trygghet i sin vardag: Att få tiden att räcka till – också för barnen, att kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende, att kunna påverka sin arbetssituation, att känna att man behövs, att sjukvården fungerar när man behöver den, att man får det självklara förtroendet och rätten att välja barnomsorg, skola eller äldreomsorg efter egna önskemål. Sverige skall bli ekonomiskt starkare, men också ett mycket tryggare och bättre land att leva i. Ett möjligheternas land – för alla.

Inriktningen för vår ekonomiska politik är därför också att kraftsamla på de områden vi anser måste prioriteras högre: bättre vård, skola och omsorg, ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer genom sänkt inkomstskatt. Krafttag måste tas för att råda bot på den skenande sjukfrånvaron och det ökande antalet förtidspensioneringar. Det bör ske genom en ny och samordnad rehabliteringsförsäkring som redan från början sätter individen i centrum.

Företagsklimatet måste förbättras kraftigt, liksom infrastrukturen och bostadspolitiken. Konkurrensen måste stärkas. Polisen och det övriga rättsväsendet måste ges avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten.

1.5 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är att ge människorna en till alla delar god livsmiljö (se avsnitt 6.1.1). Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast så kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt är vår inriktning för den ekonomiska politiken att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone tre procent per år och därmed skapa ett ökat välstånd för alla.

Kristdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken framgår i kapitel 6.

1.6 Prioriterade budgetområden

Kristdemokraterna anger sex politik- och budgetområden som är prioriterade i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat med en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande, det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan samt ett återupprättat rättssamhälle. Bland satsningarna på en bättre vård och omsorg är en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring och andra åtgärder mot ohälsoutvecklingen av central betydelse. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

I kapitel 8 presenteras Kristdemokraternas politik på dessa politikområden i sammandrag.

Samtliga förslag är fullt ut finansierade genom omprioriteringar inom statsbudgeten, såväl på utgifts- som på inkomstsidan. Samtliga förslag med budgetpåverkan framgår av kapitel 10 och 11.

Ett flertal viktiga reformer låter sig inte tydliggöras genom ändrade budgetramar. Regelförenkling kostar t.ex. inte särskilt mycket, men har en väsentlig betydelse för företagsklimatet. I sammanhanget små satsningar på förstärkt konkurrens via ett stärkt Konkurrensverk och skärpt lagstiftning är också exempel på viktiga reformer som inte bäst beskrivs i budgettabeller.

Kassamässiga förändringar för statsbudgeten samt offentlig sektor i förhållande till regeringens förslag i budgetpropositionen för 2004

1. De totala skattesänkningarna uppgår till 31,5, 41,8 resp. 49,8 mdr kr åren 2004–2006.

2. Av sista raden framgår att lånebehovet minskar, dvs statsskulden blir motsvarande belopp lägre än i regeringens alternativ där statsskulden ökar hela treårsperioden.

Innehållsförteckning

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås 21

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2003; målet om högst 4 procents arbetslöshet uppnås inte 23

4.5.3 Kostnaderna för ohälsan fortsätter att öka med 14 miljoner kronor per dag 34

4.5.4 Nya ofinansierade utgifter på 4,3 miljarder kronor under utgiftstaket för 2003 35

4.6 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin 35

4.9 Kostnaderna för arbetslösheten består – kostnaderna för sjukfrånvaron skenar 40

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar 50

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva 55

2 Förslag till riksdagsbeslut

3 Åtta förlorade år

Trots draghjälp från en god internationell konjunktur under större delen av de två mandatperioderna 1994 till 2002 är resultatet för den socialdemokratiska regeringen uselt på viktiga välfärdsområden. Utvecklingen har trots goda yttre omständigheter gått åt fel håll för sjukvården, skolan, tillväxtpolitiken, barnomsorgen, företagandet, rättsväsendet samt för den totala arbetslösheten och sjukfrånvaron. Kalla fakta talar sitt tydliga språk.

I det följande redovisas kortfattat utvecklingen för perioden 1994–2002, dvs de senaste åtta åren, på de nämnda områdena som det finns definitiv statistik för. I några fall har även prognoserna för år 2003 tagits med. Inget tyder på att utvecklingen år 2003 skulle vara så mycket bättre att de förlorade åtta åren tagits igen.

3.1 Åtta förlorade år för sjukvården

Antalet vårdplatser i Sverige har minskat med 17 612 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 39 procent. Se diagram 3.1. På längre sikt är det naturligt att det till följd av nya behandlingsmetoder och bättre läkemedel inte behövs lika många vårdplatser som tidigare. Men den mycket kraftiga minskningen av antalet vårdplatser sedan 1994 kan inte tillnärmelsevis anses uppvägas av sådana faktorer. En minskning av antalet vårdplatser med 39 procent innebär, allt annat lika, att den totala produktiviteten måste öka med 64 procent för att samma standard ska behållas. Det är inte troligt att produktivitetsutvecklingen har varit fullt så positiv sedan 1994. Det är heller inte troligt att antalet patienter har minskat i denna takt. Snarare kan resultatet av platsneddragningarna avläsas i de vårdköer som finns runt hela landet.

Antalet landstingsanställda, undersköterskor och vårdbiträden m.fl., har minskat med totalt 19 600 sedan 1994. Den minskningen uppvägs inte på något sätt av att antalet läkare och sjuksköterskor ökat marginellt under senare år. Särskilt inte med tanke på att den ökade sjukfrånvaron år 2002 motsvarade ett bortfall av 570 läkare, 3 370 årsarbetare sjuksköterskor och 2 500 undersköterskor.¹

Minskningen av det totala antalet vårdplatser avspeglar sig också inom den landstingsdrivna psykiatrin. Där är minskningen sedan 1994 dessvärre ännu större. Antalet platser har halverats från 9 797 till 4 850, en minskning med 50,5 procent. Se diagram 3.2.

Det kan även påpekas att antalet vårdplatser per 1 000 invånare är mycket lågt i Sverige vid en internationell jämförelse. Sedan 1995 har denna andel minskat från 3 platser till 2,5. Ungern, ett land som legat långt efter Sverige ekonomiskt sett, har mer än dubbelt så många platser – 6,4 per 1 000 invånare. Enligt OECD:s statistik är det bara Turkiet och Storbritannien som har en lägre andel vårdplatser per 1 000 invånare.

Diagram 3.3 Antal vårdplatser i korttidsvård per 1 000 invånare i 24 OECD-länder

3.2 Åtta förlorade år för skolan

Mer än var fjärde elev i grundskolan uppnår inte målen. Andelen underkända elever har ökat varje år sedan det nya betygssystemet infördes, även om en marginell minskning kunnat noteras för 2001/02. Även i det tidigare betygssystemet försämrades resultaten varje år från 1994.

Anm.: Statistiken avser elever som saknade ämnesbetyg eller slutbetyg 1993/94–1996/97 och elever som ej nått målen av dem som fått eller skulle ha fått mål- eller kunskapsrelaterade betyg 1997/98–2001/02.

Om man betraktar andelen elever som saknar ämnesbetyg eller slutbetyg i högst ett ämne, eller som (i det nya systemet) inte fått mål- eller kunskapsrelaterade slutbetyg i ett ämne, är utvecklingen entydigt negativ sedan 1994. Se diagram 3.5 nedan.

Den svenska skolan är därtill en av de stökigaste i världen, enligt OECD:s undersökningar. Den svenska skolan hamnar på 26:e plats bland de 30 OECD-länderna. Vidare har antalet lärare per 100 elever minskat från 8,3 läsåret 1993/94 till 7,9 läsåret 2002/03.

3.3 Åtta förlorade år för tillväxtpolitiken

Om Sverige från 1994 till 2002 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs värdet av vår samlade produktion av varor och tjänster, i år varit ca 70 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara drygt 200 miljarder kronor högre, dvs skatteintäkterna uppåt 100 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara nästan 50 procent, eller drygt 1 150 miljarder kronor, högre.

Ett ytterligare tecken på Socialdemokraternas misslyckande när det gäller tillväxtpolitiken är att Sverige från en 15:e plats i OECD:s välfärdsliga 1994, halkat ner till en 19:e plats år 2001 enligt senast tillgängliga statistik. Statistiken för år 2002 är fortfarande preliminär, men indikerar att Sverige även år 2002 ligger någonstans på en 17:e plats. Trots de goda yttre förutsättningarna har den svenska tillväxten alltså efter nio år med socialdemokratiskt styre endast nätt och jämnt hängt med den internationella. Om positionen i välfärdsligan förändrats något tycks det snarare vara till det sämre.

Det är också värt att notera att det stora raset i välfärdsligan var det som följde på 1980-talets släpphänta ekonomiska politik.² Det största fallet var det som Socialdemokraterna lämnade över hösten 1991, då Sverige på från 1990 till 1992 föll från en 6:e till en 15:e plats i välfärdsligan, ett tapp på nio placeringar. Under den borgerliga regeringsperioden 1992–1994 bromsades det kraftiga fallet upp, och Sverige sjönk aldrig lägre än 15:e plats trots de dåliga yttre förutsättningarna. Den internationella konjunkturen har större delen av de senaste nio åren varit gynnsam för svensk ekonomi. Ändå har vi alltså inte tagit igen något av det vi tidigare förlorat.

Anm.: Upprevideringen av de svenska nationalräkenskaperna för 1993 till 2001 är beaktad i ovanstående beräkningar

3.4 Åtta förlorade år för barnomsorgen

Barngrupperna på dagis har ökat med i genomsnitt två barn per grupp, från 15,5 år 1993/94 till 17,4 år 2002. Det motsvarar en ökning med 13 procent. Men så många som vart fjärde barn finns nu i en grupp med 20 barn eller fler. Sedan maxtaxan införts har trycket på förskolan ökat ytterligare, vilket på många håll lett till än större grupper. Hela 89 procent av kommunerna anger att efterfrågan på barnomsorg ökat sedan maxtaxan infördes.

Någon valfrihet existerar inte när det gäller det offentliga stödet till barnomsorg, i stället har Socialdemokraterna ökat centralstyrningen och försämrat kvaliteten genom den ensidiga satsningen på en enda barnomsorgsform.

3.5 Åtta förlorade år för företagandet

Antalet företagare har minskat med 29 000 sedan 1994 enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar. Sverige har bland den lägsta andelen nyföretagare bland OECD-länderna. Inte en enda egentlig regelförenkling har Socialdemokraterna presenterat, trots fem års utredande i Näringsdepartementets s.k. Simplexgrupp.

Samtidigt vet vi att nyföretagandet minskat och antalet konkurser ökat de senaste åren. Antalet aktiebolag har minskat med 7 procent mellan 1995 och 2001. Enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) minskade antalet sysselsatta i de nystartade företagen med drygt 25 procent år 2001. Det första halvåret år 2002 uppgick antalet anställda i företag i konkurs till 14 029 personer, en ökning med 35 procent jämfört med motsvarande period föregående år.

3.6 Åtta förlorade år för rättstryggheten

Antalet poliser i Sverige har medvetet skurits ner med ca 2 000 sedan 1994, från 18 162 till 16 149 år 2002. Det motsvarar en minskning med drygt 11 procent. Annorlunda uttryckt har det sedan 1994 i genomsnitt försvunnit drygt 20 poliser per månad. Antalet civilanställda inom polisen har under samma period minskats med ca 1 100, eller 14 procent. Detta har givetvis ytterligare försämrat polisens möjligheter att utreda brott och bidra till att skapa trygghet på gator och torg.

3.7 Åtta förlorade år för arbetslösheten och sjukfrånvaron

Först och främst innebär arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering av medicinska skäl ett mänskligt lidande. Men det innebär också stora samhällskostnader. De offentliga budgetarna belastas hårt, och ett betydande produktionsbortfall uppstår. Därför måste det betecknas som ett misslyckande av stora mått att den sammanlagda kostnaden för arbetslöshet, sjukpenning inklusive rehabilitering samt förtidspension – ”olyckstalet” – har ökat med drygt 70 miljarder kronor sedan 1994 och i år uppgår till ca 186 miljarder kronor.

Den öppna arbetslösheten sjönk till ca 4 % år 2001 och 2002, men väntas bli 4,7 procent år 2003 och ligga kring 4,7 procent även under 2004 enligt budgetpropositionen. Den tidigare minskningen av arbetslösheten uppvägs dock mer än väl av ökade sjukskrivningar, förtidspensioner och av att arbetslösa flyttats till andra kolumner i statistiken.

För närvarande är det drygt 800 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige på grund av sjukskrivning och förtidspension (aktivitets- och sjukersättning). Därtill ska läggas de ca 240 000 öppet arbetslösa, de ca 75 000 som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de 231 000 undersysselsatta personer som uppger att de vill arbeta mer men inte kan av arbetsmarknadsskäl.

Enligt Socialdemokraternas prognoser i budgetpropositionen för 2004 kommer den samlade kostnaden för olyckstalet att fortsätta öka fram till prognosperiodens slut år 2006. Se även kapitel 4 angående detta.

Enbart för perioden 1997–2003 är den sammanlagda kostnaden för olyckstalet hela 1 172 miljarder kronor. Det motsvarar kostnaden för 55 års barnbidragsutbetalningar.

Diagram 3.10 ”Olyckstalet” 1994–2003. Total kostnad för arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension (aktivitetsersättning)

Källor: Prop. 2003/04:1 utgiftsområde 10 och 13 och för år 1994: Riksrevisionsverket, Budgetprognos nr 5, 1994/95, samt Statens finanser 1995

4 Budgetpropositionen

4.1 Socialdemokraterna når inget av fem uppsatta mål

Socialdemokraterna har satt upp ett antal mätbara mål inom viktiga politikområden och för budgetpolitiken. Det gäller målet för den offentliga sektorns finansiella sparande, målet om ökad reguljär sysselsättning, målet för öppen arbetslöshet, för ohälsa och för antalet socialbidragstagare. Målen är tidsmässigt bestämda till vissa årtal.

Socialdemokraterna kommer med stor sannolikhet inte att nå ett enda av dessa fem mål. Förklaringen till detta misslyckande är att målen inte följts av verkningsfulla åtgärder för att de ska kunna uppfyllas.

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås

Målet för det finansiella sparandet i offentlig sektor är 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Det finansiella sparandet, som det hittills har mätts enligt nationalräkenskaperna, beräknas enligt regeringen bara bli 0,2 procent 2003 och 0,4 procent 2004.

Den socialdemokratiska regeringen har från och med i år valt att i stället fokusera på det periodiserade finansiella sparandet. Det beräknas bli 0,4 procent av BNP i år och 0,6 procent år 2004. Det relativt svaga finansiella sparandet i offentlig sektor (oavsett redovisningsmått) kan delvis förklaras av den svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet långsiktigt underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet väntas inte uppnå 2 procent förrän år 2006. Detta innebär i klartext att målet om 2 procents överskott i princip har frångåtts under den innevarande mandatperioden. Det strukturella sparandet där konjunktur- och engångseffekter räknas bort ska ju, givet överskottsmålet, uppgå till 2 procent varje år.

Genomsnittet för det finansiella sparandet ligger, oavsett mått, under Socialdemokraternas mål på 2 procent under femårsperioden 2002–2006. Även om det finansiella sparandet mäts från år 2000 när målet infördes, uppgår det periodiserade finansiella sparandet enbart till 1,7 procent.

Tabell 4.1 Den offentliga sektorns finanser 2002–2006. Även det strukturella sparandet i obalans

Man kan också notera att samtliga andra nordiska länder har starkare offentliga finanser än Sverige. Jämfört med EU-snittet framstår dock de svenska offentliga finanserna som relativt goda, mycket tack vare det reformerade pensionssystemet där även privata pensionsavsättningar till premiepensionen räknas in. Om dessa pengar inte räknades med skulle det svenska finansiella sparandet också vara negativt 2003 och 2004.

4.1.2 Sysselsättningsmålet uppnås inte ens till år 2050

Socialdemokraternas mål är att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara reguljärt sysselsatt senast år 2004. Som reguljärt sysselsatt räknas inte de personer som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

År 2002 var ungefär 4,09 miljoner personer i denna åldersgrupp reguljärt sysselsatta, vilket motsvarar en sysselsättningsgrad på 78,1 procent. Under 2003 bedöms sysselsättningsgraden minska till 77,7 procent. Denna andel kommer att minska ytterligare år 2004, enligt beräkningarna i budgetpropositionen till 77,3 procent. Det saknas ca 150 000 reguljärt sysselsatta för att målet ska nås år 2004. Detta är en försämring jämfört med bedömningarna i vårpropositionen.

I budgetpropositionen redovisas också en översiktlig långsiktskalkyl som sträcker sig ända till år 2050. Den bygger i stora drag på den förväntade befolkningsutvecklingen och oförändrad sysselsättningsgrad bland olika grupper i befolkningen efter 2006. En mer optimistisk beräkning görs också av effekten av en antagen förbättrad integration av utrikesfödda på den svenska arbetsmarknaden. Inte ens i denna mer optimistiska långsiktskalkyl nås sysselsättningsmålet till år 2050. Det faller i stället ner under 77 procent av arbetskraften. I baskalkylen faller den reguljära sysselsättningsgraden till 75 procent år 2050. Även om många invändningar kan riktas mot antaganden i denna typ av långsiktiga kalkyler måste man, tills något annat har framkommit, förutsätta att de är gjorda efter bästa förmåga av personer vars yrke innebär en för landet unik specialisering på just denna typ av beräkningar. Snarare ligger det i farans riktning att även dessa kalkyler är optimistiska.

Både de kortsiktiga bedömningarna fram till år 2006 och de mer långsiktiga kalkylerna visar alltså med all tydlighet att den nuvarande socialdemokratiska politiken inte duger. En ökad sysselsättning (fler arbetade timmar) är helt avgörande för den framtida välfärdsutvecklingen. Det är hög tid för en kursändring där kraftfulla åtgärder vidtas för att öka drivkrafterna för arbete och företagande.

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2003; målet om högst 4 procents arbetslöshet uppnås inte

I augusti 2003 var 241 000 personer öppet arbetslösa enligt SCB. Det motsvarar 5,4 procent av arbetskraften. Arbetslösheten bedöms stiga successivt i år, framför allt beroende på att sysselsättningen minskar men också på grund av att färre personer beräknas delta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. För helåren 2003 och 2004 bedöms den öppna arbetslösheten enligt budgetpropositionen uppgå till 4,7 procent. Även detta är en försämring jämfört med bedömningen i vårpropositionen.

Detta betyder att Socialdemokraternas mål om ”högst fyra procents öppen arbetslöshet och därefter full sysselsättning” inte på långa vägar är uppfyllt, trots en rad manipulationer av statistiken (t.ex. fler i kunskapslyft).

Källa: Statistiska centralbyrån och budgetpropositionen för 2004 och Socialdemokraternas prognos för 2003–2006

Även för den öppna arbetslösheten finns en långsiktskalkyl till år 2050 i budgetpropositionen som bygger på de antaganden som kortfattat redovisas i avsnitt 4.1.2 ovan. Vid ett oförändrat beteende väntas den öppna arbetslösheten inte komma lägre än till 4,6 procent. Vid ett antagande om en mer positiv integration på arbetsmarknaden stannar den öppna arbetslösheten på 4,3 procent av arbetskraften år 2050.

Med samma reservation gällande kalkylerna som i avsnittet ovan torde det ändå vara svårt att hitta ett mer kraftfullt underkännande av den förda socialdemokratiska politiken.

4.1.4 Målet om halverad ohälsa nås inte utan kraftfulla åtgärder

Socialdemokraterna har satt som mål att ohälsan ska halveras till 2008. Målet innebär konkret att antalet nettodagar med sjuklön eller sjukpenning ska halveras mellan 2002 och 2008. Även karensdagen inkluderas i beräkningen. Samtidigt ska antalet nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar (som tidigare kallades förtidspension) i snitt 2003–2007 vara lägre än 2002.

Ökningen av antalet nettodagar med sjukpenning har avtagit under de senaste två åren och vändes i slutet av 2002 till en minskning, vilket delvis beror på en förskjutning från heltids- till deltidssjukskrivningar.

Kostnaderna för sjukskrivningarna, som beror både på antalet sjukskrivna och på deras ersättningsnivå, ökar dock något i år och planar ut under 2004 enligt regeringens beräkningar. Enligt Riksförsäkringsverkets budgetunderlag för 2004–2006 kommer dock såväl nivån på kostnaderna som kostnadsökningen för sjukpenningen att vara högre än i regeringens beräkningar.

Målet om halverad ohälsa till år 2008 är ambitiöst och kommer som bl.a. Konjunkturinstitutet framfört (Konjunkturinstitutets remissyttrande (Dnr 6-1-03) till promemorian Ds 2002:63) att kräva förändrade incitament för såväl arbetsgivarna, läkarna som de försäkrade för att målet ska kunna uppnås. Det förefaller inte troligt att de åtgärder som hittills presenterats kommer att kunna ge den önskade utvecklingen.

4.1.5 Målet om halverat antal socialbidragstagare nås inte till år 2004

I 2001 års vårproposition föreslog regeringen ett mål om att halvera antalet socialbidragstagare mellan 1999 och 2004 och riksdagen beslutade i enlighet med förslaget. Målet är formulerat så att det är antalet ”helårsekvivalenter” mellan 20 och 64 år som ska halveras. En helårsekvivalent motsvarar en individ som får fullt socialbidrag under ett år (exempelvis bildar två personer med socialbidrag under ett halvår vardera tillsammans en helårsekvivalent).

Antalet socialbidragstagare är starkt korrelerat med arbetsmarknadsläget. Mellan 1999 och 2002 minskade antalet helårsekvivalenter från 115 000 till 92 000. Under samma period minskade den öppna arbetslösheten från 5,6 till 4,0 procent.

För att uppnå målet om halverade socialbidrag 2004 krävs en ytterligare minskning med minst 38 000 helårsekvivalenter. Den vikande sysselsättningen och minskande arbetsmarknadspolitiska åtgärder bedöms enligt Konjunkturinstitutet innebära att målet om halverade socialbidrag inte uppnås om inte åtgärder vidtas.

Det skulle mot denna bakgrund, och mot bakgrund av 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten, inte vara förvånande om Socialdemokraterna lät antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder öka igen framöver.

4.2 Tillväxtpolitik – var god dröj

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem kvarstår. Det framgår tydligt av regeringens budgetproposition för 2004. Den långsiktiga BNP-tillväxten bedöms även vid en ökad integration på arbetsmarknaden av utlandsfödda medborgare uppgå till i genomsnitt 1,7 procent per år till år 2050. BNP per capita växer långsammare, med ca 1,4 procent per år i genomsnitt. Det framgår av bilaga 2 i budgetpropositionen som är framtagen av Finansdepartementets experter. Trots detta finns inga verkningsfulla åtgärder för ökad långsiktig tillväxt.

Socialdemokraternas näringslivsprogram är ytterst magert. Det mesta är en beskrivning av att tidigare låga ambitionsnivå består:

Socialdemokraternas dokumenterade ovilja och oförmåga att ens diskutera tillväxtpolitik avspeglar sig i de dystra långsiktskalkylerna. Socialdemokraterna ägnar sig i stället åt att bortförklara Sveriges tillväxtproblem med svagheter i omvärldens ekonomier. När å andra sidan omvärldskonjunkturen är god bortförklaras problemen med att ”tillväxten” (just då) är god. Socialdemokraterna blandar således medvetet ihop tillväxtpolitik med de svängningar i BNP som konjunkturen åstadkommer. Men tillväxtpolitik handlar om att förändra ekonomins långsiktiga, trendmässiga, tillväxttakt och produktionsförmåga oavsett konjunktur. Det är i huvudsak problem på detta område som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

Kristdemokraterna vill därför koncentrera uppmärksamheten på de strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt, och som oavsett konjunkturläge kan öka Sveriges potentiella tillväxt.

Den internationella konjunkturen har givetvis på kort sikt betydelse för den svenska ekonomiska utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Sverige påverkas framför allt av konjunkturen i Europa och USA. Det gäller särskilt på kort sikt. Men vad kan regering och riksdag göra åt den? Ingenting. I bästa fall går det att i någon mån parera de ekonomiska svängningar som beror på förändringar i omvärlden.

Vår uppfattning om den internationella konjunkturen sammanfaller i stort med regeringens. Men med den av Socialdemokraterna presenterade politiken ser vi i alla händelser ingen möjlighet att Sverige på allvar ska kunna börja återhämta det tapp i välståndsligan som fortgått allt sedan början av 1970-talet. Det krävs strukturella reformer och ett närings- och tillväxtvänligare politiskt klimat för att så skall ske.

Den inriktning som riksdagen har att ta ställning till i budgetpropositionen ger inte mycket hopp om att den fortsatta relativa eftersläpningen skall brytas och förbytas i en återhämtning. Som bäst kan det bli fråga om att inte halka efter ytterligare.

Att propositionen saknar en djupgående diskussion om tillväxtbefrämjande åtgärder är den största – men långt ifrån den enda – bristen i statsbudgeten för 2004. Bland akuta problem framstår de galopperande utgiftsökningarna för sjukpenning och förtidspensioner som särskilt alarmerande. Socialdemokraterna har uppmärksammat krisen och möter den med helhjärtade förhoppningar men som bäst bara med halvhjärtade insatser.

4.2.1 För 20:e gången uteblir tillväxtåtgärderna

Årets budgetproposition har det gemensamt med samtliga 19 budget-, vår-, sysselsättnings- eller s.k. tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994, att konkreta tillväxtförslag saknas eller får sökas i någon kommande proposition.

Även föreliggande proposition saknar en diskussion i den fråga som är helt avgörande för att trygga den svenska välfärden, nämligen hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas.

Regelförenklingsarbetet har kört fast i flera omgångar. Regeringens egen utvärdering visar tyvärr att Simplexförordningen hittills inte efterlevts varken av myndigheter eller – vilket är mest anmärkningsvärt – av Regeringskansliet självt. Av totalt 77 myndigheter som avgett rapport om sitt regelförenklingsarbete är det endast 8 som genomfört särskilda konsekvensanalyser. Att regelförenklingsarbetet är angeläget framgår inte minst av följande diagram som visar företagens kostnader per anställd för att administrera de olika regelverken.

Diagram 4.5 Företagens kostnader per anställd och år för regeladministration

Tyvärr har Socialdemokraterna, som tidigare framhållits, inte tagit chansen att i ett gynnsamt ekonomiskt läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl a gör att kommuner och landsting, även under högkonjunktur och trots världens högsta skatter, lider av svår resursbrist.

Men Socialdemokraterna är bestämda. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste och för den lilla grupp av alla dem som drabbas av de kraftigt höjda taxeringsvärdena.

Socialdemokraterna har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt på sina aktieinnehav. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som har nedamorterade villor i attraktiva lägen av förmögenhetsskatten. Det är i längden ohållbart för ett samhälle att bestraffa idoga och skötsamma medborgare. Resultatet blir att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

För snart fem år sedan lade Småföretagsdelegationen fram 81 konkreta förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller på att kväva hårt kämpande småföretagare. Socialdemokraterna har hittills bara orkat genomföra cirka en tredjedel av förslagen, vilket sänder tydliga och illavarslande signaler till Företagssverige. På detta område är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med nya stopplagar och skattehöjningar mot åkare, bönder och boende.

4.3 Tillväxtpolitiken dömd att misslyckas med socialdemokratisk regering

Valet 1998 gav förutsättningar för en socialistisk och tillväxtskeptisk regering. Vänstern och Miljöpartiet har av tradition varit negativa till ekonomisk tillväxt. Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer. Däremot har Socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Under de gångna nio åren sedan Socialdemokraterna kom till regeringsmakten har tillväxtpolitiken lyst med sin frånvaro.

Efter 1998 års val inrättades förvisso ett tillväxtdepartement. Några propositioner som i grunden kunnat påverka företagsklimat och tillväxtförutsättningar har dock ännu inte synts till. Vänsterpartiets och Miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken har ytterligare ökat osäkerheten om Socialdemokraternas kurs.

Sveriges dåliga tillväxt har gjort att vi som nämnts tidigare halkat efter flertalet övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998–2000 som av Socialdemokraterna och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Men någon återhämtning i förhållande till omvärlden är det inte fråga om.

Av diagram 4.6 nedan framgår att Sverige sedan 1970 har halkat efter ca 30 procent i BNP-utvecklingen jämfört med samtliga OECD-länder. Jämfört med de mindre OECD-länderna har Sverige tappat drygt 40 procent.

De senaste 8 åren har Finland haft en mycket god tillväxtutveckling och tagit igen ca 10 procent jämfört med OECD-ländernas genomsnitt. Därmed har Finland också tagit sig upp i den s.k. välfärdsligan.

Irland kommer att under perioden 1970–2003 ha vuxit dubbelt så snabbt som OECD-genomsnittet. Denna fantastiska tillväxtkraft har gjort att Irland klättrat snabbt i välståndsligan de senaste åren, från en 20:e plats 1994 till en 6:e plats år 2000 och en 4:e plats år 2001.

Anm.: OECD omfattar samtliga OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre länderna dit bl.a. Sverige hör.

Ytterligare ett sätt att åskådliggöra att Sveriges utveckling relativt omvärlden är svag är att betrakta den senaste köpkraftskorrigerade BNP-statistiken per capita från Eurostat (EU-ländernas statistikbyrå). Den visar att Sverige år 2003 väntas hamna på 11:e plats bland EU:s 15 medlemsländer. Det är bara Spanien, Portugal och Grekland som har en sämre BNP per person. Se diagram 4.7 nedan.

4.4 Eftersläpningen relativt omvärlden fortsätter

Trots optimistiska antaganden om den svenska utvecklingen räknar den socialdemokratiska regeringen med att Sveriges BNP under den kommande fyraårsperioden utvecklas sämre än genomsnittet för världen i stort, sämre än snittet för USA, sämre än vårt grannland Finland, sämre än snittet för EU, men i nivå med snittet för Norden. Vi blir enligt Socialdemokraternas egna prognoser fattigare relativt andra länder. Åtgärder för att bryta denna ”utveckling” saknas helt.

Diagram 4.8 Genomsnittlig BNP-utveckling 2003–2006 enligt budgetpropositionen. Svensk eftersläpning fortsätter

Den dåliga tillväxtpotentialen bekräftas också av OECD:s bedömningar. I den senaste versionen av Economic Outlook (juni 2003) görs en bedömning av BNP-tillväxten i ett medelfristigt perspektiv för OECD-länderna under perioden 2005–2008. Trots en för Sveriges del relativt hög siffra, 2,3 procent, är det endast 6 av 29 länder som väntas ha en lägre BNP-ökning än Sverige. Sverige väntas utvecklas sämre än USA, EU, euroområdet och OECD i stort. Se diagram 4.9.

Diagram 4.9 BNP-tillväxt år 2005–2008 enligt OECD:s medelfristiga scenario. Svensk eftersläpning fortsätter

4.5 Många tecken på sönderkörda statsfinanser

4.5.1 Socialdemokraterna lånar 112,8 miljarder kronor till sina utgifter

Socialdemokraterna budgeterar med att låna 112,8 miljarder kronor till sina utgifter 2003–2006. Det är 55,4 miljarder kronor sämre än beräkningen i vårpropositionen för samma period. Statsskulden ökar hela perioden men som andel av BNP beräknas den ”stabiliseras” mot 45 procent av BNP de närmaste åren. Det är dock i nominella termer 600 miljarder kronor mer än den nivå, också ca 45 procent av BNP, som rådde vid ingången av lågkonjunkturen 1990–1991.

Statsbudgetens underliggande saldo ³ väntas visa ett samlat underskott på 181,2 miljarder kronor 2003–2006. Det är 40,6 miljarder kronor sämre än beräkningen i vårpropositionen. Statsbudgetens underliggande saldo beräknas ”uppgå” till –62, –60, –31 respektive –28 miljarder kronor åren 2003–2006.

Den nedreviderade siffran för det underliggande saldot för år 2003 är lägre än nivån 1997.

Anm.: Det underliggande saldot är det budgetunderskott/överskott som uppstår när man räknar bort sådant som tillfälligt under enskilda år påverkar budgeten, t.ex. indragningen från Riksbanken på 20 miljarder kronor år 2002.

4.5.2 Underskott i finansiellt sparande på 129,6 miljarder kronor

Den underliggande utvecklingen av statsbudgeten, mätt som finansiellt sparande, beräknas till ett samlat underskott på 129,6 miljarder kronor till år 2006. Det är 52,6 miljarder kronor sämre än beräkningarna i vårpropositionen. Statens finansiella sparande beräknas enligt budgetpropositionen till –53, –39, –26 och –11 miljarder kronor åren 2003–2006.

4.5.3 Kostnaderna för ohälsan fortsätter att öka med 14 miljoner kronor per dag

Utvecklingen av utgifterna för sjukpenning och förtidspensioner (aktivitets- och sjukersättning) hejdas inte. Utgifterna fortsätter att öka med ca 14 miljoner kronor per dag. De primära utgifterna för ohälsan (utgiftsområde 10 i statsbudgeten) tar ensamma upp ca 17 procent av statsbudgetens utgifter och beräknas öka från ca 120 miljarder kronor år 2003 till ca 135 miljarder kronor år 2006. År 1997 var motsvarande utgifter 76 miljarder kronor. Detta innebär att även om ökningstakten på kostnaderna har hejdats något så förväntas ohälsoutgifterna i genomsnitt öka med ca 14 miljoner kronor per dag under hela treårsperioden 2004–2006. Trots detta vidtas inga nya åtgärder för att bryta utvecklingen.

Socialdemokraterna har i budgetpropositionen endast en rubrik som lyder ”Åtgärder som bör genomföras”. I denna lista finns inga konkreta förslag, utan enbart löst formulerade idéer, bl.a. att socialförsäkringens administration bör förändras och att en arbetsgrupp tillsatts inom Regeringskansliet som ska kontrollera hur nuvarande regler följs.

4.5.4 Nya ofinansierade utgifter på 4,3 miljarder kronor under utgiftstaket för 2003

Socialdemokraterna föreslår nya ofinansierade utgifter under utgiftstaket på tilläggsbudget nr 2 för år 2003 på 4,3 miljarder kronor. Detta tillsammans med en något positivare utgiftsprognos på övriga anslag gör att Socialdemokraterna medvetet krymper budgeteringsmarginalen till så lite som 0,1 miljarder kronor år 2003. Det motsvarar endast 0,1 promille av de takbegränsade utgifterna.

4.5.5 Även för år 2004 är budgeteringsmarginalen rekordlåg

Budgeteringsmarginalen beräknas år 2004 uppgå till knappt 200 miljoner kronor, eller motsvarande ca 0,2 promille av de takbegränsade utgifterna. ”Budgeteringsmarginalerna har varit små för åren 1998–2002 och är mycket knappa också för åren 2003 och 2004. Prognosen över budgeteringsmarginalerna är osäker och bygger på att utgiftsutvecklingen inom ohälsoområdet bryts”, skriver Socialdemokraterna.

4.6 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin

Tillvaron blir alltmer internationaliserad. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser på jakt efter goda tillväxtbetingelser. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras? Är skatterna för företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden? Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än – som nu – motverkar att människor med expertkunskaper väljer att flytta till Sverige? Har vi i Sverige så stabila spelregler för företagen att vårt land framstår som bra att etablera sig i?

Tyvärr blir svaren på frågorna nekande och nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t ex vården och omsorgen. Globaliseringens effekter tar Socialdemokraterna ingen hänsyn till trots att de efter mångt och mycket tillsatte en utredning i ämnet. Utredningen har lämnat sitt betänkande (Skattebasutredningen, SOU 2002:47) men inga verkningsfulla åtgärder läggs fram, eller ens diskuteras. Den politik Socialdemokraterna för har bäddat för ett snabbt utländskt övertagande av det svenska näringslivet. Ingenstans i världen ökar utlandsägandet så snabbt som i Sverige och ändå kommer den utvecklingen av allt att döma att accelerera.

På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc vägs samman.

I och med PPM-valet och AP-fondernas nya placeringsregler har många miljarder kronor placerats i utländska fonder. Dessa portföljjusteringar är en av orsakerna till att kronan försvagats. Dessutom har utländska investerare sålt sina svenska värdepapper i ökande utsträckning. Det allvarliga är att alla dessa aktörer oberoende av varandra gör bedömningen att investeringar lönar sig bättre i andra länder än i Sverige.

Allt detta visar en globaliserad världs villkor vad gäller investeringar, sparande och företagande. De statliga AP-fondernas styrelser och svenska folket inser detta. Men landets socialdemokratiska regering agerar inte som om den insåg något av detta.

4.7 Fortsatt högt skattetryck drabbar Sverige

Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar kraftigt. Dubbelbeskattningen på risksparande driver företag och jobb ur landet.

Socialdemokraternas oförmåga att inse värdet av tydliga och närvarande ägare manifesterades när statsminister Göran Persson våren 2002 gästade Gnosjö och gratulerade kommunen till att utländska investmentbolag funnit familjeföretag i trakten attraktiva att köpa upp.

Den tragiska bakgrunden till de ökande utförsäljningarna är att svenskt ägande straffbeskattas. Svenska ägare drabbas av den nästan unika svenska förmögenhetsskatten och av en konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning som gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över.

Socialdemokraterna noterade i en tidigare budgetproposition att en del av de svenska hushållen nu lagligt kan ta med sig åtskilligt mer vin än tidigare från utlandet. För att minska incitamenten till privat import sänktes skatten på vin från den 1 december 2001. Analogt kunde man ha förväntat sig att Socialdemokraterna skulle minska incitamenten till kapitalflykt. Men i motsats till Riksskatteverket tycks det inte oroa dem att svenska hushåll har minst 500 miljarder kronor av sitt sparkapital obeskattat placerat utomlands.

Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet. Endast de allra rikaste slipper betala förmögenhetsskatt för sina aktiemiljarder. Kapitalflykten kan enligt RSV snabbt få allvarliga välfärdseffekter. Men regeringen behåller skygglapparna på.

Dubbelbeskattningen av en svensk individs aktieinnehav i Sverige leder till att en utländsk köpare kan betala avsevärt mer för en aktie än en svensk köpare och ändå få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är det troligt att utförsäljningen fortsätter i oförminskad takt så länge ”lagret” räcker.

Från 1997 till 2000 flyttade 47 tidigare svenskbaserade koncernhuvudkontor från Sverige. Det är ännu ett symptom på att Socialdemokraterna bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med. Det höga svenska skattetrycket bidrar till att hämma Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar, vilket åskådliggörs i diagrammet nedan.

Diagram 4.11 Genomsnittlig skattekvot och tillväxttakt i 15 OECD-länder 1970–1996

Sammanfattningsvis ägnar Socialdemokraterna föga politisk kraft åt företagsklimatet och de strukturella problem som gjort att Sverige sedan 1970 halkat långt ner i OECD-ländernas välståndslista. Socialdemokraterna saknar såväl ideologi som strategi för att gå till roten med dessa problem.

4.7.1 Fastighetsskatten ökar, fler kommer att tvingas flytta

Regeringen har vid ett flertal tillfällen hävdat att skatteuttaget på boende hålls oförändrat. Så är inte fallet. Uttaget av fastighetsskatt hålls inte oförändrat. Statens intäkter från fastighetsskatten beräknas öka med totalt 1,6 miljarder kronor (7 %) mellan 2003 och 2006 till 25,6 miljarder kronor. Räknat från år 2001 blir ökningen 4,7 miljarder kronor, eller 22,5 procent. Fler kommer att tvingas sälja sina hus enbart på grund av fastighets-, förmögenhets- och arvsskatterna.

4.8 Lönebildningen och arbetsmarknaden lämnas åt sitt öde

Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god välfärdsutveckling är det förvånande att Socialdemokraterna underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av internationella organisationer som EU, OECD och IMF.

Priset är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten – de strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden ytterligare bromsar den ekonomiska utvecklingen och skapar ökad arbetslöshet. De förändringar i ramarna för lönebildningen som riksdagen antagit är långt ifrån tillräckliga.

Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta ”rättats till” genom ständigt återkommande devalveringar med försvagad köpkraft som följd. Nu borde den vägen vara stängd och låginflationspolitiken etablerad även om kronkursen fortfarande är flytande.

Inte minst på grund av det fortsatta utanförskapet från EMU:s tredje steg måste lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländernas om vi ska få ned arbetslösheten och kunna öka sysselsättningen.

Socialdemokraterna har själva beställt ett årligt återkommande underlag från Konjunkturinstitutet (KI) om lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. Hösten 2001 redovisade KI den första upplagan för regeringen, hösten 2002 den andra. I dessa framgår vilken central och helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomin. I diagram 4.8 från KI:s rapport år 2001 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen. Sedan den rapporten lämnades ser vi att den svenska lönebildningen inte bidragit till att sysselsättningsmålet uppnås.

Enligt Konjunkturinstitutet (augusti 2003) väntas de svenska arbetskraftskostnaderna i genomsnitt öka med 4 procent de kommande åren. Detta kan låta måttligt, men det innebär att vi tappar i konkurrenskraft mot våra viktiga konkurrentländer.

Om Socialdemokraterna genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa det ”företagarklimat i världsklass” som dåvarande näringsminister Björn Rosengren talade om, hade förutsättningarna att nå sysselsättningsmålet varit bättre. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på en svag utveckling i Europa och på den amerikanska konjunkturen.

Vi noterar att när den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi, då är det Socialdemokraterna som tar åt sig äran. Men när det nu går sämre har samma Socialdemokrater lämnat kommandobryggan för att från åskådarplats skylla på omvärlden.

Regeringen har inte tagit hoten om konjunkturnedgång på allvar. Verkligheten har nu dessvärre gett Kristdemokraterna, EU-kommissionen, OECD och IMF rätt i kritiken om bristen på en målmedveten tillväxtinriktad politik. Därmed försämras förutsättningarna för såväl hushållens, kommunernas som statens konsumtionsutrymme.

Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2008 är att

Den bättre fungerande lönebildningen gynnar således hushållen inte enbart genom lägre arbetslöshet utan även genom högre kommunal konsumtion och högre privat konsumtion.

Men den Socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och som ett svek mot den svenska befolkningen.

Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta hämmar dynamiken på arbetsmarknaden och undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.

Den andra tillväxtfällan är flaskhalsarna på delar av arbetsmarknaden, även när konjunkturen är sämre. Orsakerna är bl a de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen. Många offentligt anställda akademiker har exempelvis lägre livslöner än personer inom den privata sektorn med enbart gymnasieutbildning. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraft. Om Sveriges konkurrenskraft skall kunna stärkas ställs krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.

Den tredje tillväxtfällan är att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket delvis berörts ovan. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Detta har stor betydelse inom ett område som EU med fri rörlighet för arbetskraft från medlemsländerna. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än i dag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar jobbet innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske individuellt och därmed på det lokala planet. Samtidigt bör man i en sådan lönebildning vara observant på den ojämlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.

Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.

Statsministerns uttalanden om vikten av att svensk lönebildning ska fungera tillfredsställande, dvs att Sverige måste anpassa spelreglerna och spelplanen till övriga EU vad gäller lönebildningen, får inte genomslag i regeringens politik. Regeringen har dock framhållit lönebildningens vikt för tillväxt och sysselsättning i samtliga ekonomisk-politiska propositioner sedan 1995. Av detta blev endast ett medlingsinstitut. Det är dessvärre symptomatiskt.

4.9 Kostnaderna för arbetslösheten består – kostnaderna för sjukfrånvaron skenar

Kostnaderna för arbetslösheten väntas även år 2003 tillhöra en av statsbudgetens största poster. Kostnadsminskningen till följd av den minskade öppna arbetslöshet som Socialdemokraterna berömmer sig av, har dubbelt upp ersatts av ökade kostnader för den ökande sjukfrånvaron sedan 1997. Samtidigt har kostnaderna för arbetslösheten slutat sjunka och väntas också de stiga under 2003. De minskar sedan mot en nivå om ca 57 miljarder kronor om året. Därmed kommer olyckstalet, summan av kostnaderna för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspensioner, att öka under hela perioden 1997 till 2006. Då ska man även ta i beaktande att Socialdemokraternas beräkningar är optimistiska inte minst när det gäller kostnaderna för sjukfrånvaron.

Riksförsäkringsverkets prognoser för ohälsokostnaderna (utgiftsområde 10) är ca 8 miljarder kronor högre än Socialdemokraternas beräkningar för år 2004.

Diagram 4.13 ”Olyckstalet” ökar konstant. Statsbudgetens kostnader för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspensioner 1997–2004

Anm.: Utgifterna för 1997 och 1998 är korrigerade för ändrad redovisning i statsbudgeten så att de är jämförbara med perioden 1999–2004 där bl.a. statlig ålderspensionsavgift ingår.

Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av befolkningen i åldrarna 20–64 år faktiskt befinner sig i arbete, medan ca 8 procent i samma grupp är sjukfrånvarande. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken både den som faktiskt arbetar och den som är tillfälligt frånvarande från arbetet.

Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20–64 år) i arbete endast ökade med 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagrammet nedan har detta korrigerats, så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Dessutom har materialet uppdaterats med förhållandena under 2001.

Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen endast med 5 promille av befolkningen mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade t.o.m. andelen människor i arbete från år 2000 till 2001.

Sysselsättningen, som den traditionellt mäts, väntas i år minska enligt regeringen. Det innebär att den faktiska sysselsättningen minskar än mer, eftersom sjukskrivningarna fortsätter att öka.

Diagram 4.14 Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år.⁴ Officiella tal och faktisk andel människor i arbete

Det är sammantaget fråga om extremt stora resurser som går förlorade och det medför i synnerhet förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Därtill kommer den allvarliga samhällsekonomiska effekt som uppstår när ca 800 000 personer i arbetskraften är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta skapar en brist på arbetskraft – massarbetslösheten till trots. Härigenom förvärras den svenska löneinflationen. Den ligger redan trendmässigt ca en procentenhet över våra viktigaste konkurrentländers. Om Riksbanken till följd av löneinflationen tvingas höja räntan bidrar det till att kväva en eventuell konjunkturförbättring i sin linda.

4.10 Fortsatt förmynderi och sned fördelningspolitik

Valfrihet och möjligheter till personligt ansvarstagande står uppenbarligen inte högt i kurs hos Socialdemokraterna. Att myndigförklara medborgarna och låta dem själva få ökat ansvar för sina liv, stämmer inte med propositionsskrivarnas ideologi. I familjepolitiken permanentas bristen på valfrihet och respekt för föräldrarnas egna val genom den ensidiga satsningen på maxtaxan i barnomsorgen. Den höjning av avgiften som föreslås i propositionen är inte föranledd av en ambition att höja kvaliteten, utan handlar enbart om att spara pengar i statskassan. Genom att ge kommunerna rätt att ta ut en högre avgift för barnomsorgen kan staten enligt Socialdemokraterna minska bidraget till kommunerna. De föräldrar som tror att de genom den högre avgiften ska kunna förvänta sig en bättre kvalitet kommer att bli besvikna.

4.11 Bristerna i välfärden består eller förvärras

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Antalet vårdplatser har med Socialdemokraterna vid makten minskat med hela 39 procent, vilket är 17 600 platser färre år 2002 än år 1994 (se avsnitt 3.1). Nu behövs både nytt kapital, nytt företagande och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Socialdemokraternas försök att lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t.ex. aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer är både cyniskt och kontraproduktivt, men speglar väl den ideologiska vilsenhet som socialdemokraterna har i bl.a. denna fråga.

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som Socialdemokraterna hävdar? Hur kan sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 procent på två år i Sverige? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, ständiga bil- och cykelstölder, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals icke avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapporter om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20 procent av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska välfärden tycks bestå och till dels förvärras. Men Socialdemokraterna säger sig vara stolta över vad de åstadkommit.

Fortfarande pågår också en avfolkning av stora delar av landet, som hotar trygghet och livskvalitet för alltfler utanför storstadsregionerna. Vad kunde statsmakterna gjort åt det? Ett par exempel: Sverige har under senare år missat minst 3,5 miljarder kronor till lantbruk och glesbygd av EU-medel. Den genomförda höjningen av dieselskatten hjälper föga och har sin udd riktad mot glesbygd och lantbruk. Socialdemokraterna har under hela den gångna mandatperioden låtit infrastrukturen förfalla på ett helt oacceptabelt sätt. Nu görs ytterligare panikbesparingar på Vägverkets anslag.

Socialdemokraternas familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Socialdemokraterna vill styra föräldrarna. Deras egna önskemål om barnomsorg duger inte. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov, samtidigt har den drivit fram allt större barngrupper i förskolan. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Den familjepolitik Kristdemokraterna föreslår främjar valfrihet för småbarnsfamiljerna och skapar möjligheter till mer tid för barnen.

Fram till 2004 har Socialdemokraterna satt som mål att halvera socialbidragsberoendet, vilket ju förstås är vällovligt (se avsnitt 4.2.5). Problemet är att de inte på något sätt preciserar hur man ska nå detta mål. Receptet lyder: ”Rätten till arbete och en god nivå på den generella välfärden är de viktigaste insatserna för att minska socialbidragsberoendet.” Men det som krävs är en målmedveten tillväxtpolitik. De svenska låginkomsttagarna, som tillhör de högst beskattade i världen, måste få sänkt skatt. Det skulle radikalt minska bidragsberoendet.

När konjunkturen försämras riskerar det att främst drabba svaga grupper i samhället. Inte minst från denna utgångspunkt är det allvarligt att Socialdemokraterna inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får en trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

4.12 Efterlyses: En marknad för ”vita” hushållstjänster

Ett exempel på fortsatt handlingsförlamning är att Socialdemokraterna ännu inte har kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns, trots att det i statsfinansiellt hänseende kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället.

Av debatten har tidigare framgått att det funnits två ministrar på det s.k. tillväxtdepartementet som anser att någon form av rimligare beskattning av hushållstjänster bör införas. Den ena av dem orkade dock inte stanna kvar i regeringen. Den andra har nu andra uppgifter. Det borde vara mycket svårt för en regering att tala om superdepartement och jobbtillväxt om inte ansvariga ministrar ens tillåts genomföra enkla och självklara jobbskapande reformer.

5 Den ekonomiska utvecklingen

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen

Sedan IMF:s World Economic Outlook presenterades i april 2003 har tillväxtprognosen för den globala ekonomin varit oförändrad. Däremot har den väntade tillväxten omfördelats mellan kontinenterna. För Nordamerika ser det nu en aning ljusare ut medan situationen har försämrats något för euroområdet. Vid sidan om USA är det en del asiatiska länder som har bättre investerings- och handelsutveckling än väntat. Detta sker nu tack vare att den väpnade konflikten i Irak i stor skala tog slut relativt snabbt och att spridningen av sjukdomen SARS verkar ha upphört. Enligt IMF:s septemberprognos kommer den globala ekonomin att växa med 3,2 procent i år och 4,1 procent 2004. Världshandeln väntas öka ordentligt nästa år med 5,5 procent vilket kan jämföras med 2,9 procent i år, 3,2 procent 2002 och endast 0,1 procent år 2001.

5.1.1 Presidentval på väg i USA

När Kristdemokraterna presenterade sitt alternativ till regeringens ekonomiska vårproposition i maj 2003 verkade en återhämtning i den amerikanska ekonomin vara på väg. År 2001 blev ett förlorat år med endast 0,3 procents tillväxt. Många anser att även år 2002, med för amerikanska mått blygsam tillväxt på 2,4, var något av ett förlorat år.

Stort utrymme tillägnas nu av både politiska och ekonomiska journalister och bedömare till att dra paralleller mellan presidentvalet 1992 och det val som ska äga rum nästa år. George Bush d.ä. förlorade ett val 1992 efter att ha fört USA genom en väpnad konflikt mot Irak. Dåvarande president Bush insåg alltför sent att det amerikanska folket upplevde att ekonomin var eftersatt på många områden. Det i det närmaste otänkbara 1990 inträffade 1992. George Bush som vunnit ett krig, förlorade ett presidentval till en guvernör från en av USA:s absolut minsta delstater, Bill Clinton. Att den yngre Bush nu med en trängd amerikansk ekonomi och ett relativt framgångsrikt krig mot Irak kan ställas mot Bill Clintons egen fru Hillary Clinton 2004 anser många är en upprepning av historien. Men där slutar nog likheterna.

De flesta prognosinstitut spår nu en ökad ekonomisk tillväxt i USA. Den amerikanska dollarn har deprecierats i nästan ett års tid. Detta, menar många, kommer snart att leda till en ökad export och nya arbetstillfällen. För detta talar färsk sysselsättningsstatistik som visar att antalet nya jobb ökat med 57 000 arbetstillfällen under september. Bushadministrationen för en expansiv finanspolitik i två delar. För det första har Irakkriget kostat stora belopp och fortfarande upprätthålls en stor truppnärvaro. Vid sidan om detta har stora skattesänkningar drivits igenom i kongressen av Bushregeringen. Tillsammans har detta skapat oroväckande underskott i den amerikanska statsbudgeten som ökar den amerikanska statens skuldsättning.

De amerikanska hushållen har fått ett kraftigt ökat självförtroende under 2003. Första kvartalet ökade konsumtionen med 2 procent och det andra kvartalet ökade konsumtionen med 3,8 procent på årsbasis. År 2003 förutspås också bli vändningsåret för arbetslösheten i USA. Sedan år 2001 har arbetslösheten ökat från 4,8 procent till 6,0 procent i år. Nu bedöms arbetslösheten minska till 5,7 procent nästa år, något som kommer att stimulera konsumtionen ytterligare. Enligt tidigare investeringscykler bör det nu vara dags för många företag att förnya inventarier och återinvestera. Enligt analytiker har denna investeringsvåg inte börjat än. Om så skulle bli fallet under 2004 får USA en mycket god tillväxt 2004.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve har de senaste åren fört en aggressiv räntepolitik. Sedan den nuvarande lågkonjunkturen började under år 2000 har inflationshotet varit mycket litet. Federal Reserve har därför i jämn takt kunnat sänka sin korta styrränta från 5,5 procent i januari 2001 till nuvarande 1,0 procent för att främja konsumtion och investeringar. Det är den lägsta nivån på 45 år.

Den ekonomiska tillväxten i USA förväntas bli över 2,6 procent 2003 och strax under 4 procent 2004. Inflationen förväntas ligga stadigt under 2 procent.

5.1.2 Euroområdet

Tillväxten antas inte öka lika mycket i Europa som i USA under 2003 och 2004. Den europeiska lågkonjunkturen har blivit mer ihållande än vad som tidigare förväntades. I år väntas tillväxten bli endast 0,5 procent i euroområdet och knappt 2,0 procent nästa år. Under det andra kvartalet 2003 minskade BNP i euroområdet. I Tyskland förväntas tillväxten bli endast 0,5 procent 2003 och 1,5 procent nästa år, medan Frankrike och Italien båda får ungefär en halv procents tillväxt i år och kring 2 procent 2004. Alla prognoser för 2003 och 2004 har skrivits ned med ungefär en halv procentenhet sedan regeringens ekonomiska vårproposition presenterades i riksdagen i april 2003.

Tysklands underskott i statsbudgeten ökar. För att stimulera ekonomin nästa år kommer skattesänkningar att drivas igenom. Detta kommer att öka statsbudgetens underskott ytterligare enligt prognoser som nu anger att underskottets andel av BNP kan förväntas bli 4,3 procent. Enligt den tyska arbetsmarknadsstyrelsen var 4,41 miljoner tyskar arbetslösa i slutet av augusti 2003. Det är 10,4 procent av arbetskraften.

Även Frankrike dras med ett relativt stort budgetunderskott i statsfinanserna. Enligt den franska regeringen kommer den av stabilitetspakten stipulerade gränsen på 3 procent av BNP att underskridas först år 2006. Arbetslösheten i Frankrike var i slutet av augusti 9,6 procent. Liksom i Tyskland har stimulerande skattesänkningar beslutats för att få igång ekonomin och minska arbetslösheten.

Inflationen i euroområdet har sedan 1999 varit relativt stabil kring 2 procent. Nu förväntas inflationstakten sjunka ytterligare – under 2 procent i år och 2004. Denna förväntan fick den europeiska centralbanken att sänka räntan 0,5 procentenheter till 2,0 procent. Medan inflationen beräknas bli 1 procent i Tyskland i år förväntas den bli över 3 procent på Irland och i Spanien, Grekland och Portugal.

Förhoppningsvis kan år 2003 visa sig bli det bottenår för euroområdet som USA hade 2001 så att en återhämtning snarast kan inledas.

5.1.3 Storbritannien

Under början av 2000-talet har Storbritanniens ekonomi gått bättre än övriga EU:s. Man har haft tillväxt varje kvartal sedan 1997 vilket betyder att Storbritannien nu är inne i den längsta tillväxtperioden på femtio år. Nästa år förväntas tillväxten bli 2,1 procent. Arbetslösheten är endast 5,2 procent.

5.1.4 Norden

Finland är det land i Norden som för närvarande går bäst bortsett från Island. Tillväxten i Finland förväntas bli 2,6 procent 2004. Exporten av mobiltelefoner och skogsprodukter driver ekonomin och framtiden ser än ljusare ut i takt med att den globala konjunkturen förstärks och efterfrågan ökar. Danmark upplever nu den högsta arbetslösheten på 5 år. Tillväxten i Danmark och Norge förväntas bli ungefär densamma som i Sverige 2003 och 2004. I alla de tre nordiska grannländerna har inflationen sjunkit något de senaste åren och förväntas ligga kring strax över 2 procent. Däremot förväntas arbetslösheten öka i alla de nordiska länderna under resten av 2003 och 2004.

5.1.5 Ljusning i Japan

Under hela 1990-talet och början av detta decennium har den japanska ekonomin, världens näst största enskilda ekonomi, dragits med svåra problem. Japan har länge varit i ett stort behov av omfattande reformer för att bryta den negativa trend som inleddes i slutet av 1980-talet. Ingen japansk regering har under dessa år lyckats ta itu med de allvarliga problem som Japan har. Enligt många bedömare har ett stort antal av storföretagen omfattande skulder. Särskilt bankerna har stora skulder som man väljer att inte ta itu med.

En omfattande byråkratisk statsmakt som tidigare ansågs underlätta för japanska företag anses nu vara näringslivets största hinder. De massproducerande exportföretagen som den japanska tillväxten byggde på under flera decennier har stagnerat och blivit förbisprungna av konkurrenter i andra länder.

Sedan 1999 brottas den japanska ekonomin med deflation som till stor del beror på låg inhemsk efterfrågan och billig import. Deflationen får till följd att hushållens sparande blir för stort och att ekonomin därmed stagnerar.

Enligt IMF finns det nu en strimma av ljus i den japanska ekonomin. Tillväxten väntas i år bli 2,0 procent vilket är en mycket bra siffra för Japan. Nästa år förutspås också tillväxt fast i något lägre takt. Bra är också att deflationen 2003 blir lägre än på flera år. Arbetslösheten ligger stadigt kring 5,5 procent.

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

I regeringens budgetproposition hösten 2002 förutspåddes tillväxten i Sverige bli 2,5 procent 2003. Kristdemokraterna kritiserade då i sin budgetmotion regeringen för att vara alltför optimistisk. Enligt regeringens budgetproposition för 2004 blir tillväxten 2003 endast 1,4 procent. Regeringen har på detta sätt regelmässigt gissat fel de tre senaste åren (diagram 5.1). Endast våren 2002 gissade Socialdemokraterna på en lägre tillväxtsiffra än vad som sedan blev verkligt. Om man ska döma av historien så finns det skäl att vara orolig om regeringens tillväxtprognos för 2004 verkligen infrias.

Källor: Budgetpropositionerna 2001–2004, regeringens ekonomiska vårproposition 2001–2003

Det finns flera skäl till varför tillväxten i Sverige är så dålig. Dessa orsaker beskrivs i andra delar av denna motion. Framförallt dras den svenska ekonomin med allvarliga strukturfel som härrör sig ur både felaktig skattepolitik och arbetsmarknadspolitik.

Kristdemokraterna inser givetvis att omvärlden och just nu framförallt utvecklingen i USA och euroområdet indirekt påverkar de svenska tillväxttalen på kort sikt. Men till helt avgörande del är det den svenska ekonomiska politiken som avgör om Sverige får hög eller låg tillväxt på lång sikt.

Finansinstitutens prognoser för Sveriges tillväxt i år och 2004 är något mer optimistiska än regeringens. Likaså har regeringen en något mer pessimistisk bedömning om utvecklingen av den öppna arbetslösheten. Vissa bedömare anser att resultatet i folkomröstningen inte påverkar den svenska tillväxten nämnvärt på kort sikt. Många anser däremot att Sverige hade fått en högre tillväxttakt på lång sikt om det svenska folket hade rösta ja till euron den 14 september. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar innebär omröstningsresultatet en sämre tillväxtutveckling även i det korta perspektivet.

5.2.1 Sverige måste ta ansvar för sin egen ekonomi

Jämfört med den amerikanska och med flera europeiska ekonomier har svensk ekonomi en klart sämre uthållig tillväxtpotential. Den socialdemokratiska regeringens skattepolitik hämmar arbete och företagande samtidigt som lönebildningen inte fungerar. Sjukskrivningstalen har nått en skrämmande nivå och hotar att knäcka landets ekonomi.

Kristdemokraterna delar inte uppfattningen att tillväxten kan uppstå av sig själv. Man måste skilja mellan en ökning av BNP som uppstår när den ekonomiska aktiviteten ökar efter en lågkonjunktur och en långsiktigt hållbar tillväxt. Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till att Sverige ska kunna få en långsiktigt hållbar tillväxtpotential som är minst 3 procent av BNP. Sverige påverkas givetvis av sin omgivning, men den svaga tillväxten de senaste trettio åren i Sverige visar att den socialdemokratiska ekonomiska modellen misslyckats.

5.2.2 Sysselsättningen, kronan och konkurrenskraften

Trots att konjunkturen förväntas vända uppåt något under slutet av 2003 och 2004 antas den öppna arbetslösheten öka och den reguljära sysselsättningsgraden sjunka något. Den totala arbetslösheten minskar inte trots den förväntat ökade tillväxten 2004. Detta tillsammans med den höga sjukfrånvaron hotar tillväxten i Sverige 2004.

Samtidigt som sysselsättningen inte ökar nämnvärt förväntas den relativa arbetskostnaden öka med 4,7 procent år 2003 vilket är den högsta ökningen på mycket länge. Nästa år ökar den relativa arbetskraftskostnaden med mer normala 1,4 procent för att faktiskt minska 2005 enligt Konjunkturinstitutet.

Kronan har den senaste tiden förstärkts. Bakgrunden är främst försvagningen av dollarn. Detta kan gynna importföretag på kort sikt samtidigt som en stor del av svensk exportindustri missgynnas. För både 2004 och 2005 förutspås en något högre import- än exportökningstakt i Sverige. Bytesbalansen bedöms alltjämt vara positiv för Sverige. Dock förutspår bankerna och Konjunkturinstitutet ett bytesbalansöverskott som är en procent mindre än regeringens sett som andel av BNP.

5.2.3 Riksbanken och inflationen

Den 15 augusti 2003 beslutade Riksbankens direktion att behålla reporäntan på 2,75 procent. Många ekonomer har krävt en ytterligare sänkning. Vid ett ja till euron hade dessa krav inte behövts. Reporäntan hade då successivt anpassats nedåt.

En betydande komponent i den svenska inflationen anses vara den ”importerade” inflationen, alltså prisökningar på importvaror. Eftersom den svenska kronan det senaste året apprecierats och enligt en del bedömare kan fortsätta att göra det, motverkas den importerade inflationen. För år 2004 förväntas en historiskt låg inflation. De s.k. bristtalen är i många sektorer lika låga som under början av 1990-talet.

Detta kan göra att Riksbanken trots allt ser en möjlighet att ytterligare sänka reporäntan om inte tillväxten tar fart under slutet av 2003 och början av 2004.

5.2.4 Ljuspunkter i industrin

Enligt Konjunkturinstitutets senaste barometer i augusti finns det nu tecken på viss förbättring för industrin jämfört med förra månaden. Företagens omdömen om såväl orderläget som lager har förbättrats. Under hela 2003 fram till augusti har konfidensindikatorn sjunkit för att nu vända uppåt för både tillverkningsindustrin och byggindustrin. Inom byggindustrin är läget fortfarande kärvt och företagen rapporterar om fortsatt minskad aktivitet. Man räknar med någon förbättring den närmaste tiden. Handeln uppger att läget har förbättrats något jämfört med de senast föregående mätningarna. Inom sällanköpsvaruhandeln tycks dock tillväxten ha varit måttlig. Enligt Konjunkturinstitutets mätning är förväntningarna inom handeln inför de närmaste månaderna relativt optimistiska, man räknar med god försäljningstillväxt. I den privata tjänstesektorn har efterfrågan inte ändrats nämnvärt de senaste månaderna. Orderläget är svagt och två tredjedelar av företagen uppger att volymen på inneliggande order är för liten.

6 Kristdemokraternas alternativ

6.1 Grundläggande utgångspunkter

6.1.1 En social och ekologisk marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologisk marknadsekonomi. Den historiska erfarenheten visar att marknadsekonomin är den bästa metoden för att skapa välfärd och ge utrymme för människors frihetslängtan och skaparkraft. Erfarenheterna efter kommunismens sammanbrott visar också att ett samhälle utan enskilt ägande förlorar en avgörande drivkraft för ett gott förvaltande. Marknadsekonomin är därför den mest effektiva och den mest demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser.

Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att kunna fungera effektivt. Denna ordning har inte alstrats spontant utan bygger på det kristna och delar av det klassiska kulturarvet. Kristen etik betonar rätt och fel, karaktär, hederlighet, duglighet och arbetsetik. Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt. Ekonomisk brottslighet är bland annat av detta skäl oerhört skadligt för samhällsekonomin.

Om marknadsekonomin ska bidra till en god välfärd för alla måste den kombineras med en socialt ansvarsfull politik, som ger alla människor likartade förutsättningar och ser till att det sociala skyddsnätet fungerar i olika skeden av livet. Välfärdspolitiken ska vara generell i det avseendet att den ska ge en grundläggande trygghet för alla. Skatte- och bidragssystemen måste utformas så att människors egen kraft och engagemang uppmuntras och att bidragsberoende motverkas.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet. Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt ansvarstagande ska uppmuntras. Statens uppgift är att säkra social trygghet för alla. Det sker genom skattesystemet, lagar och den offentliga verksamheten. Ett exempel på detta är gemensamt och solidariskt finansierad social service som alla medborgare har rätt till, men också stor frihet för individen att välja vem som ska tillhandahålla denna service.

Det samhällsekonomiska målet ska vara att skapa en till alla delar god livsmiljö för människorna. Men ekonomisk utveckling får inte mätas genom ett snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär i stället tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten räknas miljö och naturresurser in, de mänskliga resurserna, produktionskapitalet samt en nations finansiella tillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en materiell välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människans hälsa och förmåga. Den ekonomiska politiken ska främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas.

En oreglerad marknadsekonomi riskerar att leda till miljöförstöring. Det beror på att vissa naturresurser kan utnyttjas gratis, eller till ringa kostnad, trots att de representerar stora värden. Ekonomiska styrmedel och stöd ska användas för att skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt för såväl konsumenter som producenter. Ett nära samarbete med näringslivet är en viktig del i detta arbete. För att skapa en god livsmiljö krävs också att handelspolitiken och miljöpolitiken utformas så att de stödjer varandra.

En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda tillväxtförutsättningar. Ett gott samhälle byggs således utifrån en marknadsekonomi baserad på etiska principer och styrd av sociala och ekologiska hänsyn.

6.1.2 Företagarklimat för välstånd och nya jobb

De flesta politiska partier är i dag – åtminstone i teorin – överens om att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen ställs i första hand på de mindre företagen. Det är också naturligt mot bakgrund av att studier av svenska företag visat att cirka 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en mycket låg nivå och är dessutom sjunkande. Inom EU är Sverige ett av de länder som har lägst andel nyföretagande. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också ett anmärkningsvärt underbetyg att så många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Sverige har en mycket framstående position när det gäller nya patent. Det är dock så att en mycket liten andel av dessa exploateras i Sverige. Antingen köps de upp eller väljer innovatören att låta idéerna utvecklas i länder med ett annat och bättre näringsklimat.

Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade företagen.

Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt hållas på en låg nivå måste små och medelstora företag och familjeföretag ses som en tillgång som värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, ta risker, utvidga och nyanställa.

Det går inte att genom politiska beslut tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt

Ett lands utbildningssystem och andelen personer i arbetskraften med längre högskoleutbildning har en central betydelse för den långsiktiga tillväxten. Senare års forskning har visat att det går att fastställa relativt starka samband mellan utbildningssatsningar och ekonomisk tillväxttakt liksom mellan befolkningens genomsnittliga utbildningsnivå och teknisk utvecklingsnivå. För ett litet land som Sverige är därför kvaliteten i vårt utbildnings- och forskningssystem än viktigare om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen och samtidigt har ambitionen att ta igen något av den konkurrenskraft vi tappat gentemot omvärlden de senaste 30 åren.

I andra länder som Japan och USA har de stora utbildningssatsningarna på främst naturvetenskapliga och tekniska områden motiverats huvudsakligen med utbildningsekonomiska argument. Utbildningssatsningar har setts som investeringar. I Sverige har utbildningssatsningar av socialdemokratiska regeringar främst motiverats som en insats för att nå ökad jämlikhet, men i praktiken har det aktuella läget på arbetsmarknaden varit det som spelat en avgörande roll för inriktningen på satsningarna.

Att högre utbildning ger högre ekonomisk tillväxt är därför inte självklart. Det som i slutändan avgör om utbildningssystemet bidrar positivt till tillväxten är kvaliteten i och inriktningen på utbildningarna, hushållningen med kompetens i näringslivet och avvägningen mellan spets- och breddutbildning. I dessa avseenden kan Sverige göra mycket bättre i från sig. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer inom OECD ligger Sverige sämst till när det gäller andelen av befolkningen med längre högskoleutbildning. Sverige är dessutom det enda land inom EU-området som har en lägre andel med högskoleutbildning bland de unga än genomsnittligt för hela befolkningen. Om man även räknar in kortare högskoleutbildning hamnar Sverige över snittet men fortfarande under länder som Finland, Japan, USA och Kanada. Se tabell 6.1. Ett första och naturligt steg för att förbättra utbildningsväsendet och på sikt öka andelen personer med lång högskoleutbildning är att satsa på grund- och gymnasieskolan. Det som missas under dessa perioder är ofta mycket svårt att ta igen senare i livet. Av bland annat detta skäl satsar Kristdemokraterna extra resurser till kommunerna för att det redan på kort sikt ska vara möjligt att förbättra grund- och gymnasieskolan.

Tabell 6.1 Andel av befolkningen med lång högskoleutbildning samt andelen med kort och lång högskoleutbildning. procent

Inom högskoleutbildningen bör det betonas att kvaliteten i utbildningen aldrig får offras till förmån för kvantitet. De senaste åren har kvaliteten, under en i sig mycket angelägen utbyggnad av högskolan, blivit lidande just på grund av att regeringen av arbetsmarknadsskäl velat pressa in så många studenter som möjligt i högskolan.

En framgångsrik satsning på forskning och utbildning kräver också ett konkurrenskraftigt skattesystem och ett näringslivsklimat som gör att de som utbildat sig i Sverige också vill stanna kvar och arbeta här. Risken för s.k. braindrain, dvs. att just de högutbildade flyttar utomlands mäts årligen av IMD i World Competitiveness Yearbook. Att döma av de företagsledare som intervjuas där har Sverige en bit kvar för att kunna hävda sig mot viktiga konkurrentländer. Se diagram 6.1. Problemet beror för Sveriges del främst på det höga svenska skattetrycket. Detta skapar inte bara problem vid högre utbildnings- och inkomstnivåer. Det är t.ex. inte alltid lönsamt för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska. Löneskillnaden efter skatt täcker inte ens ränta och amortering på den nya studieskulden.

Diagram 6.1 Risk för braindrain. Företagsledarranking, skala 1–10 från mycket liten risk till mycket stor risk

Vi är övertygade om att denna situation kraftigt kan förbättras med en annan skatte- och näringslivspolitik än den regeringen bedriver. Kristdemokraternas budgetalternativ innehåller flera förslag som verkar i denna riktning. Sänkt skatt på arbete, inklusive slopad värnskatt, ett generösare studiestöd och lindrigare total beskattning av kapital är några exempel på detta.

6.1.4 Ökad sysselsättning tryggar välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fanns när fyrpartiregeringen lämnade över regeringsmakten hösten 1994 bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995 och sysselsättningen föll sedan. Efter några års återhämtning redovisar nu regeringen att utvecklingen avstannar. Av den ekonomiska vårpropositionen kan också utläsas att regeringen inte uppnår målet beträffande arbetslösheten eller sysselsättningen. Det går alltså inte att slå sig till ro. Trots att Sverige är i slutet av en kraftig högkonjunktur är det uppemot 300 000 personer färre som har ett arbete i dag jämfört med för tio år sedan.

Massarbetslösheten har ändrat karaktär: från arbetslöshet till utslagning, har en utredning från Svensk Handel visat. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka – och fler har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler som jobbar svart. Det är alltså väsentligt färre som har ett jobb idag än 1990. Samtidigt rapporterar många företag svårigheter att hitta arbetskraft. De historiskt låga sysselsättningsnivåer som nu etablerats är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, generationsväxlingar och tillfälliga avgångsersättningar. Vidare har antalet förtidspensioneringar ökat kraftigt under senare år. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet.

Den demografiska utvecklingen med historiskt låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. Regeringens politik har i åtta år gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande proposition ger några som helst konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar.

Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten genom ökad sysselsättning. I ett sådant program ingår bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck, förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsrätten, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men därmed också möjligheterna.

Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på att passivt förvalta fögderiet och formulera målsättningar som sedan inte följs av några åtgärder.

Den krävs nu en aktiv politik som tar sikte på Sveriges förutsättningar att klara framtidens välfärdsåtaganden, då andelen äldre personer ökar, då lågkonjunkturer råder och då arbetslöshet och statsskuld riskerar att öka. Endast genom att aktivt genomföra förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och företagande kan Sverige trygga välfärden.

Den ekonomiska politiken bör inriktas på att den reguljära sysselsättningsgraden skall kunna öka till över 80 procent av den arbetsföra befolkningen mellan 20 och 64 år utan att löneinflationen hotar stabiliteten i ekonomin. Men detta mål bör också kompletteras med ett mål som gäller antalet människor som faktiskt är i arbete. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken även den som av olika skäl är frånvarande från arbetet. De stigande sjuktalen blåser därför upp sysselsättningstalen på ett missvisande sätt.

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva

Regeringens politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Vart 12:e hushåll lever delvis på socialbidrag. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Denna negativa rundgång måste brytas.

Samhällsutvecklingen har under de senaste decennierna präglats av en strävan efter individens oberoende i förhållandet make/maka, barn i förhållande till föräldrar, föräldrar i förhållande till barn och granne i förhållande till granne. Detta har lett till att alla är gränslöst beroende av det offentliga. Det civila samhället har trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut. Denna utveckling har gjort de offentliga budgetarna extremt sårbara, men vad värre är, många människor blir beroende av en ofta nyckfull politik som berövar människor den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv. Politikernas makt och medborgarnas vanmakt ökar.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan ”stå med mössan i hand” på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare att få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer

Ett etappmål för Kristdemokraternas statsskuldspolitik är att minska statsskuldskvoten till under 40 procent av BNP senast till år 2006. Därefter bör den fortsätta att sjunka som andel av BNP. Kristdemokraterna föreslår ett kompletterande balanskrav för statens finanser över en konjunkturcykel (se avsnitt 7). Detta kommer tillsammans med en bättre tillväxtpolitik att bidra till en minskad statsskuldsandel.

Statsskulden uppgår i år till drygt 1 185 miljarder kronor och är ökande. För Kristdemokraterna finns det flera skäl till att påskynda avbetalningarna.

För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande stora skuld och den stora offentliga sektorn att statsbudgeten och hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på skuldsättningen.

En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska ekonomin.

Före det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar. Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande cirka 2 procent av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag om räntekostnaderna inte fanns.

Dessa tre skäl leder Kristdemokraterna till slutsatsen att statsskulden måste nedbringas i stället för öka som Socialdemokraterna räknar med. Detta bör huvudsakligen ske genom försäljning av statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit, inte genom ett högre skattetryck eller en stramare finanspolitik. Försäljningen är också motiverad av vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Fördelningspolitik handlar om vårt gemensamma ansvar för varandra. Men det handlar också om att var och en ska ha möjlighet att utveckla sina unika talanger och förmågor. På det viset handlar fördelningspolitik om att låta alla människor i ökad utsträckning få bidra till samhällsutvecklingen.

Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att subventionera de familjer som väljer ”rätt”, det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna politik har utvecklats ytterligare genom den maxtaxa inom barnomsorgen som införts. Denna styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val. Kristdemokraterna vill se en reformerad familjepolitik med ökad valfrihet och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna.

En del av de besparingsåtgärder som regeringen vidtagit under saneringsåren är och har varit förödande för enskilda människor och ett uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på änkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålderspensionärer. Regeringen har också genom de utomordentligt omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushållsekonomier över den gräns där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag.

Kristdemokraternas skattepolitik inriktas på sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Kristdemokraterna vill att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring genom det grundavdrag som vi förordar.

Regeringens tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt både under saneringsåren och därefter. Biståndet bör stegvis höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.

6.2 Den ekonomiska politikens inriktning

Som ett led i saneringsprogrammet för statens finanser höjde Socialdemokraterna under mandatperioden 1994 till 1998 skatterna med cirka 70 miljarder kronor räknat i 1998 års nivå, trots vallöften om att eventuella skattehöjningar skulle begränsas till 3–4 miljarder kronor. Med världens högsta skattetryck redan före dessa skattehöjningar är det därför inte konstigt att pengarna strömmade in i statskassan när konjunkturen var god under 1999 och 2000. Men lika fort som skatteinkomsterna ökade i takt med en högre tillväxt, minskar de nu som en effekt av den sämre konjunkturen. Socialdemokraterna har dessvärre helt försuttit chansen att rätta till de strukturproblem som finns i den svenska ekonomin medan förutsättningarna var goda. Kristdemokraternas ekonomiska politik inriktas på att genomföra strukturförändringar för att öka tillväxten. Det handlar bl.a. om ett lägre skattetryck och starka statsfinanser. Därför bör de takbegränsade utgifterna minska som andel av BNP. Det handlar också om att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt, att förbättra företagsklimatet och den inhemska konkurrensen samt att öka valfriheten när det gäller offentligt finansierade individuella servicetjänster.

Möjligheten att genom sänkta skatter flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjer och medborgare måste prioriteras även om konjunkturen är sämre. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val enskilda och familjer gör i mindre utsträckning påverkas av den offentliga sektorns regler.

Om Sverige ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan till exempel inte ha kvar en orimligt hög beskattning av lättrörliga skattebaser.

Det finns alltså flera skäl att sänka skatterna. Parallellt med detta behöver andra strukturförändringar genomföras. Vår strategi är att vidta sådana åtgärder som förstärker utbudet av arbete och kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat inflationstryck. Om de strukturförändringar för bättre fungerande lönebildning och arbetsmarknad samt för bättre konkurrens som föreslås nedan samtidigt genomförs, kommer något inflationshot inte att bli aktuellt. Sammantaget skulle den svenska ekonomin varaktigt utvecklas starkare.

Efter nio år av socialdemokratisk handlingsförlamning är det hög tid att rätta till några av de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

Dessutom måste ett övergripande mål för den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt högre tillväxt än de knappa 2 procent Sverige har haft de senaste 30 åren. Målet för Kristdemokraternas tillväxtpolitik är en varaktigt hållbar BNP-tillväxt på minst 3 procent.

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken: 3 procents tillväxt

De överordnade målet för den ekonomiska politiken är (se avsnitt 6.1.1) att ge en till alla delar god livsmiljö för människorna. Därför måste den ekonomiska politiken både främja och skapa möjligheter för en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt kan vår inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas på följande sätt:

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år och därmed skapa ett ökande välstånd för alla.

En beskrivning av vad 3 procents tillväxt innebär jämfört med Sveriges nuvarande tillväxtkraft illustreras i avsnittet nedan.

Vad innebär 3 procents uthållig tillväxt för Sverige?

En skillnad i årlig tillväxttakt på någon procentenhet, skillnaden mellan 2 och 3 procent, tycks kanske inte så viktig i det korta perspektivet, på något års sikt. Det är i ett längre perspektiv som skillnaden blir betydelsefull. På lite sikt kan en högre tillväxt göra en mycket stor skillnad i människors standard och välfärd. En ansvarsfull politik måste ha en långsiktig inriktning.

Innebörden av ambitionen att höja tillväxten till 3 procent per år kan åskådliggöras på följande sätt: De närmaste fem sex åren räknar Konjunkturinstitutet (KI) med att den svenska ekonomin har förmåga att växa med i genomsnitt knappt 2 (1,9) procent per år. Detta är en relativt hög siffra som beror på att befolkningen och arbetskraftsutbudet väntas utvecklas på ett förhållandevis gynnsamt sätt fram till år 2008. Även OECD-sekretariatet räknar i en översiktlig studie med gynnsammare tillväxtmöjligheter de närmaste åren. Därefter räknar KI med att den svenska ekonomin på längre sikt endast kommer att växa med i genomsnitt 1,6 procent, mycket till följd av den demografiska utvecklingen som då väntas försämras. Som en jämförelse kan nämnas att Långtidsutredningen (2000) i sitt huvudscenario räknar med att den svenska tillväxten endast kan förväntas bli 1,3 procent årligen åren 2009–2015.

Med utgångspunkt från KI:s basalternativ kan man beräkna hur stor skillnaden skulle bli för Sveriges ekonomi på längre sikt om tillväxten i stället var 3 procent årligen. I diagram 6.4 nedan framgår de olika utvecklingsbanorna för BNP-tillväxten, dels med KI:s basalternativ, dels med ett antagande om 3 respektive 2,5 procents årlig tillväxt. Därtill framgår skillnaden mellan de båda alternativen (den understa streckade kurvan). KI:s beräkningar sträcker sig till år 2020. För perioden därefter har tillväxttakten med oförändrad politik antagits fortsätta med de 1,5 procent som KI anger för perioden 2016–2020. Detta är sannolikt ett optimistiskt antagande vid oförändrad politik med tanke på att de befolkningsmässiga problemen förstärks från år 2020 och framåt.

Diagram 6.2 Möjligheterna med 3 procents tillväxt jämfört med oförändrad politik

Av diagrammet framgår att skillnaden i BNP vid oförändrad politik jämfört med 3 procents tillväxt på drygt 30 år uppgår till lika mycket som värdet av hela Sveriges BNP i år (2002). Observera att detta är räknat i fasta priser. Det är alltså enormt stora värden som står på spel. Det är alltså helt avgörande att ett aktivt reformarbete för ökad tillväxt snarast kan påbörjas.

Med tanke på det demografiska tryck som finns, inte minst på vård- och omsorgstjänster, inser man att många av de problem som enbart kommer att förvärras med oförändrad politik, kommer att kunna lösas väsentligt enklare genom de kraftigt ökade resurser, även för det offentliga, som en bättre tillväxt ger.

6.2.2 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna har i tidigare motioner lagt förslag som sammantaget innebär överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 procent per år över en konjunkturcykel, sänkt skattetryck samt lägre utgifter och utgiftstak för staten. Genom en snabbare utförsäljningstakt av statligt aktieinnehav uppnås därtill ett väsentligt starkare budgetsaldo än vad regeringen budgeterar för, vilket leder till en minskad statsskuld. Det finansiella sparandet i staten beräknas också vara något starkare än vad regeringen räknar med.

Detta i kombination med våra förslag till strukturella förbättringar på arbetsmarknads- och skatteområdet leder till att svensk ekonomi i allmänhet och de svenska statsfinanserna i synnerhet kommer att bli mindre sårbara vid konjunktursvängningar. Därmed kan även utlandets förtroende för svensk ekonomi stärkas vilket ytterligare förbättrar möjligheterna att klara även en svag konjunktur.

Sedan 1997 har den socialdemokratiska regeringen låtit ohälsotalen öka på ett okontrollerat sätt. Kostnaderna för detta utgör nu den utan jämförelse enskilt största belastningen på de offentliga finanserna. I kombination med den höga arbetslösheten och Socialdemokraternas misslyckande med att nå det uppsatta sysselsättningsmålet utgör det minskade arbetsutbudet dessutom ett betydande problem för ekonomin i stort.

Kristdemokraterna inriktar därför sin politik på en massiv insats för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Detta är samtidigt en av de viktigaste åtgärderna för att återfå sunda statsfinanser. Därutöver bör åtgärder och regelförändringar vidtas bl.a. med syfte att minska förtidspensioneringarna (sjuk- och aktivitetsersättning), överutnyttjandet av olika socialförsäkringar och för att korta handläggningstiderna.

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande

Ökat arbetsutbud och valfrihet genom sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av offentliga skatte- och bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En alltför stor del av myndiga medborgares tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning.

Statens ska i stället ha en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som passerar den offentliga sektorn inte hindrar och begränsar, utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. Det vill säga att en stor del av en inkomstökning går bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.

Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning^⁵ har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden. Den så kallade familjeutredningen konstaterar dock i sitt slutbetänkade ”Ur fattigdomsfällan” (SOU 2001:24) att särskilt höga marginaleffekter idag drabbar familjer med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är marginaleffekten närmare 50 procent och bland dem som har bostadsbidrag nästan 70 procent. Det innebär att av en inkomstökning på 100 kronor får de endast behålla ungefär 30 kronor. Även om bostadsbidraget bidrar med 20 procent av den samlade marginaleffekten så står skatten för den största andelen.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Kristdemokraterna anser att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen, också gemensamt bör söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet.

Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna. I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna för stora grupper vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens eller vid köp av tjänster med redan beskattade pengar.

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna arbetar för att analysera och avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen. I sådana överläggningar bör bl.a. följande punkter kunna diskuteras.

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Systemet tar också särskild hänsyn till föräldraledighet för vård av barn, studier och värnplikt.

Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatte- och avgiftsuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Införandet av ett utbildnings- eller kompetenskonto dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är också ett exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan fondera medel för människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet. Staten har givetvis ett ansvar vid utformandet av regelverket att se till att kontosystemet både blir effektivt och ger alla grupper rimliga förutsättningar för en god kompetensutveckling.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor, särskilt i ett längre perspektiv.

Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen fondering för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en lämplig konstellation för sådana samtal.

Bättre förutsättningar för företagande, regional utveckling och bibehållna skattebaser

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet?

Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna ofta på ett övermäktigt sätt utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Om vi inte snarast justerar vissa regler och skattebaser är risken stor för att många skattebaser snabbt eroderar. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 500 miljarder kronor av hushållens sparkapital är placerade i utlandet på oredovisade konton, eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands, utan att en motsvarande inflyttning sker.

Antalet företagare måste öka för att nya arbetstillfällen ska skapas och nödvändiga skatteintäkter genereras som kan finansiera den välfärd vi önskar. Tyvärr pekar den långsiktiga trenden åt fel håll. En genomgång visar att under de gångna nio åren med socialdemokratiskt styre upplever Sverige en nedåtgående trend med allt färre företagare, vilket framgår i nedanstående diagram.

Internethandeln har bara börjat ta fart, men den svenska bok- och skivbranschen har fått problem med försäljningen på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder, eller lägre vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas, eller korrigeras på något sätt. Med prisskillnader som i stort sett endast beror på att beskattningen är olika blir resultatet en ineffektiv resursfördelning och att konsumenterna styrs till val de kanske annars inte skulle gjort.

Förändringar behöver göras för att inte kapital och kompetens – två mycket viktiga faktorer för en fortsatt välfärdsutveckling – ska flytta utomlands. Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar, vilket beskrivits i tidigare avsnitt. I detta sammanhang är också skatter på kapital viktiga.

Nedan presenteras några åtgärder som Kristdemokraterna anser behöver genomföras för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har presenterat ett program med 53 konkreta förslag för fler företag och ökad tillväxt. Målet är att Sverige ska bli ett land för företagande och att vi återigen ska finnas i toppen av välfärdsligan. Några av förslagen listas nedan.

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot en positiv utveckling i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige fortsätter att stiga avsevärt snabbare än i EU-länderna i genomsnitt och i EMU-länderna i synnerhet. Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-snittet.

Det finns en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under flera årtionden fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin. Men trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för samhällsekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med sin frånvaro. Se även avsnitt 4.8.

Ett annat allvarligt problem är att lönebildningen i så liten utsträckning främjar dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt. Allt fokus från Socialdemokraternas sida ligger på löneökningarnas totala nivå, men mycket lite görs för att främja en lönebildning som premierar utbildning, ansvarstagande och rörlighet på arbetsmarknaden.

Staten ska inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa sådana spelregler som underlättar lönebildningen, ger ramar för ett gott förhandlingsklimat och skapar sådana incitament att till exempel risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är idag i princip obefintliga.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att det blir en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Det krävs ökad satsning på kvalificerad yrkesutbildning och individuella handlingsplaner som utgår från vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen. Nya alternativ som kompletterar den traditionella arbetsförmedlingen måste släppas fram. Bemannings- och rekryteringsföretagen är en resurs i sammanhanget som måste nyttjas fullt ut.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent, måste satsningar göras på att förbättra och modernisera utbildningsväsendet. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå. En lärlingsutbildning bör införas både inom gymnasieskolans ram och som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nuvarande KY-utbildningar bör utvecklas till en yrkesteknisk högskola.

Enligt Konjunkturinstitutet kommer arbetskostnaden per timme, mätt som arbetskostnadsindex (AKI) i näringslivet att öka med 4,3 procent under 2003, vilket är 0,5 procentenheter högre än under 2002, trots att timlönerna ökar långsammare. Förklaringen är att de avtalsenliga arbetsgivaravgifterna för såväl arbetare som tjänstemän ökar. Även under 2004 bedöms de övriga lönekostnaderna stiga. Inom euroområdet beräknas däremot arbetskostnadsökningarna bli avsevärt lägre, i genomsnitt 3,4 procent per år 2003–2005.

En förklaring till att kostnadsläget i Sverige inte försämrats påtagligt är att kronan deprecierades med drygt 15 procent, mätt i effektiva termer, mellan 1996 och 2002. De högre arbetskostnadsökningarna i Sverige tillsammans med en fortsatt appreciering av kronan innebär att enhetsarbetskostnaderna bedöms öka snabbare i Sverige än i euroområdet 2003–2004, vilket innebär att vår konkurrenskraft mot omvärlden kommer att fortsätta att urholkas. Sysselsättningen hade varit högre med en bättre fungerande lönebildning.

Nedan presenteras förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet och som främjar dynamiken på arbetsmarknaden.

6.2.5 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den så kallade välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika stora, Sverige till och med något högre. Både Sverige och USA hade en BNP per capita som låg drygt 20 procent över OECD-genomsnittet.

Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 procent under OECD-genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter Luxemburg.

Diagram 6.4 BNP per person i gemensam valuta 1996, med och utan korrigering för skillnader i allmän prisnivå

Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med andra länder, med nödvändighet måste innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen och sänka vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt mycket i välståndsligan.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990, den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre abonnenterna 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i byggmaterielindustrin.

Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet, och av att jordbrukssektorn är starkt reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av Socialdemokraterna, efter att fyrpartiregeringen hade tagit bort den.

Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Ovanstående bild förstärks av en studie som Sverige och Storbritannien gjort av 130 märkesvaror. Studien visar att varorna i Sverige är 20 procent dyrare i genomsnitt. En herrskjorta från klädföretaget GAP som i Sverige kostar 600 kronor kostar 300 kronor i Tyskland. En bärbar Panasonic cd-spelare kostar 1 150 kronor i Sverige medan den kostar 680 kronor i USA.

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärt om skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det ”pris” som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris.

I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare som hävdar att det är demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som anses viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid alldeles för sällan. Kristdemokraternas alternativ innebär väsentligt skärpt konkurrens. Ett batteri av åtgärder behöver vidtas för att stärka konkurrensen:

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska

Efter nio socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk i arbetsför ålder sjukskriven eller förtidspensionerad. Under 2002 uppgick statens kostnader för ohälsan till 113 miljarder kronor. Det är lika mycket som vad hela förskolan, hela grundskolan och hela gymnasiet kostade. Därutöver var arbetsgivarnas kostnad för sjukskrivningarna under samma tid 60 miljarder kronor, det vill säga lika mycket som för hela äldreomsorgen.

Enbart de direkta årskostnaderna för sjukfrånvaron uppgick alltså till 173 miljarder kronor år 2002. Då är ändå inte kostnaden för det produktionsbortfall beaktat som sjukfrånvaron medför. Bakom de dramatiskt höga kostnader som drabbar samhälle och företag återfinns utsatta människor med försämrad livskvalitet. I många fall döljs mänskliga tragedier i de höga ohälsotalen. Under 2002 utbetalades sjukpenning för 94 684 246 heldagar. Detta ska jämföras med utbetalning för 41 696 687 dagar under 1997.

Över 135 000 personer har varit sjukskrivna i mer än ett år, varav ca 65 procent kvinnor. Antalet personer med aktivitets- eller sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i december 2002 förtidspension/sjukbidrag till ca 488 500 personer, vilket är en ökning med ca 32 000 jämfört med föregående år. Antalet personer som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning kommer troligen att passera en halv miljon under år 2003.

Under 2004 beräknas sjukförsäkring och förtidspensioner kosta ca 124 miljarder kronor. Kostnaderna för sjukpenning, förtidspension och rehabilitering har sedan början av år 2000 ökat med 750 miljoner kronor per månad. Men den negativa utvecklingen började redan 1997.

Socialdemokraterna har således haft mer än fem år på sig att göra något åt den dramatiska utvecklingen. Men trots det har den socialdemokratiska regeringen fortfarande inte presterat någon trovärdig strategi för hur den negativa utvecklingen ska brytas. De erkänner själva i budgetpropositionen att ”det står klart att det krävs ytterligare åtgärder”.

Kostnaderna för de växande ohälsotalen har inneburit enorma problem för regeringen att få ihop statsbudgeten. Symptomatiskt för den panik som regeringen nu uppvisar är att flera av förslagen är ogenomtänkta och kortsiktiga. En del av förslagen borde ha lagts fram långt tidigare och andra borde aldrig ha lagts fram överhuvudtaget.

Med nuvarande politik hotas den svenska välfärdsstaten i sina grundvalar då allt färre kommer att tvingas försörja allt fler. De som arbetar kommer att tvingas bära en allt tyngre arbetsbörda vilket innebär att arbetslivet blir tuffare med risk för än fler sjukskrivningar. Företagen och viktiga funktioner i offentlig sektor konkurrerar om en krympande andel arbetsför befolkning. I förlängningen medför detta ökad inflation och svårigheter för Sverige att konkurrera med andra länder.

Det måste därför ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Hälsan i arbetslivet måste öka och människor måste uppleva det stimulerande att komma tillbaka till arbetslivet.

Kristdemokraternas strategi för ökad hälsa i 13 punkter

1. Hela livssituationen måste beaktas. Bristerna inom familje-, jämställdhets- och skattepolitiken innebär att möjligheterna för individen att få ihop sitt eget livspussel beskärs. Detta vill vi förändra genom ökad valfrihet, sänkta skatter och bättre regler mot diskriminering på grund av föräldraskap. Småbarnsföräldrar ska ges ansvar och ekonomiska förutsättningar för att själva kunna välja hur barnomsorgen ska utformas. Därigenom kan dagens stressade föräldrar och barn få mer tid med varandra och kombinationen av föräldraskap och arbetsliv underlättas. Möjlighet till avlastning i hemmet skall finnas genom att skatten sänks kraftigt på hushållstjänster. Jämställdhetslagen ska skärpas så att föräldralediga alltid har rätt att komma tillbaka till arbetet utan försämrade förmåner.

2. Utrymmet för den enskilde att påverka omfattning och förläggning av sina arbetstider behöver öka, eftersom det ger en positiv inverkan på det upplevda arbetsklimatet. Semesterlagen bör förändras så att betald semester utöver fyra veckor skall kunna tas ut som arbetstidsförkortning.

3. Ett individuellt kompetenssparande för arbetstagare bör snarast införas. Därmed skapas bättre förutsättningar att avbryta ett arbete som inte är positivt för individen och att utveckla sig själv och därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Medel för detta finns avsatta sedan ett antal år. Nu måste den socialdemokratiska regeringen gå från ord till handling och presentera en proposition för riksdagen.

4. Öppna upp för en mångfald av vårdgivare; privata, kooperativa och ideellt drivna. För vårdens anställda leder detta till fler arbetsgivare och karriärvägar, ökad lönekonkurrens och nya möjligheter till utveckling i arbetet.

5. Sjukskrivningstid av medicinska skäl ska kortas genom snabbare vård. Kvaliteten och tillgängligheten inom sjukvården bör förstärkas genom fler vårdplatser, rekrytering av mer personal och införandet av en nationell vårdgaranti för att korta vårdköer. Kristdemokraterna anslår i sitt budgetförslag medel för att klara denna ambitionhöjning.

6. Företagshälsovården bör förbättras genom en återinförd möjlighet för företagsläkare att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Tidigare kunde man snabbare upptäcka eventuella missförhållanden inom både den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget och beslutsvägarna var ofta kortare.

7. Sjukförsäkringen bör individanpassas bättre i förhållande till hur nedsatt arbetsförmågan vid sjukdom är. De fasta stegen i sjukersättningen bör slopas till förmån för en individanpassad ersättning mellan 25 och 100 procent av hel sjukpenning.

8. På kort sikt behövs mer resurser till Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för att förstärka kvaliteten och kontrollen och för att korta handläggningstiden. Kristdemokraterna föreslår ett tillskott på 450 miljoner kronor den kommande treårsperioden.

9. De senaste årens kraftiga ökning av antalet förtidspensionärer (nuvarande sjuk- och aktivitetsersättning) har delvis berott på att försäkringskassorna inte ens hunnit påbörja en rehabiliteringsinsats. Ibland har därför förtidspensionering använts som ”lösning” på problemet med att en rehabilitering inte kan genomföras inom de generella tidsramar som försäkringskassan har. Kristdemokraterna anser att en successiv omprövning av samtliga tidigare beviljade aktivitets- och sjukersättningar bör genomföras. De som först bör komma i fråga är de som förtidspensionerats de senaste åren och där en ordentlig rehabiliteringsutredning aldrig gjordes.

Även av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna bör en löpande omprövning göras.

10. Möjligheterna att privatisera arbetsskadeförsäkringen bör snarast utredas. Genom en privatisering skulle bättre ekonomiska incitament för företagen skapas för att satsa mer på förebyggande åtgärder. Ju säkrare en arbetsplats är, desto lägre premie.

11. Det förebyggande arbetet för bättre hälsa bör förstärkas genom fler yrkesinspektörer, försök med arbetsplatsrådgivare och en nationell utbildningssatsning för vissa nyckelpersoner inom den nya rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår.

12. Läkarnas ansvar när det gäller sjukskrivningar bör tydliggöras ytterligare med inriktning på att ta tillvara individens arbetsförmåga. Utbildning i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i läkarutbildningen och försäkringsläkarna få en fördjupad vidareutbildning. En professur i försäkringsmedicin bör inrättas.

13. Dessutom måste det snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna ska fokuseras på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess. Kristdemokraterna vill därför göra en omfattande satsning på att införa en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring. Denna beskrivs i följande avsnitt.

Aktiv rehabilitering är grunden

De flesta studier som gjorts på ohälsoområdet visar att sammansatta aktiva rehabiliteringsinsatser ger de bästa resultaten. Passivitet och långvarig frånvaro från jobbet tycks snarast förstärka individens sjukdomssymptom.

Hela samhällsekonomin måste vara perspektivet

Kristdemokraterna anser att de slutsatser som drogs i Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning (SOU 2000:78) är mycket viktiga. Denna utredning studerade de totala samhällsekonomiska kostnaderna och förtjänsterna av rehabilitering. Det otvetydiga resultatet av utredningen blev att framgångsrik rehabilitering är mycket lönsamt samhällsekonomiskt. Enligt utredningen kan en satsad krona på rehabilitering på sikt ge upp till nio kronor åter då effekter i offentlig sektor, hos arbetsgivarens ekonomi och den enskildes ekonomi räknats.

En offentlig huvudaktör

I arbetet med ohälsa i arbetslivet saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, dvs. sjukvården, har svårt att mäta resultatet av sitt arbete. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna istället i en annan del av den offentliga sektorn, dvs. försäkringskassan.

Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har ett samordnande ansvar och erforderliga resurser.

Denne offentlige huvudaktörs uppgift ska vara att beräkna och betala ut ersättningar för inkomstförlust och andra ersättningar som kan bli aktuella. Samtidigt ansvarar samma aktör för att en grundlig rehabiliteringsutredning genomförs så tidigt som möjligt. Detta är själva grunden och utgångspunkten för att rehabiliteringen ska lyckas, och det måste därför ske betydligt tidigare än vad som sker nu.

Därefter ska denna offentliga huvudaktör aktivt genom en personlig koordinator arbeta för att den sjukskrivne ska kunna återvända till sitt tidigare arbete eller ett likvärdigt arbete. Koordinatorn ska sedan följa individen för att se till att det positiva som uppnåtts också vidmakthålls. Den offentliga huvudaktören ska också arbeta med förebyggande insatser.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger ett ansvar att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

En ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring

Kristdemokraternas inriktning för att vända de rekordhöga ohälsotalen är, förutom den organisatoriska samordningen, en massiv satsning på rehabilitering tillsammans med åtgärder för att stävja fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket får t.ex. utökade resurser för bättre beredning av ärenden och ökad kontroll.

Den nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår ska gälla från den 1 januari 2004. På lite sikt anser Kristdemokraterna, i likhet med rehabiliteringsutredningen, att denna satsning leder till stora vinster för den offentliga sektorn. I tabell 6.3 redogörs för de olika komponenterna och deras kostnader i hela den sammansatta rehabiliteringsförsäkringen.

7 Budgetpolitikens inriktning

7.1 Överskottsmål

Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat att de offentliga finanserna skall uppvisa ett samlat överskott i det finansiella sparandet på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga finanserna – staten, kommunsektorn och pensionssystemet – uppgå till 0,2 procent av BNP. För de kommande tre åren räknar regeringen med att överskottet ska uppgå till 0,4 procent, 1,2 procent respektive 1,6 procent.

Tabell 7.1 Den offentliga sektorns finanser 2002–2006. Även det strukturella sparandet i obalans

Det är en etablerad princip att både inom EU:s så kallade Maastrichtkriterier och OECD:s jämförelsenormer mäta just sparandet i hela den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, exempelvis pensionssystem. Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma pensionssystem. Det vore missvisande för andra länder att enbart visa upp t.ex. statens affärer i hygglig balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt pensionssystem uppvisar växande underskott, när staten är den uppenbart enda borgenären.

Men av samma skäl får överskottsmål för hela den offentliga sektorn i länder med självständiga och för tillfället växande pensionssystem en vilseledande karaktär om staten, som i Sveriges fall, har stora underskott. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande för offentlig sektor framgår av diagram 7.1. Överskotten finns sedan några år enbart i pensionssystemet och därav består hälften av helt privata premiepensionspengar. Staten har ett underskott på 52,6 miljarder kronor år 2003.

Diagram 7.1 Sammansättningen av det finansiella sparandet i offentlig sektor år 2003 enligt regeringen

Anm.: Staten beräknas ha 52,6 miljarder kronor i underskott i det finansiella sparandet år 2003. Ändå uppnås 0,2 procents sparande för offentlig sektor främst genom att även de helt privata premiepensionspengarna, som är en del av det nya pensionssystemet, av tekniska skäl bokförs som offentligt sparande.

7.1.1 Socialdemokraternas överskottsmål resulterar i ökad statsskuld

När den socialdemokratiska regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. ”Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort.” (Prop. 1996/97:150.)

Efter Kristdemokraternas kritik har skrivningarna i propositioner därefter modifierats. Nu diskuteras utvecklingen av de offentliga finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att beröra det från budgetpolitisk utgångspunkt besvärande faktum att överskotten ligger i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten har stora underskott. Det är betecknande att alla rubriker i finansplanen som till och med budgetpropositionen för 1998 löd ”sunda statsfinanser” i efterkommande propositioner bytts ut till ”sunda offentliga finanser”. Socialdemokraternas tanke är dock fortfarande att det med ett tvåprocentigt överskott ska finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin, även om överskottet finns i det självständiga pensionssystemet. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter ska kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas. Detta är förstås möjligt, men det sker i så fall genom en ökad upplåning och ökande statsskuld.

Socialdemokraterna budgeterar med ett underskott på 52,6 miljarder kronor år 2003 och 39,5 miljarder år 2004 i statens finansiella sparande. År 2005 och 2006 är de preliminära bedömningarna –26,5 miljarder kronor respektive –11 miljarder kronor. Beloppen har reviderats ned relativt kraftigt sedan 2003 års ekonomiska vårproposition.

Statsbudgetens underliggande saldo är ännu sämre och beräknas sammantaget gå med underskott på 182,2 miljarder kronor under perioden 2003–2006. Det som hjälper upp det offentliga sparandet till måttliga 0,2 procent av BNP år 2003 är de medel som sparas i pensionssystemet inklusive premiereserven, och ett litet förväntat sparande i kommunsektorn, se diagram 7.1 ovan.

Men Socialdemokraterna kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras. Det enda budgetpolitiska verktyg som finns kvar är att öka upplåningen och därmed statsskulden ännu snabbare än vad som nu beräknas ske. Det budgetpolitiska överskottsmålet innebär således inte någon buffert för statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Detta faktum har bland annat påpekats av Konjunkturinstitutet (mars 2001):

Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner. Ambitionen med det nya pensionssystemet är att skapa ett system där pensionsutgifterna på sikt automatiskt anpassas till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Individen kommer att ges fortlöpande information om utvecklingen av sitt pensionssparande och kommer sannolikt i högre utsträckning än tidigare att uppfatta det som en del av sin personliga förmögenhet. Det blir därmed svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.

Följden av detta, när konjunkturen är svag, är det som Kristdemokraterna har varnat för i tidigare motioner, nämligen att lånebehovet och därmed statsskulden ökar, eftersom utgångsläget är en underbalanserad statsbudget. Socialdemokraterna är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

Nuvarande prognoser för BNP-utvecklingen innebär dessbättre att statsskulden som andel av BNP minskar något. Men statsskulden som andel av BNP beräknas enligt Finansdepartementet ändå vara något högre 2003 än den var inför förra lågkonjunkturen vid 1990-talets början, dvs. uppgå till ca hälften av BNP.

Det faktum att statsskulden budgeteras öka bevisar det Kristdemokraterna tidigare påpekat, nämligen att Socialdemokraternas tal om att själva överskottsmålet innebär amortering av statsskulden är en felaktig verklighetsbeskrivning.

Det förtjänar att påpekas att det som diskuteras ovan är de budgetpolitiska problem och konsekvenser som nuvarande utformning och tillämpning av överskottsmålet för offentlig sektor innebär. Socialdemokraterna har genom talet om stora överskott förespeglat väljare och omvärld att det finns pengar att ”dela ut” eller satsa på nya reformer, trots att de inte kan ta en enda krona från pensionssystemet och trots att statsbudgeten uppvisar underskott. Den politiska debatten om de offentliga finansernas ”styrka” är därvidlag missvisande.

En diskussion om stabiliseringspolitik inför olika konjunkturscenarier ska emellertid i första hand ta i beaktande hur hela den offentliga sektorns samlade inkomster och utgifter bedöms förändras, både i förhållande till hushållen och företagssektorn. I det sammanhanget är det mindre betydelsefullt till (eller från) vilken del av offentlig sektor som förändringar av transaktioner mellan hushållen och offentlig sektor bokförs.

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras

Kristdemokraterna har i tidigare motioner påtalat att det i ett medelfristigt perspektiv är angeläget med ett överskott i de offentliga finanserna, men att det då främst handlar om att stärka statens finanser. En svag konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av att nedbringa statsskulden är stort. En större säkerhetsmarginal bör finnas för att bättre klara vikande och svaga konjunkturer. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör minskas i stället för att öka som Socialdemokraterna föreslår. (Fler motiv för att nedbringa statsskulden redovisas i avsnitt 6.1.5.)

Men en amortering av statsskulden behöver inte ske till priset av ett höjt skattetryck, utan i kan stället åstadkommas genom en något snabbare försäljning av statligt ägda företag. Sådana försäljningar måste dock givetvis göras med beaktande av konjunkturläget. Att affärsmöjligheterna för staten och därmed skattebetalarna är goda belyses av att den avkastning staten räknar med att få in från sitt aktieinnehav uppgår till mellan 4 och 5 miljarder kronor per år. Men många företag ger ingen utdelning alls. Statsskuldsräntorna däremot uppgår till mellan 47 och 58 miljarder kronor 2004–2006.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet, och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet.

Av vad som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en minskning, i stället för ökning, av statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram riktlinjer för en budgetpolitik som tar sikte på att nedbringa statsskulden. Det ska uppnås främst genom en snabbare försäljning av statligt ägda företag. Vi ser i dagsläget inga skäl att föreslå en stramare finanspolitik än den som läggs fram i budgetpropositionen. Genom en rad viktiga strukturreformer kombinerat med strategiska skattesänkningar finansierade med besparingar, kommer emellertid det kristdemokratiska budgetalternativet att innebära mindre konjunkturkänsliga statsfinanser och bättre långsiktiga tillväxtmöjligheter.

Effekten av Kristdemokraternas finanspolitik vad gäller det finansiella sparandet för 2004–2006 är med en viss positiv marginal densamma som i Socialdemokraternas förslag. Vi anser att den svaga konjunkturen i nuläget i någon mån kan motivera en svag statsbudget. Den väsentliga skillnaden jämfört med Socialdemokraternas politik är statsbudgetens innehåll, som med Kristdemokraternas inriktning innebär väsentligt bättre tillväxtmöjligheter.

Regeringens förslag till budgetpolitiskt överskottsmål för de offentliga finanserna bör kompletteras och senare eventuellt ersättas med ett balansmål för statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Anledningen till detta är följande: Ålderspensionssystemet kommer att efter den nya pensionsreformen sköta sig självt. Ingen regering kan påverka vare sig flödet till eller från detta system. Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparandet där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett budgetpolitiskt mål om balans för det finansiella sparandet i staten blir liktydigt med en ambition att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer.⁶ Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget varken är större eller mindre än nödvändigt. Kristdemokraternas strävan är dock att successivt växla ned skattetrycket (se kapitel 9).

Ett balansmål för statens finansiella sparande måste på grund av de rådande stora underskotten fasas in successivt.

En fördel med ett balansmål för staten (i stället för offentlig sektor) är att det på sikt, efter år 2007, inte kommer att ställas krav på stora överskott i statsbudgetens finansiella sparande enbart för att pensionssystemet då börjar minska sitt finansiella sparande. Med ett balansmål för staten kommer en tillräcklig marginal till stabilitets- och tillväxtpaktens treprocentsgräns för underskott att finnas. Denna marginal kommer givet nu kända prognoser att uppgå till drygt 4 procent av BNP till år 2020.

7.2 Utgiftstaken

Den kraftiga utgiftsökning som Socialdemokraterna ägnade sig åt när konjunkturen var god har, precis som vi tidigare varnat för, visat sig vara ödesdiger. När konjunkturen nu är svag ökar statsbudgetens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Socialdemokraterna har därför inte enbart stora problem att klara sina uppsatta utgiftstak. Upplåningen ökar också eftersom utgångsläget var en underbalanserad budget.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet på sikt i balans, minskar konjunkturkänsligheten. Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning om balans på en lägre nivå ligger fast. Utgiftstaken ska därför vara lägre än de regeringen har föreslagit. I avsnitt 11 redovisas Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för 2004 samt vår syn på budgeteringsmarginalen.

7.2.1 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi

Kristdemokraterna anser att sunda statsfinanser är en central förutsättning för den ekonomiska politiken och att det därför behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel, och i vilken takt ett sådant mål kan fasas in.

Regeringen bör därvid också fullfölja arbetet med att presentera en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi, LINUS, som den förre finansministern (Erik Åsbrink) började utarbeta men aldrig gavs möjlighet att slutföra. En sådan strategi behövs om Sverige ska klara den dubbla utmaning som följer av den ökade internationaliseringen, som innebär att skattetrycket måste sänkas, och den kommande demografiska utvecklingen som inom en tioårsperiod, givet en fortsatt låg potentiell tillväxt, snarare ställer krav i motsatt riktning. Socialdemokraternas nuvarande budgetmål som inte uppfylls och utgiftstak som kringgås är tecken på att en mer långsiktig strategi behöver presenteras.

Kristdemokraterna anser att utgiftstakens andel av BNP på sikt bör minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Bakom detta ställningstagande ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomisk övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn. Eftersom Sverige är det land i världen som har det högsta skattetrycket finns det dessutom ett inte obetydligt omvärldstryck som gör att våra skatter inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

Staten ska givetvis även i fortsättningen ha goda möjligheter att sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket taken kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen. Som ett riktmärke för statens utgiftstak kan därför bara anges att det tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

7.3 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och till att nedbringa statsskulden i stället för att öka den som Socialdemokraterna räknar med. Kristdemokraternas inriktning för statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring är att nedbringa statsskuldens andel av BNP till under 40 procent senast år 2006. Det ska huvudsakligen ske genom en snabbare försäljning av statliga tillgångar. I Finansdepartementets beräkningar kommer statsskuldens andel att uppgå till 45,4 procent av BNP år 2006.

Kristdemokraternas budgetförslag innebär att statsskulden som andel av BNP beräknas bli 39,9 procent år 2006.

8 Prioriterade områden

I detta kapitel presenteras inriktningen för de sex områden som är särskilt prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga betydelse. Det gäller

Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb och ökad välfärd

Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.

Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar både tid och pengar att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt.

De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som Kristdemokraterna vill genomföra har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. Inriktningen för de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som Kristdemokraterna länge pläderat för. Med en högre grad av egenfinansiering kommer ett tydligare samband att skapas mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen till följd av den högre egenfinansieringen kompenseras fullt ut genom inkomstskattesänkningar.

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att behålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i det långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens.

Enligt Riksskatteverkets beräkningar håller svenska hushåll ca 500 miljarder kronor på oredovisade konton utomlands. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare motiverats med fördelningspolitiska skäl får i dag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl a genom att Socialdemokraterna befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan t.ex. normalinkomsttagare som råkar ha sin villa belägen i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. Idag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars med största sannolikhet skulle välja att lämna Sverige med sina tillgångar. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par utan barn tillsammans har en förmögenhet som överstiger 2 miljoner kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte sambeskattas, eftersom de var och en kan ha nettotillgångar på 1,5 miljoner kronor innan skatten börjar tas ut. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.

Inkomstbeskattningen (arbetsinkomster och bolagsvinster) och kapitalinkomstbeskattningen (räntor och reavinster) innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen däremot bygger till stor del på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. T.ex. tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Förmögenhetsskatten ger också den orimliga effekten att investeringar som kan vara både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma inte kommer till stånd. Detta gäller särskilt vid högre inflationstakt. Men redan vid det mål som Riksbanken satt upp på 2 procents inflationstakt leder främst förmögenhetsskatten till att den reala beskattningen blir högre än 100 procent på investeringar som ger en real avkastning på 4 procent före skatt. Alla investeringar som realt skulle ge en avkastning på 4 procent eller lägre, kommer alltså inte till stånd i Sverige med dagens skattesystem.

Kristdemokraterna har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom några få år. Detta oavsett vilken sammansättning sittande regering har. Sverige har den högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Alltfler av våra grannländer avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter.

Kristdemokraterna anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skattesystemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta kan vi tänka oss en något höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än en liten höjning av bolagsskatten. En höjning från 28 till 30 procent innebär att bolagsskatten fortfarande kommer att tillhöra Europas lägsta. Om hänsyn tas till de goda möjligheterna till avsättningar till periodiseringsfonder blir den effektiva skatten efter en sådan höjning endast 28,46 procent vid 3 procents realränta. En alternativ delfinansiering som kan övervägas är att i stället minska möjligheterna till avsättningar i periodiseringsfonder och behålla den nominella skattesatsen på 28 procent.

Det kan avslutningsvis konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande och att en majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

8.1.2 Upprustad infrastruktur

Kristdemokraterna anser att betydande satsningar behöver göras på det snabbt förfallande svenska väg- och järnvägsnätet. Detta har blivit än mer nödvändigt efter det att Socialdemokraterna i 2003 års vårproposition drog ned infrastrukturanslagen med 1 miljard kronor 2004. Besparingen görs nästan uteslutande på väganslagen, vilka sjunkit till 15,5 miljarder kronor från förra höstens beräknade 16,5 miljarder kronor. Trovärdigheten hos trafikverkens planeringsprocess är därmed allvarligt hotad.

Återverkningarna kommer att bli omedelbara i form av försämrad trafiksäkerhet och minskade förutsättningar för samhällsekonomisk och regional utveckling, när allt från nyinvesteringar i Europavägar till underhållet av de enskilda vägarna får stå tillbaka. Upprustad infrastruktur är en tillväxtmotor som Socialdemokraterna väljer att ha på tomgång. Kristdemokraterna föreslår därför en anslagsökning till investeringar och underhåll av vägar och järnvägar med 2,65 miljarder kronor 2004–2006 jämfört med budgetpropositionen. Av detta bör 1 miljard kronor reserveras för ett förbättrat vägunderhåll.

Eftersläpningen i vägunderhållet uppgick 2002 till 17 miljarder kronor. För att nuvarande bristfälliga standard ska upprätthållas uppgår resursbehovet för drift och underhåll enligt Vägverket till 7,6 miljarder kronor per år, jämfört med de 6,6 miljarder regeringen föreslår ska avsättas för 2004. Eftersläpningen växer således ytterligare.

Vägverket har upprättat ett förslag till nationell vägplan för åren 2004–2015. De ekonomiska planeringsramar som riksdagen beslutat om innebär att många samhällsekonomiskt lönsamma objekt inte kan genomföras under planperioden. De projekt som trots allt finns med i planerna, försenas nu alltmer i takt med att gapet mellan behoven och de ekonomiska möjligheterna att tillgodose dem ökar.

För Kristdemokraterna framstår det som särskilt allvarligt att den långsiktiga planeringen av underhåll och investeringar i vägar och järnvägar försiggår under så osäkra förhållanden. Planeringsramen om sammanlagt 364 miljarder kronor för åren 2004–2015 saknar till stor del finansiering. I 2001 års infrastrukturproposition identifierades, med utgångspunkt i den då planerade anslagsnivån för 2004, ett ”kvarstående finansieringsbehov” på 58 miljarder kronor. Den beräkningen förutsatte dock att det fr.o.m. 2004 skulle göras en årlig anslagsförstärkning med 2,8 miljarder kronor. Denna anslagsförstärkning har regeringen nu försvagat med 1 miljard kronor. Beräknat på 2004 års anslag har därmed infrastrukturpropositionens ”kvarstående finansieringsbehov” ökat med 1 miljard kronor om året under tolvårsperioden, från 58 till 70 miljarder kronor.

Detta kvarstående behov måste täckas med en årlig anslagsökning på 6,4 miljarder kronor 2005–2015, jämfört med 2004 års nivå. Med utgångspunkt i de beräkningar regeringen redovisar i budgetpropositionen, där anslagen för 2005 och 2006 ökar med enbart 1,5 respektive 2 miljarder kronor, finns ingen som helst trovärdighet i denna ambition. Med socialdemokratiskt styre kommer åtskilliga fler utlovade infrastrukturprojekt att försenas och dras tillbaka.

Som ett långsiktigt alternativ till regeringens ryckiga politik är det Kristdemokraternas inriktning att, vid sidan av höjda anslag, införa ett omfattande program för investeringar i partnerskap med den privata sektorn (PPP – Public-Private Partnership). Genom en utvecklad kommersiell kompetens, en effektivare riskfördelning och ett mer sammanhållet anläggningsansvar kan projekt i partnerskap genomföras snabbare, billigare och med bättre kvalitet. Kristdemokraternas alternativ till infrastrukturpropositionen inkluderade alternativ finansiering i form av PPP om 60 miljarder kronor, för att skapa reella förutsättningar för en sammanlagd planeringsram om 375 miljarder kronor.

För den kommande treårsperioden föreslår Kristdemokraterna en ökad satsning på infrastrukturen om 2,75 miljarder kronor, varav 2,25 miljarder kronor till väginvesteringar och underhåll.

8.1.3 Ökat bostadsbyggande

En fungerande bostadsmarknad är nödvändig för en god samhällsutveckling – både ekonomiskt och socialt. Våren 2003 rådde dock bostadsbrist i 135 kommuner. Det är en ökning med 30 procent på ett år. De drabbade finns på alla nivåer; från enstaka familjer till hela storstadsregioner som av bostadsskäl inte kan ta emot den arbetskraft de behöver.

Prognoserna för antalet nya bostäder har under det senaste året sjunkit dramatiskt och i takt med att Socialdemokraterna presenterat nya regelverk för sina investeringsbidrag. Bostadspolitiken befinner sig i en akut förtroendekris. Socialdemokraterna har redan givit upp sitt vallöfte om 120 000 nya bostäder under mandatperioden. Det krävs nu att politiken orienteras bort från kortsiktiga investeringsbidrag till att genom grundläggande förändringar göra det mindre problematiskt och mer lönsamt att bygga och äga alla typer av bostadsfastigheter.

Bostadsbyggandet har under det senaste decenniet trotsat generella marknadsmekanismer och legat kvar på en mycket låg nivå trots en positiv ekonomisk utveckling och en kraftigt ökad efterfrågan på bostäder. Trots de långsiktiga och grundläggande bristerna i bostadsbyggandet, begränsar sig Socialdemokraternas bostadspolitik till tidsbegränsade och engångsvisa insatser som skapar osäkerhet och ovilja att investera i nya bostäder. Socialdemokraterna sätter nu hela sitt hopp till ett synnerligen utskällt fyraårigt investeringsstöd, med strikta begränsningar för såväl bostadsyta som hyresnivå.

Kristdemokraterna anser att det behövs en helt ny inriktning för bostadspolitiken med sänkt skattetryck och långsiktiga, förutsägbara spelregler:

Bostäder beskattas med dagens regler både som konsumtions- och kapitalobjekt, vilket inte sker för någon annan vara eller tjänst. Över 60 procent av kostnaderna för en bostad är skatter, när full fastighetsskatt betalas. Skattetrycket på bostadsbyggande och innehavet av en bostad måste ner för att främja nyproduktion. Byggmomsen bör därför halveras, inledningsvis för flerbostadshus. EU-regler medför svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Tillsvidare bör därför skattesänkningen på byggandet lösas genom en skattereduktion som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden. En sådan skattereduktion skulle fungera på samma sätt som sänkt moms genom att den gäller all nyproduktion av flerbostadshus, är utan tidsbegränsning samt är obyråkratisk och inte förutsätter ett i förväg ovisst beslut om tilldelning.

8.1.4 Ingen grön skatteväxling 2004

Kristdemokraterna anser att skatteväxlingar som ökar miljörelateringen av skattesystemet samtidigt som inkomstskatter sänks i princip är bra. Vi har tidigare föreslagit sådana växlingar. En förutsättning för att de ska fungera på ett bra sätt är dock att växlingarna mellan de olika skatteslagen görs så rena som möjligt. Med detta menas att om energiskatten höjs för alla hushåll, måste också alla hushåll (alla inkomsttagare) få del av en motsvarande skattesänkning. Så har inte skett vid några av de skatteväxlingar som tidigare genomförts av Socialdemokraterna i samarbete med Vänstern och Miljöpartiet.

Ett ytterligare villkor är att effekterna går att överblicka på ett godtagbart sätt och att t.ex. elintensiv industri värnas. Växlingarna måste utformas så träffsäkert som möjligt även för industrin.

Den i budgetpropositionen för 2004 föreslagna skatteväxlingen uppfyller inte de krav Kristdemokraterna ställer på en grön skatteväxling. Osäkerheten kring vinterns elpriser är stor, vilket i sig kommer att kunna påverka hushållen och servicesektorn negativt. Därtill är konjunkturen relativt svag. Att till detta lägga höjda energiskatter anser vi vara felaktigt. Vi anser dessutom att den del av energiskattehöjningen som skulle drabba jordbruket är orimlig och ett löftesbrott mot jordbruket från Socialdemokraternas sida.

Kristdemokraterna anser därför att ett uppehåll i skatteväxlingar tills vidare bör göras. I stället bör ett investeringsbidrag för villor med direktverkande el införas, i syfte att främja övergång till alternativa vatteburna uppvärmningssystem.

Budgeteffekter för staten, miljoner kronor. Kassamässig redovisning av skatteförändringar

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Socialdemokraternas politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag.

Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa rundgång måste brytas.

8.2.1 Inkomstskattereform i fyra steg

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför måste en rad åtgärder vidtas som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

Som delfinansiering av de ovanstående reformstegen kan Socialdemokraternas trefjärdedelskompensation för den allmänna pensionsavgiften slopas.

8.2.2 Avskaffad fastighetsskatt

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed ha en moralisk och politisk legitimitet. Fastighetsskatten står genom sin konstruktion i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar det s.k. kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital (fastighetsskatt) och konsumtion (moms) finns inte.

Kristdemokraterna står därför fast vid att den statliga fastighetsskatten bör slopas helt för småhus (egna hem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler samt industrienheter. Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 procent. Den s.k. uppskovregeln vid försäljning ska finnas kvar. För de kommersiella lokalerna och industrienheterna avses reformen vara ekonomiskt neutral. För hushållen minskar det löpande skatte-/avgiftsuttaget med ca 10 miljarder kronor årligen. Inklusive den ökade kapitalvinstskatten handlar det netto om ett minskat skatte-/avgiftsuttag på ca 7 miljarder kronor årligen för hushållen.

Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen med att den var så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas för småhus (egna hem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter bör kommunerna ges rätt att ta ut en låg fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiella lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala fastighetsavgiften på 2 600 kronor per år för småhusen. Denna kostnad är lägre än det golv Socialdemokraterna har satt inom ramen för sin begränsningsregel för fastighetsskatten. I Socialdemokraternas system ska alla kunna betala minst 2 800 kronor per år (1 procent av 280 000). I vårt system kommer ingen att behöva betala mer än 2 600 kronor per år. För hyreshusenheterna bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kronor per lägenhet och år.

Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Hela reformen för att helt avskaffa fastighetsskatten finns detaljerat redovisad i en särskild motion samt i den rapport från Kristdemokraternas boendepolitiska arbetsgrupp som Kristdemokraternas partistyrelse har antagit. Vår bedömning är att reformen kan genomföras redan från nästa år. Reformen beskrivs som översikt i tabell 8.2 nedan.

Tabell 8.2 Reformöversikt. Slopad fastighetsskatt, delvis växlad mot låg kommunal avgift för fastighetsanknuten service. Effekter för hushållen, företagen, primärkommunerna och staten

Miljarder kronor, fullständigt periodiserad redovisning av bruttoeffekten på skatter och avgifter

8.2.3 Förbättrat reseavdrag och halva priset på hushållstjänster

Gränsen för avdraget för resor till och från jobbet bör sänkas så att en större del av resekostnaderna blir avdragsgilla. Kristdemokraterna föreslår att ytterligare 2 000 kronor av kostnader för arbetsresor ska vara avdragsgilla, vilket innebär att gränsen för rätt till avdrag sänks från 7 000 till 5 000 kronor.

Det är hög tid att släppa fram en vit marknad för hushållstjänster. Kristdemokraterna föreslår en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden inklusive moms för hushållstjänster utförda i hemmet eller på den egna tomten. Förslaget innebär att det vita priset halveras direkt vid köpet. I hushållstjänsterna ingår även kostnader för reparation, om- och tillbyggnad (ROT) och privat barnomsorg. Genom detta förslag skulle fler familjer få tiden att räcka till. En mängd arbeten som i dag utförs svart skulle i stället utföras vitt, och en ny tillväxtbransch skulle på allvar kunna etableras.

Kristdemokraternas skattepolitik, där alla får behålla mer av sin egen lön, presenteras översiktligt i tabell 8.3 nedan.

¹Här redovisas nettoeffekten för hushållen och offentlig sektor för att tydliggöra de samlade skattesänkningarnas storlek. Redovisningsmässigt är emellertid kommunernas kompensation för det minskade skatteunderlaget till följd av dessa två förändringar upptagna under utgiftsområde 25. Den kassamässiga skatteförändringen på statsbudgetens inkomstsida enligt ovanstående tabell blir utan denna justering, och utan hushållens fastighetsavgifter –12,5, –18,5 samt –24,5 miljarder kronor 2004–2006.

8.3 En reformerad familjepolitik för valfrihet och rättvisa

Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om barns rätt till och behov av en trygg uppväxt och givetvis om familjens ställning och ansvarstagande i samhället, samt om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald, som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna och barnen. Familjepolitiken kommer även fortsättningsvis att vara en huvudfråga eftersom den har en så central betydelse för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har Socialdemokraterna i praktiken tagit över beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen har genom det ensidiga införandet av maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utökat detta fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom maxtaxan gynnar de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten och rättvisan förbättras inte genom maxtaxan. Det är fortfarande enbart om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av stödet.

8.3.1 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen

I ett levande och vitalt samhälle måste alla, såväl kvinnor som män, få möjlighet att komma till sin rätt, både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Barnens behov av omsorg och trygghet måste tillgodoses. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Observera att det enligt Kristdemokraternas synsätt är familjepolitiken som ska anpassas efter familjerna, inte tvärt om. Inom barnomsorgen måste därför finnas utrymme för många olika alternativ.

Den införda maxtaxan uppfyller inte dessa krav. Kvaliteten i barnomsorgen urholkas och valfriheten minskar. Föräldrarna får allt mindre möjlighet att själva bestämma över barnomsorgen för sina barn. Barnomsorgspolitiken måste därför utvecklas så att stödet till barnomsorg omfattar alla barn. Familjen ska fritt kunna välja mellan att anlita barnomsorg i kommunal regi och annan barnomsorg. Vår barnomsorgspolitik ger större valfrihet och rättvisa än vad maxtaxan gör utan att familjeekonomin försämras för dem som idag anlitar kommunal barnomsorg.

Därtill behöver föräldraförsäkringen förbättras genom ett höjt golv till 200 kronor per dag och ett höjt tak till 11 prisbasbelopp. Detta är viktigt för att båda föräldrarna, även om deras inkomster är olika stora, ska ha goda ekonomiska möjligheter att ta ansvar för barnen. Om papporna är med och delar på ansvaret under barnets första år, blir det också naturligare att göra det senare under barnets uppväxt. På sikt vill vi även höja ersättningsnivån i föräldraförsäkringen till 90 procent.

Det blir möjligt att anlita någon annan för barnomsorgen (privat föräldrakooperativ, grannar, mor- eller farföräldrar, barnomsorg på den egna arbetsplatsen). Många nya alternativ kommer att kunna växa fram.

Föräldrarna ges kraftigt ökad beslutsmakt. Ökad rättvisa uppnås när det gäller fördelningen av offentlig sektors resurser till barnomsorg.

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av de generella skattesänkningar som Kristdemokraterna prioriterar för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget, genom skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare samt genom det förvärvsavdrag som också prioriteras.

En mycket stor del av den slopade fastighetsskatten som Kristdemokraterna föreslår kommer också barnfamiljerna till del eftersom en så stor andel av barnfamiljerna bor i småhus.

Kristdemokraterna genomför för närvarande en familjepolitisk kampanj där ett centralt inslag är att fråga barnfamiljer vad som är viktigast för dem när det gäller olika skeden under barnens uppväxt fram till skolåldern. Med utgångspunkt i vad som framkommer där, och med beaktande av våra grundläggande utgångspunkter, kan vissa förändringar komma att göras i vår familjepolitik. Av detta skäl har förslaget om barnomsorgskonto även markerats som ett reformutrymme i översiktstabellen nedan.

Anm.: I tabellen har skattepliktiga transfereringar räknats om till effekten efter skatt så att de blir jämförbara med obeskattade bidragsförändringar som t.ex. förbättringarna i bostadsbidraget. Nettobelastningen på statsbudgeten till följd av ovanstående förslag utläses med omvänt tecken.

8.4 Bättre pensioner

Socialdemokraternas okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt genom de växande vårdköerna. Dessutom har pensionerna släpat efter i värdeutveckling. Inriktningen för de kommande åren ska därför vara att förbättra värdet av pensionerna genom sänkt skatt, samt att särskilt förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda pensionärerna. Kristdemokraterna föreslår:

1 000 kronor mer till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna jämfört med år 2002

Kristdemokraterna lovade/krävde i valrörelsen 2002 att pensionerna till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna tidigt under nästkommande mandatperiod skulle öka med motsvarande 1 000 kronor i månaden (före skatt) jämfört med nivån år 2002. Netto motsvarade alltså detta krav en ökning med ca 700 kronor per månad efter skatt. Det klargjordes också att både skattesänkningar och pensionsuppräkningar skulle räknas in för att uppnå denna förbättring. Kristdemokraterna står ju som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse där bland annat förbättringar för de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna är en viktig del.

Kristdemokraterna föreslog i sitt budgetalternativ för 2003 en kraftig höjning av grundavdraget i den kommunala beskattningen. Sammantaget innebar det nya pensionssystemet och Kristdemokraternas skattesänkning att pensionerna för de med lägst pension skulle ha förbättrats med ca 620 kronor per månad efter skatt, eller nästan 13 procent om det vunnit riksdagens bifall. De 620 kronorna i nettoförbättring per månad motsvarar en höjning av pensionen med ca 900 kronor före skatt.

Kristdemokraterna föreslår – som tidigare nämnts – ett höjt grundavdrag till 30 000 kronor och därtill att garantipensionen höjs med 100 kronor per månad. Detta innebär för år 2004 att de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna med Kristdemokraternas politik skulle få en pension som efter skatt är drygt 800 kronor högre per månad än nivån år 2002. Det motsvarar en ökning av bruttopensionen med ca 1 200 kronor per månad. De utfästelser som Kristdemokraterna gjorde i valrörelsen i denna del har alltså med god marginal täckts in genom det förslag till statsbudget som Kristdemokraterna lägger fram för år 2004.

1. Beloppen utgör en uppskattning av den del av den föreslagna grundavdragshöjning som kommer ålderspensionärer till del.

8.5 Vården, omsorgen och utbildningsväsendet

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn i det korta perspektivet bör tillföras resurser från staten för att kunna uppnå en bättre kvalitet i vården, skolan och omsorgen.

De skenande ohälsotalen och bristen på en fungerande rehabilitering är ett akut problem, såväl mänskligt som offentligfinansiellt. Kristdemokraterna anser därför att en helt ny rehabiliteringsförsäkring snarast måste införas, i huvudsak enligt den modell som föreslagits i rehabiliteringsutredningen (SOU 2000:78). Kristdemokraterna föreslår att ca 2,8 miljarder kronor anslås år 2004 på denna reform för att nedbringa de extremt höga ohälsotalen. Denna reform ska sedan byggas ut ytterligare år 2005. Totalt avsätts medel motsvarande 10,3 miljarder kronor under den kommande treårsperioden för aktiva åtgärder mot ohälsoutvecklingen.

Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorns resurs- och reformbehov presenteras mer utförligt i en särskild motion.

Tabell 8.6 Kristdemokraternas satsningar för en bättre vård, omsorg, skola och utbildning

8.6 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. De tillskott som Socialdemokraterna nu föreslår räcker knappt till att rätta till tidigare års försummelser.

Kristdemokraterna anser att rättsväsendet måste stärkas, framför allt måste antalet anställda poliser öka.

Rättsväsendet är en del av rättssamhället. Till detta hör även andra kontroll- och bevakningsfunktioner som syftar till säkerhet och till att statliga beslut efterlevs och kan avgöras på ett snabbt, korrekt och rättssäkert sätt. Av denna anledning anser Kristdemokraterna att utökade satsningar även krävs på tullen, Kustbevakningen, Skatteverket, Migrationsverket, Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

Kristdemokraternas samlade förslag för att stärka rättssamhället framgår av tabellen nedan.

9 Kommunsektorn

9.1 Tillskott på 4,8 miljarder kronor på tre år

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver det lilla nettotillskott på 300 miljoner kronor som Socialdemokraterna föreslår i budgetpropositionen.

Ett tillskott är viktigt för att snabbt kunna täcka in den högre ambitionsnivå som Kristdemokraterna har för vården, skolan och äldreomsorgen. Detta gäller bland annat en långsiktig utökning av antalet vårdplatser inom äldreomsorgen, psykiatrin och sjukvården, och möjligheten för kommunerna att skapa kvalitetsförbättringar inom andra viktiga områden som förskolan och skolan. Kommunerna bör fritt få använda pengarna i stället för den centralstyrda skolsatsning som regeringen vill genomföra.

Kristdemokraterna föreslår ett tillskott till kommunsektorn på 3,8 miljarder kronor de närmaste tre åren. Dessutom bör en miljard kronor läggas, utöver Socialdemokraternas anslagna s.k. tillgänglighetspengar, till en nationell vårdgaranti. Netto innebär Kristdemokraternas inriktningsförslag därmed en resursökning för kommunsektorn med 4,8 miljarder kronor de närmaste tre åren jämfört med Socialdemokraternas förslag.

Därtill bör primärkommunerna få använda Socialdemokraternas centralstyrda skolpengar helt fritt i form av generella statsbidrag.

I en särskild motion utvecklas Kristdemokraternas syn på kommunsektorns resurs- och reformbehov och utmaningar mer utförligt. Se även avsnitt 8.5 i denna motion.

9.1.1 Regleringar enligt finansieringsprincipen

Kommunsektorn kommer indirekt att påverkas av en rad förändringar som Kristdemokraterna avser att genomföra på olika budgetområden. Samtliga dessa effekter ska regleras i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

9.2 Inriktningen på längre sikt

På längre sikt är det endast en ökad ekonomisk tillväxt som kan ge kommunsektorn bättre möjligheter att klara sina uppgifter inom framför allt vården, skolan och omsorgen. Utan tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela. På lång sikt kan kommunsektorn inte hjälpas av höjda statsbidrag. Detta är ett viktigt skäl till att Kristdemokraterna prioriterar just tillväxtpolitiken så högt.

På längre sikt bör också kommunernas bidragsberoende från staten minska. Förutom genom en bättre tillväxt kan detta ske genom att kommunerna ges förutsättningar att stå på egna ben genom att staten låter kommunerna själva i högre grad än i dag förfoga över sina skatteinkomster. I detta avseende spelar både utjämningssystemet och effekten av nuvarande grundavdrag in. Det kan också ske genom att– som Kristdemokraterna föreslår– låta kommunerna ta ut en avgift för sina fastighetsanknutna kostnader samtidigt som statsbidraget minskar i motsvarande storleksordning. Kommunerna har själva uttryckt ett önskemål att växla bort delar av statsbidragen mot att de själva får förfoga över en ökad andel inkomster och avgifter, bl.a. i den s.k. skattebasberedningen som Kommunförbundet presenterade för några år sedan.

10 Statens inkomster

10.1 Sänkta skatter 2004–2006

Huvuddelen av Kristdemokraternas förslag på skatteområdet för 2004–2006 framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 tidigare i denna motion.

Totalt föreslår Kristdemokraterna finansierade skattesänkningar på 31,5 miljarder kronor år 2004, 41,8 miljarder kronor år 2005 och 49,8 miljarder kronor år 2006.

I tabell 10.1 sammanfattas dessa skatteförslag och deras beräknade budgeteffekter. I särskilda motioner om skattepolitikens inriktning, om inkomstskatterna, företagsskatterna och fastighetsskatten redovisas utförligt samtliga skatteförändringar som Kristdemokraterna föreslår för den kommande treårsperioden.

I tabell 10.2 redovisas ytterligare några övriga inkomstförändringar, tillsammans med de ytterligare försäljningar av statligt hel- eller delägda företag vi vill genomföra. Motiven för försäljningen av statligt ägda företag utvecklas i avsnitt 10.1.1 nedan.

10.1.1 Motiv för försäljning av statliga aktier

Det finns flera skäl för en försäljning av statens aktier. Dels är det viktigt för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag ska kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för motstridiga politiska ambitioner vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningarna ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden. Hänsyn ska också tas till konjunkturläget. Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som kan säljas hör bl a Civitas Holding, resterande delar av Telia Sonera, Nordea samt OM.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett.

Vid försäljning bör allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

Förutom förslagen i tabell 10.1 ovan påverkas statsbudgeten av ytterligare ett antal förslag som varken kan kategoriseras som skattehöjning eller skattesänkning.

Det är för det första det beräknade inkomstbortfall som uppstår i form av minskade utdelningsinkomster till följd av våra förslag om ytterligare försäljning av statligt ägda aktier. Det är också en avgift från försäljning av högskoleplatser till främst utlandet som beräknas bli följden av den reform Kristdemokraterna föreslår på detta område. För det tredje regleras kostnadsminskningen för arbetsgivarna av den föreslagna andra karensdagen i sjukförsäkringen så att den förändringen blir neutral för företagssektorn. För det fjärde beräknas de kraftiga satsningar på ökad skattekontoll som Kristdemokraterna föreslår leda till en viss ökning i skatteuppbörden. Riksdagens revisorer har granskat tidigare insatser i form av ökad skattekontroll och funnit att den kassamässiga effekten av dessa extrainsatser uppgick till ca sex gånger insatta medel. Försiktigtvis räknar vi dock med en mindre effekt det första året.

I tabell 10.2 redovisas också övergången från de totala skattesänkningarna enligt tabell 10.1 till den inkomsteffekt dessa har på statsbudgetens inkomstsida. Det som påverkar är det faktum att två av de föreslagna skattesänkningarna (förbättrat reseavdrag och full avdragsrätt för hela den allmänna pensionsavgiften) delvis redovisas som en utgift under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner. Detta beror på att kommunsektorn ska kompenseras för det kommunala skattebortfall som (indirekt) uppstår till följd av dessa skatteförslag.

Slutligen redovisas de ökade försäljningsinkomster som Kristdemokraterna räknar med till följd av en snabbare försäljning av statligt ägda aktier.

Tabell 10.2 Övriga inkomstförändringar på statsbudgeten 2004–2006 samt övergång till total inkomsteffekt på statsbudgetens inkomstsida

10.2 Skattepolitikens inriktning på längre sikt

Kristdemokraterna anser att det svenska skattetrycket, som är högst i världen, både bör och måste sänkas.

Bakom ställningstagandet att det bör sänkas ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomiskt grundad övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn.

Bakom ställningstagandet att skattetrycket måste sänkas finns en insikt om det inte obetydliga omvärldstryck som gör att våra skattenivåer helt enkelt inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

På sikt bör därför de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Som ett riktmärke för statens utgifter kan därför bara anges att de tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

Den svenska tillväxttakten i ekonomin är därför helt central även för denna diskussion. Om nuvarande låga tillväxtpotential (knappt 2 procent per år) består, kommer en nedväxling av skattetrycket att ta lång tid och frukterna av densamma, i form av ökat självbestämmande och bättre tillväxtförutsättningar, blir kanske svårare för den enskilde att se. Skattesänkningar riskerar i ett sådant läge att uppfattas som ett hot mot ”välfärden”. Inte minst driver de socialistiska partierna i Sverige mot bättre vetande ofta en sådan linje när konjunkturen är dålig. När den är bättre brukar skattesänkningar avvisas för att de skulle skapa överhettning om de genomfördes. I föreliggande proposition anges därtill, låt vara som ett beräkningstekniskt antagande, att utgiftstakens andel av BNP i princip antas vara konstant framöver. Skattesänkningar är alltså i princip alltid fel för en svensk socialdemokratisk regering. Enda skälet till att vissa skatter sänkts under senare år är att den förbättring som den goda konjunkturen tidigare bidrog med inte kunde delas ut som bidrag till följd av utgiftstaken.

Den nuvarande låga tillväxtpotentialen bidrar alltså i sig till att hålla Sverige fast i en ond cirkel där tillväxtfrämjande förslag till skattesänkningar kan målas ut som ett hot snarare än som den möjlighet till ökat självbestämmande och tillväxt det är. Om tillväxten vore bättre skulle vi sannolikt inte ha samma typ av debatt, eftersom skatteinkomsterna då skulle öka mer, även om skattesatserna var lägre. Detta ”dödläge” kan bara brytas genom en målmedveten politik för att i en väl avvägd takt minska utgifter och skatter som andel av ekonomin. Därtill behövs regelförenklingar och andra typer av strukturreformer, bl.a. för att främja en bättre lönebildning. Detta kommer om det genomförs successivt att bidra till en bättre tillväxt och underlätta anpassningen mot nivån i jämförbara OECD-länder.

Det tydligaste exemplet på att denna strategi är framgångsrik är Irland. Där har skatterna målmedvetet sänkts, vilket har lockat till sig både människor, företag och investeringar. Den mycket kraftiga sysselsättningsökning som skett de senaste tio åren har tillsammans med sänkta skatter inneburit en snabb klättring uppåt i välfärdsligan.

Även om det finns olikheter mellan länder som Irland och Sverige, finns det inget som talar för att Sverige inte skulle kunna lyckas betydligt bättre än för närvarande med en tillväxtinriktad politik. Ett annat land som framgångsrikt förbättrat tillväxten är Finland, som trendmässigt har en betydligt bättre tillväxt än Sverige.

I diagram 10.1 åskådliggörs resonemanget kring hur en ansvarsfull nedväxling av skattetrycket kan gå till. Först har en schablonmässig framskrivning gjorts av Sveriges BNP-utveckling vid den tillväxt som Konjunkturinstitutet (fram till år 2008) anger i sitt basalternativ och därefter den tillväxtpotential som Långtidsutredningen anger för Sverige. Därefter har skatteintäkterna varje enskilt år fram till år 2023 beräknats vid antagande om en konstant skattekvot på 50 procent av BNP. Dessa intäkter jämförs sedan i diagrammet med de skatteintäkter som uppstår vid en tillväxt på 2,5 respektive 3 procent när skattetrycket gradvis växlas ned med 0,3 procentenheter av BNP per år. Genom denna, som ett räkneexempel, försiktiga nedväxling av skattetrycket ser man att skatteintäkterna ändå blir högre till följd av den bättre tillväxten än i basalternativet (dvs med oförändrad politik).

Det bör betonas att det i diagrammet bara är fråga om ett räkneexempel bland flera tänkbara. Vilken tillväxt som ska antas gälla som basalternativ kan exempelvis diskuteras. Poängen är att illustrera att den tillväxtökning som sänkta skatter kan bidra till (oavsett antagande om basalternativ) inte gör någon till förlorare, utan tvärt om alla till vinnare: Enskilda personer och företag ges bättre förutsättningar att arbeta, konsumera, investera och producera, vilket ytterligare bidrar till ökad tillväxt. Offentlig sektor får högre skatteintäkter än vid oförändrad politik och därmed bättre förutsättningar att hålla en god kvalitet i sina verksamheter och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare.

Diagram 10.1 Sänkt skatt ger tillväxt – som ger högre skatteinkomster vid lägre skattetryck

Anm. Jämförelsenormen för kalkylen är ett konstant skattetryck på 50 procent av BNP och tillväxt enligt Konjunkturinstitutets basalternativ till år 2008 och därefter tillväxt enligt Långtidsutredningens basalternativ.

11 Statens utgifter och utgiftstak

11.1 Fördelning av utgifter på utgiftsområden 2004–2006

I detta kapitel presenteras översiktligt Kristdemokraternas förslag till ramar för statsbudgetens utgiftsområden för 2004, samt en preliminär fördelning av utgifterna för åren 2005 och 2006.

Kristdemokraterna föreslår att statens utgiftstak för år 2004 fastställs till 852 miljarder kronor, för år 2005 till 880 miljarder kronor och för år 2006 till 906 miljarder kronor. Det är 4, 14 respektive 25 miljarder kronor lägre 2004–2006 än det förslag som Socialdemokraterna lämnar i budgetpropositionen för 2004. Inom taket för 2004 ryms dessutom en ca 5,8 miljarder kronor större budgeteringsmarginal än den ytterst minimala som Socialdemokraterna räknar med för samma år.

Kristdemokraternas förslag till ramar för utgiftsområdena sammanfattas i tabell 11.1, tillsammans med en jämförelse mot regeringens beräknade utgifter. Därefter följer en översiktlig genomgång av förändringarna inom varje utgiftsområde i avsnitt 11.2.

Tabell 11.1 Kristdemokraternas förslag till fördelning av utgifter på utgiftsområden och utgiftstak år 2004–2006, samt skillnad mot regeringens beräknade utgifter i budgetpropositionen för 2004

11.2 Genomgång av utgiftsområden för 2004–2006

I följande avsnitt presenteras översiktligt Kristdemokraternas förslag till ramar för statsbudgetens utgiftsområden för 2004, samt en preliminär fördelning av utgifterna för åren 2005 och 2006. För varje utgiftsområde där förändringar föreslås har Kristdemokraterna särskilda motioner där de olika förslagen redovisas mer detaljerat.

Riksdagen bör besluta om de föreslagna ramarna för 2004 och godkänna de föreslagna ramarna för 2005 och 2006 som inriktning för det fortsatta budgetarbetet.

Målen för Datainspektionen bör tydliggöras. Det är osäkert om myndigheten bedriver en ändamålsenlig verksamhet. I avvaktan på ett tydliggörande av målen kan besparingar göras genom effektiviseringar och utökad avgiftsfinansierad verksamhet.

Kristdemokraterna föreslår att anslagsramen för Datainspektionens verksamhet minskas med 6 miljoner kronor.

Presstödet har betytt mycket för mångfald i opinionsbildning och för publicistisk mångfald. Genom strukturförändringar, dels på annonssidan, dels på förändrade krav hos läsarna, kommer dock presstödet så småningom att fasas ut genom t.ex. samverkan och fusioner av olika slag. Statsmakterna bör stödja sådana strukturförändringar i syfte att ge en livskraftig dagspress.

Specialdestinerade presstöd har nu och då använts för att korrigera oönskade effekter. Nyligen har t.ex. stöd införts för vissa lördagsutdelade tidningar med speciella svårigheter. En grupp tidningar har nu uppenbara problem beroende på distributörens prispolitik, nämligen de postdistribuerade tidningarna, främst endagstidningar och utöver dem en fyradagarstidning (Nya Dagen). Posten har ju betydande ekonomiska balansproblem själv, bland annat på grund av krav på helhetstäckning i landet. Enligt vårt förmenande bör därför ett exemplarstöd införas för postdistribuerade tidningar. Stödet bör uppgå till 2 kronor per distribuerat exemplar. Det bör införas från 1 januari 2004. Detta bör ges regering till känna. Totalkostnaden för en sådan insats är relativt blygsam och bör uppgå till ca 10 miljoner kronor.

I den totalram som regeringen anvisar på presstödet finns en outnyttjad del på ca 36 miljoner kronor. Med hänvisning till kostnaden ovanpå 10 miljoner kronor och en buffert på ca 6 miljoner kronor bör ramen kunna minskas med 20 miljoner kronor.

Efter sammanslagningen till en myndighet 1997 har Regeringskansliet och regeringen haft problem att tydligt visa på vilken den optimala dimensioneringen av Regeringskansliet är. Under en lång följd av år har anslagen till området ökat mycket kraftigt, delvis beroende på ordförandeskapet i EU under första halvåret 2001. Men enbart ordförandeskapet kan inte förklara den totala resursökningen. Regeringen hade inför vårpropositionen 2001 aviserat en noggrannare analys av Regeringskansliets dimensionering.

I budgetpropositionen för 2002 anförde regeringen att dimensioneringen av Regeringskansliet kontinuerligt behöver ses över och att det därtill ständigt måste prövas om arbetet i Regeringskansliet utförs på ett tillräckligt effektivt sätt och om Regeringskansliets egen resursanvändning är optimal.

Enligt vår mening är det viktigt att kunna redovisa produktivitet och resultat i förhållande till de stora anslagsposterna. Detta har inte skett på ett tillfredsställande sätt.

Utvecklingen och anpassningen av Regeringskansliet kan mycket väl ske genom organisationsförändringar och rationaliseringar utan de ytterligare resurser som tillförts. Förändrings- och förnyelsearbetet bör ha kostnadseffektivitet som mål. T.ex. borde den utvecklade informationstekniken leda till tidsbesparingar i de administrativa rutinerna.

Mot denna bakgrund är det befogat att minska Regeringskansliets resurser till en mer rimlig nivå. Kristdemokraterna föreslår att anslagsramen för Regeringskansliet m.m. minskas med 605 miljoner kronor.

Ramen för utgiftsområde 1 kan sammantaget minskas med 631 miljoner kronor år 2004 jämfört med regeringens förslag. Anslaget minskar fortsättningsvis med 676 miljoner kronor både år 2005 och år 2006.

Utgiftsområdet omfattar ett flertal myndigheter som Riksrevisionen, Statskontoret, Statistiska centralbyrån, Konjunkturinstitutet, Statens fastighetsverk med flera.

Kristdemokraterna anser att ramen kan minskas genom riktade besparingar och samordning av vissa verksamheter. Vi anser att Nämnden för offentlig upphandling (NOU) ska samordnas med Konkurrensverket och få ett resurstillskott med 3 miljoner kronor till 10 miljoner kronor i ett första steg. Detta belastar utgiftsområde 24.

Ramen för utgiftsområdet kan därför minskas med 108,2 miljoner kronor år 2004, 132,3 miljoner kronor år 2005 och 165 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar Riksskatteverket, skattemyndigheterna, Kronofogdemyndigheten och Tullverket. Kristdemokraterna bedömer att dessa verksamheter bör tilldelas större resurser än vad som föreslås i regeringens budgetförslag.

Kristdemokraterna anser att den svarta marknadens utbredning allvarligt skadar den svenska ekonomin. Detta förhållande bekräftas av ett flertal studier och utredningar. Det handlar om regelrätt inkomstbortfall men också om nedsatt tilltro till det svenska skattesystemet. Konkurrensen mellan företag snedvrids och affärsmoralen luckras upp. För att minska den svarta sektorns omfattning måste därför skattekontrollen effektiviseras. Kristdemokraterna föreslår därför att anslaget till det nya Skatteverket ska ökas med 180, 250 och 280 miljoner kronor 2004, 2005 respektive 2006. Det handlar dels om att öka beskattningens effektivitet, d.v.s. förhållandet mellan debiterad skatt och rätt skatt, dels själva skatteuppbördens effektivitet, d.v.s. förhållandet mellan debiterad skatt och faktiskt inbetald skatt. Tidigare dokumenterade erfarenheter, belysta bl.a. av Riksdagens revisorer, visar att satsningar på detta område ger minst sex gånger pengarna tillbaka.

Kristdemokraternas förslag till avskaffad fastighetsskatt och förmögenhetsskatt leder till att skattemyndigheternas administration av fastighets- och förmögenhetsbeskattning i stort sett upphör. Detta leder till att besparingar kan göras med 160, 220 respektive 230 miljoner kronor 2004, 2005 respektive 2006.

EU:s regelverk inom tullens område är nu till stora delar genomfört. Samarbetet mellan medlemsländerna, för att motverka smuggling och annan ekonomisk brottslighet, behöver öka och för detta krävs också ökade resurser.

Kristdemokraterna föreslår att anslaget till Tullverket ökas med 20 miljoner kronor. Detta i syfte att förstärka kontroll och spaning kring illegal införsel av narkotika, vapen, alkohol, tobak och andra skattepliktiga varor.

Ramen för utgiftsområde 3 föreslås därmed sammantaget öka med 40 miljoner kronor 2004 samt öka med 50 miljoner kronor 2005 och 70 miljoner kronor 2006 i förhållande till regeringens förslag.

Utgiftsområdet omfattar polisen, åklagarväsendet, domstolsväsendet, rättshjälp, kriminalvården, exekutionsväsendet, Brottsförebyggande rådet, Brottsoffermyndigheten, Rättsmedicinalverket och Gentekniknämnden.

Vår rättsstat är beroende av att de rättsvårdande myndigheterna kan verka i praktiken. Särskilt polisens situation måste förbättras. Närpolisverksamheten ska säkerställas och utvecklas. Närpoliskontoren ska hållas öppna i betydligt större utsträckning än idag och arbetsmetoderna med ett problemorienterat arbetssätt inom polisen ska utvecklas. Av de 150 miljoner kronor som Kristdemokraterna avsätter till polisverksamheten är 50 miljoner kronor reserverade för 100 nya polistjänster med specialuppgift att bekämpa narkotikabrott för att på så sätt stoppa narkotikamissbruket bland ungdomar. Personalförsörjningen inom polisen kräver utökade resurser. För att säkerställa den fastlagda ambitionsnivån för polisens verksamhet måste antalet utbildningsplatser utökas kraftigt. Kristdemokraterna vill att det ska finnas 19 000 poliser år 2008. Resurser måste avsättas så att de som genomgår polisutbildningen kan anställas på polismyndigheterna.

Åklagarväsendet bör stärkas så att beredskap finns för ett ökat antal ärenden till följd av att fler poliser kommer i tjänst. Antalet platser för utbildning av nya åklagare måste öka, och arbetssituationen inom åklagarorganisationen måste förbättras. Kristdemokraterna menar att åklagarorganisationen måste förstärkas med flera nya åklagare i syfte att skapa en arbetsorganisation med åklagarstöd för mängdärenden: 10 nya miljöåklagare, 6 ekobrottsåklagare samt 20 åklagare med särskild internationell kompetens. Ekobrottsmyndighetens ansvarsområde ska förändras. Myndigheten ska framför allt ansvara för avancerad ekonomisk brottslighet och annan allvarlig brottslighet som kan kopplas till denna, till exempel grova miljöbrott.

Läget är allvarligt inom domstolsväsendet. De pågående nedskärningarna är ett hot mot rättssamhället. Kristdemokraterna har motsatt sig regeringens reformeringsarbete som innebär att stora delar av bland annat inlandet urholkas på domstolar och därmed också på polis, åklagare och advokater. För att skapa ett bättre underlag för de mindre tingsrätterna bör en process inledas med sammanläggning av tingsrätt och länsrätt. Regeringen ska få i uppdrag att utreda huvudmannaskapet för domstolarna. Kristdemokraterna vill att riksdagen ska fastställa domstolsorganisationen.

Inom kriminalvården ska trestegsanstalter införas med motivationsavdelningar och kvalificerade påverkansprogram som förbereder utslussning av de intagna efter avtjänad strafftid. Antalet häktesplatser och platser för sluten ungdomsvård måste öka.

Kristdemokraterna vill även betona det brottsförebyggande arbetet. För att långsiktigt lyckas med målet att minska brottsligheten lokalt och skapa trygghet för kommuninnevånare och företag behövs resurser till kommunala insatser. Det behövs även långsiktiga satsningar på information om vikten av värdeöverföring till barn. Insatserna ska rikta sig till föräldrar och andra som arbetar med barn.

Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet utökas med 500 miljoner kronor för år 2004 och 300 miljoner kronor för år 2005 och 200 miljoner kronor för år 2006.

Utgiftsområdet Internationell samverkan omfattar politikområdet Utrikes- och säkerhetspolitik. Två myndigheter verkar inom området: Svenska institutet och Inspektionen för strategiska produkter. Målet för den svenska utrikes- och säkerhetspolitiken är enligt den socialdemokratiska regeringen att säkerställa Sveriges intressen i förbindelserna med andra länder. Kristdemokraterna anser att det är en tam målsättning som borde kompletteras med åtminstone ambitionen att, efter förmåga, bidra till fred och säkerhet i omvärlden. Mot bakgrund av de budgetprioriteringar Kristdemokraterna gör och det ansträngda statsfinansiella läget, är det möjligt att minska på flera anslag inom utgiftsområde 5. Sammanlagt sparar Kristdemokraterna 35 miljoner kronor jämfört med regeringen under 2004 och totalt 105 miljoner jämfört med regeringen för hela utgiftsramen under 2004–-2006. Berörda anslag är 5:1 Bidrag till vissa internationella organisationer, 5:3 Nordiskt samarbete, 5:5 Inspektionen för strategiska produkter, 5:8 Bidrag till Utrikespolitiska Institutet (UI), 5:9 Svenska institutet samt 5:10 Information m.m.

Regeringen har, jämfört med förra årets budgetproposition, gjort ett antal omstuvningar och sammanslagningar av anslagen för utgiftsområde 5. Bland annat så har förra årets anslag 5:10 Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling gått upp i årets 5:6 Forskning, utredningar och andra insatser rörande säkerhetspolitik och nedrustning. Kristdemokraterna anser fortfarande att Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling är ett avsnitt som ska avvecklas. I 2004 års budget ingår förra årets anslag 5:16 Europainformation i anslag 5:10 Information m.m. Kristdemokraterna anser fortfarande att Europainformationen kan minskas genom ett ökat ansvarstagande av EU-kommissionen. Kristdemokraterna anser vidare att det mot bakgrund av regeringens länge uttalande ambition att minska SIPRI:s beroende av statliga bidrag, inte är rimligt att budgetanslaget 5:7 Bidrag till SIPRI ökar för andra året i rad – om än i mindre grad än tidigare.

Kristdemokraterna föreslår att ramen för utgiftsområde 5 minskas med 35 miljoner kronor varje år 2004–2006.

Utgiftsområdet Försvar samt beredskap mot sårbarhet gjordes om i grunden från och med år 2003. Den nya dispositionen är i grunden logisk om än fortfarande något rörig. Området omfattar politikområdet Totalförsvar och politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar. Politikområdet Totalförsvar består av verksamhetsområdena Det militära försvaret och Det civila försvaret. Politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar består av verksamhetsområdena Svåra påfrestningar och Skydd mot olyckor. Rörigheten består främst i att anslag i vissa fall hör hemma i det ena politikområdet men delvis eller helt nyttjas inom ett verksamhetsområde inom det andra politikområdet.

Säkerhets- och försvarspolitiken har förändrats. Världens stater möter nya typer av hot vid sidan om och/eller istället för de mer traditionella. Det är härav absolut nödvändigt att arbetet med att implementera och stärka det nya samhällsförsvaret ges ökad prioritet. Med samhällsförsvar menar Kristdemokraterna ett nytt förhållningssätt till de myndigheter och organisationer som ska försvara Sverige mot både fredstida hot och väpnade konflikter. I takt med att de icke-militära delarna av försvaret blir allt viktigare anser Kristdemokraterna att en annan fördelning mellan anslaget till det militära försvaret och i synnerhet Krisberedskapsmyndighetens anslag bör övervägas.

Utgiftsområde 6 är ett relativt stort anslag. Den nationella säkerheten och tryggheten kräver stora resurser. Trots det anser Kristdemokraterna att det i takt med att omstruktureringsprocessen av totalförsvaret omförts till praktik, framkommit att det finns utrymme för att minska materielanslaget (6:2) med 350 miljoner år 2006. Tidigare beslutade omstruktureringsåtgärder i arbetet med att ställa om det svenska försvaret från ett invasionsförsvar till ett flexibelt insatsförsvar kommer att ge genomslag kring år 2006.

Däremot satsar Kristdemokraterna extra medel på Kustbevakningen. Kustbevakningen bedriver verksamhet inom politikområdena Skydd mot olyckor vad avser miljöräddningstjänst till sjöss och sjöräddning, samt har samordningsansvar för sjöövervakning och sjöinformation till berörda myndigheter. Kustbevakningen har en mängd uppgifter inom olika lagområden, såsom kontrollverksamhet och övervakning genom hög närvaro till sjöss. Dessa uppgifter har en förebyggande effekt mot brottslighet av olika slag. Nya uppgifter har ständigt tillkommit och nya står för dörren. Avvecklingen av sjöpolisen och neddragningar i tullens verksamhet ställer ökade krav på Kustbevakningen. Det operativa Schengensamarbetet och sjölägesinformationen är andra exempel på nya uppgifter som lagts på Kustbevakningen. Behovet av anpassning av teknisk utrustning som möjliggör att fullgöra de nya uppgifterna är stor.

För att långsiktigt kunna fullgöra fastställda uppgifter och möta utökade krav på internationell verksamhet, gränskontroll och miljöräddningstjänst till sjöss bör Kustbevakningens resurser förstärkas. Kristdemokraterna avsätter därför, inom politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar, 20 miljoner per år utöver regeringens förslag under anslag 7:1. Förslaget innebär att för år 2004 föreslår Kristdemokraterna 1 308 000 000 kronor för politikområdet Skydd och beredskap mot olyckor och svåra påfrestningar.

Sammanfattningsvis föreslår Kristdemokraterna att ramen för utgiftsområde 6 ökar med 20 miljoner kronor 2004–2005 för att sedan minskas 2006 med 330 miljoner kronor.

Utgiftsområdet omfattar politikområde Internationellt utvecklingssamarbete inklusive samarbetet med Central- och Östeuropa. Kristdemokraterna har fortfarande som mål att det svenska biståndet skall utgöra 1 % av BNI. Vi välkomnar regeringens tillskott till det totala biståndsanslaget men anser fortfarande att regeringens tillväxttakt för att nå enprocentsmålet är för långsam. Det finns en rad områden inom biståndsområdet som kräver resurstillskott. Främst gäller det ökade biståndsanslag till hiv/aids-bekämpning, arbete för demokrati och för att stärka respekten för mänskliga rättigheter, liksom för skuldavskrivningar för de allra fattigaste länderna. Det humanitära biståndet behöver också mer resurser liksom det riktade biståndet till kvinnor och barn i fattiga länder. Regeringen anger att enprocentsmålet skall uppnås när de statsfinansiella förutsättningarna för detta föreligger. Kristdemokraterna anser att det finns skäl och möjligheter för en ytterligare ökad biståndsnivå. Vi anslår därför 1,1 miljarder kronor mer än regeringen under treårsperioden. Ramen för utgiftsområdet bör utökas med 500 miljoner kronor för år 2004 och 600 miljoner kronor för år 2005 samt 700 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flyktingpolitik, invandringen till Sverige, mottagandet av asylsökande, utlänningars rätt att vistas i Sverige samt internationellt samarbete på det migrationspolitiska området.

Utgiftsområdet omfattar vidare integrationspolitik med frågor rörande invandrares introduktion i Sverige, delaktighet och inflytande, åtgärder mot etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt ersättning till kommunerna för mottagandet av flyktingar.

Kristdemokraterna motsatte sig inrättandet av en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget underströk vikten av ”en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat stöd från regering och riksdag”. Trots motstånd från fem av riksdagens partier genomdrev Socialdemokraterna beslutet att inrätta ett Integrationsverk.

Kristdemokraterna föreslår en nedläggning av Integrationsverket från den 1 juli 2004. Vissa uppgifter övertas av Migrationsverket och Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Förändringen beskrivs i den särskilda motionen för utgiftsområde 8 samt motionen för integrationspolitik.

Kristdemokraterna anslår 6 miljoner kronor till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering för att stärka arbetet mot rasism, diskriminering och främlingsfientlighet. Vi avvisar samtidigt satsningen på försöket med lokala och regionala diskrimineringsombudsmän bl.a. med hänvisning till de medel som redan finns till förfogande för detta arbete.

Kristdemokraterna vill avskaffa dagens förhandlingar och avtal om kommunplacering av flyktingar. Istället vill vi införa en utvecklingspeng som följer individen. Utvecklingspengen skall administreras av RFV och fördelas av försäkringskassan. Medel för detta tillförs utgiftsområde 10. Förändringen beskrivs i den särskilda motionen för utgiftsområde 10 samt i motionen för integrationspolitik.

Kristdemokraterna tillför Migrationsverket 100 miljoner kronor ytterligare för att förkorta handläggningstiden för asylansökningar. Satsningen kommer även att leda till att asylsökande barns ansökan kan behandlas inom tre månader. Effekten av snabbare handläggning innebär även att resurser som till stor del läggs på sjukvård och boende, inom anslaget mottagande av asylsökande, frigörs.

Inom ramen för utgiftsområdet föreslås att Migrationsverket ej skall pröva uppehållstillstånd för adopterade samt för nyfödda till föräldrar med uppehållstillstånd i Sverige. Detta innebär att ca 4 miljoner kronor per år frigörs som skall disponeras av Migrationsverket för de informationsfrågor som övertas vid avvecklingen av Integrationsverket. Förändringen beskrivs i den särskilda motionen för utgiftsområde 8 samt i motionen för integrationspolitik.

Sammantaget innebär våra förslag att ramen minskas med 166 miljoner kronor år 2004 och med 248 miljoner kronor år 2005 samt 300 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar politikområdena Hälso- och sjukvårdspolitik, Folkhälsopolitik, Barnpolitik, Handikappolitik, Äldrepolitik, Socialtjänstpolitik och Forskningspolitik under utgiftsområde 9.

Kristdemokraterna föreslår besparingar och effektiviseringar på flera myndigheters administration, bl.a. Socialstyrelsen, vars förvaltningsanslag minskas med 5 procent. Anslaget till Forskningsrådet för arbetsliv och socialvetenskap minskas med 31 miljoner kronor, bl.a. eftersom Kristdemokraternas förslag till en rehabiliteringsförsäkring under utgiftsområde 10 innehåller en betydande satsning på forskning kring arbetsliv och rehabilitering.

Kristdemokraterna har, tillsammans med Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet, presenterat ett förslag till nationell vårdgaranti. För detta ändamål avsätts sammanlagt 4,6 miljarder kronor under åren 2004–2006.

Kommittén om vården i livet slutskede kunde konstatera stora brister i den palliativa vården i Sverige. Forsknings- och utbildningsinsatser behövs på området. Kristdemokraterna avsätter 20 miljoner kronor per år till forskningen kring palliativ medicin.

Regeringen anslår 30 miljoner kronor under 2004 för att förstärka arbetet med tobaksprevention. Kristdemokraterna anser att satsningen i huvudsak är vällovlig, men att det preventiva arbetet ska utföras i skolorna som ANT-undervisning och därför delvis är en kommunal angelägenhet. Kristdemokraterna avsätter mer pengar till kommunerna, bl.a. för detta ändamål, under utgiftsområde 25.

Kristdemokraterna vill placera kirurgisk behandling av tandlossningssjukdom inom sjukvårdens högkostnadsskydd. Kristdemokraterna avsätter 60 miljoner kronor per år 2004–2006 för denna reform. I senare skede, när statens finanser tillåter, avser Kristdemokraterna inkludera alltfler åtgärder med inriktning på förebyggande behandling med målet att all tandsjukvård och tandskadebehandling ska ingå i samma system som den övriga hälso- och sjukvården.

Sammantaget bör ramen utökas med 1 825 miljoner kronor 2004 och 1 505 miljoner kronor 2005 och 1 255 miljoner kronor 2006.

Utgiftsområdet omfattar två verksamhetsområden, ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp samt socialförsäkringens administration (RFV och allmänna försäkringskassor). De socialförsäkringsförmåner som ingår är dagersättningar såsom sjukpenning, rehabiliteringspenning och närståendepenning och vissa bidrag till rehabilitering, arbetsskadeersättningar, handikappersättning, ersättning för kroppsskador samt aktivitets- och sjukersättning (tidigare sjukbidrag och förtidspension). Från och med 2004 ingår kostnaderna för sysselsättning av vissa personer med aktivitets- och sjukersättning.

Regeringen har tidigare under några år minskat anslaget till rehabilitering. Det har varit missriktat, eftersom resurser som satsas betalar sig mångdubbelt. Detta har lett till att försäkringskassorna har tvingats omfördela sina resurser till att i princip enbart betala ut sjukpenning. Insatserna för rehabilitering har hamnat i skymundan. Antalet långtidssjukskrivna och personer med aktivitets- och sjukersättning har haft en explosionsartad ökning de senaste åren. Regeringen har under tiden varit handlingsförlamad. Enligt regeringens egen utredare, Gerhard Larsson, ger varje satsad krona på rehabilitering i längden minst nio kronor tillbaka. Kristdemokraterna anser att den nya rehabiliteringsförsäkring som föreslås i SOU 2000:78 i alla väsentliga huvuddrag bör genomföras från 1/1 2004 med en utbyggnad 1/1 2005. Liksom utredningen räknar vi med en ökad totalkostnad under det första året reformen genomförs. Åren därefter innebär reformen, med mycket försiktiga antaganden, en nettovinst i form av lägre utbetalningar av sjukpenning och förtidspension. Inga dynamiska effekter eller förändringar i skattebasen finns inräknat i detta. I rehabiliteringsförsäkringen återfinns även andra satsningar som har en positiv effekt på ohälsotalen. Exempel på sådana satsningar är forskning, mentorer, arbetsplatsrådgivare, yrkesinspektörer, kompetensförstärkning för handläggare osv. En grundlig redovisning av vårt ställningstagande återfinns i motionen för utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp.

Utöver rehabiliteringsförsäkringen vidtar Kristdemokraterna flera viktiga åtgärder och satsningar för att minska ohälsotalet. Det handlar först och främst om att ge småbarnsföräldrar ansvar och ekonomiska förutsättningar för att själva kunna utforma sin vardag och därigenom få mer tid med varandra. För anställda handlar det om att utöka utrymmet för den enskilde att påverka omfattning och förläggning av arbetstider, vilket ger en positiv inverkan på arbetsklimatet och stressfaktorn. Kristdemokraterna förstärker kvaliteten och tillgängligheten inom sjukvården genom fler vårdplatser, rekrytering av mer personal och införandet av en nationell vårdgaranti för att korta vårdköer. Vi vill vidare slopa det fasta ersättningssystemet i sjukförsäkringen som idag inte beaktar den individuella arbetsförmågan. Ersättningen skall istället individanpassas mellan 25–100 procent. Eftersom läkarens roll i sjukskrivningsprocessen är central vill vi tydliggöra läkarnas ansvar, ge utbildning i försäkringsmedicin en starkare ställning i läkarutbildningen och ge försäkringsläkarna en fördjupad vidareutbildning. Vidare anser vi att allmänheten bör informeras om sjukförsäkringens syfte. Vi vill bygga ut företagshälsovården genom att återinföra möjligheten för företagsläkarna att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. På så sätt kan man snabbare upptäcka eventuella missförhållanden inom både den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget. Kristdemokraterna vill utreda möjligheten att privatisera dagens arbetsskadeförsäkring och därigenom ge ekonomiska incitament för företagen att satsa mer på förebyggande åtgärder. Ju säkrare en arbetsplats är, desto lägre premie.

Kristdemokraterna tillför socialförsäkringsadministrationen ytterligare medel dels för att öka kvaliteten och korta handläggningstiderna, dels för att öka kontrollen av felutnyttjande samt för att ompröva äldre beviljade aktivitets- och sjukersättningar (tidigare sjukbidrag och förtidspension). Vi tror att denna satsning medför positiva effekter för såväl antalet sjukskrivningar som långtidssjukskrivna. För detta ändamål tillförs RFV samt allmänna försäkringskassan 100 miljoner kronor år 2004, 150 miljoner kronor år 2005 samt 200 miljoner kronor år 2006.

Kristdemokraterna vill förkorta sjuklöneperioden för arbetsgivarna från dagens 21 till 14 dagar. Anslaget tillförs därmed 1 600 miljoner kronor 2004.

För att finansiera ökade satsningar på vård och omsorg föreslår vi 2 karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. För att få en besparing i statens budget regleras arbetsgivarnas minskade kostnader med en marginell höjning av arbetsgivaravgifterna.

Kristdemokraterna höjer ersättningsnivån i sjukförsäkringen från dagens 78 procent till 80 procent. Vi föreslår även att den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) skall beräknas på snittinkomsten under de två senaste åren. Skattepliktiga förmåner samt semesterersättning skall vara SGI-grundande.

Kristdemokraterna förespråkar en ny modell för trafikförsäkringen, enligt finsk modell, där samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen. Enligt detta alternativ avlyfts det offentliga kostnader på ca 4 miljarder kronor. Den besparing som uppstår återförs till trafikanterna genom sänkt inkomstskatt.

Kristdemokraterna vill avskaffa dagens system med förhandlingar och avtal för kommunplacering av flyktingar. Vi föreslår istället att en utvecklingspeng införs som följer individen och som administreras av RFV. RFV:s anslag utökas därför med 10 miljoner kronor år 2004 och 25 miljoner kronor år 2005 respektive år 2006.

Sammantaget kan utgiftsområdesramen minskas med 4 835 miljoner kronor år 2004, 10 125 miljoner kronor år 2005 och 14 410 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar folkpension och pensionstillskott i form av ålderspension, efterlevandepension till vuxna, bostadstillägg till pensionärer samt särskilt pensionstillägg.

Kristdemokraterna har tidigare påpekat att regeringen har genomfört en rad orimliga försämringar inom utgiftsområdet. Kristdemokraterna har alltsedan det orättfärdiga beslutet att inkomstpröva änkepensionen togs motionerat om och finansierat ett återställande av änkepensionen. Från och med i år har det reformerade ålderspensionssystemet trätt ikraft och därmed har inkomstprövningen försvunnit. Det är ett efterlängtat besked för änkepensionärerna.

Kristdemokraterna anser vidare att fritidsfastighet inte skall ingå i inkomstprövningen för bostadstillägg.

Vi vidhåller vårt krav om att omställningspensionen skall återställas från tio till tolv månader från den 1 januari år 2004.

Kristdemokraterna krävde i valrörelsen 2002 att pensionerna till de ekonomiskt sämst ställda pensionärerna tidigt under nästkommande mandatperiod skulle öka med motsvarande 1 000 kronor i månaden (före skatt) jämfört med nivån år 2002. Det klargjordes också att både skattesänkningar och pensionsuppräkningar skulle räknas in för att uppnå denna förbättring. Från och med år 2004 har vi överträffat denna förväntning. Med anledning av den nya pensionsreform som trädde i kraft i år, och som Kristdemokraterna aktivt arbetat för, får de sämst ställda pensionärerna en högre pension. Dessutom kommer Kristdemokraternas grundavdrag att förstärka det ekonomiska utrymmet för dem med lägst pension ytterligare. Utöver detta höjer Kristdemokraterna den övergångsvisa garantipensionen med 100 kronor per månad. Sammantaget innebär det nya pensionssystemet, Kristdemokraternas skattesänkning samt höjningen av den övergångsvisa garantipensionen för dem med lägst pension en förbättring med ca 850 kronor per månad efter skatt. De 850 kronorna i nettoförbättring per månad motsvarar en höjning av pensionen med ca 1 200 kronor före skatt.

Ramen för utgiftsområdet utökas med 740 miljoner kronor år 2004, 790 miljoner kronor år 2005 och 800 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar statens ekonomiska stöd till barnfamiljer bland annat i form av allmänna barnbidrag, föräldraförsäkring, underhållsstöd samt vårdbidrag till handikappade barn.

Kristdemokraterna hävdar familjens rätt att avgöra barnomsorgsform inklusive egen omsorg i hemmet. För att möjliggöra för familjen att själv välja barnomsorgsform införs ett barnomsorgskonto för varje ettåring på 80 000 skattefria kronor från den 1 juli 2004. Pengarna går direkt till familjen. Kontobeloppet trappas av i förhållande till hur lång tid barnet har kommunalt finansierad barnomsorg. Maximalt 40 000 kronor per år kan tas ut. På så sätt kan man fritt välja mellan olika barnomsorgsformer utanför hemmet, att gå ner i arbetstid eller att vara hemma med barnet på heltid. Till förmån för barnomsorgskontot slopas lägstanivådagarna samt den extra pappamånaden. Maxtaxan i den offentligt finansierade barnomsorgen finns kvar men varje kommun åläggs att införa deltidstaxor under taket. Den exakta utformningen av barnomsorgskontot redovisas i en motion för utgiftsområde 12.

Kristdemokraterna anser att föräldraförsäkringen måste stärkas ytterligare. Vi höjer därför garantinivån i föräldraförsäkringen från dagens 150 kronor per dag till 200 kronor per dag år 2004. För att 90 procent av alla heltidsarbetande skall omfattas fullt ut av föräldraförsäkringen höjer vi taket från 7,5 prisbasbelopp till 11 prisbasbelopp från den 1 juli 2004. På sikt vill vi även höja ersättningsnivån från 80 procent till 90 procent.

Kristdemokraterna inför 2 kontaktdagar per barn och år för barn mellan 4 och 15 år. Kontaktdagarna utgår med en ersättning om 200 kronor per dag.

Från och med den 1 januari 2005 införs en graviditetspeng som kan användas av gravida 30 dagar i slutet av graviditeten. Pengen skall kunna användas flexibelt men kan ej sparas till efter graviditeten.

Kristdemokraterna anslår medel så att vårdbidrag utgår för funktionshindrade barn till biståndsarbetare.

Kristdemokraterna menar att familjestöden måste ha en bättre fördelningspolitisk profil. Därför vill vi att den särskilda barnrelaterade delen av bostadsbidraget höjs. För de barnfamiljer som berörs betyder det ca 300 kronor mer i månaden. Denna förändring återfinns inom utgiftsområde 18.

På motsvarande sätt som inom utgiftsområde 10 föreslås ett nytt beräkningssätt för SGI, vilket leder till att kostnaderna för föräldraförsäkringen kommer att minska. Kristdemokraternas samlade familjepolitik framgår av avsnitt 8.

Jämfört med regeringens förslag utökas ramen för utgiftsområdet med 930 miljoner kronor år 2004, 1 281 miljoner kronor år 2005 samt 1 211 miljoner kronor år 2006.

En viktig strukturreform för bland annat en bättre lönebildning är ökad självfinansieringsgrad i en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Arbetslöshetens kostnader synliggörs genom en högre a-kasseavgift, och den enskilde kompenseras mer än väl genom sänkt inkomstskatt. Kristdemokraternas förslag att öka självfinansieringsgraden till 33 procent inom en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring gör att anslaget till detta utgiftsområde kan minskas kraftigt.

Det är vidare nödvändigt att förändra nuvarande regelverk för arbetslöshetsförsäkringen för att undanröja sådant som hindrar människor från att ta de jobb som ändå finns och erbjuds. I dag förlorar den arbetslöse i vissa lägen ekonomiskt, eller vinner väldigt lite, på att ta ett ledigt jobb jämfört med att uppbära arbetslöshetsersättning i kombination med övriga bidragssystem. Vi föreslår vidare att ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen, liksom när det gäller sjuk- och föräldraförsäkringen, i princip bör grunda sig på de inkomster man faktiskt haft och betalat avgifter på, inte på den inkomst man har när man blir arbetslös. Vi föreslår inga förändringar vad gäller golv och tak i arbetslöshetsförsäkringen.

Kristdemokraternas samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster inom bl.a. vård, omsorg och skola samt företags- och tillväxtfrämjande åtgärder tillsammans med sänkt skatt för hushållstjänster beräknas också leda till att trycket på arbetslöshetsersättningen och de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna kan minska något.

En helt ny arbetsmarknadspolitik som sätter individen i centrum och öppnar för mångfald och valfrihet efterlyses. Genom att släppa in fler aktörer på arbetsmarknadspolitikens område ökar mångfalden och valfriheten för arbetslösa. Med konkurrens ökar kvaliteten på arbetsmarknadsåtgärderna.

Vi avvisar regeringens arbetsmarknadspolitiska åtgärd om flyttningsbidrag med hänvisning till att flyttningar i allt väsentligt sker oavsett ekonomisk stimulans. Likaså avvisar vi särskilda medel till försök med friår. Vi anser att denna åtgärd kan genomföras inom befintliga ramar.

Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 9 195 miljoner kronor år 2004, med 10 130 miljoner kronor år 2005 och med 10 870 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar utgifter för politikområdena Arbetsliv och Jämställdhet.

Kristdemokraterna föreslår besparingar på Arbetsmiljöverket med tanke på de ökade resurser verket fått under senare år och den rationaliseringspotential som borde finnas efter sammanslagningen av Arbetarskyddsstyrelsen och de regionala yrkesinspektionerna till en gemensam myndighet, Arbetsmiljöverket.

Arbetslivsinstitutet bör ses över i grunden. Den väsentliga forskning som institutet bedriver bör kunna administreras och samordnas av Arbetsmiljöverket medan forskningen bedrivs på högskolor och andra institut. Arbetslivsinstitutet kan på tre års sikt avvecklas och en del arbetsuppgifter föras över till Arbetsmiljöverket.

De bidrag till särskilda utbildningsinsatser som Arbetslivsinstitutet fördelar till arbetsmarknadens parter bör kunna avvecklas, med en halvering för år 2004 och avskaffande från och med 2005. Stödet för utbildning av regionala skyddsombudsmän sköts och bör även fortsättningsvis skötas av Arbetsmiljöverket.

Ramen för utgiftsområdet minskas med 230 miljoner kronor år 2004, 260 miljoner kronor 2005 och med 518 miljoner kronor 2006.

Utgiftsområdet omfattar utgifter för studiefinansiering för studier på gymnasienivå, vuxenstudier samt högskolestudier.

Kristdemokraterna vill ha ett studiestödssystem som präglas av helhet, förutsägbarhet och likvärdighet. Kristdemokraternas förslag innebär en satsning på såväl högskolestudenter och övriga vuxenstudenter som på gymnasiestudenter. Viktiga delar av detta är barntillägget för studenter i högskolan och slopat fribelopp. För att renodla studiefinansieringssystemet flyttas huvudmannaskapet för korttidsstudiestödet till CSN.

Sammantaget innebär förslagen att utgiftsramen för utgiftsområdet minskas med 44 miljoner kronor år 2004 samt utökas med 524 miljoner kronor år 2005 och utökas med 1 103 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområde 16 omfattar utgifter för skolväsende, vuxenutbildning, kvalificerad yrkesutbildning, högskoleutbildning och forskning.

Kristdemokraterna anslår 3,5 miljarder kronor netto utöver regeringens anslag till kommunsektorn de kommande två åren. Resurser som kommunerna bland annat kan använda för att förstärka kvaliteten och genomföra goda förändringar inom grund- och gymnasieskolan. Denna satsning återfinns under utgiftsområde 25.

Kristdemokraterna avvisar regeringens centralstyrda skolsatsning som budgeteras under detta utgiftsområde. Kommunerna bör i stället, genom höjt generellt statsbidrag, själva ha möjligheten att prioritera de områden som är mest angelägna i den egna kommunen. Därför överför vi regeringens satsning till det generella statsbidraget till kommunerna. Detta förslag förklarar huvuddelen av de minskade utgifterna på detta utgiftsområde. Andra besparingar är främst på myndigheter. Kristdemokraterna har agerat för att de fasta skoldelarna på Ekeskolan och Hällsboskolan skall få finnas kvar, och vi avsätter medel till det under detta utgiftsområde.

Regeringen gör en blygsam utbyggnad av antalet högskoleplatser och gör vissa indragningar av platser. Det visar att Kristdemokraternas kritik av att högskoleutbyggnaden har varit för hastig är befogad. Kristdemokraterna satsar därför på kvalitetsbefrämjande åtgärder som att öka antalet lärare med forskarexamen. Avgiftsfriheten för svenska studenter i högskolan står fast. För att kompensera försämringen i fakultetsanslagen vill Kristdemokraterna ge möjligheter för lärosäten att ta en avgift av studenter utanför EES, ett förslag som finns i den statliga utredningen ”Advantage Sweden”. Besparingar sker på myndighetssidan genom kraftsamling till ett fåtal myndigheter.

Kristdemokraterna vill ha en sammanhållen yrkeshögskola genom att samla kvalificerad yrkesutbildning samt yrkeshögskoleutbildning inom högskolan till en ny yrkeshögskola och anslår medel för en försiktig utbyggnad till densamma samt vissa medel för att stödja lärlingsutbildning.

Kristdemokraterna anser att resurstilldelningen till lärosätena för ämnesdisciplinär s.k. fakultetsforskning bör öka. Därför tillskjuter Kristdemokraterna 100 miljoner kronor 2004 och en halv miljard totalt under treårsperioden.

Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 3 936 miljoner kronor år 2004, 4 587 år 2005 och 5 396 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar kulturområdet, bland annat museer, konstnärer, teater, dans, musik, bibliotek, hemslöjd, den samiska kulturen, trossamfund, idrott och folkbildning. Kristdemokraterna föreslår flera satsningar inom detta utgiftsområde, framför allt på regional kultur, Riksantikvarieämbetet samt kulturella mötesplatser. Kulturen får inte begränsas till en avgränsad sfär utan måste genomsyra samhällets alla delar och nå alla människor. Därför satsar Kristdemokraterna särskilt på till exempel den regionala kulturen och de kulturella mötesplatserna. Satsningar som ska göra kulturen tillgänglig för fler människor. Kristdemokraterna anser att de regionala museerna under en längre tid har blivit förbigångna. Höjningar av dessa anslag föreslås därför. Det finns stora behov av insatser såväl för att bevara samlingarna som för att förbättra museernas säkerhet mot brand och stöld. Alltfler byggnader och kulturmiljöer har under de senaste åren fallit inom ramen för Riksantikvarieämbetets ansvarsområde för kulturmiljövård, och det finns därför stora behov av satsningar på området. Regeringens neddragning av anslaget till Riksantikvarieämbetet med 5 miljoner kronor anser vi därför vara obegriplig. För att minska de negativa effekterna till följd av en neddragning gör vi en satsning på detta område.

Sammantaget bör ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens beräkning utökas med 11 miljoner kronor årligen den kommande treårsperioden.

Utgiftsområdet omfattar politikområdena Bostadspolitik och Regional samhällsorganisation samt del av politikområdena Ekonomisk familjepolitik samt Miljöpolitik.

Det största anslaget inom utgiftsområdet är bostadsbidraget. Kristdemokraterna anser att de individuella inkomstgränserna som bidragsgrund för bostadsbidragen ska slopas. Detta tillsammans med höjning av den barnrelaterade delen av bostadsbidraget med 100 kr per barn gör att Kristdemokraterna under treårsperioden tillför 1,34 miljarder kronor till anslagsposten. Därmed gynnas de familjer som har en sämre ekonomisk situation.

Kristdemokraterna avvisar regeringens kortsiktiga och bidragsorienterade bostadspolitik. Det behövs helt andra och långsiktiga åtgärder för att komma tillrätta med bostadsbyggandets omfattande problem. Budgetmässigt handlar det framförallt om att sänka skattetrycket på bostadssektorn.

Det andra större anslaget inom utgiftsområdet är räntebidraget. Varken statlig fastighetsskatt eller räntebidrag bör utgå för hyreslägenheter. Ägande och förvaltande av hyreshus är näringsverksamhet och ska därför inte beskattas utöver normal beskattning av näringsverksamhet, det vill säga när vinst uppstår. Kristdemokraterna föreslår att fastighetsskatten avskaffas redan år 2004 och avvisar samtidigt ytterligare beviljanden av räntebidrag.

Kristdemokraterna har tidigare sagt nej till inrättandet av ett tidsbegränsat investeringsbidrag till nybyggnad av hyresbostäder under perioden 2002–2006. De bidrag som beviljats bör betalas ut, men inga nya bidrag beviljas. Jämfört med regeringens förslag bör anslaget därför minska med 300 miljoner kronor år 2004 och helt slopas från år 2005.

På skattesidan avvisar Kristdemokraterna den investeringsstimulans i form kreditering på skattekonto som införts under 2003. För att stimulera byggandet av flerbostadshus föreslår Kristdemokraterna istället en skattereduktion på nyproduktion av flerbostadshus motsvarande en halvering av byggmomsen. 2004 skulle denna skattereduktion uppgå till 2 miljarder kronor.

Utöver detta föreslår Kristdemokraterna att ett nytt anslag för investeringsbidrag för byggande av studentbostäder inrättas. Anslaget föreslås uppgå till 30 miljoner kronor per år 2004–2006.

Kristdemokraterna föreslår vidare att anslagen 31:12 Statens bostadsnämnd och 31:13 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag avvecklas och att det istället inom utgiftsområde 18 inrättas ett nytt anslag, Stöd till bostadsföretag i kommuner med bostadsöverskott. Kristdemokraterna förordar ett stödsystem av motsvarande omfattning, men som står i bättre överensstämmelse med det kommunala självstyret, som är öppet för alla fastighetsägare i vissa kommuner och som administreras av Boverket.

Ramen för utgiftsområdet jämfört med regeringens proposition kan minska med 59 miljoner kronor för år 2004, med 656 miljoner kronor för år 2004 och med 980 miljoner kronor år 2006.

Trots att vi upplevt en ny flyttvåg från landsbygden har regeringen varit passiv på det regionalpolitiska området. Regionalpolitiken ska medverka till att en god grund för näringslivet i sysselsättningssvaga områden skapas i första hand genom generella stimulansåtgärder. Dessa insatser kan sedan kompletteras med riktade åtgärder.

Att skapa förutsättningar för en livskraftig utveckling i hela landet för människor i alla åldrar och med arbetsmöjligheter, god service, bra miljö och rik kultur är ett centralt mål för den kristdemokratiska regionalpolitiken.

Sverige har goda förutsättningar att öka sin andel av den internationella turismen. Därför satsar Kristdemokraterna 300 miljoner kronor på turistfrämjande åtgärder den kommande treårsperioden. Utgiftområde 19 minskas med 100 miljoner kronor per år då vi föreslår att satsningen framför allt ska användas för att locka turister till den svenska landsbygden och till glesbygden, och då i samverkan med berörda kommuner och lokalt näringsliv. Satsningen återfinns under utgiftsområde 24.

Ramen för utgiftsområdet minskas med 250 miljoner kronor 2004, 250 miljoner kronor 2005 och 250 miljoner kronor 2006.

Utgiftsområdet omfattar politikområdet Miljöpolitik och del av politikområdet Forskningspolitik.

Kristdemokraterna anser att miljöpolitiken måste präglas av en helhetssyn, där människan ingår i ett nära samspel med naturen utan att förbruka dess livsuppehållande resurser. Miljöhänsyn och miljöpolitik kan inte avgränsas till någon specifik sektor utan måste inkluderas i beslutsunderlaget inom alla politikområden.

För att komma till rätta med miljöproblemen har Sveriges riksdag antagit 15 nationella miljökvalitetsmål. Det övergripande syftet är att överlämna ett samhälle till nästa generation där de stora miljöproblemen är lösta.

Kristdemokraterna prioriterar satsningar på de miljökvalitetsmål som i dagsläget bedöms vara svårast att uppnå. Därför anvisas 60 miljoner kronor extra i stöd till klimatinvesteringar för år 2004. För att genomföra sanering av förorenade naturområden föreslås att regeringens anslag höjs med 150 miljoner kronor. Kristdemokraterna vill också betona vikten av en sammanhållen sjö- och skogsmarkskalkning och föreslår därför att ett nytt anslag för kalkning av skogsmark införs. För detta anvisas 30 miljoner kronor årligen 2004–2006. I Kristdemokraternas utgiftsmotion för utgiftsområde 23 återfinns satsningar för att hindra näringsläckaget från jordbruket till hav, sjöar och vattendrag.

De medel som anslås för biologisk mångfald i skogen skall fördelas till olika typer av åtgärder. Arbetet bör bedrivas dels genom att staten köper in mark för att ta den ur produktion, dels genom frivilliga överenskommelser i form av naturvårdsavtal. Avsättning av nyckelbiotoper bör föregås av en grundlig inventering för att öka träffsäkerheten i de ekologiska bedömningarna. Kristdemokraterna föreslår ett något långsammare genomförande av statliga markuppköp, effektivisering av administrationen och en högre andel frivilliga avsättningar samtidigt som en avvägning görs mellan miljömålet och produktionsmålet. Därför anvisas för anslaget till biologisk mångfald 450 miljoner kronor mindre än i regeringens förslag.

Utgiftsområdets ram minskas med 210 miljoner kronor år 2004 och 370 miljoner kronor åren 2005 och 2006.

Stängningen av Barsebäcks första reaktor innebär nya årliga kostnader för staten. Kristdemokraterna anser att kärnkraften skall avvecklas, men i takt med att förnybara energislag kan fasas in. Beslutet om kärnkraftsavvecklingen har tagits utan grundläggande konsekvensanalyser beträffande ekonomi och miljö. Dessutom finns idag inte förnybar elproduktion i den omfattning som krävs för en förnuftig utfasning av kärnkraften.

De ökade koldioxidutsläpp som blivit följden av stängningen av Barsebäck 1 är ett stort hot mot miljön och förstärker växthuseffekten. Satsningar på forskning och utveckling av alternativa energislag är därför mycket angelägna. Det har dock visat sig att delar av omställningsprogrammet har gett litet resultat och regeringen har därför tvingats dra ner på anslagen. Kristdemokraterna anser att medlen i första hand skall satsas på energieffektivisering och på att finna metoder att öka el- och värmeproduktion baserad på förnybara energislag. Vi anslår därför extra medel till forskning och utveckling av solcells- och vätgasbaserade energisystem. Kristdemokraterna föreslår också ett nytt anslag för att stödja villaägare som vill byta bort sin direktverkande eluppvärmning mot valfritt vattenburet värmesystem.

Kristdemokraterna anser slutligen att det är under all kritik att regeringen inte kan anvisa en finansiering för den fortsatta energipolitiken 2005–2006.

Sammantaget bör utgiftsramen för år 2004 minska med 125 miljoner kronor och öka med 145 miljoner kronor åren 2005 och 2006.

Utgiftsområdet omfattar polititikområdena Transportpolitik respektive IT, elektronisk kommunikation och post.

Regeringens transportpolitik har inneburit att eftersläpningarna i de uppställda investeringsplanerna accelererat ytterligare. Likaså är vägunderhållet eftersatt på ett oacceptabelt sätt. Utvecklingen för Sverige glider allt längre ifrån de transportpolitiska målen.

För underhåll och investeringar i vägar och järnvägar under perioden 2004–2006 avsätter Kristdemokraterna 2,65 miljarder kronor mer i anslag än vad regeringen föreslagit. Av detta reserveras 1 miljard kronor till ett förbättrat vägunderhåll, varav 700 miljoner kronor 2004. Anslagsposten Drift och underhåll av enskilda vägar föreslås öka med 10 procent, vilket 2004 innebär en ökning med 65 miljoner kronor i förhållande till regeringens förslag.

För att tidigarelägga av angelägna vägprojekt avsätter Kristdemokraterna 1,25 miljarder kronor mer än regeringen till Vägverkets investeringar under 2004–2006. För att på längre sikt tidigarelägga och effektivisera infrastrukturens utbyggnad föreslår Kristdemokraterna att ett omfattande program läggs fast för investeringar i partnerskap med den privata sektorn – PPP (Public-Private Partnership).

Investeringar i sjöfartens farleder är huvudsakligen avgiftsfinansierade. Kristdemokraterna anser dock att statliga medel långsiktigt bör avsättas för att täcka delar av kostnaderna för sjöfartens infrastruktur. Kristdemokraterna bedömer att 100 miljoner kronor bör avsättas för detta ändamål under perioden 2005–2006.

Vid sidan av satsningarna på infrastrukturen finansierar Kristdemokraterna en sänkning av skatten med 25 öre per liter på miljöklass-1-dieseln, Europas renaste diesel. Detta har stor betydelse för den svenska åkerinäringen, samtidigt som det minskar det ekonomiska intresset att föra in billig och miljömässigt sämre diesel från utlandet.

Vid sidan av detta avvisar Kristdemokraterna regeringens anslagsförslag på 450 miljoner kronor 2004 till IT-infrastruktur i form av regionala transportnät. Avvisandet görs mot bakgrund av de stora och outnyttjade statliga resurser som redan reserverats för att stimulera bredbandsutbyggnaden. Kristdemokraterna föreslår istället generösare regler för hushållens och företagens skattereduktion vid bredbandsanslutning.

Ramen för utgiftsområdet bör jämfört med regeringens beräkning utökas med 342 miljoner kronor år 2004, 889 miljoner kronor år 2005 respektive 889 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar politikområdena Skogspolitik, Djurpolitik, Livsmedelspolitik, Landsbygdspolitik, Samepolitik samt viss utbildningspolitik och forskningspolitik.

Kristdemokraternas inriktning för jordbruket syftar till fortsatt användning av åkermarken för livsmedelsproduktion eller produktion som enkelt kan ställas om till livsmedelsproduktion. De anslagsförändringar som föreslås syftar till att förbättra det svenska jordbrukets konkurrenskraft i förhållande till omvärlden. Skatter och avgifter, bl.a. dieselskatten, föreslås harmoniseras med övriga EU-länder. Detta bedöms vara en förutsättning för att jordbruket ska finnas kvar som basnäring i hela landet, för att bevara den öppna landskapsbilden samt möjliggöra ett fullt utnyttjande av befintliga EU-ersättningar. Kristdemokraterna anser att den skatt på handelsgödsel och bekämpningsmedel som jordbruket betalar ska återgå till jordbruksnäringen i form av finansiering av jordbruksforskning, åtgärder för att minska växtnäringsförluster och till stöd för utveckling av en mer miljöanpassad jordbruksverksamhet. Den höjning av skatten på bekämpningsmedel som regeringen föreslår avvisas.

Kristdemokraterna vill också tillskjuta jordbruket ytterligare resurser till en rad åtgärder för landsbygdens miljö och struktur. Dessa åtgärder motiveras bl.a. av att utfallet av Sveriges förhandlingar inom EU utfallit till det svenska jordbrukets nackdel.

Ett antal förhållanden och angelägna åtgärder påkallar en omfördelning av anslagen inom utgiftsområdet. Förenklade regelverk leder till minskat medelsbehov för Jordbruksverket. Neddragningar av distriktsveterinärorganisationens överkapacitet möjliggör besparingar med 20 miljoner för denna organisation.

Extra resurser föreslås anvisas till ett återupprättande av skördeskadeersättningen. Medel bör avsättas för återinförandet av avbytartjänst samt för exportfrämjande åtgärder. Vidare kräver Norrlandsjordbrukets utsatta situation särskilda stödåtgärder. Ett nytt anslag föreslås för att finansiera ersättning åt avbytartjänster i jordbruket; för detta anvisas 20 miljoner kronor. För att kompensera för de höga energiskatterna föreslås att ett nytt anslag inrättas för stöd till växthusnäringen. Även för detta ändamål anvisas 20 miljoner kronor. Kristdemokraterna föreslår också ökat stöd till miljöförbättrande åtgärder i jordbruket samt till bekämpning av djursjukdomar. Ett nytt anslag för ersättning för skördeskador föreslås inrättas.

Stödet till rennäringen har de senaste åren varit underdimensionerat, varför Kristdemokraterna föreslår en höjning av anslaget med 5 miljoner kronor. Även ersättningarna för viltskador höjs ytterligare för att motsvara de behov livskraftiga rovdjursstammar medför. Ett nytt yrkesfiskaravdrag föreslås införas för att skapa likvärdiga villkor för svenska yrkesfiskare som för yrkesfiskare i grannländerna.

I jämförelse med regeringens förslag utökas ramen för utgiftsområdet med 276 miljoner kronor för 2004 och 248 miljoner kronor årligen för 2005 och 2006.

Utgiftsområdet omfattar politikområdena Näringspolitik, Utrikeshandel, export- och investeringsfrämjande samt Konsumentpolitik. Inom utgiftsområdet finns också anslag som ingår i politikområde Forskningspolitik.

Inriktningen av Kristdemokraternas näringspolitik vilar på kunskapen om att arbete och välfärd åt alla bara kan uppnås genom att individer, familjer och företag tillsammans tillåts att utvecklas och växa med trygga och stabila regler. Det privata näringslivet har varit, är, och kommer att vara ryggraden för Sveriges välfärd. Det sammantagna näringsklimatet skapas genom närings-, skatte-, energi- och arbetsmarknadspolitiken tillsammans med den övergripande ekonomiska politiken.

Samhällets kostnader för tillväxthämmande regler är betydande. Priset betalar medborgarna, främst i form av sämre levnadsstandard och begränsad valfrihet. I våra närings- och småföretagarmotioner föreslår Kristdemokraterna ett stort antal åtgärder för att identifiera och undanröja existerande hinder för startande och utvecklande av företag. Vi sätter också upp ett mål för arbetet med regelförenkling. Under mandatperioden ska företagens kostnader för administrationen av regelverket minska med 15 procent.

Kristdemokraterna föreslår besparingar på vissa myndigheter under utgiftsområdet. Konkurrensverket tilldelas ökade resurser. Kristdemokraterna förordar generella åtgärder för att förbättra företagsklimatet i landet i stället för riktade stödåtgärder till vissa företag och till vissa regioner. För att främja turismen i glesbygd omfördelar vi 100 miljoner kronor per år 2004–2006 från utgiftområde 19 Regional utveckling och satsar dessa pengar på turistfrämjande åtgärder.

Ramen för utgiftsområdet kan minskas med 55 miljoner kronor år 2004, 41 miljoner kronor år 2005 och med 21 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar merparten av statens bidrag till kommuner och landsting.

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott på 3,8 miljarder kronor den kommande treårsperioden utöver de medel regeringen anslår. Detta för att täcka in den högre ambitionsnivå som Kristdemokraterna har, bland annat vad gäller antalet vårdplatser inom såväl äldreomsorg, psykiatri som sjukvård.

Kommunerna bör också fritt få använda pengarna för den centralstyrda skolsatsning som Socialdemokraterna vill genomföra.

Regeringen så kallade tillgänglighetspengar under detta utgiftsområde vill vi i stället använda som delfinansiering i den nationella vårdgaranti vi vill införa år 2004. Dessa pengar flyttas därför till utgiftsområde 9. Tillsammans med ett ytterligare resurstillskott innebär den nationella vårdgarantin en satsning på 3,35 miljarder kronor de kommande två åren. Det är alltså 1 miljard kronor mer än regeringens s.k. tillgänglighetspengar under samma period.

Kristdemokraterna föreslår i denna motion en rad åtgärder som får ekonomiska konsekvenser för kommunsektorn. Dessa effekter regleras i enlighet med finansieringsprincipen, vilket påverkar ramen för utgiftsområdet. Se avsnitt 9 i denna motion samt den särskilda motionen med anledning av utgiftsområde 25 för en utförligare redovisning av de effekter som påverkar kommunsektorn.

Ramen för utgiftsområdet kan sammantaget ökas med 4 935 miljoner kronor år 2004, med 5 415 miljoner kronor år 2005 och med 5 995 miljoner kronor år 2006.

Utgiftsområdet omfattar utgifter för räntor på statsskulden och oförutsedda utgifter. Från och med 1998 ingår även Riksgäldskontorets provisionskostnader i samband med upplåning och skuldförvaltning.

Kristdemokraterna föreslår en ökad utförsäljning av statliga företag under den kommande perioden med 30, 60 respektive 60 miljarder kronor mer än vad regeringen räknar med åren 2004–2006, vilket i kombination med de övriga sammantagna budgetsaldoförstärkningarna för åren 2004–2006 minskar upplåningsbehovet jämfört med Socialdemokraternas politik. Över treårsperioden minskar statsskulden med ca 84 miljarder kronor jämfört med Socialdemokraternas politik där statsskulden ökar med 66 miljarder kronor.

Den positiva effekten på statsskuldsräntorna till följd av Kristdemokraternas budgetpolitik gör att ramen, enligt regeringens i budgetpropositionen redovisade känslighetsantaganden och kalkylräntor, kan minskas med 783,83 miljoner kronor år 2004, 3 953 miljoner kronor år 2005 och år 2006 med 7 139 miljoner kronor. Hänsyn har då tagits till att utförsäljningarna som helhet inte kan göras i början av respektive år. För år 2004 antas att utförsäljningarna, räknat som genomsnitt, kan äga rum vid halvårsskiftet, och för 2005 och 2006 vid skiftet mellan första och andra kvartalet. Vidare har beräknats att statens inkomster av aktier (inkomsttitel 2411) kommer att minska med 900 miljoner kronor år 2005 och med 3,2 miljarder kronor år 2006.

Sammantaget kan ramen för utgiftsområdet minskas med 783,83 miljoner kronor år 2004, 3 953 miljoner kronor år 2005 och år 2006 med 7 139 miljoner kronor.

Kristdemokraterna föreslår, av lätt insedda skäl, ingen förändring av ramen för detta utgiftsområde. I en särskild motion för utgiftsområdet har Kristdemokraterna i samband med riksdagens budgetbehandling hösten 1998 redovisat den principiella hållning Kristdemokraterna anser att Sverige bör ha när det gäller den svenska medlemsavgiftens storlek i EU:s långsiktiga budgetarbete.

Kristdemokraterna anser att det av riksdagen antagna målet för den svenska EU-budgetpolitiken behöver kompletteras. Det nuvarande målet innebär bl a att Sverige skall verka för en effektiv och återhållsam budgetpolitik inom unionen. Målen innebär även att Sverige skall verka för en förbättrad budgetdisciplin vid användningen av EU:s budgetmedel. Något mål om att Sveriges bidrag till EU:s budget, räknat som avgiften per person, borde minska har dessvärre inte antagits. Kristdemokraterna anser att utgiftsområdet behöver kompletteras med ett sådant mål.

11.3 Statens utgifter på sikt

Som angetts i avsnitt 10.2 om skattekvoten på längre sikt bör de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska, vilket är både önskvärt och nödvändigt (se avsnitt 10.2). Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om tillväxten blir högre kan andelen bli lägre som måste tas i anspråk, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten.

11.4 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensionssystemet och dess långsiktiga inriktning.

Det är dock värt att notera att även pensionssystemet är beroende av tillväxten. Det anpassar sig automatiskt vid förändringar i tillväxt eller demografisk utveckling, och kommer därför att ge bättre pensioner om tillväxten är hög än om den är låg. Även den icke förvärvsaktiva befolkningen har alltså allt att vinna på en förbättrad tillväxtpolitik.

11.5 Budgeteringsmarginalen

Socialdemokraterna räknar med en budgeteringsmarginal på rekordlåga 196 miljoner kronor för år 2004. Det motsvarar 0,2 promille av de takbegränsade utgifterna. Då ska man ta i beaktande att minst 6,3 miljarder kronor först trixats bort från utgiftstaket genom beslut i vårpropositionen.

Under innevarande år är minst 8 miljarder kronor borttrixade från utgiftstaket (se tabell 11.1). I praktiken har därför utgiftstakens funktion att begränsa statsutgifterna förfuskats.

Socialdemokraterna har därmed definitivt avlägsnat sig från den budgetdisciplin som de tidigare sagt sig värna om. Tanken med budgeteringsmarginalen var att den enbart skulle vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit. Men sedan något år tillbaka ska alltså enligt regeringen ”budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida”. Detta står i bjärt kontrast mot de principuttalanden som gjordes i 1997 års budgetproposition: ”Den [budgeteringsmarginalen] ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen skulle försvaga budgetdisciplinen är alltså ogrundade.” (Prop. 1996/97:1)

Socialdemokraterna budgeterar i budgetpropositionen med något högre marginaler för år 2005 och 2006, men detta benämns än så länge enbart som ”konsekvensberäkningar”, dvs utan att något politiskt ansvar ligger bakom.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner Socialdemokraterna själva angivit i tidigare propositioner.

Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

Kristdemokraterna anser att budgeteringsmarginalen bör utökas kraftigt år 2004, och föreslår en ökning med 5,8 miljarder till ca 6 miljarder kronor. För år 2005 föreslås också en ökning från 13,8 till 15,6 miljarder kronor. För år 2006 anser Kristdemokraterna att budgeteringsmarginalen är väl högt tilltagen i Finansdepartementets konsekvensberäkningar. En för hög marginal kan motverka sitt syfte och försämra budgetdisciplinen. För år 2006 föreslår Kristdemokraterna en viss minskning av budgeteringsmarginalen jämfört med regeringens beräkning till totalt 25,2 miljarder kronor.

11.6 Utgiftstak och budgeteringsmarginal för 2004

Utgiftstaket för år 2004 bör fastställas till 852 miljarder kronor varav budgeteringsmarginalen ska uppgå till ca 6 miljarder kronor. Det motsvarar en sänkning av utgiftstaket med 4 miljarder kronor jämfört med Socialdemokraternas förslag, och en ökning av budgeteringsmarginalen med ca 5,8 miljarder kronor.

För åren 2005 och 2006 bör utgiftstaket fastställas till 880 respektive 906 miljarder kronor. Det innebär en sänkning av utgiftstaket med 14 respektive 25 miljarder kronor jämfört med förslagen i budgetpropositionen.

11.7 Utgiftstak för offentlig sektor

Utgiftstaket för offentlig sektor består av summan av det statliga utgiftstaket och den beräknade kommunala utgiftsnivån med avdrag för interna transaktioner mellan stat och kommun. Kombinationen av Kristdemokraternas förslag till lägre utgiftstak för staten, men ett större utrymme för kommunsektorn ger en nettoförändring av det offentliga utgiftstaket med –2 miljarder kronor år 2004, –12 miljarder kronor år 2005 och –24 miljarder kronor år 2006 jämfört med regeringens beräkning i budgetpropositionen.

Kristdemokraternas förslag till utgiftstak för offentlig sektor redovisas på total nivå i tabell 11.3 nedan.

11.8 Förändring av Riksgäldskontorets nettoutlåning

Kristdemokraterna föreslår förbättringar av studiestöden från höstterminen 2005. Se avsnitt 11.2. Två av förbättringarna påverkar Riksgäldskontorets nettoutlåning.

Det slopade fribeloppet för heltidsstuderande högskolestudenter i kombination med en ökad bidragsandel innebär netto en ökad utlåning med ca 200 miljoner kronor per helår.

Den höjda bidragsdelen i vuxenstudiestödet innebär en minskad utlåning med 30 miljoner kronor per helår.

Förändringen av Riksgäldskontorets nettoutlåning framgår av tabell 11.4 nedan. Sammantaget ökar utlåningen med 85 miljoner kronor år 2005 och med 170 miljoner kronor år 2006. Dessa belopp ingår i tabell 1.1 där den totala effekten för statsbudgeten av Kristdemokraternas budgetförslag sammanställts.

[1]

Landstingsförbundet 2002

[2]

Se t.ex. 2001 års ekonomiska vårproposition, bilaga 5, för en redogörelse för det kaotiska förlopp som till slut ledde till att den socialdemokratiska regeringen försökte lagstifta om både pris- och lönebildning i det s.k. stoppaketet. Detta omfattade lönestopp, prisstopp, hyresstopp, stopp för kommunala skattehöjningar, begränsningar i konflikträtten och höjda avgifter för avtalsstridiga strejker. Regeringen förlorade omröstningen i riksdagen den 15 oktober 1990 och statsministern lämnade in sin avskedsansökan.

[3]

Statsbudgetens saldo rensat för engångseffekter, ett mått som visar den långsiktiga utvecklingen.

[4]

I procent av befolkningen i samma åldersgrupp

[5]

Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik

[6]

Statsskulden påverkas också av faktorer som inte ingår i det finansiella sparandet (t.ex. försäljningsinkomster och valutakursförändringar), men här avses den långsiktiga effekten på statsskulden av att staten har balans mellan inkomster och utgifter.

	staten			offentlig sektor
Miljarder kronor	2004	2005	2006	2004	2005	2006
Minskade utgifter, netto	10,5	19,7	28,8	27,6	38,0	47,8
varav utgiftsminskningar brutto	48,7	62,9	74,3	48,7	62,9	74,3
varav utgiftsökningar brutto	38,2	43,2	45,5	21,1	24,9	26,5
Kassamässiga skatteförändringar, netto ¹⁾	-14,4	-23,5	-30,8	-31,5	-41,8	-49,8
Övriga inkomstförändringar/regleringar	4,1	4,2	2,2	4,1	4,2	2,2
Riksgäldskontorets nettoutlåning ³	0,0	0,1	0,2	0,0	0,1	0,2
Förändring i statens finansiella sparande	0,2	0,2	0,1	0,2	0,2	0,1
Utförsäljningsinkomster	30,0	60,0	60,0	30,0	60,0	60,0
Lånebehov (förändring) = statsskuldförändring²	-30,2	-60,2	-60,1	-30,2	-60,2	-60,1

	2004	2005	2006
Skattesänkningar (netto)	31,5	41,8	49,8
Utgiftsminskningar och övriga budgetförstärkningar (netto)	31,7	42,0	49,9
Förändring i finansiellt sparande	+0,2	+0,2	+0,1
Utgiftstak för staten	852	880	906
Skillnad mot Socialdemokraternas förslag	-4	-14	-25
Budgeteringsmarginal	6	15,6	25,2
Skillnad mot Socialdemokraternas förslag	+5,8	+1,7	-3,3
Statsskuld	1 193	1 151	1 101
Skillnad mot Socialdemokraternas förslag	-30,2	-60,2	-60,1
Andel av BNP	47,3 %	43,6 %	39,9 %
Statsskuld i Socialdemokraternas förslag	1 223	1 241	1 251
Andel av BNP	48,5 %	47,0 %	45,4 %

Varugrupp	Prisnivåindex, EU=100
Kläder och skor	111
Transporter och kommunikationer	121
Hyra, bränsle och el	129
Mat, sprit och tobak	130
Restauranger, hotell etc.	132

	2004
Bättre rehabiliteringsutredningar (drygt 100 000 nivå-2-utredningar)	175
Mentorskap	50
Förstärkning med nya yrkesinspektörer	20
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare	150
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering	85
Rehabiliteringsinsatser (nivå-3-utredningar inkl. fördjupad rehabiliteringsutredning)	1 550
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabiliteringstjänster	-972
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster	70
Nationell metod- och utvärderingsenhet	25
Koordinatorer (ca 1000 nya heltidstjänster inkl. försök med 30 arbetsplatsrådgivare)	480
Nationell utbildningssatsning	20
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl. utredningsresurser)	500
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning	30
Arbetshjälpmedel	15
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden	215
Kompletterande arbetsmarknad – förlängd rehabiliteringsersättning	300
Forskningsmedel	60
Högskoleutbildning i rehabilitering	17
Summa kostnader	2 790

	2004	2005	2006
Återställd sjuklöneperiod
Förkortad sjuklöneperiod (från 21 till 14 dagar)	-1 600	-1 700	-1 800
Inget behov av nytt högkostnadsskydd vid återställd sjuklöneperiod	250	250	250
Omlagd kapital- och egendomsbeskattning (exkl. fastighetsskattereformen)
Avvecklad dubbelbeskattning på utdelning: Fysiska personer halv 2005, bort 2006		-2 600	-5 700
Juridiska personer: halv 2005, bort 2006		0	-1 600
Stegvis avvecklad förmögenhetsskatt: Återgång till 2000 års fastighetstaxeringsvärden och
slopad sambeskattning 2004, 1 % skatt 2005, 0,75 % 2006	-1 300	-2 600	-3 100
Avgår: Inget behov av ny begränsningsregel i förmögenhetsskatten	100	100	100
Effektiv bolagsskatt 28,46 % (30 % nominell)	0	4 000	8 300
Införande av riskkapitalavdrag (Tak 100')	0	-40	-100
Arvsskatt: Ingen arvsskatt på bundet kapital vid generationsskifte	0	-40	-40
Interaktionseffekter		800	400
Sänkta företags- och energiskatter
Sänkta arbetsgivaravgifter med totalt 7procentenheter på löneunderlag upp till 900 tkr/250 tkr fr 2005		-3 300	-2 600
Sänkt energiskatt på MK1-diesel med 25 öre/liter generellt. 1/7 2005		-360	-800
Royaltyinkomster från pat. uppfinningar befrias från skatt	-15	-15	-15
Yrkesfiskeavdrag för konkurrensneutralitet	-10	-10	-10
Avdragsrätt för avsättning till etableringskonto	0	-45	-90
Enhetliga regler för anställningsstöd (2 år)	100	200	200
Upprustad infrastruktur
Ökade väginvesteringar och förbättrat underhåll	-850	-700	-700
Banhållning och järnvägsinvesteringar		-200	-200
Statligt stöd till sjöfartens infrastruktur		-50	-50
Bättre och generella villkor för bostadsbyggande (exkl. avvecklad fastighetsskatt)
Sänkt skatt på bostadsbyggande motsvarande halverad byggmoms	-1 830	-2 000	-2 000
Avgår: Regeringens tillfälliga skattelättnad för vissa byggtjänster 2003–2006	1 160	1 160	1 160
Nytt anslag: Bidrag till studentbostäder	-30	-30	-30
Räntebidrag: Inga nytillskott	169	462	776
Investeringsbidrag för hyreslägenheter (vxl till sänkt skatt)	300	600	600
Övriga tillväxtfrämjande satsningar
Turistfrämjande	-100	-100	-100
Konkurrensverket , varav resursökning	-5	-5	-5
överföring av Nämnden för offentlig upphandling	-4	-4	-4
Bidrag till miljömärkning/rättvisemärkning av produkter. Utökad verksamhet	-2	-2	-2
Summa tillväxtåtgärder	-3 667	-6 229	-7 160

	2002	2003	2004	2005	2006	Snitt 2002–2006
Finansiellt sparande	1,1	0,2	0,4	1,2	1,6	0,9
Finansiellt sparande med periodiserad redovisning	0,2	0,4	0,6	1,4	1,9	0,9
Strukturellt sparande (justerat för konjunkturläge)	0,6	1,2	1,3	1,8	2,0	1,4

Hushåll (småhus, bostads- och hyresrätter)	2004	2005	2006
Ingen fastighetsskatt	+18,0	+18,5	+18,8
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	-5,9	-5,9	-5,9
Kommunal avgift 800 kr per lägenhet	-1,9	-1,9	-1,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	-2,8	-3,0	-3,0
Summa	+7,5	+7,8	+8,1

Företag (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt	+6,8	+6,9	+7,0
Kommunal avgift (ca 63 resp 17 kr per kvm)	-6,8	-6,9	-7,0
Summa	0,0	0,0	0,0

Primärkommuner
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	+5,9	+5,9	+5,9
Kommunal avgift, 800 kr per lägenhet	+1,9	+1,9	+1,9
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	+6,8	+6,9	+7,0
Minskat statsbidrag	-14,5	-14,6	-14,7
Summa	0,0	0,0	0,0

Stat
Utebliven fastighetsskatt	-24,8	-25,4	-25,8
Minskat statsbidrag till primärkommuner	+14,5	+14,6	+14,7
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	+2,8	+3,0	+3,0
Minskad administration tfa avvecklad fastighets- & förmögenhetsskatt, egnahem	+0,2	+0,2	+0,2
Övrig finansiering inom budget (motsv återgång till 2000 års tax.värden)	+7,3	+7,5	+7,8
Summa	0,0	0,0	0,0

Övriga inkomstförändringar och regleringar	2004	2005	2006
Inkomster av statens aktier tfa försäljning av statligt ägda aktier		-0,90	-3,20
Avgift försäljning av högskoleutbildning	0,08	0,15	0,23
Reglering av 2:a karensdag: Höjd arbetsgivaravg. m 0,3 p.e. (neutralt för företagssektorn)	3,30	3,40	3,50
Effektivare uppbördseffektivitet och skatteindrivning	0,72	1,50	1,68
Summa övriga inkomstförändringar	4,10	4,15	2,21

Summa skattesänkningar (tabell 10.1) och övriga inkomst- förändringar	-27,43	-37,67	-47,54
Inkomster av försåld egendom (inkomsttitel 3000)	30,00	60,00	60,00
Övergång till inkomsteffekt på statsbudgetens inkomstsida (då vissa skattesänkningar redovisas på UO 25)	17,10	18,30	19,00
Summa inkomstförändringar totalt på statsbudgeten	19,67	40,63	31,46

		Kristdemokraterna totala utgifter			Skillnad mot regeringens förslag
		Förslag tkr	Beräknat mkr	Beräknat mkr	tkr	mkr	mkr
	Utgiftsområde	2004	2005	2006	2004	2005	2006
1	Rikets styrelse	7 265 299	7 168	7 542	-631 000	-676	-676
2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	9 089 874	9 312	9 595	-108 268	-132	-165
3	Skatt, tull och exekution	8 596 043	8 810	8 977	+40 000	+50	+70
4	Rättsväsendet	26 932 092	27 081	27 503	+500 000	+300	+200
5	Internationell samverkan	1 222 362	1 219	1 223	-35 000	-35	-35
6	Försvar samt beredskap mot sårbarhet	44 351 402	45 410	45 908	+20 000	+20	-330
7	Internationellt bistånd	20 356 751	21 438	22 523	+500 000	+600	+700
8	Invandrare och flyktingar	6 839 646	6 745	6 349	-165 500	-248	-300
9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	39 490 272	40 821	41 934	+1 825 000	+1 505	+1 255
10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	119 146 002	119 587	120 122	-4 835 000	-10 125	-14 410
11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	51 396 300	50 182	49 472	+740 000	+790	+800
12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	54 783 200	57 118	58 337	+931 000	+1 281	+1 211
13	Arbetsmarknad	52 794 063	48 127	45 903	-9 195 000	-10 130	-10 870
14	Arbetsliv	905 424	901	660	-230 000	-260	-518
15	Studiestöd	21 881 096	22 317	24 154	-43 759	+524	+1 103
16	Utbildning och universitetsforskning	40 026 261	41 300	39 668	-3 935 964	-4 587	-5 396
17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	8 674 960	8 968	9 131	+11 000	+11	+11
18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	8 739 030	8 485	8 460	-59 000	-656	-980
19	Regional utjämning och utveckling	2 856 447	2 707	2 707	-250 000	-250	-250
20	Allmän miljö- och naturvård	3 560 566	3 317	3 340	-210 000	-370	-370
21	Energi	1 538 344	606	614	-125 000	+145	+145
22	Kommunikationer	28 877 012	30 596	31 026	+342 000	+889	+889
23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	14 554 732	14 715	14 657	+276 000	+248	+248
24	Näringsliv	3 435 802	3 586	3 635	-55 000	-41	-21
25	Allmänna bidrag till kommuner	78 640 790	84 847	87 262	+4 935 000	+5 415	+5 995

	Förslag	Beräknat	Beräknat
Miljoner kronor	2004	2005	2006
Socialdemokraternas föreslagna ram	7 896	7 844	8 218
Kristdemokraternas föreslagna förändringar:
90:5 Regeringskansliet m.m. Volymminskning, bl.a. beroende på högt anslagssparande	-605	-650	-650
46:3 Datainspektionen	-6	-6	-6
27:2 Presstöd	-20	-20	-20
Summa anslagsförändringar	-631	-676	-676
Kristdemokraternas totala ram	7 265	7 168	7 542

Kreditering av skattekontot	2003	2004
Sysselsättningsstöd till kom. & landsting	3 000	3 000
Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd	144	444
Stöd för skyddat arbete hos offentliga arbetsgivare (OSA)	400	785
Anställningsstöd till långtidssjukskrivna	200	600
Summa kreditering av skattekontot	3 744	4 829

Övrigt stöd vid sidan av utgiftstaket
200-kronan	1 300	1 300
Förbättrad kapitalstruktur i statliga bolag	3 000
Summa övrigt stöd vid sidan av utgiftstaket	4 300	1 300

Totalt	8 044	6 129

	2004	2005	2 006
Slopat fribelopp och högre bidragsdel för högskolestudenter		100	200
Högre bidragsdel för vuxenstuderande		-15	-30
Summa	0	85	170

Stockholm den 7 oktober 2003
Alf Svensson (kd)
Inger Davidson (kd)	Stefan Attefall (kd)
Göran Hägglund (kd)	Chatrine Pålsson (kd)
Mats Odell (kd)	Maria Larsson (kd)
Johnny Gylling (kd)	Helena Höij (kd)

	Förslag	Beräknat	Beräknat
Miljoner kronor	2004	2005	2006
Socialdemokraternas föreslagna ram	9 198,1	9 444	9 760
Kristdemokraternas föreslagna förändringar:
1:3 Statskontoret	-18,0	-20	-22
1:5 SCB	-40,0	-45	-70
1:7 Kammarkollegiet	-8,0	-11	-11
1:8 NOU	-4,0	-8	-8
1:9 Statens kvalitetsråd	-12,9	-13	-13
1:10 Ekonomiska rådet	-2,4	-2	-3
2:3 Riksgäldskontorets förvaltningskostnader.	-13,0	-13	-13
90:1 Riksrevisionen	-10,0	-20	-25
Summa anslagsförändringar	-108,3	-132,3	-165,0
Kristdemokraternas totala ram	9 089,9	9 312	9 595

	Förslag	Beräknat	Beräknat
Miljoner kronor	2004	2005	2006
Socialdemokraternas föreslagna ram	8 664	8 957	9 120
Kristdemokraternas föreslagna förändringar:
28:1 Statens kulturråd	-1	-1	-1
28:2 Allmän kulturverksamhet: Amatörkulturens centralorganisationer	1	1	1
Inga ospecificerade medel till regeringens disposition	-2	-2	-2
28:6 Regionala teater-, dans- och musikinstitutioner	5	5	5
28:7 Vissa tater-, dans- och musikändamål: Fria grupper	2	2	2
Fonogramstöd	1	1	1
28:9 Litteraturstöd. Ej extra stöd för utgivning av vuxenlitteratur	-5	-5	-5
28:10 Kulturtidskrifter	2	2	2
28:12 LL-stiftelsen	1	1	1
28:22 Bidrag till regional arkivverksamhet	1	1	1
28:25 Riksantikvarieämbetet	5	5	5
28:26 Bidrag till kulturmiljövård	-5	-5	-5
28:28 Centrala myndigheter: museer, fri entré	-9	-9	-9
Statens historiska museer	1	1	1
28:29 Centrala museer: Nordiska	1	1	1
28:30 Bidrag till regionala museer	5	5	5
28:32 Bidrag till icke-statliga kulturlokaler	2	2	2
28:39 Trossamfund (lokalstöd)	3	3	3
30:2 Bidrag till allmänna samlingslokaler	3	3	3
Summa anslagsförändringar	11	11	11
Kristdemokraternas totala ram	8 675	8 968	9 131

Statens budget 2004

1 Sammanfattning

1.1 Nej till euron ökar kraven på tillväxtreformer