Socialdemokraterna har haft regeringsmakten under de senaste nio åren. Under denna period kan man konstatera att välfärden på många områden har försämrats.

Sjukskrivningar och förtidspensioner har ökat dramatiskt, samtidigt som antalet vårdplatser minskat med 40 procent och den arbetslivsinriktade rehabiliteringen satts på undantag. Men Socialdemokraternas handlingsförlamning är påtaglig och därför räknar Ekonomistyrningsverket med att år 2004 blir det sjunde året i rad med en kostnadsökning för ohälsan.

Vårdköerna är långa och äldreomsorgen ropar efter resurser. Men trots de högsta kommunalskattehöjningarna på 25 år väntas underskotten i kommunsektorn öka.

Ungefär 1,1 miljon människor i arbetsför ålder beräknas i år försörjas av sociala ersättningar. Det är lika många människor som under det djupaste lågkonjunkturåret 1993. Till de sociala ersättningarna räknas sjukpenning, sjuk- och aktivitetsersättning (f.d. förtidspension), arbetslöshetsersättningar eller socialbidrag.

Den öppna arbetslösheten stiger, och beräknas i år uppgå till 5,5 procent av arbetskraften. Socialdemokraterna kommer allt längre från sitt mål om högst fyra procents öppen arbetslöshet som skulle gälla från år 2000.

Svenska låginkomsttagare tillhör fortfarande de hårdast beskattade i världen bland låginkomsttagare. Men det socialdemokratiska systemet möjliggör inte någon ljusning, eftersom tillväxtåtgärder uteblir.

Företag och kapital lämnar landet medan statsministern, som i Gnosjö, ser på och gratulerar. Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar. Den tragiska bakgrunden är att svenskt ägande straffbeskattas jämfört med utländskt ägande i Sverige. Trots det väljer Socialdemokraterna att behålla både dubbelbeskattningen och förmögenhetsskatten.

En konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över framgångsrika familjeföretag. Men Socialdemokraterna tycks inte ha några planer på förändring. Ideologiska skygglappar har kraftigt försämrat förmågan att se och åtgärda den förödande utvecklingen på detta område.

Valfrihet och dynamik bromsas och motarbetas och det kommunala självstyret urholkas när Socialdemokraterna går in med stopplagstiftningar på vårdområdet.

Den svenska grundskolan visar allt sämre resultat. Andelen underkända elever har ökat kraftigt sedan 1994 och uppgår till drygt 25 procent.

Antalet poliser har minskat med drygt 10 procent sedan 1994. Människor känner sig otrygga på gator och torg och butiksägare blir allt mer uppgivna.

Socialdemokraterna lovade stort i valrörelsen 2002, men eftersom de struntat i tillväxtpolitiken har de tvingats dra tillbaka även sådana satsningar som tidigare varit inräknade i statsbudgeten. Det gäller t.ex. höjningen av taket i sjuk- och föräldraförsäkringen.

Socialdemokraterna framhåller att statens utgiftstak ska hållas. Men de klarar inte av det med mindre än att de byter redovisningsprinciper, flyttar utgifter fram och tillbaka mellan åren och gör oegentliga s.k. tekniska justeringar av taket. Budgettrixande i stället för tillväxtpolitik har blivit högsta mode i Regeringskansliet.

Sverige har under det socialdemokratiska regeringsinnehavet sedan hösten 1994, trots goda år, inte tagit igen något av vad vi förlorat gentemot omvärlden. Sverige kommer i stället enligt både Socialdemokraternas egna och OECD:s prognoser fortsätta att halka efter andra länder de kommande åren.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Socialdemokraterna gör sitt bästa för att bortförklara alla självförvållade problem med svagheter i omvärldens ekonomier. Kristdemokraterna vill i första hand koncentrera uppmärksamheten på de inhemska strukturproblem som regering och riksdag faktiskt kan göra något åt. Det är i huvudsak dessa problem som lett till att Sverige trendmässigt haft en svagare tillväxt än de flesta andra OECD-länder sedan 1970-talet.

I den senaste regeringsförklaringen, hösten 2003, fanns tydliga ansatser mot en mer tillväxtorienterad politik. Dessvärre besannades än en gång Socialdemokraternas historia av luftiga löften om tillväxtfrämjande åtgärder som inte infrias.

Bristerna i de offentligt finansierade välfärdssystemen står i bjärt kontrast till den socialdemokratiska valrörelseretoriken. De offentliga kassakistorna gapar tomma, samtidigt som vårdköerna växer och bristerna i psykiatrin uppenbarats för alla. Rekordhöga kommunalskattehöjningar försvagar hushållens köpkraft men löser inte de kommunala underskottsproblemen.

Det blir allt tydligare att Socialdemokraterna har tappat greppet om utvecklingen.

Det blir också allt tydligare att utan en bättre tillväxt finns det bara nedskärningar att fördela.

1.2 Det går att vända utvecklingen!

En fortsättning med Socialdemokraterna vid makten innebär att framtiden ter sig onödigt dyster. Sverige har på många områden potential för ökad tillväxt. Problemet är att den inte tas tillvara.

Sverige är inte en gång för alla dömt att utvecklas sämre än omvärlden. Därför inriktas Kristdemokraternas ekonomiska politik på att stärka den svenska tillväxtkraften så att inte minst resurserna för de viktiga gemensamma välfärdstjänsterna kan tryggas.

Goda exempel finns på att det i länder som liknar Sverige går att byta inriktning till en annan och framgångsrik politik. Irland och Danmark har visat att inget land är dömt att fortsätta en ekonomisk kräftgång. Finland har under senare år också visat att det är möjligt att höja den potentiella tillväxten.

1.3 Välfärd genom förnyelse och tillväxt

I denna motion lägger Kristdemokraterna fram riktlinjer för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken.

Syftet med Kristdemokraternas ekonomiska politik är att skapa en bättre välfärdsutveckling, en utveckling som bryter Sveriges trettioåriga period av eftersläpning och bristande växtkraft. Detta åstadkoms genom strukturella reformer och strategiska skattesänkningar på arbete, sparande och företagande. Men det krävs också en större satsning på forskning och på en kvalitetsinriktad skola, gymnasie- och högskoleutbildning.

Vi vill lägga grunden för en politik som ger Sverige förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt på i genomsnitt 3 procent per år. Tillväxten bör i så stor utsträckning som möjligt åstadkommas genom att fler kommer i arbete och att det totala antalet arbetade timmar därmed ökar. Detta är nödvändigt om vi ska klara utmaningarna med en åldrande befolkning i en globaliserad ekonomi.

Det måste vara mödan värt att starta och driva företag. Det måste vara lönt att arbeta mer. Det måste löna sig bättre med utbildning. Det handlar också om att öka människors möjligheter att påverka och känna trygghet i sin vardag: Att få tiden att räcka till – också för barnen, att kunna leva på sin lön och slippa bidragsberoende, att kunna påverka sin arbetssituation, att känna att man behövs, att sjukvården fungerar när man behöver den, att man får det självklara förtroendet och rätten att välja barnomsorg, skola eller äldreomsorg efter egna önskemål. Sverige ska bli ekonomiskt starkare, men också ett mycket tryggare och bättre land att leva i. Ett möjligheternas land – för alla.

Inriktningen för vår ekonomiska politik är därför också att kraftsamla på de områden vi anser måste prioriteras högre: bättre vård, skola och omsorg, ökad valfrihet och köpkraft för barnfamiljerna, ökat ekonomiskt utrymme för enskilda, familjer och pensionärer genom sänkt inkomstskatt. Krafttag måste tas för att råda bot på den rekordhöga sjukfrånvaron och det ökande antalet förtidspensioneringar. Det bör ske genom en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring som redan från början sätter individens rehabiliteringsbehov i centrum.

Företagsklimatet måste förbättras kraftigt, liksom infrastrukturen och bostadspolitiken. Konkurrensen måste stärkas. Polisen och övriga rättsväsendet måste ges avsevärt bättre möjligheter att bekämpa brottsligheten.

1.4 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är att ge människorna en till alla delar god livsmiljö (se avsnitt 6.1.1). Därför måste den ekonomiska politiken främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast så kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt är vår inriktning för den ekonomiska politiken att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone tre procent per år i genomsnitt, och därmed skapa ett ökat välstånd för alla.

Kristdemokraternas inriktning för den ekonomiska politiken och för budgetpolitiken framgår i kapitel 6, 7 och 8.

1.5 Prioriterade budgetområden

Kristdemokraterna anger sex politik- och budgetområden som är prioriterade i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden krävs reformer i ordets verkliga mening. Det gäller politiken för att skapa långsiktigt goda tillväxtförutsättningar genom ett bättre investerings- och företagarklimat med en fungerande infrastruktur och bostadsbyggande, det gäller skattepolitiken för låg- och medelinkomsttagare, valfriheten för barnfamiljer, pensionärernas ekonomiska situation, vården, omsorgen och skolan samt ett återupprättat rättssamhälle. Bland satsningarna på en bättre vård och omsorg är en kraftigt förbättrad rehabiliteringsförsäkring och andra åtgärder mot ohälsoutvecklingen av central betydelse. Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

I kapitel 8 presenteras inriktningen för Kristdemokraternas politik på dessa politikområden i sammandrag.

Samtliga förslag är fullt ut finansierade genom omprioriteringar inom statsbudgeten, såväl på utgifts- som på inkomstsidan.

Ett flertal viktiga reformer låter sig inte tydliggöras genom ändrade budgetramar. Regelförenkling kostar t.ex. inte särskilt mycket, men har stor betydelse för företagsklimatet. I sammanhanget små satsningar på förstärkt konkurrens via ett stärkt Konkurrensverk och skärpt lagstiftning är också exempel på viktiga reformer som inte bäst beskrivs i budgettabeller.

1.6 Förändringar sedan hösten 2003

Enligt den nya budgetordning som riksdagen har lagt fast, ska några preciserade förslag på anslag och utgiftsområden inte föras fram i samband med vårpropositionen. Denna princip följer Kristdemokraterna. En uppdatering och framskrivning har dock gjorts av de förslag vi senast lade fram för riksdagen (hösten 2003). Därtill har vissa preliminära ställningstaganden gjorts till Socialdemokraternas nya förslag som presenteras i 2004 års ekonomiska vårproposition. Ett antal egna preliminära förändringar har därefter gjorts i förhållande till våra förslag i höstas:

För det första anser vi att drivkrafterna för arbete måste stärkas ytterligare. Vi räknar därför med en ytterligare sänkning av inkomstskatten för alla som förvärvsarbetar. Tyngdpunkten ligger på låg- och medelinkomsttagare. Jämfört med i höstas räknar vi med att inkomstskatten på arbete sänks med ytterligare 2,7 miljarder kronor nästa år. Detta är ett led i det jobb- och tillväxtpaket vi anser snarast måste förverkligas. Se avsnitt 6.2.

Kristdemokraterna anser att ytterligare satsningar måste göras på rättsväsendet, inte minst gäller detta polisen och kriminalvården.

Den nya familjepolitik som Kristdemokraterna presenterat medför något högre utgifter för statskassan. Totalt sett handlar det om ca 300 miljoner kronor extra per år jämfört med tidigare. Detta har inarbetats i budgeten.

Ett flertal signaler indikerar också att riskkapitalförsörjningen i tidiga skeden måste förbättras kraftigt – inte minst de nya bottensiffrorna gällande nyföretagandet år 2003. Därför föreslås en fördubbling av anslaget till s.k. såddfinansiering. Denna typ av finansiering har tidigare visat sig vara mycket framgångsrik. Anslaget för denna verksamhet bör fördubblas från ca 50 till 100 miljoner kronor.

Samtliga nya förslag har finansierats, och därtill har vissa planerade skattesänkningar skjutits fram ett år för att bidra till att stärka det finansiella sparandet i staten, som Socialdemokraterna i 2004 års ekonomiska vårproposition försämrat ytterligare.

Den inlåsning av kapital som det individuella pensionssparandet medför är inte entydigt positiv för samhällsekonomin. För yngre personer som inte betalar statlig inkomstskatt är den sparformen inte heller alltid ekonomiskt motiverad till följd av den årliga avkastningsskatten. Ett eget obundet sparande i breda aktiefonder kan vara mer lönsamt. I syfte att i stället möjliggöra lägre skatt på arbete bör avdragsrätten begränsas från nuvarande 50 procent till 30 procent av ett prisbasbelopp. I kronor innebär det en minskning av avdragsrätten från ca 20 000 kronor till 12 000 kronor. Det genomsnittliga sparbeloppet uppgick år 2001 till 6 500 kronor. Därmed kommer det stora flertalet att även efter förändringen kunna pensionsspara med avdragsrätt även med det lägre avdragsgilla beloppet. Genom den lägre skatten på arbete uppstår en större makt över den egna arbetsinkomsten som kan användas antingen till sparande eller konsumtion. Med denna förskjutning av skatten på arbete främjas också ett mer aktivt personligt ägande, sparande och ansvarstagande i viss kontrast till det ansiktslösa och sällan omprövade sparande som individuellt pensionssparande medför. En reduktion av avdragsrätten enligt ovan skulle innebära en förstärkning av de offentliga finanserna med ca 1,3 miljarder kronor.

Kristdemokraterna har länge förespråkat att straffbeskattningen på hushållstjänster slopas, så att hushållen, precis som företagen, inte behöver betala dubbel skatt för de tjänster de köper utifrån. Förslaget innebär konkret att en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden inklusive moms införs för hushållens köp av hushållstjänster, inklusive s.k. ROT-arbeten. Detta förslag täcker in alla typer av normala arbeten som utförs i det egna hushållet eller på den egna tomten. Socialdemokraternas förslag om att tillfälligt återinföra det tidigare ROT-avdraget gäller emellertid enbart Reparation, Om- och Tillbyggnad, men inte underhållsarbeten som t.ex. tvätt och städning. Kristdemokraterna avvisar därför Socialdemokraternas förslag, vilket innebär en budgetförstärkning jämfört med tidigare beräkningar.

Likaså avvisas Socialdemokraternas förslag till tillfälliga stimulanser för källsortering och tillfälliga stimulanser för energianpassning av offentliga lokaler. Kristdemokraternas bostadspolitik är i stället långsiktigt inriktad på bostadsförbättring och ett ökat byggande genom en halvering av byggmomsen (genom en skattereduktion), ett slopande av fastighetsskatten och genom införande av en permanent skattereduktion på hushållstjänser.

För att stärka det finansiella sparandet under de år som konjunkturmässigt bedöms bli goda skjuts också vissa av våra föreslagna skattesänkningar fram ett år. Detta gäller sänkningen av arbetsgivaravgifterna och avvecklingen av juridiska personers dubbelbeskattning av utdelningsinkomster på icke näringsbetingade andelar. Dubbelbeskattningen av fysiska personers utdelningsinkomster avvecklas däremot enligt tidigare plan, liksom förmögenhetsskatten.

Tabell 1.1 Förändringar från beräkningarna i Kristdemokraternas budgetalternativ hösten 2003

1) I denna post ingår alla volymförändringar som följer av nya makroekonomiska antaganden i vårpropositionen och uppdaterade beräkningar av budgeteffekterna av förändrade regelsystem.

Vi välkomnar att Socialdemokraterna nu planerar att avsätta större resurser till infrastrukturinvesteringar. Därmed kan Kristdemokraternas föreslagna tillskott utöver regeringens förslag bli lägre än tidigare.

I övrigt anser vi att anslag inom utgiftsområde 1 Rikets styrelse kan reduceras ytterligare. Främst gäller det Regeringskansliet.

Förändringarna sammanfattas i tabell 1.1 ovan. Observera att det är förändringarna på Kristdemokraternas budgetalternativ från hösten 2003 som anges, inte de totala satsningarna eller besparingarna.

Innehållsförteckning

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås 26

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2004. Målet om högst 4 procents arbetslöshet allt mer avlägset 27

4.6 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin 37

6.1.1 En social och ekologiskt hållbar marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar 48

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva 54

2 Förslag till riksdagsbeslut

3 Nio förlorade år

Trots draghjälp från en god internationell konjunktur under större delen av de två mandatperioderna 1994 till 2002 är resultatet för den socialdemokratiska regeringen uselt på viktiga välfärdsområden. Utvecklingen har gått åt fel håll för sjukvården, skolan, tillväxtpolitiken, barnomsorgen, företagandet, rättsväsendet samt den totala arbetslösheten och sjukfrånvaron. Kalla fakta talar sitt tydliga språk.

I det följande redovisas kortfattat utvecklingen för perioden 1994–2003 på de nämnda områdena som det finns definitiv statistik för. I några fall finns statistik för år 2003 inte tillgänglig ännu. I vissa fall har även prognoserna för år 2004 tagits med.

3.1 Nio förlorade år för sjukvården

Antalet vårdplatser i Sverige har minskat med 17 612 sedan 1994. Det motsvarar en minskning med hela 39 procent. Se diagram 3.1. På längre sikt är det naturligt att det till följd av nya behandlingsmetoder och bättre läkemedel inte behövs lika många vårdplatser som tidigare. Detta återspeglas i att medelvårdtiden har sjunkit. Men den mycket kraftiga minskningen av antalet vårdplatser sedan 1994 kan inte tillnärmelsevis uppvägas av sådana faktorer. En minskning av antalet vårdplatser med 39 procent innebär, allt annat lika, att den totala produktiviteten måste öka med 64 procent för att samma standard ska behållas. Produktivitetsutvecklingen har knappast varit så positiv sedan 1994. Vi vet också att antalet patienter inte har minskat i denna takt. Snarare kan resultatet av platsneddragningarna avläsas i de vårdköer som finns runt hela landet.

Antalet landstingsanställda, undersköterskor och vårdbiträden m.fl., har minskat med totalt 19 600 sedan 1994. Den minskningen uppvägs inte av att antalet läkare och sjuksköterskor ökat marginellt under senare år. Särskilt inte med tanke på att den ökade sjukfrånvaron år 2002 motsvarade ett bortfall av 570 läkare, 3 370 årsarbetare sjuksköterskor och 2 500 undersköterskor ¹.

Minskningen av det totala antalet vårdplatser avspeglar sig också inom den landstingsdrivna psykiatrin. Där är minskningen sedan 1994 ännu större. Antalet platser har halverats från 9 797 till 4 850, en minskning med 50,5 procent. Se diagram 3.2.

Antalet vårdplatser per 1 000 invånare är mycket lågt i Sverige vid en internationell jämförelse. Sedan 1995 har denna andel minskat från 3 platser till 2,4. Ungern, ett land som ligger långt efter Sverige ekonomiskt sett, har mer än dubbelt så många platser – 6,3 per 1 000 invånare. Enligt OECD:s senaste statistik (2003) är det bara Turkiet och Mexiko bland medlemsländerna som har en lägre andel vårdplatser i korttidsvården per 1 000 invånare än Sverige. Se diagram 3.3.

Diagram 3.3 Antal vårdplatser i korttidsvård (akutplatser) per 1 000 invånare i 24 OECD-länder

3.2 Nio förlorade år för skolan

Mer än var fjärde elev i grundskolan uppnår inte kunskapsmålen. Andelen underkända elever har ökat varje år sedan det nya betygssystemet infördes, även om en marginell minskning kunnat noteras för de två senaste läsåren. Även i det tidigare betygssystemet försämrades resultaten varje år från 1994.

Anm.: Statistiken avser elever som saknade ämnesbetyg eller slutbetyg. 1993/94–1996/97, och elever som ej nått målen av dem som fått eller skulle ha fått mål- eller kunskapsrelaterade betyg 1997/98–2002/03.

Om man betraktar andelen elever som saknar ämnesbetyg eller slutbetyg i högst ett ämne, eller som i det nya systemet inte fått mål- eller kunskapsrelaterade slutbetyg i ett ämne, är utvecklingen entydigt negativ sedan 1994. År 2003 bibehölls samma höga nivå som 2002. Se diagram 3.5 nedan.

Den svenska skolan är därtill en av de stökigaste i världen, enligt OECD:s undersökningar. Den svenska skolan hamnade senast på 26:e plats bland de 30 OECD-länderna. Vidare har antalet lärare per 100 elever minskat från 8,3 läsåret 1993/94 till 7,9 läsåret 2002/03.

3.3 Nio förlorade år för tillväxtpolitiken

Om Sverige från 1994 till 2002 hade hängt med i tillväxttakten för de mindre OECD-länderna hade vår bruttonationalprodukt (BNP), dvs. värdet av vår samlade produktion av varor och tjänster, år 2004 varit ca 140 miljarder kronor högre. Hade Sverige hängt med tillväxttakten i Finland sedan 1994, skulle vår BNP i år vara ca 175 miljarder kronor högre, och skatteintäkterna över 80 miljarder kronor högre även med sänkta skattesatser. Om Sverige hängt med i Irlands tillväxt sedan 1994 skulle vår BNP i år vara nästan 60 procent, eller drygt 1 420 miljarder kronor, högre.

Ett ytterligare tecken på Socialdemokraternas misslyckande när det gäller tillväxtpolitiken är att Sverige från en 13:e plats i OECD:s välfärdsliga 1994, halkat ner till en 14:e plats år 2002 enligt senast tillgänglig statistik (april 2004). Statistiken för år 2003 är fortfarande preliminär, men indikerar att Sverige även år 2003 ligger någonstans kring en 13–14:e plats. Det är också värt att notera att det stora raset i välfärdsligan var det som följde på 1980-talets släpphänta ekonomiska politik ². Det största fallet var det som Socialdemokraterna lämnade över hösten 1991, då Sverige från 1990 till 1992 föll från en 7:e till en 13:e plats i välfärdsligan, ett tapp på sju placeringar. Under den borgerliga regeringsperioden 1992–1994 bromsades det kraftiga fallet upp, och Sverige sjönk aldrig lägre än till 14:e plats 1993 trots de dåliga yttre förutsättningarna. År 1994 hade utvecklingen vänts och Sverige steg till en 13:e plats. Det är också värt att notera att de revideringar som gjorts av Sveriges och andra länders statistik, visar att fallet i den svenska ekonomin i början av 1990-talet inte var fullt så kraftigt som den äldre statistiken visat.

Den internationella konjunkturen har större delen av de senaste nio åren varit gynnsam för svensk ekonomi. Ändå har vi alltså inte tagit igen något av det vi tidigare förlorat, utan ligger kvar på en 13–14:e plats när alla 30 OECD-länder rankas.

Sverige som är ett litet land bör kanske i första hand inte jämföra sig med de stora ekonomierna som t.ex. USA, Japan, Storbritannien, Tyskland och Frankrike utgör. Om Sverige jämförs med de s.k. mindre OECD-länderna (OECD23 där de sju största länderna, Major 7, inte ingår) framgår det att vi halkat efter trendmässigt sedan 1995, och att vi kommer att fortsätta att göra det enligt de prognoser som nu finns tillgängliga till år 2005. Se diagram 3.7.

Diagram 3.7 Sveriges BNP-tillväxt 1994–2005 relativt de mindre OECD-länderna (OECD23)

Anm.: År 2004 och 2005 är prognoser. För Sveriges del är prognosen den som regeringen räknar med i 2004 års ekonomiska vårproposition.

3.4 Nio förlorade år för barnomsorgen

Barngrupperna på dagis har ökat med i genomsnitt två barn per grupp, från 15,5 år 1993/94 till 17,4 år 2002. Det motsvarar en ökning med 13 procent. Men så många som vart fjärde barn finns nu i en grupp med 20 barn eller fler. Sedan maxtaxan införts har trycket på förskolan ökat ytterligare, vilket på många håll leder till än större grupper. Hela 89 procent av kommunerna anger att efterfrågan på barnomsorg ökat sedan maxtaxan infördes.

Någon valfrihet existerar inte när det gäller det offentliga stödet till barnomsorg, i stället har Socialdemokraterna ökat centralstyrningen och försämrat kvaliteten genom den ensidiga satsningen på en enda barnomsorgsform.

Spegelbilden av att barngrupperna blivit större i förskolan är att både Öppna förskolor och familjedaghem har minskat drastiskt. Antalet Öppna förskolor har minskat med nästan 50 procent under Socialdemokraternas regeringstid – från 1 340 till 708 stycken.

Vidare har antalet familjedaghem (kommunala dagbarnvårdare) minskat från 129 000 till 45 000, eller med 65 procent sedan 1994. Detta är resultatet av den ensidiga styrning av resurser till förskolan som Socialdemokraterna konsekvent ägnar sig åt. Genom maxtaxans införande försämrades familjedaghemmens möjligheter att konkurrera med förskolan.

Det minskande antalet barn i familjedaghemmen och i Öppna förskolor är inte en effekt av att barnkullarna varit små under 1990-talet. Andelen barn i familjedaghem och Öppna förskolor har minskat i samma utsträckning som antalet barn har gjort.

3.5 Nio förlorade år för företagandet

Antalet företagare har minskat med 28 000 sedan 1994 enligt SCB:s arbetskraftsundersökningar. Sverige har bland den lägsta andelen nyföretagare bland OECD-länderna. Trots snart sex års utredande i Näringsdepartementets s.k. Simplexgrupp har enbart en handfull perifera regelförenklingar kommit till stånd. Den socialdemokratiska regeringen framhåller själv bl.a. följande förslag i den senaste redogörelsen till riksdagen (skr. 2003/04:8):

Det kommer inte som någon överraskning att nyföretagandet minskat och antalet konkurser ökat de senaste åren. Antalet nyregistrerade företag minskade med nästan 9 000 stycken mellan 2001 och 2002. Antalet aktiebolag har minskat med 7 procent mellan 1995 och 2001. Enligt Institutet för tillväxtpolitiska studier (ITPS) minskade antalet sysselsatta i de nystartade företagen med drygt 25 procent år 2001. Det första halvåret år 2002 uppgick antalet anställda i företag i konkurs till 14 029 personer, en ökning med 35 procent jämfört med motsvarande period föregående år. ”Antalet nyanmälda lediga platser till landets arbetsförmedlingar tycks ha stabiliserats på en låg nivå. Under 2003 varslades sammanlagt 74 000 personer om uppsägning, vilket är det högsta antalet på tio år och en ökning med nästan 7 000 jämfört med 2002 års redan höga nivå”, framgår det av vårpropositionen (bilaga 1, s. 42).

3.6 Nio förlorade år för rättstryggheten

Antalet poliser i Sverige har medvetet skurits ner med ca 2 000 sedan 1994, från 18 162 till 16 292 år 2002. Det motsvarar en minskning med drygt 10 procent. Annorlunda uttryckt har det sedan 1994 i genomsnitt försvunnit drygt 17 poliser per månad. Antalet civilanställda inom polisen har under samma period minskats med ca 1 100, eller 14 procent. Detta har givetvis ytterligare försämrat polisens möjligheter att utreda brott och bidra till att skapa trygghet på gator och torg.

3.7 Nio förlorade år för arbetslösheten och sjukfrånvaron

Arbetslöshet, sjukdom och förtidspensionering av medicinska skäl innebär ett svårt mänskligt lidande. Men det innebär också stora samhällskostnader. De offentliga budgetarna belastas hårt, och ett betydande produktionsbortfall uppstår. Därför måste det betecknas som ett misslyckande av mycket stora mått att den sammanlagda kostnaden för arbetslöshet, sjukpenning inklusive rehabilitering samt förtidspension – ”olyckstalet” – har ökat med drygt 70 miljarder kronor sedan 1994 och i år uppgår till ca 189 miljarder kronor.

Den öppna arbetslösheten sjönk till ca 4 procent åren 2001 och 2002, men har stigit till 4,9 procent år 2003 och beräknas enligt vårpropositionen stiga ytterligare till 5,5 procent under 2004. För år 2005 väntas den öppna arbetslösheten ligga på 5,3 procent. Den tidigare minskningen av arbetslösheten uppvägs dock mer än väl av ökade sjukskrivningar, förtidspensioner och att arbetslösa flyttats till andra kolumner i statistiken.

För närvarande är det drygt 800 000 helårsarbetskrafter som uteblir i Sverige på grund av sjukskrivning samt aktivitets- och sjukersättning (förtidspension). Därtill ska läggas de ca 255 000 öppet arbetslösa, de ca 98 000 som deltar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder samt de 268 000 undersysselsatta personer som uppger att de vill arbeta mer men inte kan av arbetsmarknadsskäl (SCB:s Arbetskraftsundersökning för mars 2004).

Enligt Socialdemokraternas prognoser i vårpropositionen för 2004 kommer den samlade kostnaden för olyckstalet att fortsätta öka fram till prognosperiodens slut år 2006. Se även kapitel 4.

Enbart för perioden 1997–2004 är den sammanlagda kostnaden för olyckstalet hela 1 361 miljarder kronor. Det motsvarar värdet av drygt halva årets BNP, eller kostnaden för 65 års barnbidragsutbetalningar.

Diagram 3.12 ”Olyckstalet” 1994–2004. Total kostnad för arbetslöshet, sjukskrivning och förtidspension (aktivitetsersättning)

Källor: Prop. 2003/04:100 för åren 1998–2004 (utgiftsområdena 10 och 13) och för år 1994: Riksrevisionsverket, Budgetprognos nr 5, 1994/95, samt Statens finanser 1995. Beloppen för år 2004 är regeringens prognos i vårpropositionen.

4 Vårpropositionen

4.1 Socialdemokraterna når inget av fem uppsatta mål

Socialdemokraterna har satt upp ett antal mätbara mål inom viktiga politikområden och för budgetpolitiken. Det gäller målet för den offentliga sektorns finansiella sparande, målet om ökad reguljär sysselsättning, målet för öppen arbetslöshet, för ohälsa och för antalet socialbidragstagare. Målen är tidsmässigt bestämda till vissa årtal.

Det står redan klart att Socialdemokraterna inte kommer att lyckas med fyra av målen. Det femte, att halvera ohälsan till år 2008, kommer med stor sannolikhet inte heller att nås. Förklaringen till detta misslyckande på egen planhalva är att målen inte följts av kraftfulla åtgärder och en verkningsfull tillväxtpolitik för att de ska kunna uppfyllas.

4.1.1 Målet för finansiellt sparande kräver budgetförstärkningar för att uppnås

Målet för det finansiella sparandet i offentlig sektor är 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Genomsnittet för det finansiella sparandet ligger, oavsett mått, långt under Socialdemokraternas mål på 2 procent under femårsperioden 2002–2006.

Tabell 4.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 2002–2006 enligt vårpropositionen. Även det strukturella sparandet understiger sparmålet

Det relativt svaga finansiella sparandet i offentlig sektor kan delvis förklaras av den svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet långsiktigt underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet väntas inte uppnå 2 procent ens till år 2006. Detta innebär i klartext att målet om 2 procents överskott i princip har frångåtts under den innevarande mandatperioden. Det strukturella sparandet där konjunktur- och engångseffekter räknas bort ska ju, givet överskottsmålet, uppgå till 2 procent varje år.

4.1.2 Sysselsättningsmålet uppnås inte ens till år 2050

Socialdemokraternas mål är att 80 procent av befolkningen mellan 20 och 64 år ska vara reguljärt sysselsatt senast år 2004. Som reguljärt sysselsatt räknas inte de personer som är sysselsatta i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

År 2002 var ungefär 4,09 miljoner personer i denna åldersgrupp reguljärt sysselsatta, vilket motsvarar en sysselsättningsgrad på 78,1 procent. Under 2003 bedöms sysselsättningsgraden enligt vårpropositionen minska till 77,6 procent. Denna andel kommer att minska ytterligare år 2004 enligt beräkningarna i vårpropositionen till 76,8 procent. Det saknas drygt 170 000 reguljärt sysselsatta för att målet ska nås år 2004. Detta är en försämring jämfört med bedömningarna i budgetpropositionen hösten 2003.

I budgetpropositionen redovisades också en översiktlig långsiktskalkyl som sträcker sig ända till år 2050. Den bygger i stora drag på den förväntade befolkningsutvecklingen och oförändrad sysselsättningsgrad bland olika grupper i befolkningen efter 2006. En mer optimistisk beräkning görs också av effekten av en antagen förbättrad integration av utrikesfödda på den svenska arbetsmarknaden.

Inte ens i denna mer optimistiska långsiktskalkyl nås sysselsättningsmålet till år 2050. Det faller i stället ner under 77 procent av arbetskraften. I baskalkylen faller den reguljära sysselsättningsgraden till 75 procent år 2050. Även om många invändningar kan riktas mot antaganden i denna typ av långsiktiga kalkyler måste man, tills något annat har framkommit, förutsätta att de är gjorda efter bästa förmåga av personer vars yrke innebär en för landet unik specialisering på just denna typ av beräkningar. Snarare ligger det i farans riktning att även dessa kalkyler är optimistiska.

Både de kortsiktiga bedömningarna fram till år 2006 och de mer långsiktiga kalkylerna visar alltså med all tydlighet att den nuvarande socialdemokratiska politiken inte duger. En ökad sysselsättning (fler arbetade timmar) är helt avgörande för den framtida välfärdsutvecklingen. Det är hög tid för en kursändring där kraftfulla åtgärder vidtas för att öka drivkrafterna för arbete och företagande.

Diagram 4.1 Reguljär sysselsättningsgrad 1993–2050 enligt regeringens optimistiska scenario

4.1.3 Arbetslösheten ökar under hela 2004. Målet om högst
4 procents arbetslöshet allt mer avlägset

Socialdemokraterna räknar i vårpropositionen med en öppen arbetslöshet på 5,5 procent 2004, 5,3 procent år 2005 och 4,9 procent år 2006. Detta är en ytterligare försämring jämfört med antagandena i höstas.

Arbetslösheten bedöms stiga successivt i år, framför allt beroende på att sysselsättningen minskar.

Detta betyder att Socialdemokraternas mål om ”högst fyra procents öppen arbetslöshet och därefter full sysselsättning” inte på långa vägar är uppfyllt, trots en rad manipulationer av statistiken (t.ex. fler i Kunskapslyftet).

Även för den öppna arbetslösheten finns en långsiktskalkyl till år 2050 i budgetpropositionen från i höstas som bygger på de antaganden som kortfattat redovisas i avsnitt 4.1.2 ovan. Vid ett oförändrat beteende väntas den öppna arbetslösheten inte komma lägre än till 4,6 procent. Vid ett antagande om en mer positiv integration på arbetsmarknaden stannar den öppna arbetslösheten på 4,3 procent av arbetskraften år 2050.

Med samma reservation gällande kalkylerna som i avsnittet ovan torde det ändå vara svårt att hitta ett mer kraftfullt underkännande av den förda socialdemokratiska politiken.

Källa: Statistiska centralbyrån och vårpropositionen 2004. Socialdemokraternas prognos för 2004–2006.

4.1.4 Målet om halverat antal socialbidragstagare nås inte till år 2004

I 2001 års vårproposition föreslog regeringen ett mål om att halvera antalet socialbidragstagare mellan 1999 och 2004 och riksdagen beslutade i enlighet med förslaget. Målet är formulerat så att det är antalet ”helårsekvivalenter” mellan 20 och 64 år som ska halveras. En helårsekvivalent motsvarar en individ som får fullt socialbidrag under ett år (exempelvis bildar två personer med socialbidrag under ett halvår vardera tillsammans en helårsekvivalent).

För att uppnå målet om halverade socialbidrag till i år krävs en ytterligare minskning med minst 40 000 helårsekvivalenter. Den vikande sysselsättningen kommer knappast innebära att målet om halverade socialbidrag inte uppnås om inte åtgärder vidtas.

Det skulle mot denna bakgrund, och mot bakgrund av 4-procentsmålet för den öppna arbetslösheten, inte vara förvånande om Socialdemokraterna lät antalet personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder öka igen framöver.

4.1.5 Målet om halverad ohälsa nås inte utan kraftfulla åtgärder

Socialdemokraterna har satt som mål att ohälsan ska halveras till 2008. Målet innebär konkret att antalet nettodagar med sjuklön eller sjukpenning ska halveras mellan 2002 och 2008. Även karensdagen inkluderas i beräkningen. Samtidigt ska antalet nybeviljade aktivitets- och sjukersättningar (som tidigare kallades förtidspension) i snitt 2003–2007 vara lägre än 2002.

Ökningen av antalet nettodagar med sjukpenning har avtagit under de senaste två åren och vändes i slutet av 2002 till en minskning, vilket delvis beror på en förskjutning från heltids- till deltidssjukskrivningar.

Kostnaderna för sjukskrivningarna, som beror både på antalet sjukskrivna och på ersättningsnivån, ökade oavbrutet från 1997 till 2003 och väntas plana ut under 2004 enligt regeringens bedömningar. Enligt Ekonomistyrningsverkets senaste prognos (april 2004) kommer dock såväl nivån på kostnaderna som kostnadsökningen för sjukpenningen att vara högre än i regeringens beräkningar.

Målet om halverad ohälsa till år 2008 är ambitiöst och kommer som bl.a. Konjunkturinstitutet framfört (Konjunkturinstitutets remissyttrande [dnr 6-1-03] till promemorian Ds 2002:63) att kräva förändrade incitament för såväl arbetsgivarna, läkarna som de försäkrade för att målet ska kunna uppnås. Det förefaller inte troligt att de åtgärder som hittills presenterats kommer att kunna ge den önskade utvecklingen. Särskilt inte med tanke på att antalet sjukersättningar (f.d. förtidspensioner) hela tiden ökar.

4.2 Tillväxtpolitik – var god dröj

Sveriges långsiktiga tillväxtproblem kvarstår. Det framgår tydligt av regeringens budgetproposition för 2004. Den långsiktiga BNP-tillväxten bedöms även vid en ökad integration på arbetsmarknaden av utlandsfödda medborgare uppgå till i genomsnitt 1,7 procent per år till år 2050. BNP per capita växer långsammare, med ca 1,4 procent per år i genomsnitt. Det framgår av bilaga 2 i höstens budgetproposition som är framtagen av Finansdepartementets experter. Trots detta finns inga verkningsfulla åtgärder för ökad långsiktig tillväxt. I stället presenterar Socialdemokraterna tillfälliga ”satsningar” för att få bort människor från arbetsmarknaden, t.ex. friår och försök med arbetstidsförkortning.

Socialdemokraternas dokumenterade ovilja och oförmåga att på allvar genomföra verkningsfulla tillväxtåtgärder avspeglar sig i de dystra långsiktskalkylerna. Socialdemokraterna ägnar sig i stället åt att bortförklara Sveriges tillväxtproblem med svagheter i omvärldens ekonomier. När däremot omvärldskonjunkturen är god bortförklaras de svenska strukturproblemen med att ”tillväxten” (just då) är god. Socialdemokraterna blandar således medvetet ihop tillväxtpolitik med de svängningar i BNP som konjunkturen åstadkommer. Men tillväxtpolitik handlar om att förändra ekonomins långsiktiga, trendmässiga, tillväxttakt och produktionsförmåga oavsett konjunktur. Det är i huvudsak problem på detta område som lett till att Sverige sjunkit allt djupare ner i OECD:s tillväxt- och välståndsligor.

Kristdemokraterna vill därför koncentrera uppmärksamheten på de strukturproblem som regering och riksdag kan göra något åt, och som oavsett konjunkturläge kan öka Sveriges potentiella tillväxt.

Den internationella konjunkturen har givetvis på kort sikt betydelse för den svenska ekonomiska utvecklingen. Den ekonomiska tillväxten i Sverige påverkas framför allt av konjunkturen i Europa och USA. Det gäller särskilt på kort sikt. Men vad kan regering och riksdag göra åt den? Ingenting. I bästa fall går det att i någon mån parera de ekonomiska svängningar som beror på förändringar i omvärlden. Men denna uppgift, den stabiliseringspolitiska, har riksdagen delegerat till Riksbanken.

Vår uppfattning om den internationella konjunkturen sammanfaller i stort med regeringens. Men med den av Socialdemokraterna presenterade politiken ser vi i alla händelser ingen möjlighet att Sverige på allvar ska kunna börja återhämta det tapp i välståndsligan som fortgått allt sedan början av 1970-talet. Det krävs strukturella reformer och ett närings- och tillväxtvänligare politiskt klimat för att så ska ske.

Den inriktning som riksdagen har att ta ställning till i vårpropositionen ger inte mycket hopp om att den fortsatta relativa eftersläpningen ska brytas och förbytas i en återhämtning. Som bäst kan det bli fråga om att inte halka efter ytterligare.

Att propositionen saknar en djupgående diskussion om tillväxtbefrämjande åtgärder är den största – men långt ifrån den enda – bristen i vårpropositionen år 2004. Bland akuta problem framstår de galopperande utgiftsökningarna för sjukpenning och förtidspensioner som särskilt alarmerande. Socialdemokraterna har till slut uppmärksammat krisen och möter den med helhjärtade förhoppningar men som bäst bara med halvhjärtade insatser.

4.2.1 För tjugoförsta gången uteblir tillväxtåtgärderna

Årets vårproposition har det gemensamt med samtliga tidigare tjugo budget-, vår-, sysselsättnings- eller s.k. tillväxtpropositioner som socialdemokratiska regeringar lagt på riksdagens bord sedan hösten 1994, att konkreta tillväxtförslag saknas eller får sökas i någon kommande proposition.

Även föreliggande proposition saknar verkningsfulla tillväxtåtgärder för att trygga den svenska välfärden. Åtgärder för hur bästa möjliga förutsättningar skapas för ökad sysselsättning och tillväxt, för hur företag och näringsliv ska kunna växa och utvecklas uteblir.

I stället presenteras förslag som får bort människor från arbetsmarknaden, som friår och försök med arbetstidsförkortning.

Regelförenklingsarbetet har kört fast i flera omgångar. Regeringens egen utvärdering visar tyvärr att Simplexförordningen hittills inte efterlevts varken av myndigheter eller – vilket är mest anmärkningsvärt – av Regeringskansliet självt. Av totalt 77 myndigheter som avgett rapport om sitt regelförenklingsarbete var det förra året endast åtta som genomfört särskilda konsekvensanalyser. Se även avsnitt 3.5 gällande regelförenklingar. Att regelförenklingsarbetet är angeläget framgår inte minst av följande tabell som visar företagens kostnader per anställd för att administrera de olika regelverken.

Diagram 4.5 Företagens kostnader per anställd och år för regeladministration

Tyvärr har Socialdemokraterna som tidigare framhållits inte tagit chansen att i ett gynnsamt ekonomiskt läge rätta till de djupgående strukturella problem som bl.a. gör att kommuner och landsting, även under högkonjunktur och trots världens högsta skatter, lider av svår resursbrist.

Men Socialdemokraterna är bestämda. Dubbelbeskattningen av risksparande blir kvar, förmögenhetsskatten blir kvar, utom för de allra rikaste, och för den lilla grupp av alla dem som drabbas av de kraftigt höjda taxeringsvärdena.

Socialdemokraterna har tidigare befriat 17 av landets 18 aktiemiljardärer från förmögenhetsskatt på sina aktieinnehav. Totalt handlar det om en skattebefrielse på ca 240 miljoner kronor för dessa personer. Men fortfarande drabbas främst vanliga pensionärer som har nedamorterade villor i attraktiva lägen, av förmögenhetsskatten. Det är i längden ohållbart för ett samhälle att bestraffa idoga och skötsamma medborgare. Resultatet blir att företag, kunskap och kapital fortsätter att fly landet.

För drygt fem år sedan lade småföretagsdelegationen fram 81 konkreta förslag till en uppröjning i den byråkrati- och regeldjungel som just nu håller på att kväva hårt kämpande småföretagare. Socialdemokraterna har hittills bara orkat genomföra cirka en tredjedel av förslagen, vilket sänder tydliga och illavarslande signaler till Företagssverige. På detta område är man inte lika rapp som när det gäller att slå till med nya stopplagar och skattehöjningar mot åkare, bönder och boende.

4.3 Tillväxtpolitiken dömd att misslyckas med socialdemokratisk regering

Valet 1998 gav förutsättningar för en socialistisk och tillväxtskeptisk regering. Vänstern och Miljöpartiet har av tradition varit negativa till ekonomisk tillväxt. Socialdemokraterna vill nog se tillväxt om näringslivet kan leverera den med bevarade regelverk och skattenivåer. Däremot har Socialdemokraterna aldrig i den egna rörelsen vågat ta en rejäl diskussion om Sveriges djupgående problem i form av dåligt fungerande lönebildning, dåligt fungerande arbetsmarknad och tillväxthämmande skatter på arbete, sparande och företagande. Socialdemokraternas s.k. tillväxtkongress våren 2004 blev också den en besvikelse. Budskapet där präglades av självgodhet kombinerat med en liknelse om socialdemokratin som en snigel. Socialdemokraterna rör sig alltså enligt egen utsago mycket långsamt; dessutom är det mesta bra enligt den egna världsbilden.

Efter 1998 års val inrättades förvisso ett tillväxtdepartement. Några propositioner som i grunden kunnat påverka företagsklimat och tillväxtförutsättningar har dock ännu inte synts till. Vänsterpartiets och Miljöpartiets inflytande över regeringspolitiken har ytterligare ökat osäkerheten om Socialdemokraternas kurs.

Sveriges dåliga tillväxt har gjort att vi som nämnts tidigare halkat efter flertalet övriga OECD-länder de senaste 30 åren. Den konjunkturuppgång 1998–2000 som av Socialdemokraterna och andra bedömare beskrivits som rekordår för Sveriges räkning har enbart inneburit att vi för tillfället inte halkat efter ytterligare. Men någon återhämtning i förhållande till omvärlden är det inte fråga om.

Av diagram 4.6 nedan framgår att Sverige sedan 1970 har halkat efter ca 30 procent i BNP-utvecklingen jämfört med samtliga OECD-länder. Jämfört med de mindre OECD-länderna har Sverige tappat drygt 40 procent sedan 1970.

Irland kommer att under perioden 1970–2003 ha vuxit dubbelt så snabbt som OECD-genomsnittet. Denna fantastiska tillväxtkraft har gjort att Irland klättrat snabbt i välståndsligan de senaste åren, från en 20:e plats 1994 till en 6:e plats år 2000 och en 4:e plats år 2002.

Anm.: OECD omfattar samtliga OECD-länder. OECD23 omfattar de 23 mindre länderna dit bl.a. Sverige hör. Data för 2004 och 2005 är prognoser.

4.4 Eftersläpningen relativt omvärlden fortsätter

Ytterligare ett sätt att åskådliggöra att Sveriges utveckling relativt omvärlden är svag är att betrakta den utveckling som Socialdemokraterna själva räknar med i vårpropositionen för åren framöver. Sveriges BNP väntas under treårsperioden 2004–2006 utvecklas sämre än genomsnittet för världen i stort, sämre än snittet för USA, sämre än vårt grannland Finland, sämre än snittet för Storbritannien, sämre än snittet för Norden, men något bättre än snittet för EU-15. Se tabell 4.2 nedan.

Bland de tio nya medlemsländerna väntas dock tillväxten bli drygt 4 procent per år jämfört med Sveriges 2,5 procent. Den svenska eftersläpningen fortsätter alltså relativt omvärlden och vi blir fattigare relativt de flesta andra länder. Insikten om konsekvenserna av detta lyser med sin frånvaro i propositionen och inga åtgärder presenteras således för att bryta denna långsiktigt förödande svenska ”utveckling”. I stället presenteras tillfälliga åtgärder som för bort människor från arbetslöshetsstatistiken.

Tabell 4.2 BNP-utveckling i Sverige och i omvärlden 2004–2006 enligt vårpropositionen

4.5 Många tecken på sönderkörda statsfinanser

4.5.1 Socialdemokraterna lånar 177,8 miljarder kronor 2003–2006

Regeringen budgeterar med att låna 177,8 miljarder kronor till sina utgifter 2003–2006. Det är 65 miljarder kronor mer än beräkningen i budgetpropositionen och 120,4 miljarder kronor mer än i beräkningen i förra vårpropositionen. Detta är resultatet av de ofinansierade förslag på ca 17 miljarder kronor som Socialdemokraterna lägger fram i vårpropositionen.

Statsskulden ökar hela perioden 2004–2006 med ca 120 miljoner kronor per dygn, men som andel av BNP beräknas den ”stabiliseras” mot 48 procent av BNP de närmsta åren. Det är dock 700 miljarder kronor mer än den nivå, också ca 45 procent av BNP, som rådde vid ingången av lågkonjunkturen 1990–1991.

Socialdemokraternas kraftigt försämrade budgetdisciplin kan utläsas i tabell 4.3. Där framgår hur mycket statsbudgetens saldo har försämrats 2003–2006 sedan förra vårpropositionen för ett år sedan.

Tabell 4.3 Statens budgetsaldo 2003–2006 i regeringens tre senaste bedömningar

Statsbudgetens underliggande saldo ³ beräknas enligt vårpropositionen bli 246,4 miljarder kronor i underskott 2003–2006. Det är 105,8 miljarder kronor sämre än beräkningen i förra vårpropositionen. Statsbudgetens underliggande saldo beräknas alltså försvagas ytterligare och uppgå till –64,1, –81, –52,8 respektive –48,4 miljarder kronor åren 2003–2006. Sammantaget blir det ett underskott på 246,4 miljarder kronor.

Anm.: Det underliggande saldot är det budgetunderskott/överskott som uppstår när man räknar bort sådant som tillfälligt under enskilda år påverkar budgeten, t.ex. indragningen från Riksbanken på 20 miljarder kronor år 2002.

4.5.2 Stora underskott i statens finansiella sparande

Den underliggande utvecklingen av statsbudgeten, mätt som finansiellt sparande, beräknas till ett samlat underskott på 151,8 miljarder kronor till år 2006. Statens finansiella sparande beräknas till –34, –42, –47 och –29 miljarder kronor åren 2003–2006.

4.5.3 Utgifterna för ohälsan ökar med 14 miljoner kronor per arbetsdag

Utgifterna för sjukpenning och förtidspensioner (aktivitets- och sjukersättning) fortsätter att öka. Utgifterna fortsätter att öka med ca 14 miljoner kronor per arbetsdag. De primära utgifterna för ohälsan (utgiftsområde 10 i statsbudgeten) tar ensamma upp ca 17 procent av statsbudgetens utgifter och beräknas öka från 121,5 miljarder kronor år 2003 till 130,6 miljarder kronor år 2006. År 1997 var motsvarande utgifter 76 miljarder kronor. Detta innebär att även om utgiftsökningen har hejdats något så förväntas ohälsoutgifterna i genomsnitt öka med ca 14 miljoner kronor per arbetsdag under hela treårsperioden 2004–2006.

4.5.4 Ofinansierade utgiftsökningar på tilläggsbudget

Socialdemokraterna föreslår nya ofinansierade utgifter under utgiftstaket på tilläggsbudget nr 1 för i år på 5 miljarder kronor. Detta tillsammans med en något positivare utgiftsprognos på övriga anslag gör att Socialdemokraterna medvetet krymper budgeteringsmarginalen till så lite som 0,1 miljarder kronor år 2004. Det motsvarar endast 0,1 promille av de takbegränsade utgifterna. Även för år 2005 är budgeteringsmarginalen orimligt låg. Den beräknas då uppgå till 1 600 miljoner kronor, eller motsvarande knappt 2 promille av de takbegränsade utgifterna.

4.6 Socialdemokraterna förmår inte hantera internationaliseringen av ekonomin

Tillvaron blir allt mer internationaliserad. Människor, kapital och företag rör sig snabbt och enkelt över nationsgränser på jakt efter goda tillväxtbetingelser. Denna situation ställer stora krav på Sverige. Erbjuder vi en jordmån som gör att nya företag startas och att vi finns med på listan över tänkbara länder när etableringar planeras? Är skatterna för företagen sådana att det går att konkurrera med omvärlden? Är personskatterna så utformade att de attraherar snarare än som nu motverkar att människor med expertkunskaper väljer att flytta till Sverige? Har vi i Sverige stabila spelregler för företagen så att vårt land framstår som bra att etablera sig i?

Tyvärr blir svaren på alltför många av frågorna nekande och nedslående. Nedslående med tanke på den fortsatt höga arbetslösheten och på möjligheterna att långsiktigt finansiera angelägna åtaganden när det gäller t.ex. vården och omsorgen. Globaliseringens effekter tar Socialdemokraterna ingen hänsyn till trots att man efter mångt och mycket tillsatte en utredning i ämnet. Utredningen har lämnat sitt betänkande (Skattebasutredningen, SOU 2002:47) men inga verkningsfulla åtgärder läggs fram. Den politik Socialdemokraterna för har bäddat för ett snabbt utländskt övertagande av det svenska näringslivet.

På sju år har ägarförhållandena i Sveriges 15 största verkstadsföretag förändrats dramatiskt. Det utländska ägandet har fyrdubblats sedan 1992 i de svenska storföretagen. Majoriteten av de utländska ägarna är okända till namnet och ägandet är spritt på många små innehav. Utvecklingen under 1990-talet har inneburit att även många svenska storföretag är mer utländska än svenska när faktorer som andel anställda i utlandet, andel av fakturering i utlandet, andelen utländska ägare, etc. vägs samman.

I och med PPM-valet och AP-fondernas nya placeringsregler har många miljarder kronor placerats i utländska fonder. Dessa portföljjusteringar är en av orsakerna till att kronan försvagats. Dessutom har utländska investerare sålt sina svenska värdepapper i ökande utsträckning. Det allvarliga är att alla dessa aktörer oberoende av varandra gör bedömningen att investeringar lönar sig bättre i andra länder än i Sverige.

Allt detta visar en globaliserad världs villkor vad gäller investeringar, sparande och företagande. De statliga AP-fondernas styrelser och svenska folket inser detta. Men landets socialdemokratiska regering agerar inte som om den insåg något av detta.

4.7 Fortsatt högt skattetryck drabbar Sverige

Det svenska näringslivet övertas successivt av utländska ägare samtidigt som svenskarnas direktägande minskar. Dubbelbeskattningen på risksparande driver företag och arbetstillfällen ur landet.

Socialdemokraternas oförmåga att inse värdet av tydliga och närvarande ägare manifesterades när statsminister Göran Persson våren 2002 gästade Gnosjö och gratulerade kommunen till att utländska investmentbolag funnit familjeföretag i trakten attraktiva att köpa upp.

Den tragiska bakgrunden till de ökande utförsäljningarna är att svenskt ägande straffbeskattas. Svenska ägare drabbas av den nästan unika svenska förmögenhetsskatten och av en konfiskatorisk arvs- och gåvobeskattning som gör det hart när omöjligt för nästa generation att ta över.

Socialdemokraterna noterade i en tidigare budgetproposition att en del av de svenska hushållen nu lagligt kan ta med sig åtskilligt mer vin än tidigare från utlandet. För att minska incitamenten till privat import sänktes skatten på vin från den 1 december 2001. Analogt kunde man ha förväntat sig att Socialdemokraterna skulle minska incitamenten till kapitalflykt. Men i motsats till Riksskatteverket tycks det inte oroa dem att svenska hushåll har minst 500 miljarder kronor av sitt sparkapital obeskattat placerat utomlands.

Förmögenhetsskatt och dubbelbeskattning driver kapitalet ur landet. Endast de allra rikaste slipper betala förmögenhetsskatt för sina aktiemiljarder. Kapitalflykten kan enligt RSV snabbt få allvarliga välfärdseffekter. Men Socialdemokraterna behåller skygglapparna på.

Dubbelbeskattningen av en svensk individs aktieinnehav i Sverige leder till att en utländsk köpare kan betala avsevärt mer för en aktie än en svensk köpare och ändå få samma avkastning på sin investering efter skatt. Med en sådan politik är det troligt att utförsäljningen fortsätter i oförminskad takt så länge ”lagret” räcker.

Från 1997 till 2000 flyttade 47 tidigare svenskbaserade koncernhuvudkontor från Sverige. Det är ännu ett symptom på att Socialdemokraterna bedriver en verklighetsfrämmande politik som Sverige inte har råd med. Det höga svenska skattetrycket bidrar till att hämma Sveriges långsiktiga tillväxtförutsättningar.

4.7.1 Fastighetsskatten ökar, fler kommer att tvingas flytta

Regeringen har vid ett flertal tillfällen hävdat att skatteuttaget på boende hålls oförändrat. Så är inte fallet. Uttaget av fastighetsskatt hålls inte oförändrat. Statens intäkter från fastighetsskatten beräknas öka med totalt 1,6 miljarder kronor (6,5 %) mellan 2003 och 2006 till 26,1 miljarder kronor. Räknat från år 2001 blir ökningen 4,9 miljarder kronor, eller 23 procent. Fler kommer att tvingas sälja sina hus enbart på grund av fastighets- och förmögenhetsskatterna.

4.8 Lönebildningen och arbetsmarknaden lämnas åt sitt öde

Mot bakgrund av lönebildningens helt centrala roll för fortsatt god välfärdsutveckling, är det förvånande att Socialdemokraterna underlåter att ens diskutera de konkreta reformförslag som framförs av internationella organisationer som EU, OECD och IMF.

Priset är att den höga arbetslösheten består, liksom grundproblemet bakom arbetslösheten: de strukturella problemen i svensk ekonomi. Fortsatt passivitet från regeringens sida riskerar att leda till att en kombination av löneinflation och flaskhalsproblem på arbetsmarknaden ytterligare bromsar den ekonomiska utvecklingen och skapar ökad arbetslöshet. De förändringar i ramarna för lönebildningen som riksdagen antagit är långt ifrån tillräckliga.

Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta ”rättats till” genom ständigt återkommande devalveringar med försvagad köpkraft som följd. Nu borde den vägen vara stängd och låginflationspolitiken etablerad även om kronkursen fortfarande är flytande.

Inte minst på grund av det fortsatta utanförskapet från EMU:s tredje steg måste lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i samklang med konkurrentländernas om vi ska få ned arbetslösheten och kunna öka sysselsättningen.

Socialdemokraterna har själva beställt ett årligt återkommande underlag från Konjunkturinstitutet (KI) om lönebildningens betydelse för samhällsekonomin. Hösten 2001 redovisade KI den första upplagan för regeringen, därefter har ytterligare två redogörelser lämnats. I dessa framgår vilken central och helt avgörande betydelse lönebildningen har för den svenska ekonomin. I diagram 4.8 framgår lönebildningens betydelse för sysselsättningen från KI:s rapport år 2001. Sedan den rapporten lämnades ser vi att den svenska lönebildningen inte bidragit till att sysselsättningsmålet uppnås.

Enligt Konjunkturinstitutet (augusti 2003) väntas de svenska arbetskraftskostnaderna i genomsnitt öka med 4 procent de kommande åren. Detta kan låta måttligt, men det innebär att vi tappar i konkurrenskraft mot våra viktiga konkurrentländer.

Om Socialdemokraterna genomfört bättre spelregler på arbetsmarknaden och förmått skapa det ”företagarklimat i världsklass” som dåvarande näringsminister Björn Rosengren talade om, hade förutsättningarna att nå sysselsättningsmålet varit bättre. Men nu skylls misslyckandet beträffande sysselsättning och tillväxt på en svag utveckling i Europa och på den amerikanska konjunkturen.

Vi noterar att när den internationella konjunkturen är stark och det går bra för svensk ekonomi då är det Socialdemokraterna som tar åt sig äran. Men när det nu går sämre har samma socialdemokrater lämnat kommandobryggan för att från åskådarplats skylla på omvärlden.

Konjunkturinstitutets slutsats av sina framskrivningar av den svenska ekonomin till år 2008 är att: ”Den bättre fungerande lönebildningen gynnar således hushållen inte enbart genom lägre arbetslöshet utan även genom högre kommunal konsumtion och högre privat konsumtion.”

Men den socialdemokratiska regeringen gör ingenting för att uppnå denna bättre situation av högre sysselsättning, lägre arbetslöshet och starkare tillväxt. Det kan inte betecknas som annat än högst oansvarigt och ett svek mot den svenska befolkningen.

4.9 Kostnaderna för arbetslösheten och sjukfrånvaron fortsätter att öka

Kostnaderna för arbetslösheten väntas även år 2004 tillhöra en av statsbudgetens största poster och ökar för tredje året i rad. Samtidigt fortsätter kostnaderna för sjukfrånvaron att öka. Därmed kommer olyckstalet, summan av kostnaderna för arbetslöshet, sjukfrånvaro och sjukersättning/förtidspensioner, att öka under hela perioden 1997 till 2005. Då ska man även ta i beaktande att Socialdemokraternas beräkningar är optimistiska inte minst när det gäller kostnaderna för sjukfrånvaron.

Diagram 4.9”Olyckstalet” ökar konstant. Statsbudgetens kostnader för arbetslöshet, sjukfrånvaro och förtidspensioner 1997–2004

Anm.: Utgifterna för 1997 och 1998 är korrigerade för ändrad redovisning i statsbudgeten så att de är jämförbara med perioden 1999–2004 där bl.a. statlig ålderspensionsavgift ingår.

Den skenande sjukfrånvaron avspeglar sig också i att endast ca 70 procent av befolkningen i åldern 20–64 år faktiskt befinner sig i arbete, medan ca 8 procent i samma grupp är sjukfrånvarande. Som sysselsatt räknas i den officiella statistiken både den som faktiskt arbetar och den som är tillfälligt frånvarande från arbetet.

Regeringens utredare Jan Rydh har i sitt utredningsmaterial visat att den faktiska andelen människor (20–64 år) i arbete endast ökade med 8 promille mellan 1997 och 2000. Då räknade han ändå med de människor som deltar i vissa arbetsmarknadsåtgärder, men som ändå räknas som sysselsatta i den officiella statistiken. I diagrammet nedan har detta korrigerats, så att det är andelen reguljärt sysselsatta som redovisas i enlighet med det sysselsättningsmål som regeringen har satt upp. Därtill redovisas andelen människor som faktiskt befinner sig i arbete. Dessutom har materialet uppdaterats med förhållandena under 2001.

Som framgår av diagrammet ökade den faktiska sysselsättningen endast med 5 promille av befolkningen mellan 1997 och 2001. På grund av den skenande sjukfrånvaron minskade t.o.m. andelen människor i arbete från år 2000 till 2001.

Sysselsättningen, som den traditionellt mäts, väntas i år minska enligt regeringen. Det innebär att den faktiska sysselsättningen minskar än mer, eftersom sjukskrivningarna fortsätter att öka.

Diagram 4.10 Sysselsättningsbubblan. Andelen reguljärt sysselsatta mellan 20 och 64 år^⁴. Officiella tal och faktisk andel människor i arbete

Det är sammantaget fråga om extremt stora resurser som går förlorade, och det medför i synnerhet förlorad självkänsla för de arbetslösa, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Därtill kommer den allvarliga samhällsekonomiska effekt som uppstår när ca 800 000 personer i arbetskraften är sjukskrivna eller förtidspensionerade. Detta skapar en brist på arbetskraft – massarbetslösheten till trots. Härigenom förvärras den svenska löneinflationen. Den ligger redan trendmässigt cirka en procentenhet över våra viktigaste konkurrentländers. Om Riksbanken till följd av löneinflationen tvingas höja räntan bidrar det till att kväva en eventuell konjunkturförbättring i sin linda.

4.10 Bristerna i välfärden består eller förvärras

Vårdköerna är på många håll fullständigt oacceptabla. Antalet vårdplatser har med Socialdemokraterna vid makten minskat med hela 39 procent, eller 17 600 platser färre år 2002 jämfört med år 1994 (se avsnitt 3.1). Nu behövs både nytt kapital, nytt företagande och de vårdanställdas kreativitet för att få ordning, framtidstro och entusiasm i vården. Socialdemokraternas försök att lagstiftningsvägen utestänga sparkapital från t.ex. aktiefonder från investeringar för kortare vårdköer är både cyniskt och kontraproduktivt men speglar väl den ideologiska vilsenhet som Socialdemokraterna har i bl.a. denna fråga.

Varför skall gamla människor behöva vänta så länge på en trygg och bra omsorg om de offentliga finanserna är så bra som Socialdemokraterna hävdar? Hur kunde sjukförsäkringskostnaderna öka med 50 procent på två år i Sverige? Hur kan rättssamhället få förfalla så intill ruinens brant i ett land med så goda ekonomiska förutsättningar? Hur uppfattar vanligt folk den växande otryggheten på gator och torg, ständiga bil- och cykelstölder, bilinbrott och lägenhetsinbrott som avskrivs redan på polisstationen och tusentals icke avgjorda mål väntande i Regeringsrätten? Hur kan regeringen så lättvindigt vifta bort Skolverkets larmrapporter om tillståndet i den svenska skolan? Varför lider ca 20 procent av barnen i Sverige av depression? Bristerna i den svenska välfärden tycks bestå och till dels förvärras. Men Socialdemokraterna säger sig vara stolta över vad de åstadkommit.

Fortfarande pågår också en avfolkning av stora delar av landet, som hotar trygghet och livskvalitet för allt fler utanför storstadsregionerna. Vad kunde statsmakterna gjort åt det? Ett par exempel: Sverige har under senare år missat minst 3,5 miljarder kronor till lantbruk och glesbygd av EU-medel. Den genomförda höjningen av dieselskatten hjälper föga och har sin udd riktad mot glesbygd och lantbruk.

Socialdemokraternas familjepolitik trampar på i sann socialistisk anda. Socialdemokraterna vill styra föräldrarna. Deras egna önskemål om barnomsorg duger inte. Maxtaxan är en gökunge i den kommunala ekonomin som riskerar att tränga ut andra viktiga behov, samtidigt har den drivit fram allt större barngrupper i förskolan. Familjepolitik och barnomsorg måste handla mer om valfrihet, rättvisa och mer tid för barnen. Den familjepolitik Kristdemokraterna föreslår främjar valfrihet för småbarnfamiljerna och skapar möjligheter till mer tid för barnen.

Fram till 2004 har Socialdemokraterna satt som mål att halvera socialbidragsberoendet, vilket ju förstås är vällovligt (se avsnitt 4.1.4). Problemet är att de inte på något sätt preciserar hur man ska nå detta mål. Receptet lyder: ”Rätten till arbete och en god nivå på den generella välfärden är de viktigaste insatserna för att minska socialbidragsberoendet.” Men det som krävs är en målmedveten tillväxtpolitik. De svenska låginkomsttagarna, som tillhör de högst beskattade i världen, måste få sänkt skatt. Det skulle radikalt minska bidragsberoendet.

När konjunkturen försämras riskerar det att främst drabba svaga grupper i samhället. Inte minst från denna utgångspunkt är det allvarligt att Socialdemokraterna inte vårdar grunden för en långsiktigt hållbar välfärd. Det är oacceptabelt att gamla fortsätter att fara illa, barnen inte får en trygg och bra skola, rättssamhället förfaller och företag, kapital och kunskap flyr landet. Den välfärd blir otrygg som vilar på världens högsta skattesatser på lättflyktiga och redan flyende skattebaser.

4.11 Efterlyses: En marknad för ”vita” hushållstjänster

Ett ytterligare exempel på fortsatt handlingsförlamning är att Socialdemokraterna ännu inte har kunnat samla sig till ett förslag som öppnar en laglig och vit tjänstemarknad riktad till de privata hushållen. Detta trots att både efterfrågan och tillgång finns, trots att det i statsfinansiellt hänseende kostar väldigt lite att göra svarta jobb vita, trots att alla vet att fler och fler nu skolas in i att både köpa och sälja svart, ett tillstånd som undergräver det etiska medvetandet och rättssamhället.

Av debatten har tidigare framgått att det funnits två ministrar på det s.k. tillväxtdepartementet som anser att någon form av rimligare beskattning av hushållstjänster bör införas. Den ena av dem orkade dock inte stanna kvar i regeringen. Den andra har nu andra uppgifter. Det borde vara mycket svårt för en regering att tala om superdepartement och jobbtillväxt om inte ansvariga ministrar ens tillåts genomföra enkla och självklara jobbskapande reformer.

5 Den ekonomiska utvecklingen

5.1 Den globala konjunkturutvecklingen

Enligt Internationella valutafondens (IMF) senaste prognos som presenterades i april 2004 har den globala ekonomin stärkts och breddats (World Economic Outlook). Industriproduktion och världshandeln har återhämtat sig kraftigt från de sjunkande talen efter den 11 september 2001. Den globala tillväxten var 6 procent på helårsbasis under den senare halvan av 2003. Framför allt är det i Kina och andra asiatiska utvecklingsländer som tillväxten nu tar fart samt i USA. Enligt IMF:s prognos kommer den globala ekonomin att växa med 4,6 procent i år och 4,4 procent 2005. Detta är siffror som uppreviderats från tidigare prognoser för samma år. Världshandeln väntas öka ordentligt: 6,8 i år och 6,6 procent 2005. Dessa siffror är än mer kraftigt uppreviderade. Världskonjunkturen är sammanfattningsvis återigen på frammarsch. Inflationen förutspås bli lägre än 2 procent.

5.1.1 Utvecklingen i USA

Den amerikanska ekonomin är återigen på frammarsch. Tillväxten i år förväntas bli mellan 4,5 och 5 procent och något lägre 2005. Denna tillväxtökning har varit väntad länge och även 2003 uppvisade en hygglig tillväxt på 3,1 procent. Däremot har tillväxten fram tills nu varit s.k. jobless growth. Tillväxten har främst bestått av produktivitetsökning och inte ökad sysselsättning. Men även denna negativa trend tycks nu ha brutits. Arbetslösheten i USA har sjunkit konstant sedan juni 2003 och är nu 5,7 procent (mars 2004). Under mars 2004 tillkom 308 000 nya arbetstillfällen.

Den amerikanska tillväxten har hittills delvis drivits av en expansiv finanspolitik som tagit sitt uttryck främst genom inkomstskattesänkningar. Det finns risk att den amerikanska tillväxten mattas av i takt med att den expansiva politiken gör det. Häri ligger också grunden till det kanske största hotet i amerikansk ekonomi – statsskulden. Åren 2003–2004 har varit mörka i det avseendet med budgetunderskott på närmare 5 procent.

Federal Reserve har sedan juni 2003 behållit styrräntan på låga 1,0 procent för att främja konsumtion och investeringar. Det är den lägsta nivån på 45 år. Nu finns emellertid ett visst inflationstryck som uppstår i takt med ökad konsumtion och minskad arbetslöshet. Räntan kan därför snart komma att höjas. Prognoser om inflation en bit över 2 procent 2004 och 2005 kan tvinga fram detta.

5.1.2 Euroområdet

Tillväxten antas bli betydligt svagare i Europa än i USA under 2004 och 2005. Den europeiska eftersläpningen hänger kvar och tillväxten förväntas bli 1 procent i euroområdet 2004 och 2,5 procent nästa år. Tyskland som väger tungt i prognosen drar alltjämt ner förhoppningarna och förväntas få en tillväxt på 1,6 procent 2004 och 2,1 procent nästa år. Trots att tillväxten inte är särskilt imponerande 2004 anses det ändå vara ett år för återhämtning och en vändpunkt mot goda år. År 2002 och 2003 var tillväxten endast 0,9 respektive 0,4 procent.

Den svaga utvecklingen i Tyskland och Frankrike kommer de närmaste åren att dämpa den offentliga konsumtionen. Detta förväntas emellertid vägas upp av en växande produktivitet och ökade investeringar. Den starka tillväxten i omvärlden förväntas också underlätta för ökad export för de stora euroländerna.

Inflationen i euroområdet förväntas sjunka till runt 1,7 procent under 2004 och 2005 vilket är en lägre nivå än den på strax över 2 procent som varit under 2002–2003.

Men det är framför allt tack vare en något mer stabiliserad arbetsmarknad med ökade reala inkomster för hushållen som ekonomin i euroområdet förstärks under 2004–2005. Någon märkbar minskning i arbetslösheten förväntas däremot inte. Den förväntas ligga kvar strax under 9 procent.

ECB förväntas bibehålla räntan på 2,0 procent fram till början av 2005 och först därefter höja den till uppåt 3,0 procent till början av 2006.

5.1.3 Storbritannien

Under början av 2000-talet har Storbritanniens ekonomi gått bättre än övriga EU. Man har haft tillväxt varje kvartal sedan 1997 vilket betyder att Storbritannien nu är inne i den längsta tillväxtperioden på femtio år. I år förväntas tillväxten bli strax under 3 procent och 2005 någon tiondel lägre. Storbritannien förväntas få låg inflation.

5.1.4 Norden

Finland är det land i Norden som för närvarande går bäst. Tillväxten i Finland förväntas bli 2,8 procent 2004 och 2,9 procent 2005. Trots att euron förstärkts fortsätter den finska exporten att gå bra. Under 2004 och 2005 förväntas ytterligare skattesänkningar och en lägre inflation. I Danmark anses 2003 som ett bottenår. Tillväxten förväntas nu öka under 2004 och 2005 med 1,8 respektive 2,3 procent. Den danska arbetslösheten är alltjämt relativt hög och uppgår till 6,5 procent. En låg inflation, låga räntenivåer och skattesänkningar understödjer ökad privat konsumtion. Tillväxten i Norge förväntas bli över 2,5 procent och inflationen är alltjämt låg. Den låga inflationstakten har medfört att man mellan december 2002 och mars 2004 sänkt styrräntan med inte mindre än 7 procentenheter ner till 1,75 procent.

5.1.5 Vändning i Japan

Efter många år av missväxt i japansk ekonomi har nu en tydlig vändning kunnat konstateras. Sista kvartalet 2003 växte ekonomin med 1,6 procent.

På grund av en omfattande statsskuld har man valt att nu strama åt finanspolitiken genom breddningar av skattebaser och höjningar av avgifterna till pensionssystemet. Detta har ökat förtroendet för den japanska ekonomin.

År 2004 och 2005 förväntas tillväxten bli 3 respektive 2 procent. Framför allt drivs ekonomin nu av en ökad export som har sin förklaring i en ökad efterfrågan från närliggande grannländer, som har mycket god tillväxt.

5.2 Den svenska konjunkturutvecklingen

I regeringens vårproposition förutspås tillväxten bli 2,5 procent i år, 2,6 procent år 2005 samt 2,5 procent år 2006. Dessa siffror ligger i stort sett i linje med vad flera andra bedömare anser. För innevarande år tillskrivs dock inte mindre än 0,6 procentenheter av tillväxten det faktum att antalet arbetsdagar i år är 4 fler än 2003.

5.2.1 Sverige måste ta ansvar för sin egen ekonomi

Jämfört med den amerikanska och flera europeiska ekonomier har svensk ekonomi en klart sämre uthållig tillväxtpotential. Den socialdemokratiska regeringens skattepolitik hämmar arbete och företagande samtidigt som lönebildningen inte fungerar tillfredsställande.

Finansminister Bosse Ringholm hävdade flera gånger under början av 2000-talet att de svenska tillväxtproblemen kunde förklaras med dålig tillväxt i amerikansk ekonomi. Den bortförklaringen kan nu definitivt vederläggas då den amerikanska tillväxten numera är mycket god. Snarare är det inneboende fel och brister i den svenska samhällsekonomins funktionssätt som fortsatt pressar tillbaka den svenska tillväxtpotentialen.

Sjukskrivningstalen har nått en skrämmande nivå och hotar att knäcka landets ekonomi. Trots att 2004 knappast kan beskrivas som något krisår för Sverige så är ungefär lika många personer i arbetsför ålder just nu försörjda av socialförsäkringssystemet som i slutet av krisåret 1993.

Ett annat problemområde är näringslivspolitiken. Det investeras för litet och svenskt ägande diskrimineras i Sverige.

Kristdemokraterna delar inte Socialdemokraternas uppfattning att tillväxten i Sverige ska uppstå av sig själv genom att tillväxten först ökar i andra länder. Man måste skilja mellan å ena sidan en ökning av BNP som uppstår när den ekonomiska aktiviteten ökar efter en lågkonjunktur och å andra sidan den långsiktigt hållbara tillväxtpotentialen. Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till att Sverige ska kunna få en långsiktigt hållbar tillväxtpotential som är minst 3 procent av BNP. Sverige påverkas givetvis av sin omgivning, men den svaga tillväxten de senaste trettio åren i Sverige visar att den socialdemokratiska ekonomiska modellen inte leder till en tillräckligt god trendmässig tillväxt.

5.2.2 Sysselsättningen, kronan och konkurrenskraften

Trots att konjunkturen förväntas förbättras under slutet av 2004 och 2005 antas den öppna arbetslösheten öka och den reguljära sysselsättningsgraden sjunka något. Den totala arbetslösheten minskar inte trots den förväntat ökade tillväxten 2004. Först 2005 bedöms arbetslösheten minska, men då endast marginellt.

Samtidigt som sysselsättningen inte ökar nämnvärt förväntas den relativa arbetskostnaden öka med över 3 procent år 2004 och 2005 vilket är kraftiga ökningar med tanke på den låga sysselsättningsnivån. Under 2004 och 2005 bedöms den svenska kronan förstärkas gentemot andra valutor. Dessa två faktorer kan göra att den svenska konkurrenskraften försämras.

5.2.3 Riksbanken och inflationen

Även om reporäntan senast den 29 april beslutades ligga kvar på 2,0 procent signalerar nu Riksbanken att en höjning kan vara på väg. Inflationshotet anses så pass starkt att en räntehöjning förefaller rimlig inom en inte alltför avlägsen framtid.

Detta är förstås ett underbetyg åt svensk ekonomi. När så många personer i arbetsför ålder saknar arbete att gå till borde inflationstrycket vara svagt ett långt tag framöver. Dessvärre är det inte på det viset och man kan konstatera att flaskhalsarna på svensk arbetsmarknad skapar överhettning i svensk samhällsekonomi redan vid låg ekonomisk aktivitet.

En betydande komponent i den svenska inflationen anses vara den ”importerade” inflationen, alltså prisökningar på importvaror. Eftersom den svenska kronan det senaste året apprecierats och enligt en del bedömare kan fortsätta att göra det, motverkas den importerade inflationen. För år 2004 förväntas en historiskt låg inflation. De s.k. bristtalen är i många sektorer lika låga som under början av 1990-talet.

Dessa faktorer stärker ytterligare tesen att den svenska arbetsmarknaden inte är funktionsduglig. Inflationen bedöms av Konjunkturinstitutet bli 0,9 procent i år och 1,3 procent nästa år om inget oförutsett inträffar.

5.2.4 Ljuspunkter på börsen och i industrin

Stockholmsbörsen har under 2004 visat stigande kurser vilket tyder på att marknadens aktörer tror på en ljusare framtid. Konjunkturinstitutets konfidensindikator visar också att tillverkningsindustrin har ett stort självförtroende för närvarande.

Exporten ökade med 5,1 procent förra året och denna uppgång verkar vara ihållande. Framför allt tjänsteexporten visade på en stark återhämtning 2003 då den ökade med 8,4 procent. Svenska varor bedöms ha ökat sina marknadsandelar med fyra procent år 2003. Samtidigt ökar importen av varor till Sverige. Under kommande år bedöms dock exporten överstiga importen på ett sätt som gör att bytesbalansöverskottet kommer att bli betydande även under 2005 och 2006.

Enligt flera bedömare finns det också goda utsikter för att en investeringsuppgång inleds under slutet av 2004. Under 2003 föll de fasta bruttoinvesteringarna med 2 procent. Även 2002 och 2001 föll investeringarna. Nu anses däremot förutsättningar finnas för nya investeringar när ränteläget är lågt och aktiers värde på börsen gått upp relativt kraftigt.

5.2.5 Hushållen lånar

Hushållens skulder som andel av den disponibla inkomsten ökade förra året. Upplåningen börjar nu närma sig den nivå som rådde i slutet av 80-talet vilket på ett sätt kan verka oroväckande. Samtidigt är ränteläget nu ett helt annat och hushållen klarar sina räntor och amorteringar. Hushållens räntekostnader som andel av disponibel inkomst är dock avsevärt lägre än i slutet av 1980-talet.

Hushållens konsumtion förväntas öka i samma takt som den svenska tillväxten under 2004–2006.

6 Kristdemokraternas alternativ

6.1 Grundläggande utgångspunkter

6.1.1 En social och ekologiskt hållbar marknadsekonomi ger långsiktiga tillväxtförutsättningar

Kristdemokraterna förespråkar en social och ekologiskt hållbar marknadsekonomi. Den historiska erfarenheten visar att marknadsekonomin är den bästa metoden för att skapa välfärd och ge utrymme för människors frihetslängtan och skaparkraft. Erfarenheterna efter kommunismens sammanbrott visar också att ett samhälle utan enskilt ägande förlorar en helt avgörande drivkraft för ett gott förvaltande. Marknadsekonomin är därför den mest effektiva och den mest demokratiska formen för att hushålla med begränsade resurser.

Marknadsekonomin behöver ordning och regler för att kunna fungera effektivt. Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av ordning och låg osäkerhet. Denna ordning har inte uppkommit spontant utan bygger på det kristna och det klassiska kulturarvet. Här betonas bl.a. skillnaden mellan rätt och fel, karaktär, hederlighet, personligt ansvarstagande, duglighet och arbetsetik. Det kostar merarbete, tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet genom en fungerande affärsetik främjar därför en hög tillväxt. Ekonomisk brottslighet är bland annat av detta skäl oerhört skadligt för samhällsekonomin.

Om marknadsekonomin ska bidra till en god välfärd för alla måste den kombineras med en socialt ansvarsfull politik, som ger alla människor likartade förutsättningar och ser till att det sociala skyddsnätet fungerar i olika skeden av livet. Välfärdspolitiken ska vara generell i det avseendet att den ska ge en grundläggande ekonomisk trygghet för alla. Skatte- och bidragssystemen måste utformas så att människors egen kraft och engagemang uppmuntras, och att bidragsberoende motverkas.

Inom ramen för marknadsekonomin vill vi förena frihet och solidaritet. Grundläggande är frihet under ansvar. Enskilda initiativ och personligt ansvarstagande ska uppmuntras. Statens uppgift är att säkra en grundläggande ekonomisk trygghet för alla. Det sker genom socialpolitiken, skattesystemet, lagar och den offentliga verksamheten. Ett exempel på detta är gemensamt och solidariskt finansierad social service som alla medborgare har rätt till, men också stor frihet för individen att välja vem som ska tillhandahålla denna service.

Det samhällsekonomiska målet ska vara att skapa en till alla delar god livsmiljö för människorna. Men ekonomisk utveckling får inte mätas genom ett för snävt tillväxtbegrepp. Ekonomisk utveckling innebär för oss tillväxt av den totala nationalförmögenheten. I nationalförmögenheten räknas miljö och naturresurser in, de mänskliga resurserna, produktionskapitalet samt en nations finansiella tillgångar. En tillväxt av nationalförmögenheten innebär en materiell välfärdsökning endast om hänsyn tas till miljöeffekter och påverkan på människans hälsa och förmåga. Den ekonomiska politiken ska främja en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten. Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas.

En helt oreglerad marknadsekonomi riskerar att leda till miljöförstöring. Det beror på att vissa naturresurser kan utnyttjas gratis, eller till ringa kostnad, trots att de representerar stora värden. Ekonomiska styrmedel och stöd ska användas för att skapa ekonomiska motiv att agera miljövänligt för såväl konsumenter som producenter. Ett nära samarbete med näringslivet är en viktig del i detta arbete. För att skapa en god livsmiljö krävs också att handelspolitiken och miljöpolitiken utformas så att de stöder varandra.

En förutsättning för att förverkliga den sociala och ekologiska målsättningen är sunda offentliga finanser och goda ekonomiska tillväxtförutsättningar. Ett gott samhälle byggs således utifrån en marknadsekonomi baserad på etiska principer och styrd av sociala och ekologiska hänsyn.

6.1.2 Bättre företagarklimat ger välstånd och nya jobb

De flesta politiska partier är i dag – åtminstone i teorin – överens om att de nya jobben i huvudsak måste skapas i den privata sektorn. Utrymmet för produktivitets- och effektivitetsförbättringar i framför allt de stora företagen innebär att man i dessa företag samtidigt kan öka produktionen och minska antalet anställda.

Förväntningarna på nya arbetstillfällen kan i första hand ställas på de mindre företagen. Det är också naturligt mot bakgrund av att studier av svenska företag visat att ca 70 procent av nya arbetstillfällen genererats i mindre företag. Två tredjedelar av dessa 70 procent har uppstått genom ökad sysselsättning i befintliga företag medan en tredjedel tillkommit genom nyetablering.

Ett gynnsamt klimat för små- och nyföretagande är av största vikt i kampen mot den höga arbetslösheten. På kort sikt spelar nyföretagandet en relativt liten roll för att påverka näringsstrukturen i Sverige, men för förnyelsen av näringslivet på längre sikt är nya företag av största betydelse. Nyföretagandet i Sverige ligger på en mycket låg nivå och är dessutom sjunkande. Inom EU är Sverige ett av de länder som har lägst andel nyföretagande. Det kan också noteras att en betydande andel av de tillkommande företagen skapas enbart av skatteskäl. Dessa företag bidrar alltså inte alls till tillkomsten av nya jobb. Det är också ett anmärkningsvärt underbetyg av Socialdemokraternas politik att så många nya företag inte överlever i det svenska företagsklimatet.

Sverige har en mycket framstående position när det gäller nya patent. Det är dock så att en mycket liten andel av dessa exploateras i Sverige. I stället köps de upp eller så väljer innovatören att låta idéerna utvecklas i länder med ett annat och bättre näringsklimat.

Betydelsen av ett attraktivt klimat för företagande ökar i globaliseringens tidevarv. När nationsgränser spelar en allt mindre roll för företag, kapital och människor är det länder som förmår skapa goda betingelser för företag och företagare som blir vinnare i kampen om jobben och de framtidsinriktade företagen.

Ska trenden vändas och arbetslösheten långsiktigt hållas på en låg nivå måste små- och medelstora företag och familjeföretag ses som en nationell tillgång som värnas och uppmuntras. Sveriges beroende av ett konkurrenskraftigt näringsliv som förlägger tillverkning, forskning, utveckling och andra strategiska verksamheter till Sverige kan inte nog understrykas. Det handlar om att skapa bättre förutsättningar så att kreativitet kan frigöras, så att människor vågar förverkliga sina affärsidéer, vågar ta språnget att starta eget, ta risker, utvidga och nyanställa.

Det går inte att genom politiska beslut tvinga fram företag och nya jobb, men det går i stor utsträckning att påverka människors vilja och möjligheter genom att förändra regler, skatter och strukturer så att medborgare kan dra nytta av varandras kunnande och idéer. Här finns den ekonomiska utvecklingens viktigaste drivkraft.

6.1.3 Höjd utbildningsnivå avgörande för långsiktig tillväxt

Ett lands utbildningssystem och andelen personer i arbetskraften med längre högskoleutbildning har en central betydelse för den långsiktiga tillväxten. Senare års forskning har visat att det går att fastställa relativt starka samband mellan utbildningssatsningar och ekonomisk tillväxttakt liksom mellan befolkningens genomsnittliga utbildningsnivå och teknologisk utvecklingsnivå. För ett litet land som Sverige är därför kvaliteten i vårt utbildnings- och forskningssystem än viktigare om vi ska kunna hävda oss i den internationella konkurrensen och samtidigt har ambitionen att ta igen något av den konkurrenskraft vi tappat gentemot omvärlden de senaste 30 åren.

I andra länder som Japan och USA har de stora utbildningssatsningarna på främst naturvetenskapliga och tekniska områden motiverats huvudsakligen med utbildningsekonomiska argument. Utbildningssatsningar har setts som investeringar. I Sverige har utbildningssatsningar av socialdemokratiska regeringar främst motiverats som en insats för att nå ökad jämlikhet men i praktiken har det aktuella läget på arbetsmarknaden varit det som spelat en avgörande roll för inriktningen på satsningarna.

Att utgifter för högre utbildning ger högre ekonomisk tillväxt är därför inte självklart. Det som i slutändan avgör om utbildningssystemet bidrar positivt till tillväxten är kvaliteten i och inriktningen på utbildningarna, hushållningen med kompetens i näringslivet och avvägningen mellan spets- och breddutbildning. I dessa avseenden kan Sverige göra mycket bättre ifrån sig. Jämfört med våra viktigaste konkurrentländer inom OECD ligger Sverige sämst till när det gäller andelen av befolkningen med längre högskoleutbildning. Sverige är dessutom det enda land inom EU-området som har en lägre andel med högskoleutbildning bland de unga än genomsnittligt för hela befolkningen. Om man även räknar in kortare högskoleutbildning hamnar Sverige över snittet men fortfarande efter länder som Finland, Japan, USA och Kanada. Se tabell 6.1. Ett första och naturligt steg för att förbättra utbildningsväsendet och på sikt öka andelen personer med lång högskoleutbildning är att satsa på grund- och gymnasieskolan. Det som missas under dessa perioder är ofta mycket svårt att ta igen senare i livet.

Tabell 6.1 Andel av befolkningen med lång högskoleutbildning samt andelen med kort och lång högskoleutbildning.

Inom högskoleutbildningen bör det betonas att kvaliteten i utbildningen aldrig får offras till förmån för kvantitet. De senaste åren har kvaliteten, under en i sig angelägen utbyggnad av högskolan, blivit lidande just på grund av att den socialdemokratiska regeringen av arbetsmarknadsskäl velat pressa in så många studenter som möjligt i högskolan.

En framgångsrik satsning på forskning och utbildning kräver också ett konkurrenskraftigt skattesystem och ett näringslivsklimat som gör att de som utbildat sig i Sverige också vill stanna kvar och arbeta här. Risken för s.k. brain-drain, dvs. att just de högutbildade flyttar utomlands mäts årligen av IMD i World Competitiveness Yearbook. Att döma av de företagsledare som intervjuas där har Sverige en bit kvar för att kunna hävda sig mot viktiga konkurrentländer. Se diagram 6.1. Problemet beror för Sveriges del främst på det höga svenska skattetrycket. Detta skapar inte bara problem vid högre utbildnings- och inkomstnivåer. Det är t.ex. inte alltid lönsamt för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska. Löneskillnaden efter skatt täcker inte ens ränta och amortering på den nya studieskulden.

Diagram 6.1 Risk för brain-drain. Företagsledar-ranking, skala 1–10 från mycket låg risk till mycket hög risk

Vi är övertygade om att denna situation kraftigt kan förbättras med en annan skatte- och näringslivspolitik än den som den socialdemokratiska regeringen bedriver. Kristdemokraternas ekonomiska politik innehåller flera förslag som verkar i denna riktning. Sänkt skatt på arbete, ett generösare studiestöd och lindrigare total beskattning av kapital är några exempel på detta.

6.1.4 Endast genom fler i arbete tryggas välfärden

Den kraftiga sysselsättningsökning som fanns när fyrpartiregeringen lämnade över regeringsmakten hösten 1994 bröts av den socialdemokratiska regeringens politik från mitten av år 1995 och sysselsättningen föll sedan. Efter några års återhämtning redovisar nu Socialdemokraterna att utvecklingen avstannar. Av den ekonomiska vårpropositionen kan också utläsas att Socialdemokraterna kommer allt längre från sina mål om högst fyra procents öppen arbetslöshet och minst 80 procents reguljär sysselsättning.

Massarbetslösheten har ändrat karaktär: från arbetslöshet till utslagning, har en utredning från Svensk Handel visat. Studien försöker se hur den minskade sysselsättningen rimmar med bristen på arbetskraft. Fler studerar, fler är sjuka – och fler har helt enkelt givit upp. Och ganska säkert är det också fler som jobbar svart. Det är ca 250 000 färre personer som har ett jobb i dag än 1990. Samtidigt rapporterar många företag svårigheter att hitta arbetskraft. De sjunkande sysselsättningsnivåerna är inte bara en följd av den djupa lågkonjunkturen under 1990-talets början, utan också en följd av den socialdemokratiska politiken som aktivt gått ut på att få bort människor från arbetskraften genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder, generationsväxlingar, tillfälliga avgångsersättningar och fler förtidspensioneringar/sjukersättningar. Denna politik bidrar till passivisering av människor, vilket i sig är illa nog. Men den innebär också ett allvarligt hot mot Sveriges långsiktiga förutsättningar att finansiera en rimligt omfattande offentlig verksamhet med god kvalitet.

Den demografiska utvecklingen med låga födelsetal och en kraftigt ökande andel äldre med följande vård- och omsorgsbehov måste leda till en ny politik. Politiken måste skapa förutsättningar för en kraftigt ökad sysselsättning i framför allt det privata näringslivet. Regeringens politik har i nio år gått ut på att saneringen av statens finanser tillsammans med förhoppningar om en god internationell konjunktur ska lösa problemet. Inte heller föreliggande proposition ger några konkreta besked eller förslag med syfte att långsiktigt öka Sveriges tillväxtförutsättningar. I stället presenteras nya förslag för att få bort människor från arbetsmarknaden: Friår och försök med arbetstidsförkortning.

Enligt Kristdemokraterna krävs det ett brett program för att bryta den höga totala arbetslösheten genom att fler kommer i arbete. I ett sådant program ingår bl.a. strukturella förändringar av skatterna och ett sänkt skattetryck, förenklingar av regelverken för företagen, en modernisering av arbetsmarknadslagstiftningen, ett effektivare rättsväsende och en sundare konkurrenssituation genom krafttag mot skattefusk och ekonomisk brottslighet. En reformering av dagens lapptäcke till socialförsäkringssystem måste också ske om samspelet mellan skattesystemet och de olika bidragssystemen ska ge rätt incitament till arbete, samtidigt som en rimlig ekonomisk trygghet finns i oförutsedda eller opåverkbara situationer. Utmaningarna är stora, men också möjligheterna med en rätt utformad politik.

Den socialdemokratiska regeringen tycks emellertid sakna varje framtidsinriktad tanke. I stället går regerandet ut på ett passivt förvaltande och på att formulera målsättningar som sedan inte följs av några åtgärder. Underlåtenheten att vidta verkningsfulla åtgärder beror dels på det självvalda beroendet av Vänstern och Miljöpartiet, men det är också ett led i Socialdemokraternas strategi för att behålla makten. Så länge successiva försämringar inte märks så tydligt, och så länge det går att – även med lånade pengar – presentera vissa ”satsningar”, hoppas Socialdemokraterna att denna minsta motståndets väg ska säkra makten.

Men endast genom att aktivt genomföra förändringar som stimulerar sysselsättning, tillväxt och företagande kan Sverige trygga välfärden.

6.1.5 Bryt bidragsberoendet – individer och familjer måste få bestämma mer själva

Socialdemokraternas politik för att sanera statsfinanserna har till stora delar inneburit höjda skatter för låg- och medelinkomsttagare. Detta har i kombination med sänkta bidrag gjort att många som redan tidigare levde på marginalen tvingats söka socialbidrag. Socialbidragskostnaderna ökade under i stort sett hela den förra mandatperioden, liksom antalet socialbidragstagare. Ungefär vart 12:e hushåll lever delvis på socialbidrag. Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter. Denna utveckling har i sin tur belastat kommunerna eftersom det är de som finansierar socialbidragen. Denna negativa rundgång måste brytas.

Samhällsutvecklingen har under de senaste decennierna präglats av en strävan efter individens oberoende i förhållandet make/maka, barn i förhållande till föräldrar, föräldrar i förhållande till barn, granne i förhållande till granne. Detta har lett till att alla i stället är mycket starkt beroende av de offentliga systemen. Det civila samhället har trängts tillbaka genom en lång rad politiska beslut. Denna utveckling har också gjort de offentliga budgetarna extremt sårbara, men vad värre är, många människor blir beroende av en ofta nyckfull politik som berövar människor den värdighet som ligger i förmågan att försörja sig på eget arbete och möjligheten att styra över sitt eget liv. Politikernas makt och medborgarnas vanmakt ökar.

Kristdemokraterna ser det som en viktig och prioriterad uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Många lågavlönade får först betala världens högsta skatter och sedan ”stå med mössan i hand” på socialkontoret för att få tillbaka pengar. Detta är inte ett rimligt system. Sänkta inkomstskatter för låginkomsttagare är en fråga om värdighet och respekt för enskilda personer. Det är också helt avgörande för att bryta det bidragsberoende som alltför många människor har fastnat i. Med sänkta inkomstskatter kommer framför allt fler låginkomsttagare få möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

6.1.6 En minskad statsskuld ger frihet åt kommande generationer

Ett etappmål för Kristdemokraternas statsskuldspolitik är att minska statsskuldskvoten till under 40 procent av BNP senast till år 2007. Därefter bör den fortsätta att sjunka som andel av BNP. Kristdemokraterna föreslår ett kompletterande balanskrav för statens finanser över en konjunkturcykel (se avsnitt 7). Detta kommer tillsammans med en bättre tillväxtpolitik att bidra till en minskad statsskuldsandel.

Statsskulden beräknas i slutet av år 2004 uppgå till 1 240 miljarder kronor och är ökande. För Kristdemokraterna finns det flera skäl till att minska statsskulden i stället för att öka den.

För det första är det varje generations moraliska ansvar att inte skjuta en skuld på kommande generationer.

För det andra innebär nuvarande stora skuld och den stora offentliga sektorn att statsbudgeten och hela den svenska ekonomin är väldigt konjunkturkänslig. Förändringar beträffande ränteläget, såväl nationellt som internationellt, och variationer i valutakurser har en betydande påverkan på den svenska ekonomin, beroende på skuldsättningen.

En mindre statsskuld leder därför till mindre sårbarhet för yttre förändringar, och detta i sig leder till ett ökat förtroende för den svenska ekonomin. Genom en lägre skuldkvot ökar beredskapen för konjunkturpolitiskt motiverade tillfälliga underskott i ett läge där penningpolitiken inte är tillräcklig.

Före det tredje utgör statens räntekostnader för statsskulden en av de största utgiftsposterna i budgeten. Dessa räntekostnader tränger undan annan offentlig verksamhet, eller möjligheter till stora skattesänkningar. Statsskulden kräver i dagsläget att skatter tas in för att finansiera räntekostnader motsvarande ca 2 procent av BNP. Skattetrycket skulle alltså kunna vara motsvarande lägre med samma nivå på den offentliga konsumtionen som i dag om räntekostnaderna inte fanns.

Dessa tre skäl leder oss till slutsatsen att statsskulden måste nedbringas i stället för öka som Socialdemokraterna räknar med. Detta bör huvudsakligen ske genom försäljning av statligt hel- eller delägda företag i en snabbare takt än den regeringen föreslagit, och i viss mån genom en stramare finanspolitik. Försäljningen är också motiverad av vår ståndpunkt att staten bör renodla sin roll. I denna roll ingår inte att både agera domare och spelare på den konkurrensutsatta marknaden.

6.1.7 En bättre fördelningspolitik skapar möjligheter för fler

Fördelningspolitik handlar om vårt gemensamma ansvar för varandra. Men det handlar också om att var och en ska ha möjlighet att utveckla sina unika talanger och förmågor. Sett på det sättet handlar fördelningspolitik om att alla människor i ökad utsträckning ska kunna bidra till samhällsutvecklingen.

Regeringens fördelningspolitik är i långa stycken både misslyckad och orättvis. Detta gäller inte minst på familjepolitikens område. Den socialdemokratiska politiken går ut på att subventionera de familjer som väljer ”rätt”, det vill säga använder föräldraförsäkringen i ungefär ett år och sedan förvärvsarbetar, med barnen inom den kommunala barnomsorgen. De familjer som av olika skäl inte kan eller vill utnyttja daghem får därmed inte del av det offentliga stödet. Denna snedvridning har förstärkts ytterligare genom den maxtaxa inom barnomsorgen som införts. Denna styrande fördelningspolitik går på tvärs mot den kristdemokratiska subsidiaritetsprincipen som innebär att staten ska stödja och inte styra familjernas val. Kristdemokraterna vill reformera familjepolitiken med ökad valfrihet, möjlighet till mer tid med barnen, och ett mer rättvist fördelat offentligt stöd till barnfamiljerna som huvudprinciper.

En del av de besparingsåtgärder som Socialdemokraterna vidtagit under saneringsåren är och har varit förödande för enskilda människor och ett uttryck för regeringens betydande okänslighet för människors faktiska situation. Som exempel på sådana åtgärder kan nämnas besparingarna på änkepensionerna, bostadsbidragen och övriga försämringar för ålderspensionärer. Socialdemokraterna har också genom de utomordentligt omfattande skattehöjningar som skett pressat många hushållsekonomier över den gräns där de själva klarar av att försörja sig utan socialbidrag.

Kristdemokraternas skattepolitik inriktas på sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare. Kristdemokraterna vill att alla, även pensionärerna, ska få en standardförbättring, genom sänkt inkomstskatt.

Socialdemokraternas tal om att värna svaga grupper har när det gäller biståndet till världens fattigaste skorrat falskt både under saneringsåren och därefter. Det faktiskt utbetalade biståndet har regelmässigt varit lägre än de årliga mål som Socialdemokraterna satt upp. Biståndet bör stegvis höjas för att återgå till enprocentsnivån av BNI.

6.2 Den ekonomiska politikens inriktning

Kristdemokraternas ekonomiska politik inriktas på att genomföra strukturförändringar för att öka tillväxten. Det handlar bl.a. om ett lägre skattetryck och starkare statsfinanser. Därför bör de takbegränsade utgifterna minska som andel av BNP. Det handlar också om att förbättra lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt, att förbättra företagsklimatet och den inhemska konkurrensen samt att öka valfriheten när det gäller offentligt finansierade individuella servicetjänster. Socialdemokraterna har helt försuttit chansen att rätta till de strukturproblem som finns i den svenska ekonomin medan förutsättningarna var goda.

Möjligheten att genom sänkta skatter flytta en del av beslutsmakten tillbaka till familjer och medborgare måste prioriteras även om konjunkturen är sämre. Sänkta inkomstskatter handlar om att människor får bestämma över en större del av sin egen lön. Minskade marginaleffekter handlar om att de val enskilda och familjer gör i mindre utsträckning påverkas av den offentliga sektorns regler.

Om Sverige ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt kan vi inte ha kvar regler som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vi kan till exempel inte ha kvar en orimligt hög beskattning av lättrörliga skattebaser.

Vår strategi är att vidta sådana åtgärder som förstärker utbudet av arbete och kapital och därmed motverkar riskerna för ett ökat inflationstryck i högkonjunkturer. Efter nio år av socialdemokratisk handlingsförlamning är det hög tid att rätta till de strukturfel som den svenska ekonomin lider av:

Dessutom måste ett övergripande mål för den ekonomiska politiken vara att uppnå en uthålligt högre tillväxt än de knappa 2 procent Sverige har haft de senaste 30 åren. Målet för Kristdemokraternas tillväxtpolitik är en varaktigt hållbar BNP-tillväxt på minst 3 procent över konjunkturcykeln.

6.2.1 Övergripande mål för den ekonomiska politiken:
3 procents tillväxt

Det överordnade målet för den ekonomiska politiken är (se avsnitt 6.1.1.) att ge en till alla delar god livsmiljö för människorna. Därför måste den ekonomiska politiken både främja och skapa möjligheter för en uthållig tillväxt av den totala nationalförmögenheten.

Endast med detta synsätt kan ett gott förvaltarskap förverkligas och verklig välfärd utvecklas. Inom ramen för detta synsätt kan vår inriktning av den ekonomiska politiken sammanfattas på följande sätt:

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är att lägga grunden för att höja den långsiktigt hållbara tillväxten till åtminstone 3 procent per år i genomsnitt över konjunkturcykeln och därmed skapa ett ökande välstånd för alla.

En beskrivning av vad tre procents tillväxt innebär jämfört med Sveriges nuvarande tillväxtkraft illustreras i avsnittet nedan.

Vad innebär tre procents uthållig tillväxt för Sverige?

En skillnad i årlig tillväxttakt på någon procentenhet, skillnaden mellan 2 och 3 procent, tycks kanske inte så viktig i det korta perspektivet, på något års sikt. Det är i ett längre perspektiv som skillnaden blir betydelsefull. På lite sikt kan en högre tillväxt göra en mycket stor skillnad i människors standard och välfärd. En ansvarsfull politik måste ha en långsiktig inriktning.

Innebörden av ambitionen att höja tillväxten till i genomsnitt 3 procent per år kan åskådliggöras på följande sätt: De närmaste 5–6 åren räknar Konjunkturinstitutet (KI) med att den svenska ekonomin har förmåga att växa med i genomsnitt knappt 2 (1,9) procent per år. Detta är en relativt hög siffra som beror på att befolkningen och arbetskraftsutbudet väntas utvecklas på ett förhållandevis gynnsamt sätt fram till år 2008. Därefter räknar KI med att den svenska ekonomin på längre sikt endast kommer att växa med i genomsnitt 1,6 procent, mycket till följd av den demografiska utvecklingen som då väntas försämras. Som en jämförelse kan nämnas att Långtidsutredningen (2003) i sitt huvudscenario räknar med att den svenska tillväxten kan förväntas bli 1,7 procent årligen år 2010–2020.

Med utgångspunkt från KI:s basalternativ kan man beräkna hur stor skillnaden skulle bli för Sveriges ekonomi på längre sikt om tillväxten i stället var 3 procent årligen. I diagram 6.4 nedan framgår de olika utvecklingsbanorna för BNP-tillväxten, dels med KI:s basalternativ, dels med ett antagande om 3 respektive 2,5 procents årlig tillväxt. Därtill framgår skillnaden mellan de båda alternativen (den understa streckade kurvan). KI:s beräkningar sträcker sig till år 2020. För perioden därefter har tillväxttakten med oförändrad politik antagits fortsätta med de 1,5 procent som KI anger för perioden 2016–2020. Detta är sannolikt ett optimistiskt antagande vid oförändrad politik med tanke på att de befolkningsmässiga problemen förstärks från år 2020 och framåt.

Diagram 6.2 Möjligheterna med tre procents tillväxt jämfört med oförändrad politik

Av diagrammet framgår att skillnaden i BNP vid oförändrad politik jämfört med 3 procents tillväxt på drygt 30 år uppgår till lika mycket som värdet av hela Sveriges BNP i år (2002). Observera att detta är räknat i fasta priser. Det är alltså enormt stora värden som står på spel. Det är därför helt avgörande att ett aktivt reformarbete för ökad tillväxt snarast kan påbörjas.

Med tanke på det demografiska tryck som finns, inte minst på vård- och omsorgstjänster, inser man att många av de problem som enbart kommer att förvärras med oförändrad politik, kommer att kunna lösas väsentligt enklare genom de kraftigt ökade resurser, även för det offentliga, som en starkare och arbetsledd tillväxt ger.

6.2.2 Sunda statsfinanser

Kristdemokraterna har i tidigare motioner lagt förslag som sammantaget innebär överskott i de offentliga finanserna på i genomsnitt 2 procent per år över en konjunkturcykel, sänkt skattetryck samt lägre utgifter och utgiftstak för staten. Genom en snabbare utförsäljningstakt av statligt aktieinnehav uppnås därtill ett väsentligt starkare budgetsaldo än vad regeringen budgeterar för, vilket leder till en minskad statsskuld. Det finansiella sparandet i staten beräknas också vara något starkare än vad regeringen räknar med.

Detta i kombination med våra förslag till strukturella förbättringar på arbetsmarknads- och skatteområdet leder till att svensk ekonomi i allmänhet och de svenska statsfinanserna i synnerhet kommer att bli mindre sårbara vid konjunktursvängningar.

Sedan 1997 har den socialdemokratiska regeringen låtit ohälsotalen öka på ett okontrollerat sätt. Kostnaderna för detta utgör nu den utan jämförelse enskilt största belastningen på de offentliga finanserna. I kombination med den höga arbetslösheten och Socialdemokraternas misslyckande med att nå det uppsatta sysselsättningsmålet, utgör det minskade arbetsutbudet dessutom ett betydande problem för ekonomin i stort.

Kristdemokraterna inriktar därför sin politik på en massiv insats för att hjälpa människor tillbaka till arbete. Detta är samtidigt en av de viktigaste åtgärderna för att återfå sunda statsfinanser. Därutöver bör åtgärder och regelförändringar vidtas bl.a. med syfte att minska förtidspensioneringarna (sjuk- och aktivitetsersättning), överutnyttjandet av olika socialförsäkringar och för att korta handläggningstiderna.

6.2.3 Bättre villkor för arbete och företagande

Nytt mål för politiken: Öka antalet arbetade timmar i ekonomin

Kristdemokraterna anser att det ska införas ett nytt styrmål för den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken, nämligen antalet arbetade timmar. Detta mål ska genomsyra alla myndigheter som på något sätt kan påverka antalet arbetade timmar. I första hand gäller detta naturligtvis myndigheterna på arbetsmarknadsområdet, men också försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket måste i ökad grad fokusera på snabb rehabilitering till arbete.

Förutom att öka det totala antalet arbetade timmar i ekonomin bör även den totala andelen arbetade timmar hos den arbetsföra befolkningen öka till de nivåer som förekom på 1980-talet, före den extrema överhettningen och därpå följande ekonomiska krisen. Endast genom ett ökat antal arbetade timmar kan välfärdssystemen tryggas på längre sikt.

Baskalkylen över antalet arbetade timmar i den senaste Långtidsutredningen (2003/04) bygger på att antalet arbetade timmar inte ökar alls till år 2020. I en alternativ kalkyl med ett högre arbetskraftsutbud beräknas antalet arbetade timmar öka med 0,2 procent per år till år 2020. En sådan ökning anser vi ska vara ett minimikrav för ökningen av antalet arbetade timmar som riksdagen bör fastställa.

Att fokusera på ett ökat antal arbetade timmar kommer också att bidra till det övergripande mål för den ekonomiska politiken som Kristdemokraterna har; en årlig genomsnittlig tillväxt på minst 3 procent. Den andra huvudkomponenten för att uppnå detta mål är en bättre produktivitet genom bl.a. en bättre konkurrenspolitik.

6.2.3.1 Ökat arbetsutbud och valfrihet genom sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter

Utgångspunkten för den skattereform vi anser att Sverige behöver, är att medborgarna själva får en ökad beslutanderätt över sina inkomster. För det andra bör de val människor vill göra, exempelvis öka eller minska sin arbetstid, inte påverkas negativt av offentliga skatte- och bidragsregler. Det första handlar alltså om att sänka det totala skattetrycket, det andra om att minska marginaleffekterna. En allt för stor del av myndiga medborgares tillvaro bestäms i dag genom politiska beslut.

Kristdemokraterna vill öka förutsättningarna för ett personligt ansvarstagande, samtidigt som ett växande etiskt medvetande och gemensamma värderingar mer och mer bör få ersätta detaljregleringar och politisk styrning.

Staten ska i stället ha en stödjande roll, där de ekonomiska resurser som passerar den offentliga sektorn inte hindrar och begränsar, utan tvärtom skapar valfrihet och flexibla lösningar.

Insikten har funnits länge om att skattesystemet tillsammans med behovsprövade bidrag och inkomstprövade avgifter skapar orimliga marginaleffekter för stora grupper. Det vill säga att en stor del av en inkomstökning går bort i form av ökad skatt, minskade bidrag och höjda avgifter. Likaså är insikten tämligen utbredd om att höga marginalskatter, eller höga kombinerade marginaleffekter, är skadligt för samhällsekonomin. Med samlade marginaleffekter på uppåt, och i vissa fall över, 100 procent finns det inga privatekonomiska skäl att öka sin arbetsinsats, åtminstone inte på kort sikt. Omvänt betyder höga marginaleffekter att personer med låga inkomster som arbetar heltid faktiskt kan tjäna på att arbeta mindre.

Kunskapen om hur, mer exakt, välfärdsstatens alla skatte-, avgifts- och bidragssystem samverkar är dock begränsad. Vissa ambitiösa försök till kartläggning^⁵ har gjorts, men det är ofta mycket svårt att överblicka den aktuella helheten eftersom systemen hela tiden förändras. De undersökningar som görs baseras i princip alltid på statistik och regler som gällde något eller några år tillbaka i tiden. Den s.k. familjeutredningen konstaterar dock i sitt slutbetänkade Ur fattigdomsfällan (SOU 2001:24) att särskilt höga marginaleffekter i dag drabbar familjer med låga inkomster. Bland samtliga barnfamiljer är marginaleffekten närmare 50 procent och bland dem som har bostadsbidrag nästan 70 procent. Det innebär att av en inkomstökning på 100 kronor får de endast behålla ungefär 30 kronor. Även om bostadsbidraget bidrar med 20 procent av den samlade marginaleffekten så står skatten för den största andelen.

Bidragsberoendet och rundgången i skattesystemet måste minskas. Kristdemokraterna anser att de partier som tillsammans genomfört den omfattande pensionsreformen också gemensamt bör söka finna en bred och långsiktigt hållbar lösning på de skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemet.

Sverige bör ta ett helhetsgrepp över både de höga genomsnittsskatterna och de höga samlade marginaleffekterna. I det följande presenteras ett antal förslag där målet är att reducera de samlade marginaleffekterna för stora grupper, vid förvärvsarbete, ändrad förvärvsfrekvens, eller vid köp av tjänster med redan beskattade pengar.

Skadligheten av marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen erkänns nu av nästan alla. Icke desto mindre är de politiska svårigheterna att rätta till dem betydande. Det handlar oftast om att öka försäkringsmässigheten i systemen men också att växla bidrag mot sänkta skatter. Kristdemokraterna arbetar för att analysera och avlägsna de många skadliga marginaleffekterna i skatte- och socialförsäkringssystemen. För att skapa stabilitet och långsiktighet borde en samverkan ske mellan de fem partier som står bakom pensionsreformen. I sådana överläggningar bör bl.a. följande punkter kunna diskuteras.

Den största delen av socialförsäkringssystemet omfördelar inte inkomster mellan personer, utan mellan olika tidsperioder i en och samma persons livscykel. Pensionssystemet är kanske det tydligaste exemplet, där den livsinkomst man arbetar ihop utgör grunden för de avgifter man betalar in och sedan den pension man får. För dem som inte har kunnat arbeta ihop till en rimlig pension finns ett ”golv”, en garantipension, som finansieras av alla förvärvsarbetande via de vanliga inkomstskatterna. Systemet tar också särskild hänsyn till föräldraledighet för vård av barn, studier och värnplikt.

Förutom att denna typ av rakare rör mellan vad man betalar in och vad man får ut behöver skapas i fler delar av socialförsäkringssystemet, går det också på sikt att göra stora vinster på att fondera delar av systemen. Enkelt uttryckt så kräver ett (helt eller delvis) fonderat system som ger en viss avkastning ett lägre skatte- och avgiftsuttag för att finansiera de förmåner som man har bestämt.

En fonderad försäkring verkar också stabiliserande, eftersom den i viss mån kan fungera som en buffert vid dåliga år. Statens lånebehov och statsbudgeten skulle därmed inte behöva variera i takt med till exempel den utveckling vi sett under senare år i sjukförsäkringen.

Införandet av ett utbildnings- eller kompetenskonto dit löntagare och arbetsgivare kan avsätta pengar för kompetensutveckling, är också ett exempel på hur man på ett mer individuellt sätt kan fondera medel för människors kontinuerliga kompetensutveckling i arbetslivet. Staten har givetvis ett ansvar vid utformandet av regelverket att se till att kontosystemet både blir effektivt och ger alla grupper rimliga förutsättningar för en god kompetensutveckling.

Även om bara delar av systemen är fonderade och avkastningen är låg, kan den sammanlagda vinsten på samhällsnivå bli stor, särskilt i ett längre perspektiv.

Sjukförsäkringen borde ges en mer autonom utformning. Kristdemokraterna är beredda att diskutera villkoren för reformering, eventuellt med en egen fondering för att utjämna inbetalningar och utbetalningar över tillfälliga variationer mellan olika år. De partier som står bakom pensionsreformen vore även här en lämplig konstellation för sådana samtal.

6.2.3.2 Ge äldre bättre möjligheter att förlänga arbetslivet

Både för den enskildes välbefinnande och för samhällsekonomins utveckling är det av högsta vikt att äldre arbetskraft erbjuds bättre villkor så att de som så vill kan stanna kvar i arbete. Kristdemokraterna inriktar därför sin ekonomiska politik på att skapa förutsättningar för att så skall ske. Om det lönar sig både för den enskilde och för arbetsgivaren att förlänga arbetslivet längre än i dag kommer det också att löna sig för samhället i stort. De åtgärder som vill till kan dels vara möjligheter för arbetstagare och arbetsgivare att gemensamt komma överens om en högre pensionsålder. Istället för att i dag tvingas gå vid 67 års ålder skall exempelvis en läkare, sjuksköterska eller domare kunna få förlänga sin tjänstgöring ända till 72 års ålder. Men det kan också handla om att minska eller helt ta bort de sociala avgifterna för bägge parter från det att den anställde fyllt 65 år.

Bakgrunden till Kristdemokraternas förslag är att vi tror att många människor vill förlänga arbetslivet därför att de finner arbetet roligt och meningsfullt. Många gläds också åt det kamratskap som finns på de flesta arbetsplatser. Samtidigt är det uppenbart att många arbetsgivare skulle vara tacksamma att få behålla kunnig och erfaren arbetskraft ytterligare några år. I kalkylen ingår självklart också att detta skulle gynna samhällsekonomin högst väsentligt i en tid då allt färre i praktiken skall försörja alltfler.

För Kristdemokraterna är det viktigt att frihet och trygghet präglar den svenska arbetsmarknaden. Äldre personer ska kunna anpassa sitt arbete utifrån sin egen unika situation. Vill man trappa ner sin arbetstid några år innan pension ska man kunna göra det. Om man vill fortsätta arbeta även efter ordinarie pensionsålder ska man kunna göra det. Att människors inflytande över sin egen vardag ökar är ett värde i sig. Den faktiska pensionsåldern är under 59 år. Samtidigt som många äldre vill arbeta mer är det många som vill trappa ned.

Kristdemokraterna har redan tidigare föreslagit 10 konkreta åtgärder för att underlätta för de äldre att vilja, orka och kunna arbeta så länge som de önskar och på de villkor som passar dem.

Nu är det dags att gå vidare med en inriktning som ytterligare underlättar för både arbetsgivare och arbetstagare att förlänga anställningen av äldre.

Den demografiska utvecklingen innebär att andelen äldre i befolkningen kommer att öka ytterligare framöver. Det är inte bara andelen av befolkningen i arbetsför ålder som kommer att minska, utan också det absoluta antalet i arbetsför ålder. Det innebär alltså att allt färre kommer att behöva försörja och ta hand om alltfler äldre.

Befolkningens ålderssammansättning påverkar både de offentliga utgifterna och skatteintäkterna. Under perioden 2010–2030 beräknas andelen över 65 år i genomsnitt uppgå till 22,1 procent för att därefter fortsätta att stiga. Det innebär att de äldres andel av befolkningen på sikt kommer att mer än fördubblas jämfört med 1960 och tredubblas jämfört med de nivåer som rådde i början av 1900-talet.

Den demografiska utvecklingen kommer att ställa höga krav på anpassning av såväl ekonomin som välfärdssystemen. Om nedgången av den genomsnittliga arbetstiden och den effektiva pensionsåldern fortsätter kommer det tillsammans med den demografiska utvecklingen att leda till en betydande minskning av arbetsutbudet och en lika betydande försämring av tillväxtförutsättningarna. Sammantaget skulle detta innebära en kraftig ökning av försörjningsbördan för dem som förvärvsarbetar.

Under dessa förutsättningar måste arbetsmarknaden anpassas till att arbetskraften krymper och till att medelåldern i densamma stiger. För att upprätthålla den ekonomiska tillväxten och säkerställa finansieringen av de offentligt finansierade välfärdssystemen är det centralt att antalet arbetade timmar i den privata sektorn hålls uppe.

Ett ökat arbetsutbud i åldrarna 55–64 år genom ökad sysselsättning, ökad arbetstid eller minskad frånvaro är ett av de viktigaste sätten att klara av den demografiska utmaningen.

Äldre kan lämna arbetslivet före 65 års ålder via olika vägar. De offentligt finansierade trygghetssystemen, t.ex. sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen är en möjlighet. Olika typer av pensionslösningar, t.ex. avgångspension eller tidiga uttag av ålders- eller avtalspension, är en annan möjlighet. Tidiga avgångar kan också helt eller delvis finansieras privat genom t.ex. pensionsförsäkringar eller annat sparande.

Det är många äldre som formellt är kvar i arbetskraften men som finansierar ett tidigt utträde via de sociala trygghetssystemen. Att relativt få tar ut ålderspension från 61 års ålder förklaras delvis av de relativt goda möjligheterna att finansiera tidiga utträden ut arbetslivet genom övriga trygghetssystem.

För att de äldre ska välja att arbeta kvar och bidra till att upprätthålla antalet arbetade timmar måste det bli mer lönsamt att fortsätta arbeta. Kristdemokraterna anser att de ekonomiska drivkrafterna för arbetsgivarna att bibehålla de äldre i arbete också behöver stärkas.

Sådana reformer stärker effekterna av varandra och är följaktligen mycket lönsamma för alla parter. Åtgärder som gör det mer lönsamt för de äldre att arbeta kvar längre innebär också att det blir mer lönsamt för arbetsgivaren att anpassa arbetsmiljön och arbetsuppgifterna till den enskilde. Bakgrunden är att starkare ekonomiska drivkrafter till arbete medför en ökad sannolikhet att äldre är kvar i arbete längre och därmed ökar möjligheten att arbetsgivarens satsningar på anpassning blir lönsam.

På motsvarande sätt innebär åtgärder som gör det mer lönsamt för arbetsgivaren att anpassa de äldres arbetsförhållanden och satsa på kompetensutveckling att det blir lättare för äldre att vara kvar i arbete även med något avtagande arbetsförmåga.

Arbetsgivarnas inställning och vilja att anställa, vidareutveckla och anpassa arbetet till de äldre påverkar de äldres möjligheter att stanna i arbete.

Enligt utredningen Senior 2005 (SOU 2002:29) upplever arbetsgivare att äldre har en högre närvaro men arbetar i en långsammare takt än yngre. De anses också ha svårare än yngre att acceptera förändringar i arbetet och att uppdatera sina kunskaper. I utredningens personalekonomiska studie framkom att chefernas önskebild av medarbetarnas egenskaper till stor del återfinns hos den äldre arbetskraften. Egenskaper som lojalitet, trygghet och erfarenhet ansågs vara av stor vikt för en arbetsgrupps prestation.

Att arbetsgivare trots detta föredrar att anställa yngre personer framför äldre kan bero på osäkerhet om de äldres produktivitet i förhållande till lönen och deras ökade risk att drabbas av ohälsa. Men här förekommer uppenbarligen också diskriminering. Arbetslivsinstitutet har försökt kartlägga förekomsten av åldersdiskriminering. Man har då funnit att 30 procent av de tillfrågade i åldern 45–64 år upplevde att äldre personer diskriminerades. I en studie av OECD framhålls att Sverige till skillnad från vissa andra länder inte har någon lagstiftning mot diskriminering av åldersskäl.

Enligt ett EU-direktiv från år 2000 skall medlemsländerna senast 2006 ha infört ett regelverk för att motverka diskriminering i arbetslivet på grund av bl.a. ålder. Det har Kristdemokraterna välkomnat.

6.2.3.3 Bättre förutsättningar för företagande, regional utveckling och bibehållna skattebaser

Sverige är ett litet land med öppen ekonomi gentemot omvärlden. Detta medför att vi i stor utsträckning är beroende av hur skattesystem och regler ser ut i omvärlden, särskilt i våra viktigaste konkurrentländer. Om Sverige långsiktigt ska vara ett land för företagande, investeringar och tillväxt, går det inte att ha kvar vissa skatter som gör att företag, kapital och kompetens har starka ekonomiska skäl att lämna landet. Vad hjälper det om Sverige har aldrig så höga skattesatser, om skattebaserna i en globaliserad ekonomi flyr ur landet?

Det krävs också att medborgarna har en etiskt förankrad vilja att betala skatt och att bidra till samhällsutvecklingen. Varje skattesats över 0 procent är möjlig att eliminera med fusk, om inte viljan att göra rätt och vara ärlig hålls vid liv och motiveras. Därför måste den etiska debatten hållas levande. Samtidigt har de exempellöst höga svenska skattesatserna, ofta på ett övermäktigt sätt, utmanat medborgarnas etiska medvetande och moral.

Om vi inte snarast justerar vissa regler och skattebaser är risken stor för att många skattebaser snabbt eroderar. Exempel finns redan i dag. Uppskattningsvis 500 miljarder kronor av hushållens sparkapital är placerade i utlandet på oredovisade konton, eftersom kapitalskatten där är mycket lägre, eller i praktiken noll. En rad svenska företag har de senaste åren flyttat sina huvudkontor utomlands till följd av skillnader i beskattning. Vi riskerar samtidigt att en alltför stor del av nyutexaminerade civilingenjörer och andra viktiga resurspersoner flyttar utomlands, utan att en motsvarande inflyttning sker.

Antalet företagare måste öka för att nya arbetstillfällen ska skapas och nödvändiga skatteintäkter genereras som kan finansiera den välfärd vi önskar. Tyvärr pekar den långsiktiga trenden åt fel håll. En genomgång visar att under de gångna nio åren med socialdemokratiskt styre upplever Sverige en nedåtgående trend med allt färre företagare vilket framgår i nedanstående diagram.

Internethandeln har bara börjat ta fart, men den svenska bok- och skivbranschen fått problem med försäljningen på grund av skillnader i mervärdesskatt gentemot andra länder. Prisskillnader som beror på lägre produktionskostnader, effektivare distributionsmetoder, eller lägre vinstmarginaler är självklart ingenting som från svenskt håll ska motarbetas, eller korrigeras på något sätt. Men med prisskillnader som endast beror på att beskattningen är olika blir resultatet en ineffektiv resursfördelning och att konsumenterna styrs till val de kanske annars inte skulle gjort.

Förändringar måste göras för att inte kapital och kompetens – två mycket viktiga faktorer för en fortsatt välfärdsutveckling – ska flytta utomlands. Sänkt skattetryck och minskade marginaleffekter ingår som viktiga delar vilket beskrivits i tidigare avsnitt. I detta sammanhang är också skatter på kapital viktiga.

Nedan presenteras några åtgärder som Kristdemokraterna anser behöver genomföras för att i ökad utsträckning behålla och locka hit företag, kapital och kompetens.

Kristdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet har presenterat ett program med 53 konkreta förslag för fler företag och ökad tillväxt. Målet är att Sverige ska bli ett land för företagande och att vi återigen ska finnas i toppen av välfärdsligan. Några av förslagen listas nedan.

6.2.4 Reformerad lönebildning och arbetsmarknad

Ett av de allvarligaste hoten mot en positiv utveckling i svensk ekonomi är om lönerna i Sverige fortsätter att stiga snabbare än i omvärlden. Under 1970-talet och större delen av 1980-talet låg de svenska löneökningarna betydligt över såväl produktivitetsökningen i Sverige som löneutvecklingen i jämförbara länder. Detta betalades med ökad inflation, så trots höga nominella löneökningar under 1980-talet blev reallöneökningen noll. I början av 1990-talet låg de svenska löneökningarna under EU-genomsnittet under några år, men på senare år har de åter ökat över EU-snittet.

Det finns en utbredd insikt om att den svenska lönebildningen under flera årtionden fungerat dåligt. Inte minst LO-ekonomer brukar fokusera på lönebildningens stora betydelse för sysselsättningen. Lönesumman motsvarar ungefär hälften av BNP, vilket gör att även små procentuella förändringar får stort genomslag på samhällsekonomin. Men trots utbredd kunskap om lönebildningens betydelse för samhällsekonomins utveckling lyser de politiska förslagen nästan helt med sin frånvaro.

Ett annat allvarligt problem är att lönebildningen i så liten utsträckning främjar dynamik och flexibilitet, och därmed sysselsättning och tillväxt. Allt fokus från Socialdemokraternas sida ligger på löneökningarnas totala nivå, men mycket lite görs för att främja en lönebildning som premierar utbildning, ansvarstagande och rörlighet på arbetsmarknaden.

Staten ska inte avgöra vilka löneavtal som får träffas. Däremot bör staten skapa sådana spelregler som underlättar lönebildningen, ger ramar för ett gott förhandlingsklimat och skapar sådana incitament att t.ex. risken för ökad arbetslöshet tas med som en kostnad när avtal ska tecknas, liksom vinsten med en lägre arbetslöshet. Incitamenten för fackföreningarna att ta hänsyn till risken för ökad arbetslöshet är i dag i princip obefintliga.

Den moderna arbetsmarknaden präglas av ett ökat behov av flexibilitet och ett allt större kunskapsbehov. Den nya situationen på arbetsmarknaden har gjort att de nuvarande arbetsmarknadspolitiska åtgärderna måste ses över. Det är avgörande för den fortsatta ekonomiska utvecklingen att det blir en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens behov. Det krävs ökad satsning på kvalificerad yrkesutbildning och individuella handlingsplaner som utgår från vilka förutsättningar den enskilde besitter. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som efterfrågas bland företagen. Nya alternativ som kompletterar den traditionella arbetsförmedlingen måste släppas fram. Bemannings- och rekryteringsföretagen är en resurs i sammanhanget som måste nyttjas fullt ut.

Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta även gälla framgent, måste satsningar göras på att förbättra och modernisera utbildningsväsendet. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna, från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen, innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå. En lärlingsutbildning bör införas både inom gymnasieskolans ram och som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Nuvarande KY-utbildningar bör utvecklas till en yrkesteknisk högskola.

Nedan presenteras förslag för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt och uppnå en bättre balans i lönebildningsprocessen, så att resultatet från löneförhandlingarna i större utsträckning kommer att motsvara det samhällsekonomiska utrymme som följer av ökad produktivitet och som främjar dynamiken på arbetsmarknaden.

6.2.5 Ökad konkurrens

En viktig orsak till att Sverige placerar sig dåligt i den s.k. välfärdsligan är det höga prisläget, till följd av bristande konkurrens och delvis omfattande regleringar. Vi får enkelt uttryckt förhållandevis lite för våra pengar. I debatten om vår ekonomiska utveckling fokuseras oftast helt och hållet intresset till ökningstakten i BNP. Men minst lika viktigt är vad vi kan få ut av de pengar vi använder för privat och offentlig konsumtion.

I nedanstående diagram framgår den stora betydelse som det allmänna prisläget, inklusive skatter, i ett land har. Om man jämför Sveriges och USA:s BNP per capita i gemensam valuta visar det sig att de 1996 var i princip lika stora, Sverige t.o.m. något högre. Både Sverige och USA hade en BNP per capita som låg drygt 20 procent över OECD-genomsnittet.

Men när BNP korrigeras för vilken faktisk köpkraft respektive lands BNP motsvarar, blir bilden en helt annan. Sverige hamnar 5 procent under OECD-genomsnittet, medan USA med detta mått blir OECD:s näst rikaste land efter Luxemburg.

Diagram 6.4 BNP per person i gemensam valuta 1996, med och utan korrigering för skillnader i allmän prisnivå

Den enkla slutsats man kan dra av detta är att en strategi för att öka det ekonomiska välståndet i Sverige i jämförelse med andra länder med nödvändighet måste innehålla ett antal reformer för att öka den inhemska konkurrensen och sänka vårt allmänna prisläge. Enbart en god BNP-ökning kommer sannolikt inte att leda till att Sverige kan stiga särskilt mycket i välståndsligan.

En hel del viktiga avregleringar har redan gjorts i Sverige. Kredit- och valutamarknaden avreglerades mot slutet av 1980-talet. Utländska bankers rätt att etablera sig i Sverige kom 1990, den nya telelagen 1993 öppnade många nya möjligheter, liksom förändringarna inom järnvägstrafiken 1994. Elmarknaden avreglerades i en första etapp 1996 och för de mindre abonnenterna 1999.

Men inom en del sektorer är konkurrensen fortfarande bristfällig. Det gäller framför allt de marknader där hushållen är köpare, exempelvis varudistribution, detaljhandel och tjänsteproduktion, inte minst i offentlig sektor. Byggsektorn är fortfarande reglerad och importkonkurrensen är liten. Antalet producenter är begränsat både i entreprenadledet och i byggmaterielindustrin.

Livsmedelssektorn utmärks av att det bara finns ett fåtal aktörer i distributions- och försäljningsledet, och av att jordbrukssektorn är starkt reglerad. Kommunerna har dessutom en möjlighet enligt plan- och bygglagen att begränsa etableringen av livsmedelsbutiker, vilket i många fall ytterligare har begränsat konkurrensmöjligheterna. Denna möjlighet för kommunerna att stoppa etableringar återinfördes av Socialdemokraterna, sedan fyrpartiregeringen hade tagit bort den.

Nedanstående tabell visar hur de svenska priserna förhåller sig till EU-genomsnittet. Den genomsnittliga prisnivån i Sverige ligger för många viktiga hushållsprodukter mellan 20 och 30 procent över genomsnittet för EU-länderna. Från ett konsumentperspektiv finns det uppenbarligen mycket mer att önska av den svenska konkurrenspolitiken.

Till skillnad från många andra reformförslag kostar de förslag som presenteras i detta avsnitt ingenting för de offentliga budgetarna. Tvärtom skulle en bättre konkurrenspolitik i kombination med avregleringar och ökad upphandling inom offentlig sektor på sikt leda till avsevärda kostnadsminskningar för de offentliga budgetarna. Det ”pris” som man får betala är minskad politisk styrning och byråkrati, ett rimligt och för de allra flesta helt okontroversiellt pris.

I den politiska debatten finns dock fortfarande många förespråkare som hävdar att det är demokratiskt nödvändigt att det offentliga ska styra och bestämma över i stort sett allt som anses viktigt. Det överpris vi alla har fått betala för denna politik uppmärksammas emellertid alldeles för sällan. Kristdemokraternas alternativ innebär väsentligt skärpt konkurrens. Ett batteri av åtgärder behöver vidtas för att stärka konkurrensen:

6.2.6 Sjukskrivningar och förtidspensioner måste minska

Efter nio socialdemokratiska regeringsår är nästan var sjätte svensk i arbetsför ålder sjukskriven eller förtidspensionerad. Under 2002 uppgick statens kostnader för ohälsan till 113 miljarder kronor. Det är lika mycket som vad hela förskolan, hela grundskolan och hela gymnasiet kostade. Därutöver var arbetsgivarnas kostnad för sjukskrivningarna under samma år 60 miljarder kronor, det vill säga lika mycket som för hela äldreomsorgen.

Enbart de direkta årskostnaderna för sjukfrånvaron uppgick alltså till 173 miljarder kronor år 2002. Då är ändå inte kostnaden för det produktionsbortfall beaktat som sjukfrånvaron medför. Bakom de dramatiskt höga kostnader som drabbar samhälle och företag återfinns utsatta människor med försämrad livskvalitet. I många fall döljs mänskliga tragedier i de höga ohälsotalen. Under 2002 utbetalades sjukpenning för 94 684 246 heldagar. Detta ska jämföras med utbetalning för 41 696 687 dagar under 1997.

I januari 2004 fanns det över 130 000 personer som varit sjukskrivna i mer än ett år, varav ca 65 procent kvinnor. Antalet personer med aktivitets- eller sjukersättning (tidigare sjukbidrag/förtidspension) fortsätter att öka. Enligt Riksförsäkringsverket utbetalades i mars 2004 förtidspension/sjukersättning till 514 103 personer, vilket är en ökning med cirka 30 000 jämfört med föregående år.

Socialdemokraterna har haft mer än fem år på sig att göra något åt den dramatiska utvecklingen sedan 1997. Men trots det har de fortfarande inte presterat någon trovärdig strategi för hur den negativa utvecklingen ska brytas. De erkänner själva i vårpropositionen att ”fler åtgärder måste genomföras för att nå målet att halvera sjukskrivningarna”.

Kostnaderna för de rekordhöga ohälsotalen har inneburit enorma problem för regeringen att få ihop statsbudgeten. Symptomatiskt för den panik som regeringen nu uppvisar är att flera av förslagen är ogenomtänkta och kortsiktiga. En del av förslagen borde ha lagts fram långt tidigare och andra borde aldrig ha lagts fram över huvud taget.

Med nuvarande politik hotas den svenska välfärdsstaten i sina grundvalar då allt färre kommer att tvingas försörja allt fler. De som arbetar kommer att tvingas bära en allt tyngre arbetsbörda vilket innebär att arbetslivet blir tuffare med risk för än fler sjukskrivningar. Företagen och viktiga funktioner i offentlig sektor konkurrerar om en krympande andel arbetsför befolkning. I förlängningen medför detta ökad inflation och svårigheter för Sverige att konkurrera med andra länder.

Det måste därför ske ett trendbrott så att utvecklingen vänds. Hälsan i arbetslivet måste öka och människor måste uppleva det stimulerande att komma tillbaka till arbetslivet.

Kristdemokraternas strategi för ökad hälsa i 13 punkter

1. Hela livssituationen måste beaktas. Bristerna inom familje-, jämställdhets- och skattepolitiken innebär att möjligheterna för individen att få ihop sitt eget livspussel beskärs. Detta vill vi förändra genom ökad valfrihet, sänkta skatter och bättre regler mot diskriminering på grund av föräldraskap. Småbarnsföräldrar skall ges ansvar och ekonomiska förutsättningar för att själva kunna välja hur barnomsorgen ska utformas. Därigenom kan dagens stressade föräldrar och barn få mer tid med varandra och kombinationen av föräldraskap och arbetsliv underlättas. Möjlighet till avlastning i hemmet skall finnas genom att skatten sänks kraftigt på hushållstjänster. Jämställdhetslagen ska skärpas så att föräldralediga alltid har rätt att komma tillbaka till arbetet utan försämrade förmåner.

2. Utrymmet för den enskilde att påverka omfattning och förläggning av sina arbetstider behöver öka, eftersom det har en positiv inverkan på det upplevda arbetsklimatet. Semesterlagen bör förändras så att betald semester utöver fyra veckor skall kunna tas ut som arbetstidsförkortning.

3. Ett individuellt kompetenssparande för arbetstagare bör snarast införas. Därmed skapas bättre förutsättningar att avbryta ett arbete som inte är positivt för individen och att utveckla sig själv och därmed stärka sin ställning på arbetsmarknaden. Medel för detta finns avsatta sedan ett antal år. Nu måste den socialdemokratiska regeringen gå från ord till handling och presentera en proposition för riksdagen.

4. Öppna för en mångfald av vårdgivare: privata, kooperativa och ideellt drivna. För vårdens anställda leder detta till fler arbetsgivare och karriärvägar, ökad lönekonkurrens och nya möjligheter till utveckling i arbetet.

5. Sjukskrivningstid av medicinska skäl ska kortas genom snabbare vård. Kvaliteten och tillgängligheten inom sjukvården bör förstärkas genom fler vårdplatser, rekrytering av mer personal och införandet av en nationell vårdgaranti för att korta vårdköer. Kristdemokraterna anslår i sitt budgetförslag medel för att klara denna ambitionshöjning.

6. Företagshälsovården bör förbättras genom en återinförd möjlighet för företagsläkare att ge sjukvårdande behandling på samma villkor som läkarna inom landstingen. Tidigare kunde man snabbare upptäcka eventuella missförhållanden inom både den fysiska och psykiska arbetsmiljön i företaget och beslutsvägarna var ofta kortare.

7. Sjukförsäkringen bör individanpassas bättre i förhållande till hur nedsatt arbetsförmågan vid sjukdom är. De fasta stegen i sjukersättningen bör slopas till förmån för en individanpassad ersättning mellan 25 och 100 procent av hel sjukpenning.

8. På kort sikt behövs mer resurser till Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna för att förstärka kvaliteten och kontrollen och korta handläggningstiden.

9. De senaste årens kraftiga ökning av antalet förtidspensionärer (nuvarande sjuk- och aktivitetsersättning) har delvis berott på att försäkringskassorna inte ens hunnit påbörja en rehabiliteringsinsats. Ibland har därför förtidspensionering använts som ”lösning” på problemet med att en rehabilitering inte kan genomföras inom de generella tidsramar som försäkringskassan har. Kristdemokraterna anser att en successiv omprövning av samtliga tidigare beviljade aktivitets- och sjukersättningar bör genomföras. De som först bör komma i fråga är de som förtidspensionerats de senaste åren och där en ordentlig rehabiliteringsutredning aldrig gjordes.

Även av de nybeviljade sjuk- och aktivitetsersättningarna bör en löpande omprövning göras.

10. Möjligheterna att privatisera arbetsskadeförsäkringen bör snarast utredas. Genom en privatisering skulle bättre ekonomiska incitament för företagen skapas för att satsa mer på förebyggande åtgärder. Ju säkrare en arbetsplats är desto lägre premie.

11. Det förebyggande arbetet för bättre hälsa bör förstärkas genom fler yrkesinspektörer, försök med arbetsplatsrådgivare och en nationell utbildningssatsning för vissa nyckelpersoner inom den nya rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår.

12. Läkarnas ansvar när det gäller sjukskrivningar bör tydliggöras ytterligare med inriktning på att ta till vara individens arbetsförmåga. Utbildning i försäkringsmedicin bör ges en starkare ställning i läkarutbildningen och försäkringsläkarna få en fördjupad vidareutbildning. En professur i försäkringsmedicin bör inrättas.

13. Dessutom måste det snabbt skapas ett helt nytt system för att hjälpa människor som har hamnat i en långtidssjukskrivning. Insatserna ska fokusera på individens specifika problem, förutsättningar och möjligheter med denne som en aktiv deltagare i sin egen rehabiliteringsprocess. Kristdemokraterna vill därför göra en omfattande satsning på att införa en ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring. Denna beskrivs i följande avsnitt.

Aktiv rehabilitering är grunden

De flesta studier som gjorts på ohälsoområdet visar att sammansatta aktiva rehabiliteringsinsatser ger de bästa resultaten. Passivitet och långvarig frånvaro från jobbet tycks snarast förstärka individens sjukdomssymptom.

Hela samhällsekonomin måste vara perspektivet

Kristdemokraterna anser att de slutsatser som drogs i Gerhard Larssons rehabiliteringsutredning (SOU 2000:78) är mycket viktiga. Denna utredning studerade de totala samhällsekonomiska kostnaderna och förtjänsterna av rehabilitering. Det otvetydiga resultatet av utredningen blev att framgångsrik rehabilitering är mycket lönsam samhällsekonomiskt. Enligt utredningen kan en satsad krona på rehabilitering på sikt ge upp till nio kronor åter då effekter i offentlig sektor, hos arbetsgivarens ekonomi och den enskildes ekonomi räknats.

En offentlig huvudaktör

I arbetet med ohälsa i arbetslivet saknas det samhällsekonomiska perspektivet för närvarande. Den del av offentlig sektor som står för rehabiliteringskostnaden, dvs. sjukvården, har svårt att mäta resultatet av sitt arbete. Vid framgångsrik rehabilitering minskar kostnaderna istället i en annan del av den offentliga sektorn, dvs. försäkringskassan.

Kristdemokraterna anser därför att tyngdpunkten för rehabiliteringsansvaret ska flyttas från de fyra nuvarande offentliga sektorerna (landstingens hälso- och sjukvård, kommunens socialtjänst, statens arbetsförmedling och försäkringskassa) till en offentlig huvudaktör som har ett samordnande ansvar och erforderliga resurser.

Denna offentliga huvudaktörs uppgift ska vara att beräkna och betala ut ersättningar för inkomstförlust och andra ersättningar som kan bli aktuella. Samtidigt ansvarar samma aktör för att en grundlig rehabiliteringsutredning genomförs så tidigt som möjligt. Detta är själva grunden och utgångspunkten för att rehabiliteringen ska lyckas och det måste därför ske betydligt tidigare än vad som sker nu.

Därefter ska denna offentliga huvudaktör aktivt genom en personlig koordinator arbeta för att den sjukskrivne ska kunna återvända till sitt tidigare arbete eller ett likvärdigt arbete. Koordinatorn ska sedan följa individen för att se till att det positiva som uppnåtts också vidmakthålls. Den offentliga huvudaktören ska också arbeta med förebyggande insatser.

Arbetsgivaren har en central betydelse för att se till att arbetet utformas så att det i sig har en hälsofrämjande och förebyggande effekt. Även individen äger ett ansvar för att skapa en så hälsosam arbetsplats som möjligt.

En ny och samordnad rehabiliteringsförsäkring

Kristdemokraternas inriktning för att vända de rekordhöga ohälsotalen är, förutom den organisatoriska samordningen, en massiv satsning på rehabilitering tillsammans med åtgärder för att stävja fusk och överutnyttjande av sjukförsäkringen. Riksförsäkringsverket får t.ex. utökade resurser för bättre beredning av ärenden och ökad kontroll.

Den nya och samordnade rehabiliteringsförsäkring som Kristdemokraterna föreslår ska gälla från den 1 januari 2005. På lite sikt anser Kristdemokraterna, i likhet med rehabiliteringsutredningen, att denna satsning leder till stora vinster för den offentliga sektorn. I tabell 6.3 redogörs för de olika komponenterna och deras kostnader i hela den sammansatta rehabiliteringsförsäkringen.

7 Budgetpolitikens inriktning

7.1 Överskottsmål

Riksdagen har efter förslag från regeringen beslutat att de offentliga finanserna skall uppvisa ett samlat överskott i det finansiella sparandet på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. I år beräknas överskottet i de offentliga finanserna – staten, kommunsektorn och pensionssystemet – uppgå till 0,3 procent av BNP. För de kommande två åren räknar regeringen med att det faktiska överskottet ska uppgå till 0,6 respektive 1,1 procent.

Det svaga finansiella sparandet i offentlig sektor kan delvis förklaras av den fortfarande ganska svaga konjunkturen. Mer anmärkningsvärt är därför att sparandet långsiktigt underskrider 2 procent även sedan det justerats för den nuvarande konjunktursvackan. Det s.k. strukturella sparandet beräknas i år uppgå till 1,3 procent av BNP och väntas enbart uppnå 1,6 procent till år 2006. Detta innebär i klartext att målet om 2 procents överskott i princip har frångåtts under den innevarande mandatperioden. Det strukturella sparandet där konjunktur- och engångseffekter räknas bort ska ju, givet överskottsmålet, uppgå till 2 procent varje år.

Genomsnittet för det finansiella sparandet ligger, oavsett mått, under Socialdemokraternas mål på 2 procent under femårsperioden 2002–2006.

Tabell 7.1 Den offentliga sektorns finansiella sparande 2002–2006 enligt vårpropositionen. Även det strukturella sparandet understiger sparmålet

Det är en etablerad princip att både inom EU:s så kallade Maastrichtkriterier och OECD:s jämförelsenormer mäta just sparandet i hela den offentliga sektorn inklusive socialförsäkringssystem utanför statsbudgeten, exempelvis pensionssystem. Bakgrunden till detta är att många länder, till skillnad från Sverige, inte har väl fungerande, än mindre långsiktigt autonoma pensionssystem. Det vore missvisande för andra länder att enbart visa upp t.ex. statens affärer i hygglig balans, om samtidigt ett i formell mening från statsbudgeten avskilt pensionssystem uppvisar växande underskott, när staten är den uppenbart enda borgenären.

Men av samma skäl får överskottsmål för hela den offentliga sektorn i länder med självständiga och för tillfället växande pensionssystem en vilseledande karaktär om staten, som i Sveriges fall, har stora underskott. Sammansättningen av regeringens beräknade finansiella sparande för offentlig sektor framgår av diagram 7.1. Överskotten finns sedan några år enbart i pensionssystemet och därav består hälften av helt privata premiepensionspengar. Staten beräknas ha ett underskott på 62,2 miljarder kronor under år 2004 enligt vårpropositionen.

Diagram 7.1 Sammansättningen av det finansiella sparandet i offentlig sektor år 2004 enligt regeringen

Anm.: Staten beräknas ha 42 miljarder kronor i underskott i det finansiella sparandet år 2004. Ändå uppnås 0,3 procents sparande för offentlig sektor främst genom att även de helt privata premiepensionspengarna, som är en del av det nya pensionssystemet, än så länge av tekniska skäl bokförs som offentligt sparande.

Till saken hör att Eurostat genom ett tydliggörande principbeslut den 2 mars 2004 med stor sannolikhet inte längre kommer att godta att det svenska premiereservsystemet räknas in i den offentliga sektorns finansiella sparande. Detta eftersom det är fråga om helt privata tillgångar där hushållen står för hela risken och staten enbart är en teknisk administratör av systemet. Staten kan heller inte använda sig av premiepensionspengarna för andra typer av utgifter.

Eurostats principbeslut ligger helt i linje med det Kristdemokraterna hävdat sedan premiepensionssystemet infördes, nämligen att detta är privata pengar som inte på något sätt bör räknas som en tillgång för offentlig sektor utan i stället ska räknas som tillhörande hushållssektorn.

Givet att Eurostats beslut slår igenom för svensk del kommer hålen i Socialdemokraternas ”överskottsretorik” att tydliggöras. Då är det nämligen mest underskott som de tvingas redovisa, när de inte längre kan räkna in hushållens premiepensionspengar till den ”egna” kassan. Utfallet för det offentliga finansiella sparandet utan premiepensionspengarna framgår av tabell 7.2 nedan. Både det faktiska och det strukturella finansiella sparandet blir ca 1 procentenhet lägre varje år när de privata pensionspengarna rätteligen räknas till hushållssektorn. Som synes är det inte fråga om några överskott i de offentliga finanserna. Det faktiska sparandet är ett underskott, och det strukturella sparandet når nätt och jämnt balans under perioden 2002–2006.

Tabell 7.2 Den offentliga sektorns finansiella sparande enligt Eurostats principbeslut

7.1.1 Socialdemokraternas överskottsmål resulterar i ökad statsskuld

När den socialdemokratiska regeringen och riksdagen lade fast det budgetpolitiska målet om ett permanent överskott på 2,0 procent för den offentliga sektorn, sades detta vara för att skapa en säkerhetsmarginal inför kommande lågkonjunkturer. ”Med ett överskott på 2 procent som utgångsläge finns det en marginal att aktivt motverka konjunkturavmattningar utan att underskottet i de offentliga finanserna hotar att bli för stort”. (Prop. 1996/97:150.)

Efter Kristdemokraternas kritik har skrivningarna i propositioner därefter modifierats. Nu diskuteras utvecklingen av de offentliga finanserna med uppmaning till viss försiktighet, men utan att beröra det från budgetpolitisk utgångspunkt besvärande faktumet att överskotten ligger i ålderspensionssystemet medan statsbudgeten har stora underskott. Det är betecknande att alla rubriker i finansplanen som till och med budgetpropositionen för 1998 löd ”sunda statsfinanser” i efterkommande propositioner bytts ut till ”sunda offentliga finanser”. Socialdemokraternas tanke är dock fortfarande att det med ett tvåprocentigt överskott ska finnas en marginal att möta lågkonjunkturer utan att omedelbart behöva strama åt ekonomin, även om överskottet finns i det självständiga pensionssystemet. Minskade skatteintäkter och ökande utgifter ska kunna klaras med måttliga åtstramningar utan att Maastrichtvillkoret om högst 3 procents underskott skulle brytas. Detta är förstås möjligt, men det sker i så fall genom en ökad upplåning och ökande statsskuld.

Men Socialdemokraterna kan förstås inte räkna med att medlen i pensionssystemet ska kunna användas för att möta en konjunkturavmattning, såvida inte hela pensionsuppgörelsen ska brytas eller pengar ur den privata premiereserven konfiskeras. Det enda budgetpolitiska verktyg som finns kvar är att öka upplåningen och därmed statsskulden ännu snabbare än vad som nu beräknas ske. Det budgetpolitiska överskottsmålet innebär således inte någon buffert för statsfinanserna som det ursprungligen var tänkt. Detta faktum har bland annat påpekats av Konjunkturinstitutet (mars 2001):

Mer än 100 procent av sparandet i den offentliga sektorn är således öronmärkt för framtida pensioner. Ambitionen med det nya pensionssystemet är att skapa ett system där pensionsutgifterna på sikt automatiskt anpassas till den ekonomiska och demografiska utvecklingen. Individen kommer att ges fortlöpande information om utvecklingen av sitt pensionssparande och kommer sannolikt i högre utsträckning än tidigare att uppfatta det som en del av sin personliga förmögenhet. Det blir därmed svårt att använda detta sparande för framtida utgifter i andra delar av offentlig sektor.

Följden av detta, när konjunkturen är svag, är det som Kristdemokraterna har varnat för i tidigare motioner, nämligen att lånebehovet och därmed statsskulden ökar, eftersom utgångsläget är en underbalanserad statsbudget. Detta är precis vad som för närvarande sker. Socialdemokraterna är med andra ord tillbaka på ruta ett när det gäller möjligheten att undvika en finanspolitik som förstärker konjunktursvängningarna.

Nuvarande prognoser för BNP-utvecklingen innebär dessbättre att statsskulden som andel av BNP inte ökar. Men statsskulden som andel av BNP beräknas enligt Finansdepartementet ändå vara något högre 2003 och 2004 än den var inför förra lågkonjunkturen vid 1990-talets början, dvs. uppgå till ca hälften av BNP.

Det faktum att statsskulden budgeteras öka bevisar det Kristdemokraterna tidigare påpekat, nämligen att Socialdemokraternas tal om att själva överskottsmålet innebär amortering av statsskulden är en felaktig verklighetsbeskrivning.

Det förtjänar att påpekas att det som diskuteras ovan är de budgetpolitiska problem och konsekvenser som nuvarande utformning och tillämpning av överskottsmålet för offentlig sektor innebär. Socialdemokraterna har genom talet om stora överskott förespeglat väljare och omvärld att det finns pengar att ”dela ut” eller satsa på nya reformer, trots att de inte kan ta en enda krona från pensionssystemet och trots att statsbudgeten uppvisar underskott. Den politiska debatten om de offentliga finansernas ”styrka” är därvidlag kraftigt missvisande. Eurostats principbeslut gällande redovisningen av premiepensionsmedlen kommer därvidlag att delvis kunna rätta till den skevheten.

En diskussion om stabiliseringspolitik inför olika konjunkturscenarier ska emellertid i första hand ta i beaktande hur hela den offentliga sektorns samlade inkomster och utgifter bedöms förändras, i förhållande till både hushållen och företagssektorn. I det sammanhanget är det mindre betydelsefullt till (eller från) vilken del av offentlig sektor som förändringar av transaktioner mellan hushållen och offentlig sektor bokförs.

7.1.2 Nuvarande överskottsmål behöver kompletteras

En svag konjunktur i kombination med en oroväckande stor statsskuld och världens mest konjunkturkänsliga finanser gör att behovet av att nedbringa statsskulden är stort. En större säkerhetsmarginal bör finnas för att bättre klara vikande och svaga konjunkturer. Därför anser Kristdemokraterna att statsskulden bör minskas i stället för att öka som Socialdemokraterna föreslår. (Fler motiv för att nedbringa statsskulden redovisas i avsnitt 6.1.5.)

Men en amortering av statsskulden behöver inte ske till priset av ett höjt skattetryck, utan i kan stället åstadkommas genom en något snabbare försäljning av statligt ägda företag. Sådana försäljningar måste dock givetvis göras med beaktande av konjunkturläget. Att affärsmöjligheterna för staten och därmed skattebetalarna är goda belyses av att den avkastning staten räknar med att få in från sitt aktieinnehav uppgår till mellan 4 och 5 miljarder kronor per år. Men många företag ger ingen utdelning alls. Statsskuldräntorna däremot uppgår till ca 50 miljarder kronor årligen.

Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom pensionsuppgörelsen om det nya pensionssystemet, och står därmed också bakom storleken på det finansiella sparande som beräknas finnas i ålderspensionssystemet.

Av vad som redovisats ovan framgår att behovet av sunda statsfinanser och en minskning, i stället för ökning, av statsskulden kvarstår. Kristdemokraterna lägger därför i denna motion fram riktlinjer för en budgetpolitik som tar sikte att nedbringa statsskulden. Det ska uppnås främst genom en snabbare försäljning av statligt ägda företag. I viss mån bör det också ske genom en något mindre expansiv finanspolitik än den som läggs fram i vårpropositionen.

Den väsentliga skillnaden jämfört med Socialdemokraternas politik är statsbudgetens innehåll, som med Kristdemokraternas inriktning innebär väsentligt bättre tillväxtmöjligheter.

Eurostats principbeslut gällande redovisningen av premiepensionsmedlen kommer sannolikt att innebära att Socialdemokraterna blir tvungna att omdefiniera sitt överskottsmål. Kristdemokraterna anser att ökat fokus måste riktas på ett kompletterande balansmål för statens finansiella sparande över en konjunkturcykel. Ett sådant mål måste dock trappas in stegvis. Anledningen till detta är följande: Ålderspensionssystemet kommer efter den nya pensionsreformen att sköta sig självt. Ingen regering kan påverka vare sig flödet till eller från detta system. Detta gäller oavsett hur premiepensionsmedlen redovisas. Kommunsektorn är ålagd ett balanskrav, vilket gör att det finansiella sparandet där kommer att vara i balans över tiden, eller ligga strax över noll. Ett budgetpolitiskt mål om balans för det finansiella sparandet i staten över konjunkturcykeln blir liktydigt med en ambition att statsskulden inte ska öka över tiden, ens i nominella termer ⁶. Om staten har balans i det finansiella sparandet över en konjunkturcykel innebär det också att skatteuttaget varken är större eller mindre än nödvändigt, oavsett nivån på det totala skatteuttaget. Kristdemokraternas strävan är att successivt växla ned skattetrycket (se kapitel 9).

Ett balansmål för statens finansiella sparande måste på grund av de rådande stora underskotten fasas in successivt.

En fördel med ett balansmål för staten (i stället för offentlig sektor) är att det på sikt, efter år 2007, inte kommer att ställas krav på stora överskott i statsbudgetens finansiella sparande enbart för att pensionssystemet då börjar minska sitt finansiella sparande. Med ett balansmål för staten kommer en tillräcklig marginal till stabilitets- och tillväxtpaktens treprocentsgräns för underskott att finnas. Denna marginal kommer – givet nu kända prognoser – att uppgå till drygt 4 procent av BNP till år 2020.

7.2 Utgiftstaken

Den kraftiga utgiftsökning som Socialdemokraterna ägnade sig åt när konjunkturen var god, har precis som vi tidigare varnat för visat sig vara ödesdiger. När konjunkturen nu är svag ökar statsbudgetens utgifter samtidigt som inkomsterna minskar. Socialdemokraterna har därför inte enbart stora problem att klara sina uppsatta utgiftstak. Upplåningen ökar också eftersom utgångsläget var en underbalanserad budget.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet på sikt i balans, minskar konjunkturkänsligheten. Kristdemokraternas budgetpolitiska inriktning om balans på en lägre nivå ligger fast. Utgiftstaken ska därför vara lägre än de regeringen har föreslagit. I avsnitt 11 utvecklas vår syn på utgifternas långsiktiga utveckling.

7.3 Sunda statsfinanser och långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi

Kristdemokraterna anser att sunda statsfinanser är en central förutsättning för den ekonomiska politiken och att det därför behövs ett kompletterande budgetmål för statens finansiella sparande. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om ett kompletterande budgetmål om balans i statens finansiella sparande över en konjunkturcykel, och i vilken takt ett sådant mål kan fasas in.

Regeringen bör därvid också fullfölja arbetet med att presentera en långsiktig inkomst- och utgiftsstrategi, LINUS, som den förre finansministern (Erik Åsbrink) började utarbeta men aldrig gavs möjlighet att slutföra. En sådan strategi behövs om Sverige ska klara den dubbla utmaning som följer av den ökade internationaliseringen, som innebär att skattetrycket måste sänkas, och den kommande demografiska utvecklingen som inom en tioårsperiod, givet en fortsatt låg potentiell tillväxt, snarare ställer krav i motsatt riktning. Socialdemokraternas nuvarande budgetmål som inte uppfylls och utgiftstak som kringgås är tecken på att en mer långsiktig strategi behöver presenteras.

Kristdemokraterna anser att utgiftstakens andel av BNP på sikt bör minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Bakom detta ställningstagande ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomisk övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn. Eftersom Sverige är det land i världen som har det högsta skattetrycket finns det dessutom ett inte obetydligt omvärldstryck som gör att våra skatter inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

Staten ska givetvis även i fortsättningen ha goda möjligheter att sköta sina huvuduppgifter, exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket taken kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen. Som ett riktmärke för statens utgiftstak kan därför bara anges att det tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

7.4 Statens lånebehov och statsskuld

Kristdemokraternas ekonomiska politik syftar till ett minskat lånebehov och att nedbringa statsskulden i stället för att öka den som Socialdemokraterna räknar med. Kristdemokraternas inriktning för statens lånebehov (= statsbudgetens saldo) och statsskuldens förändring är att nedbringa statsskuldens andel av BNP till under 40 procent senast år 2007. Det ska huvudsakligen ske genom en snabbare försäljning av statliga tillgångar. I Finansdepartementets beräkningar kommer statsskuldens andel att uppgå till 48,3 procent av BNP år 2006.

Kristdemokraternas budgetförslag innebär att statsskulden som andel av BNP preliminärt beräknas bli 44,3 procent av BNP år 2006.

8 Prioriterade områden

I detta kapitel presenteras inriktningen för de sex områden som är särskilt prioriterade för Kristdemokraterna i den ekonomiska politiken. På samtliga dessa områden behövs reformer i ordets verkliga betydelse. Det gäller

Den socialdemokratiska regeringens politik på dessa områden är utpräglat bristfällig eller direkt felaktig.

8.1 Tillväxtpolitik för nya jobb och ökad välfärd

Grundbulten i kristdemokratisk ekonomisk politik är att ge stabila och goda villkor för fler och växande företag och därigenom öka sysselsättningen, minska arbetslösheten och trygga välfärden. Detta åstadkoms genom en balanserad finanspolitik för sunda statsfinanser i kombination med strukturella åtgärder som förbättrar ekonomins funktionssätt och avlägsnar de seglivade bromsmekanismer som i mer än 30 år underminerat den svenska ekonomins utvecklingskraft och bäddat för dagens höga totala arbetslöshet och brister i välfärden.

Modern institutionell ekonomisk teori visar också att en sund och väl fungerande marknadsekonomi förutsätter institutioner som lagar, förordningar, normer och sociala konventioner. En ekonomi som vilar på väl fungerande institutioner – såsom förutsägbart rättssystem, personligt ansvarstagande, god affärsetik och hederlighet i uppträdande människor emellan – utmärks av låg osäkerhet. Det kostar både tid och pengar för att kompensera och reducera osäkerhet. Låg osäkerhet främjar därför en hög tillväxt.

De flesta av de förslag till förändringar i skattesystemet som Kristdemokraterna vill genomföra har viktiga strukturella effekter för att förbättra den svenska ekonomins funktionssätt. Inriktningen för de kommande åren beskrivs översiktligt i det följande:

Till de strukturella åtgärder som kraftigt kommer att förbättra lönebildningen hör förslaget om en allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring som Kristdemokraterna länge pläderat för. Med en högre grad av egenfinansiering kommer ett tydligare samband att skapas mellan en bra lönebildning, låg arbetslöshet och låga avgifter för den enskilde och vice versa. Avgiftsökningen till följd av den högre egenfinansieringen kompenseras fullt ut genom inkomstskattesänkningar.

8.1.1 Omläggning av egendoms- och kapitalbeskattningen

De senaste årens utveckling har visat på svårigheterna att behålla förmögenhetsbeskattningen. Anledningen står främst att finna i den ökande internationaliseringen som gör det omöjligt för Sverige att i långa loppet bibehålla ett skattetryck som avsevärt överstiger omvärldens.

Enligt Riksskatteverkets beräkningar håller svenska hushåll ca 500 miljarder kronor på oredovisade konton utomlands. Förmögenhetsbeskattningen som tidigare motiverats med fördelningspolitiska skäl får i dag helt andra effekter än de tänkta. Detta har tydliggjorts bl a genom att Socialdemokraterna befriat huvudägarna i aktiebolag från förmögenhetsskatt medan t ex normalinkomsttagare som råkar ha sin villa belägen i ett attraktivt område till följd av de kraftigt höjda taxeringsvärdena tvingas betala förmögenhetsskatt. Idag är 17 av Sveriges 18 aktiemiljardärer befriade från förmögenhetsskatten på sitt aktieinnehav. Motivet för detta är att de annars med största sannolikhet skulle välja att lämna Sverige med sina tillgångar. De som inte har de stora resurserna får stanna kvar och finna sig i att betala skatten.

Utformningen av dagens förmögenhetsskatt är orimlig också i andra avseenden. För den händelse att ett gift par utan barn tillsammans har en förmögenhet som överstiger 2 miljoner kronor ska förmögenhetsskatt betalas. Om ett sammanboende par har motsvarande förmögenhet ska de däremot inte sambeskattas, eftersom de var och en kan ha nettotillgångar på 1,5 miljoner kronor innan skatten börjar tas ut. Detta innebär alltså att äktenskapet i detta avseende ekonomiskt straffbeskattas i förhållande till ett samboförhållande.

Inkomstbeskattningen (arbetsinkomster och bolagsvinster) och kapitalinkomstbeskattningen (räntor och reavinster) innebär att en faktisk inkomst beskattas. Förmögenhetsbeskattningen, däremot, bygger till stor del på fiktiva värden. Detta kan ge fördelningspolitiskt orimliga effekter. Till exempel tvingas många småhusägare att utöver den höga fastighetsskatten betala förmögenhetsskatt. Detta trots att förmögenheten som är bunden i fastigheten inte går att omsätta till inkomster med mindre än att bostaden säljs.

Förmögenhetsskatten ger också den orimliga effekten att investeringar som kan vara både privatekonomiskt och samhällsekonomiskt lönsamma inte kommer till stånd. Detta gäller särskilt vid högre inflationstakt. Men redan vid det mål som Riksbanken satt upp på två procents inflationstakt leder främst förmögenhetsskatten till att den reala beskattningen blir högre än 100 procent på investeringar som ger en real avkastning på fyra procent före skatt. Alla investeringar som realt skulle ge en avkastning på fyra procent eller lägre, kommer alltså inte till stånd i Sverige med dagens skattesystem.

Kristdemokraterna har uppfattningen att förmögenhetsskatten kommer att avskaffas inom några få år. Detta oavsett vilken sammansättning sittande regering har. Sverige har den högsta förmögenhetsskatten av OECD-länderna. Alltfler av våra grannländer avskaffar denna skatt. Så sent som 1997 sällade sig Tyskland och Danmark till de länder som inte längre har en särskild skatt på förmögenheter.

Kristdemokraterna anser att en omläggning snarast behöver genomföras av egendoms- och kapitalbeskattningen. Förmögenhetsskatten bör fasas ut ur det svenska skattesystemet liksom dubbelbeskattningen på investeringar och risksparande. För att delvis finansiera detta kan vi tänka oss en något höjd bolagsskatt, dvs skatten på företagens faktiska vinster. Vi gör bedömningen att den nuvarande förmögenhetsskatten i kombination med nuvarande dubbelbeskattning är väsentligt mer skadlig för ekonomin och utvecklingskraften i vårt land än en liten höjning av bolagsskatten. En höjning från 28 till 30 procent innebär att bolagsskatten fortfarande kommer att tillhöra Europas lägsta. Om hänsyn tas till de goda möjligheterna till avsättningar till periodiseringsfonder blir den effektiva skatten efter en sådan höjning endast 28,46 procent vid tre procents realränta.

Det kan avslutningsvis konstateras att det inom nästan samtliga riksdagspartier finns en diskussion om förmögenhetsskattens avskaffande och att en majoritet av partierna vill avskaffa förmögenhetsskatten.

8.1.2 Upprustad infrastruktur

Kristdemokraterna anser att betydande satsningar behöver göras på det snabbt förfallande svenska väg- och järnvägsnätet. Eftersläpningen i vägunderhållet uppgår år 2004 till 17 miljarder kronor, enligt Vägverket.

Upprustad infrastruktur är en tillväxtmotor som Socialdemokraterna länge valt att ha på tomgång. Dessutom har infrastrukturpolitiken präglats av betydande ryckighet. Kristdemokraterna anser att ökade investeringar och underhåll av vägar behövs, och räknar därför med att öka anslagen för dessa ändamål. Därtill föreslår vi en omprioritering av resurserna mellan vägar och järnvägar i de nationella planerna för 2004–2015. Planeringsramen för åtgärder i det nationella vägnätet bör öka med drygt 6 miljarder kronor jämfört med Socialdemokraternas förslag.

Som ett långsiktigt alternativ till regeringens ryckiga politik är det Kristdemokraternas inriktning att, vid sidan av höjda anslag, införa ett omfattande program för investeringar i partnerskap med den privata sektorn (PPP – Offentlig-privat partnerskap). Genom en utvecklad kommersiell kompetens, en effektivare riskfördelning och ett mer sammanhållet anläggningsansvar kan projekt i partnerskap genomföras snabbare, billigare och med bättre kvalitet.

8.1.3 Ökat bostadsbyggande

En fungerande bostadsmarknad är nödvändig för en god samhällsutveckling – både ekonomiskt och socialt. Våren 2004 rådde dock bostadsbrist i 157 kommuner. Det är en ökning med 50 procent på två år. De drabbade finns på alla nivåer: från enstaka familjer till hela storstadsregioner som av bostadsskäl inte kan ta emot den arbetskraft de behöver.

Prognoserna för antalet nya bostäder har konsekvent sjunkit i takt med att Socialdemokraterna presenterat nya tillfälliga regelverk för sina investeringsbidrag. Bostadspolitiken befinner sig i en akut förtroendekris. Socialdemokraterna har uttryckligen givit upp sitt vallöfte från 2002 om 120 000 nya bostäder under mandatperioden. Det krävs nu att politiken orienteras bort från kortsiktiga investeringsbidrag till att genom grundläggande långsiktiga förändringar göra det lättare och mer lönsamt att bygga och äga alla typer av bostadsfastigheter.

Bostadsbyggandet har under det senaste decenniet trotsat generella marknadsmekanismer och legat kvar på en mycket låg nivå trots en positiv ekonomisk utveckling och en kraftigt ökad efterfrågan på bostäder. Kristdemokraterna anser att det behövs en helt ny inriktning för bostadspolitiken med sänkt skattetryck och långsiktiga, förutsägbara spelregler:

Därutöver anser vi att ett investeringsbidrag till byggande av studentbostäder införs.

Över 60 procent av kostnaderna för en bostad är skatter, när full fastighetsskatt betalas. Skattetrycket på bostadsbyggande och innehavet av en bostad måste ner för att främja nyproduktion. Byggmomsen bör därför halveras, inledningsvis för flerbostadshus. EU-regler medför svårigheter att införa en lägre moms på byggande. Tills vidare bör därför skattesänkningen på byggandet lösas genom en skattereduktion som motsvarar hälften av den erlagda byggmomsen, dvs 10 procent av byggkostnaden. En sådan skattereduktion fungerar på samma sätt som sänkt moms genom att den gäller all nyproduktion av flerbostadshus, är utan tidsbegränsning samt är obyråkratisk och inte förutsätter ett i förväg ovisst beslut om tilldelning.

8.2 En skattepolitik där alla får behålla mer av sin egen lön

Låginkomsttagare som tvingas söka socialbidrag under vissa perioder av året betalar samtidigt ofta ansenliga belopp i inkomstskatter under andra delar av året. Denna negativa rundgång måste brytas.

8.2.1 Arbete måste löna sig bättre

Kristdemokraterna ser det som en viktig uppgift att skapa en skattestruktur som gör att fler kan klara sig på sin egen lön och inte tvingas vara beroende av bidrag för att få hushållsekonomin att gå ihop. Därför måste åtgärder vidtas som gör att inkomsttagare får behålla en större del av sin egen lön och därmed får möjlighet att påverka och få kontroll över sin egen ekonomiska situation.

8.2.2 Ålderspensionärer måste också få sänkt skatt

Alltför många pensionärer har en svår ekonomisk situation. Kristdemokraterna anser att de äldre måste få ett större ekonomiskt utrymme. De ekonomiskt sämst ställda pensionärerna är de som först måste få en förbättring. Kristdemokraterna föreslår därför att garantipensionen höjs med 100 kronor i månaden.

Därefter bör ett särskilt, men mycket enkelt utformat, högre grundavdrag återinföras för ålderspensionärer. Denna grundavdragshöjning bör enbart gälla vid kommunal beskattning och motsvara en skattesänkning på 200 kronor per månad. Detta åstadkoms genom att till det nuvarande grundavdraget addera 7 500 kronor. Kommunerna ska kompenseras för skattebortfallet i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

8.2.3 Avskaffad fastighetsskatt

Kristdemokraternas principiella kritik mot fastighetsbeskattningen tar sin utgångspunkt i övertygelsen att alla skatter måste vara begripliga, upplevas som rättvisa och därmed ha en moralisk och politisk legitimitet. Fastighetsskatten står genom sin konstruktion i konflikt med såväl äganderätten som den social- och skatterättsliga principen om skatt efter bärkraft. Den statliga fastighetsskatten kan inte heller motiveras utifrån intresseprincipen, eftersom det inte finns någon som helst koppling mellan å ena sidan den skatt man tvingas betala och å andra sidan någon form av förmån eller nyttighet man har som fastighetsägare. Den nuvarande konstruktionen är också svårmotiverad även om man accepterar det s.k. kapitalinkomstperspektivet, och någon utvecklad logik med att beskatta boende både som kapital (fastighetsskatt) och konsumtion (moms) finns inte.

Kristdemokraterna står därför fast vid att den statliga fastighetsskatten bör slopas helt för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler samt industrienheter. Reformen bör delvis finansieras genom att kommunerna ges rätt att ta ut en avgift för de kostnader man har som direkt härrör till de fastigheter som finns i kommunen. Därtill blir det även logiskt att höja kapitalvinstskatten vid försäljning av privatbostäder från 20 till 30 procent. Den s.k. uppskovsregeln vid försäljning ska finnas kvar. För de kommersiella lokalerna och industrienheterna avses reformen vara ekonomiskt neutral. För hushållen minskar det löpande skatte-/avgiftsuttaget med ca 10 miljarder kronor årligen. Inklusive den ökade kapitalvinstskatten handlar det netto om ett minskat skatte-/avgiftsuttag på ca 7 miljarder kronor årligen för hushållen. För de offentliga finanserna blir effekten något lägre när hänsyn tas även till den inverkan den s.k. KPI-effekten har på andra inkomster och utgifter.

Kommunal fastighetsavgift

I Sverige motiverades en gång i tiden fastighetsbeskattningen som en så kallad garantibeskattning, där fastighetsägare skulle betala för garanterade samhällstjänster i form av vatten, avlopp, tillfartsvägar etc. Denna beskattning legitimerades av ett intresse från fastighetsägarens sida av dessa fastighetsanknutna tjänster (intresseprincipen). Men dessa samhällstjänster är i dag kommunala och finansieras genom avgifter, statsbidrag till kommunerna och kommunalskatt. Fastighetsbeskattningen däremot är statlig och fyller enbart syftet som en intäktskälla för staten.

Samtidigt som den statliga fastighetsskatten slopas för småhus (egnahem) och bostadshyreshus (hyresrätter och bostadsrättsföreningar), kommersiella lokaler och industrienheter bör kommunerna ges rätt att ta ut en låg fast avgift per småhus, per bostadslägenhet samt per kvadratmeter lokalyta för kommersiell lokaler och industrienheter. Den totala kommunala avgiften får inte överstiga kommunernas självkostnader för gator/vägar och parkering, räddningstjänst samt fysisk planering. Därför sätts ett tak för den kommunala fastighetsavgiften på 2 600 kronor per år för småhusen. Denna kostnad är lägre än det golv Socialdemokraterna har satt inom ramen för sin begränsningsregel för fastighetsskatten. I Socialdemokraternas system ska alla kunna betala minst 2 800 kronor per år (1 procent av 280 000). I vårt system kommer ingen att behöva betala mer än 2 600 kronor per år. För hyreshusenheterna bör avgiften högst uppgå till ett belopp motsvarande 800 kronor per lägenhet och år.

Ett viktigt motiv för en kommunal fastighetsavgift är det incitament kommunerna på sikt får för utveckling av infrastrukturen, ett offensivt bostadsbyggande och en bra näringspolitik. När även företagssektorns lokaler och industrier utgör en del av avgiftsunderlaget i kommunerna, blir effekten ett långt större incitament än i dag att verka för det lokala näringslivet och för nya arbetstillfällen. En ytterligare aspekt är att kommunerna genom en kommunal avgift får intäkter från fritidsbebyggelse som i vissa kommuner är omfattande, men som inte genererar några kommunala intäkter i dagens system.

Hela reformen för att helt avskaffa fastighetsskatten finns detaljerat redovisad i tidigare motioner samt i den rapport från Kristdemokraternas boendepolitiska arbetsgrupp som Kristdemokraternas partistyrelse har antagit. Vår bedömning är att reformen kan och bör genomföras redan från nästa år.

Tabell 8.1 Reformöversikt. Slopad fastighetsskatt, delvis växlad mot låg kommunal avgift för fastighetsanknuten service. Effekter för hushållen, företagen, primärkommunerna och staten

Miljarder kronor, fullständigt periodiserad redovisning av bruttoeffekten på skatter och avgifter

8.2.4 Förbättrat reseavdrag och halva priset på hushållstjänster

Gränsen för avdraget för resor till och från jobbet bör sänkas så att en större del av resekostnaderna blir avdragsgilla. Kristdemokraterna föreslår att ytterligare 2 000 kronor av kostnader för arbetsresor ska vara avdragsgilla, vilket innebär att gränsen för rätt till avdrag sänks från 7 000 till 5 000 kronor.

Det är hög tid att släppa fram en vit marknad för hushållstjänster. Kristdemokraterna föreslår en skattereduktion på 50 procent av arbetskostnaden inklusive moms för hushållstjänster utförda i hemmet eller på den egna tomten. Förslaget innebär att det vita priset halveras direkt vid köpet. I hushållstjänsterna ingår även kostnader för reparation, om- och tillbyggnad (ROT) och privat barnomsorg. Genom detta förslag skulle fler familjer få tiden att räcka till. En mängd arbeten som i dag utförs svart skulle i stället utföras vitt, och en ny tillväxtbransch skulle på allvar kunna etableras.

8.3 En reformerad familjepolitik för valfrihet och rättvisa

I ett levande och vitalt samhälle måste barnens behov av omsorg och trygghet tillgodoses. Såväl kvinnor som män måste också ha möjlighet att komma till sin rätt, både som yrkesverksamma och som familjemedlemmar. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och till familjernas olika behov. Observera att det enligt Kristdemokraternas synsätt är familjepolitiken som ska anpassas efter familjerna, inte tvärt om.

Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar både om barns rätt till och behov av en trygg uppväxt och givetvis om familjens ställning och ansvarstagande i samhället, samt om utformningen av det offentliga familjestödet. Kristdemokraternas arbete har varit inriktat på att hitta de modeller för valfrihet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för barnen och föräldrarna. Familjepolitiken kommer även fortsättningsvis att vara en huvudfråga eftersom den har en så central betydelse för hela samhällsbyggandet och framför allt för barnen.

Genom att styra alla resurser till ett fåtal barnomsorgsformer har Socialdemokraterna i praktiken tagit över många beslut som familjerna själva borde fatta. Stora statliga och kommunala resurser har ensidigt satsats på de familjer som velat och kunnat få del av den offentliga barnomsorgen. De som på hel- eller deltid vill sköta barnomsorgen på egen hand eller vill ha en annan lösning har därför ofta mycket svårt att förverkliga sin önskan.

Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel: fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation föräldrarna har innan de får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor och män. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas gynna resurssvaga hushåll på ett särskilt sätt. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år av den socialdemokratiska regeringen.

Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer. Regeringen har genom införandet av maxtaxa inom den kommunala barnomsorgen utökat detta fördelningspolitiska missförhållande ytterligare, eftersom maxtaxan gynnar de mest välbeställda familjerna mest. Valfriheten och rättvisan förbättras inte genom maxtaxan. Det är fortfarande enbart om familjen väljer den offentligt finansierade barnomsorgen som den får del av stödet från offentlig sektor. De som inte vill, eller kan, utnyttja denna får inte del av stödet.

Kristdemokraterna vill förbättra familjepolitiken både när det gäller valmöjligheter och när det gäller fördelningen av stöden. Inriktningen på våra förslag presenteras i följande avsnitt.

8.3.1 Förstärkt föräldraförsäkring

Föräldraförsäkringen fyller den viktiga funktionen att ge ekonomisk standardtrygghet för föräldrar under den period de har svårt att upprätthålla denna på annat sätt. De flesta unga föräldrar har ju av naturliga skäl inte hunnit bygga upp något mer omfattande sparande. Därför är en höjning av golvnivån viktig. Vi vill höja golvet i föräldraförsäkringen från 180 till 200 kronor per dag.

Barn behöver lära känna både sin mamma och sin pappa det första levnadsåret. Mammorna står idag för ca 84 procent av de uttagna dagarna i föräldraförsäkringen medan papporna står för ca 16 procent. Även om kopplingen inte är direkt mellan denna statistik och de båda föräldrarnas faktiska tid med barnen är det eftersträvansvärt med en jämnare fördelning av föräldraledigheten. Främsta skälet till detta är givetvis den förbättrade kontakten mellan pappor och barn. En sociologisk avhandling visar också att risken för en separation minskar med 30 procent när pappor tar ut föräldraledighet.⁷ En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och vård av barn kan således bidra till ökad familjestabilitet. På sikt förbättras dessutom kvinnors ställning på arbetsmarknaden om vård av barn verkligen blir båda föräldrarnas självklara val.

Det är viktigt att uppmuntra och stödja de pappor som vill ta ut en större del av föräldraledigheten och detta görs bäst genom att undanröja de hinder som finns. Men vi förordar inte ekonomiska bestraffningar och regleringar för att styra familjens val. Vi anser att det är självklart att mamman och pappan själva skall besluta om vem som skall vara föräldraledig under vilken period. Familjers omständigheter ser olika ut och en enda lösning passar inte alla. Att föräldrarna själva vill och skall bestämma över fördelningen av föräldraledigheten har dessutom ett starkt folkligt stöd. I en Sifoundersökning ⁸ från år 2003 svarade 86 % att de själva vill bestämma över fördelningen av föräldraledigheten, och en undersökning ⁹ som Demoskop genomfört visar att åtta av tio har denna uppfattning.

Istället för att styra familjens val vill vi riva de hinder som idag finns för de pappor som önskar ta ut en större del av föräldraledigheten. TCO:s undersökning visar att männen ser taknivån i föräldraförsäkringen som det stora hindret. Eftersom män i regel tjänar mer än kvinnor är det ekonomiskt svårt för många familjer att låta pappan vara föräldraledig under en längre period. Vi föreslår därför att taket i föräldraförsäkringen skall höjas så att åtminstone 90 procent av föräldrarna kommer att omfattas fullt ut av ersättningen. Därmed krävs en höjning av ersättningstaket till 11 prisbasbelopp, vilket motsvarar en ersättningsgrundande månadsinkomst på 36 000 kronor.

På så sätt kan valmöjligheterna från ekonomisk utgångspunkt öka för båda föräldrarna att fördela föräldraledigheten mellan sig på det sätt som passar dem bäst.

Vi anser att föräldraförsäkringen bör gälla under ett år, men att möjligheterna att spara sina föräldrapenningdagar genom partiella uttag bör vara stora. För barn som fyllt ett år finns en skyldighet för kommunerna att erbjuda en plats inom barnomsorgen (förskoleverksamheten). Från denna tidpunkt bör därför det offentliga stödet i första hand inriktas på själva barnomsorgen, snarare än att fortsatt försäkra inkomstbortfall för höga inkomster. Stödet efter föräldraförsäkringen bör därför fördelas rättvist enligt likabeloppsprincipen, och i högre grad än i föräldraförsäkringen kunna påverkas av föräldrarnas önskemål.

8.3.2 Barndagar – flexibelt och rättvist

Efter föräldraförsäkringstiden vill Kristdemokraterna införa ett nytt system med något vi kallar barndagar. För varje barn som fyllt ett år tilldelas barnets föräldrar eller vårdnadshavare 300 barndagar. Varje barndag är värd 200 kronor.

Syftet med barndagar är att ge föräldrar en ekonomisk möjlighet till mer tid med barnen när de är små. Syftet är också att föräldrars skiftande önskemål gällande barnomsorg bättre ska kunna tillgodoses på ett flexibelt sätt. Ett mål vid utformandet av förslaget har också varit att inte ytterligare bidra till den sneda resursfördelning som föräldraförsäkringen innebär.

Barndagarna kan tas ut som hel, trefjärdedels, halv, fjärdedels eller åttondels dag. För varje veckodag kan också 2, 3 eller 4 barndagsbelopp tas ut, dvs maximalt 800 kronor per dag

Barndagarna fördelas med 150 dagar till vardera föräldern, men kan överlåtas fritt dem emellan. En ensam vårdnadshavare får 300 barndagar. Barndagarna kan också om föräldrarna så önskar överlåtas till annan fysisk person som föräldrarna väljer, eller till juridisk person som inte får del av något offentligt stöd för att bedriva barnomsorg.

Barndagarna kan tas ut samtidigt som en plats inom offentligt finansierad barnomsorg nyttjas på deltid, men inte om platsen nyttjas på heltid. Med deltid avses maximalt 20 timmar per vecka, för ensamboende enskild vårdnadshavare dock maximalt 30 timmar per vecka.

Barndagar kan sparas tills barnet fyllt 12 år men inte tas ut samtidigt som föräldrapenningdagar tas ut.

Vid adoption kan barndagar tas ut när barnet varit hos sina nya föräldrar i ett år.

Barndagsbeloppen utgör skattepliktig inkomst och är således pensionsgrundande.

Möjligheter och effekter med barndagarna

8.3.3 Valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen

Den för några år sedan införda maxtaxan har inte bidragit till att uppfylla våra krav på valfrihet och rättvisa inom barnomsorgen. Resursförstärkningen går enbart till dem som väljer den kommunalt finansierade barnomsorgen och de som hade högst inkomster vann mest på reformen. Därmed bidrog reformen varken till ökad valfrihet eller till ökad rättvisa. Kvaliteten i barnomsorgen har också urholkats i takt med en ökad efterfrågan på dagisplatser.

Föräldrarna får med Socialdemokraternas politik allt mindre möjlighet att själva bestämma över barnomsorgen för sina barn. Barnomsorgspolitiken måste därför utvecklas så att stödet till barnomsorg omfattar alla barn:

Kristdemokraternas förslag till reformerad familjepolitik kan sammanfattas med följande förslag:

Barnfamiljerna kommer dessutom att gynnas av de generella skattesänkningar som Kristdemokraterna prioriterar för inkomsttagare genom en höjning av grundavdraget, genom skattereduktionen för låg- och medelinkomsttagare samt genom det förvärvsavdrag som också prioriteras.

En mycket stor del av den slopade fastighetsskatten som Kristdemokraterna föreslår kommer också barnfamiljerna till del eftersom en så stor andel av barnfamiljerna bor i småhus.

8.4 Bättre pensioner

Socialdemokraternas okänsliga budgetsanering har drabbat många pensionärer hårt genom nedskärningarna och bristerna inom äldrevården samt de växande vårdköerna. Dessutom har pensionerna släpat efter i värdeutveckling. Inriktningen för de kommande åren ska därför vara att först förbättra den ekonomiska situationen för de sämst ställda pensionärerna och därefter förbättra värdet av samtliga pensioner genom sänkt skatt. Kristdemokraterna föreslår att:

8.5 Vården, omsorgen och utbildningsväsendet

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn i det korta perspektivet bör tillföras resurser från staten för att kunna uppnå en bättre kvalitet i vården och omsorgen. Vi välkomnar därför de generella ökningar som föreslås i vårpropositionen. Tillskotten innebär att Socialdemokraterna delvis har tillmötesgått de krav Kristdemokraterna länge drivit. Inte desto mindre är behoven skriande inom psykiatrin och missbrukarvården. Där behövs extra satsningar. Likaså behöver utbildningen av äldreomsorgspersonalen stärkas. Kristdemokraterna föreslår därför att särskilda riktade satsningar görs på dessa områden.

I ett längre perspektiv är det emellertid enbart en arbetsledd ökad ekonomisk tillväxt som kan ge kommunsektorn de ekonomiska förutsättningar som kommer att krävas. Därför är en bättre tillväxtpolitik ett så centralt inslag i den kristdemokratiska ekonomiska politiken.

Kristdemokraternas samlade politik och bedömning vad gäller kommunsektorns resurs- och reformbehov presenteras mer utförligt i avsnitt 9.

Tabell 8.2 Kristdemokraternas inriktning för en bättre vård, omsorg och utbildning

8.6 Ett återupprättat rättsväsende

Kristdemokraterna har motsatt sig de nedskärningar som skett inom rättsväsendet under senare år. De tillskott som Socialdemokraterna nu föreslår räcker knappt till att rätta till tidigare års försummelser.

Kristdemokraterna anser att rättsväsendet måste stärkas, framför allt måste antalet anställda poliser öka.

Rättsväsendet är en del av rättssamhället. Till detta hör även andra kontroll- och bevakningsfunktioner som syftar till säkerhet och till att statliga beslut efterlevs och kan avgöras på ett snabbt, korrekt och rättssäkert sätt. Av denna anledning anser Kristdemokraterna att utökade satsningar även krävs på Tullen, Kustbevakningen, Skatteverket, Migrationsverket, Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna.

9 Kommunsektorn

9.1 Tillskott på 3,6 miljarder kronor på två år

Kristdemokraterna anser att kommunsektorn behöver ett tillskott utöver det tillskott som Socialdemokraterna föreslår i vårpropositionen.

Ett resursförstärkning är viktig för att snabbt kunna åstadkomma förbättringar inom psykiatrin, missbrukarvården och för att förbättra utbildningen av personal inom äldreomsorgen. Detta bör ske genom att pengar specifikt riktas till dessa verksamheter.

Kristdemokraterna föreslår därför ett tillskott till kommunsektorn på totalt 2,6 miljarder kronor de närmaste två åren. Tillskottet fördelar sig med 500 miljoner kronor per år till psykiatrin, 500 miljoner kronor per år till en tvåårig utbildningssatsning för personal inom äldreomsorgen samt 300 miljoner kronor årligen till missbrukarvården.

Dessutom bör en miljard kronor läggas, utöver Socialdemokraternas anslagna s.k. tillgänglighetspengar, till en nationell vårdgaranti.

Kristdemokraternas inriktningsförslag innebär därmed en resursökning för kommunsektorn med 3,6 miljarder kronor netto de närmaste två åren jämfört med Socialdemokraternas förslag.

Därtill bör primärkommunerna få använda Socialdemokraternas centralstyrda skolpengar helt fritt i form av generella statsbidrag.

9.1.1 Regleringar enligt finansieringsprincipen

Kommunsektorn kommer indirekt att påverkas av en rad förändringar som Kristdemokraterna avser att genomföra på olika budgetområden. Samtliga dessa effekter ska regleras i enlighet med den s.k. finansieringsprincipen.

9.2 Inriktningen på längre sikt

På längre sikt är det endast en högre och arbetsledd ekonomisk tillväxt som kan ge kommunsektorn bättre möjligheter att klara sina uppgifter inom framför allt vården, skolan och omsorgen. Utan en bättre tillväxt kommer det bara att finnas nedskärningar att fördela. På lång sikt kan kommunsektorn inte hjälpas av höjda statsbidrag. Detta är ett viktigt skäl till att Kristdemokraterna prioriterar just tillväxtpolitiken så högt.

På längre sikt bör också kommunernas bidragsberoende från staten minska. Förutom genom en bättre tillväxt kan detta ske genom att kommunerna ges förutsättningar att stå på egna ben genom att staten låter kommunerna själva i högre grad än i dag förfoga över sina skatteinkomster. I detta avseende spelar både utjämningssystemet och effekten av nuvarande grundavdrag in. Kommunernas självständighet kan också stärkas genom att som Kristdemokraterna föreslår låta kommunerna ta ut en avgift för sina fastighetsanknutna kostnader samtidigt som statsbidraget minskar i motsvarande storleksordning. Kommunerna har själva uttryckt ett önskemål att växla bort delar av statsbidragen mot att de själva får förfoga över en ökad andel inkomster och avgifter, bl.a. i den s.k. skattebasberedningen som Kommunförbundet presenterade för några år sedan.

10 Statens inkomster

10.1 Sänkta skatter de närmaste åren

Inriktningen de närmaste åren av Kristdemokraternas skattepolitik framgår av avsnitt 8.1 och 8.2 tidigare i denna motion.

10.2 Renodling av statens roll genom försäljning av statliga aktier

Det finns flera skäl för en försäljning av statens aktier. Det är viktigt dels för att renodla statens roll, dels för att sprida ägandet. Ett spritt ägande och sund konkurrens i en väl fungerande ekonomi skapar trovärdighet och får även riskkapitalmarknaden att fungera. Ett omfattande privat sparande i aktier är en av de viktigaste förutsättningarna för att nya företag skall kunna bildas och nya jobb skapas. Ett tredje skäl för en privatisering av det statliga ägandet är att det förbättrar förutsättningarna för de företag som det handlar om. Oklara roller gör att offentligt ägda företag lätt blir verktyg för motstridiga politiska ambitioner vilket på lång sikt drabbar tillväxten och skapandet av nya jobb i Sverige. En ägarspridning ger företaget behövligt kapital för framtida investeringar, något som inte bör finansieras ur statsbudgeten. Försäljningarna ska ske till marknadsmässiga priser och i den takt som är möjlig med tanke på andra introduktioner på aktiemarknaden. Hänsyn ska också tas till konjunkturläget. Alla företag bör dock inte säljas. Staten ska inte avhända sig inflytandet över och ansvaret för t.ex. Systembolaget.

Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt finns det alltså anledning att gå vidare med att minska det statliga ägandet av företag, i princip enligt det program som antogs av riksdagen hösten 1991. Utöver dessa bör ytterligare företag bli föremål för försäljning. Till de företag som kan säljas hör bl.a. Civitas Holding, resterande delar av Telia Sonera, Nordea samt OM Hex.

De företag som är aktuella är sådana som är verksamma inom konkurrensutsatt verksamhet. Monopolföretag kan inte säljas innan omstrukturering skett.

Vid försäljning ska allmänheten och de anställda i företagen vara en viktig målgrupp.

10.3 Skattepolitikens inriktning på längre sikt

Kristdemokraterna anser att det svenska skattetrycket, som är högst i världen, både bör och måste sänkas.

Bakom ställningstagandet att det bör sänkas ligger en ideologiskt förankrad övertygelse om att människor själva, inte statens byråkrater och politiker, ska bestämma över en större del av sina inkomster och utgifter. Men ställningstagandet motiveras också av en ekonomiskt grundad övertygelse om att den svenska ekonomin kommer att fungera bättre och tillväxtpotentialen öka om en minskad andel av de totala resurserna passerar genom den offentliga sektorn.

Bakom ställningstagandet att skattetrycket måste sänkas finns en insikt om det inte obetydliga omvärldstryck som gör att våra skattenivåer helt enkelt inte kan avvika kraftigt från det som gäller i våra konkurrentländer.

På sikt bör därför de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska. Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, som exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgifterna kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om denna tillväxt blir högre kan andelen statsutgifter bli lägre, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Som ett riktmärke för statens utgifter kan därför bara anges att de tillsammans med utgifterna i den övriga offentliga sektorn ska ge utrymme för en gradvis anpassning nedåt av skattetrycket till jämförbara OECD-länders nivå. Med en bättre tillväxtpolitik blir detta lättare än om nuvarande stelheter och obalanser i den svenska ekonomin består.

Den svenska tillväxttakten i ekonomin är därför helt central även för denna diskussion. Om nuvarande låga tillväxtpotential (knappt 2 procent per år) består, kommer en nedväxling av skattetrycket att ta lång tid och frukterna av densamma, i form av ökat självbestämmande och bättre tillväxtförutsättningar, blir kanske svårare för den enskilde att se. Skattesänkningar riskerar i ett sådant läge att uppfattas som ett hot mot ”välfärden”. Inte minst driver de socialistiska partierna i Sverige mot bättre vetande ofta en sådan linje när konjunkturen är dålig. När den är bättre brukar skattesänkningar avvisas för att de skulle skapa överhettning om de genomfördes. Skattesänkningar är alltså i princip alltid fel för en svensk socialdemokratisk regering. Enda skälet till att vissa skatter sänkts under senare år är att den förbättring som den goda konjunkturen tidigare bidrog med inte kunde delas ut som bidrag till följd av utgiftstaken.

Den nuvarande låga tillväxtpotentialen bidrar alltså i sig till att hålla Sverige fast i en ond cirkel där tillväxtfrämjande förslag till skattesänkningar kan målas ut som ett hot snarare än som den möjlighet till ökat självbestämmande och tillväxt det är. Om tillväxten vore bättre skulle vi sannolikt inte ha samma typ av debatt, eftersom skatteinkomsterna då skulle öka mer, även om skattesatserna var lägre. Detta ”dödläge” kan bara brytas genom en målmedveten politik för att i en väl avvägd takt minska utgifter och skatter som andel av ekonomin. Därtill behövs regelförenklingar och andra typer av strukturreformer, bl.a. för att främja en bättre lönebildning. Detta kommer om det genomförs successivt att bidra till en bättre tillväxt och underlätta anpassningen mot nivån i jämförbara OECD-länder. Men det kommer också att innebära att de reala resurserna i till exempelvis kommunsektorn kan öka i en säkrare takt än med en lägre tillväxt.

Det tydligaste exemplet på att denna strategi är framgångsrik är Irland. Där har skatterna målmedvetet sänkts, vilket har lockat till sig både människor, företag och investeringar. Den mycket kraftiga sysselsättningsökning som skett de senaste tio åren har tillsammans med sänkta skatter inneburit en snabb klättring uppåt i välfärdsligan.

Även om det finns olikheter mellan länder som Irland och Sverige, finns det inget som talar för att Sverige inte skulle kunna lyckas betydligt bättre än för närvarande med en tillväxtinriktad politik. Ett annat land som framgångsrikt förbättrat tillväxten är Finland, som trendmässigt har en betydligt bättre tillväxt än Sverige under senare år.

I diagram 10.1 åskådliggörs resonemanget kring hur en ansvarsfull nedväxling av skattetrycket kan gå till. Först har en schablonmässig framskrivning gjorts av Sveriges BNP-utveckling vid den tillväxt som Konjunkturinstitutet (fram till år 2008) anger i sitt basalternativ och därefter den tillväxtpotential som Långtidsutredningen anger för Sverige. Därefter har skatteintäkterna varje enskilt år fram till år 2023 beräknats vid antagande om en konstant skattekvot på 50 procent av BNP. Dessa intäkter jämförs sedan i diagrammet med de skatteintäkter som uppstår vid en huvudsakligen arbetsledd tillväxt på 2,5 respektive 3 procent när skattetrycket gradvis växlas ned med 0,3 procentenheter av BNP per år. Genom denna, som ett räkneexempel, mycket försiktiga nedväxling av skattetrycket ser man att skatteintäkterna ändå blir högre till följd av den bättre tillväxten än i basalternativet med lägre tillväxt och högre skattesatser (dvs med oförändrad politik).

Det bör betonas att det i diagrammet bara är fråga om ett räkneexempel bland flera tänkbara. Vilken tillväxt som ska antas gälla som basalternativ kan exempelvis diskuteras. Poängen är att illustrera att den tillväxtökning som sänkta skatter kan bidra till (oavsett antagande om basalternativ) inte gör någon till förlorare, utan tvärt om alla till vinnare: enskilda personer och företag ges bättre förutsättningar att arbeta, konsumera, investera och producera, vilket ytterligare bidrar till ökad tillväxt. När fler kommer i arbete får offentlig sektor högre skatteintäkter än vid oförändrad politik och därmed bättre förutsättningar att hålla en god kvalitet i sina verksamheter och samtidigt vara en attraktiv arbetsgivare.

Diagram 10.1 Sänkt skatt ger tillväxt – som ger högre skatteintäkter vid lägre skattetryck

Anm. Jämförelsenormen för kalkylen är ett konstant skattetryck på 50 procent av BNP och tillväxt enligt Konjunkturinstitutets basalternativ till år 2008 och därefter tillväxt enligt Långtidsutredningens basalternativ.

11 Statens utgifter och utgiftstak

11.1 Statens utgifter på sikt

Som angetts i avsnitt 10.3 om skattekvoten på längre sikt bör de statliga utgifternas andel av BNP minska. Därigenom kommer också skattetrycket att kunna minska, vilket är både önskvärt och nödvändigt (se avsnitt 10.3). Skattetrycket måste dock växlas ned successivt och med en försiktighet som inte äventyrar stabiliteten i statsfinanserna eller äventyrar finansieringen av den offentliga sektorns kärnuppgifter. Vi bedömer att det under överskådlig tid främst är staten som genom omprioriteringar måste bidra till en nedväxling av skattetrycket. Kommunsektorn som helhet kommer på grund av den demografiska utvecklingen inte att ha något större utrymme för skattesänkningar, även om effektiviseringar genomförs. För vissa kommuner är detta dock en möjlighet som bör tas tillvara.

Staten ska givetvis ha tillräckliga skatteintäkter för att kunna sköta sina huvuduppgifter, exempelvis rättsväsende, försvar, fördelningspolitik och myndighetsutövning, med god kvalitet. Detta sätter en gräns för hur mycket statsutgiftsandelen kan sjunka vid en given tillväxt i BNP. Om tillväxten blir högre kan den utgiftsandel bli lägre som måste tas i anspråk, även om lika mycket pengar satsas på huvuduppgifterna i båda fallen.

Med sunda statsfinanser där både utgifter och inkomster är lägre, och det finansiella sparandet starkare, minskar konjunkturkänsligheten. Detta är också inriktningen av Kristdemokraternas ekonomiska politik.

11.2 Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten

Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten omfattar från och med år 1999 endast inkomstbaserade ålderspensionsförmåner. Kristdemokraterna står som ett av fem partier bakom den pensionsuppgörelse om det nya pensionssystemet som träffats och beslutats i riksdagen under våren 1998. Därmed har vi inte några ändringsförslag vad avser det nya pensionssystemet och dess långsiktiga inriktning.

Det är dock värt att notera att även pensionssystemet är beroende av tillväxten. Det anpassar sig automatiskt vid förändringar i tillväxt eller demografisk utveckling, och kommer därför att ge bättre pensioner om tillväxten är hög än om den är låg. Även den icke förvärvsaktiva befolkningen har alltså allt att vinna på en förbättrad tillväxtpolitik.

11.3 Budgeteringsmarginalen

Socialdemokraterna räknar med en budgeteringsmarginal på rekordlåga 100 miljoner kronor för år 2004. Det motsvarar 0,1 promille av de takbegränsade utgifterna.

Socialdemokraterna har de senaste åren helt avlägsnat sig från den budgetdisciplin som de tidigare sagt sig värna om. Tanken med budgeteringsmarginalen var att den enbart skulle vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit. Men sedan något år tillbaka ska alltså enligt regeringen ”budgeteringsmarginalen även omfatta utrymmen för framtida reformer på budgetens utgiftssida”. Detta står i bjärt kontrast mot de principuttalanden som gjordes i 1997 års budgetproposition: ”Den [budgeteringsmarginalen] ingår alltså inte i saldoberäkningar och liknande och kan inte heller tas i anspråk för nya utgifter utan att finansieringen garanteras i särskild ordning. Farhågor att budgeteringsmarginalen skulle försvaga budgetdisciplinen är alltså ogrundade.” (prop. 1996/97:1)

Socialdemokraterna räknar i vårpropositionen med en minimal budgeteringsmarginal även för år 2005. För år 2006 beräknas marginalen vara tillräckligt stor, ca 24 miljarder kronor. Men denna vet vi av erfarenhet enbart kommer att finnas till för att fylla på med ytterligare ofinansierade förslag från Socialdemokraternas sida.

Kristdemokraterna menar att detta är en helt felaktig användning av budgeteringsmarginalen, som strider mot alla de intentioner Socialdemokraterna själva angivit i tidigare propositioner.

Budgeteringsmarginalen ska enbart vara en buffert för att klara makroekonomiska och demografiska förändringar, samt den osäkerhet som följer av systemet med anslagssparande och anslagskredit.

Kristdemokraterna anser att budgeteringsmarginalen bör utökas kraftigt år 2005. För år 2006 avser Kristdemokraterna att återkomma i höst när vi sett hur Socialdemokraterna hanterar den under valåret 2006. Även en för hög marginal kan motverka sitt syfte och försämra budgetdisciplinen. Då kommer frestelsen vara stor att i vårpropositionen år 2006 presentera ofinansierade utgiftsökningar för att vinna valet.

[1]

Landstingsförbundet 2002.

[2]

Se t.ex. 2001 års ekonomiska vårproposition, bilaga 5, för en redogörelse för det kaotiska förlopp som till slut ledde till att den socialdemokratiska regeringen försökte lagstifta om både pris- och lönebildning i det s.k. stoppaketet. Detta omfattade lönestopp, prisstopp, hyresstopp, stopp för kommunala skattehöjningar, begränsningar i konflikträtten och höjda avgifter för avtalsstridiga strejker. Den socialdemokratiska regeringen förlorade omröstningen i riksdagen den 15 oktober 1990 och statsminister Ingvar Carlsson lämnade in sin avskedsansökan. Efter att ha återkommit med en ny regering, dock utan tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt som valt att avgå, fortsatte den svenska utvecklingen att snabbt försvagas på alla fronter. Nytillträdde finansministern Allan Larssons tal om ”vändpunkten” besannades aldrig, och Socialdemokraterna förlorade makten i riksdagsvalet 1991.

[3]

Statsbudgetens saldo rensat för engångseffekter, ett mått som visar den långsiktiga utvecklingen.

[4]

I procent av befolkningen i samma åldersgrupp

[5]

Se till exempel Ds 1992:25 Fattigdomsfällor, Ds 1997:73 Lönar sig arbete?, Per Molander (1999) En effektivare välfärdspolitik

[6]

Statsskulden påverkas också av faktorer som inte ingår i det finansiella sparandet (t.ex. försäljningsinkomster och valutakursförändringar), men här avses den långsiktiga effekten på statsskulden av att staten har balans mellan inkomster och utgifter.

[7]

3 000 föräldrar ingick i undersökningen där Livia Oláh, forskarassistent i demografi, följt familjer från det att de fick sitt första barn till dess att barnet fyllde 16 år.

[8]

Aftonbladet februari 2003.

[9]

Opinionsinstitutet Demoskop, oktober 2003. 1 004 telefonintervjuer. Starkast stöd för att föräldrarna själva skall fördela föräldraledigheten fanns i åldersgruppen 25–49 år.

Miljoner kronor	2005	2006
Sänkt inkomstskatt på arbete, netto	–2 660	–1 860
Rättsväsendet	–500	–300
Familjepolitik	–150	–300
Fördubblat anslag till såddfinansiering (riskkapital) i tidiga skeden	–50	–50
Minskad inlåsning av kapital: reducerad avdragsrätt för pensionssparande	1 300	1 400
Inget behov av tillfälligt och begränsat ROT-avdrag tfa eget förslag om skattereduktion för hushållstjänster	1 000
Senareläggning av sänkta arbetsgivaravgifter		2 800
Senareläggning av avvecklad dubbelbeskattning för juridiska personer		1 300
Inget behov av tillfällig skattestimulans för källsortering	270	130
Inget behov av tillfällig skattestimulans för offentliga lokaler	1 330	670
Regeringskansliet m.m.	200	200
Lägre extratillskott till infrastruktur	750	700
Övrigt ¹	510	810
Summa, förstärkning av finansiellt sparande jämfört med beräkningarna hösten 2003	2 000	5 500
Total förstärkning av finansiellt sparande jämfört med förslag i VP04	2 200	5 700

	2003	2004	2005	2006	Summa
VP2003 (april 2003)	–20,9	–26,8	–8,5	–1,2	–57,4
BP2004 (september 2003)	–44,0	–41,6	–13,8	–13,4	–112,8
VP2004 (april 2004)	–46,3	–62,2	–35,9	–33,4	–177,8

Försämring sedan april 2003	–25,4	–35,4	–27,4	–32,2	–120,4

Varugrupp	Prisnivåindex, EU=100
Kläder och skor	111
Transporter och kommunikationer	121
Hyra, bränsle och el	129
Mat, sprit och tobak	130
Restauranger, hotell etc.	132

	2005
Bättre rehabiliteringsutredningar (drygt 100 000 nivå 2- utredningar)	175
Mentorskap	50
Förstärkning med nya yrkesinspektörer	20
Ekonomiskt stöd till offentliga arbetsgivare	150
Egenföretagare får vidgad rätt till rehabilitering	85
Rehabiliteringsinsatser (nivå 3-utredningar inkl fördjupad rehabiliteringsutredning)	1 550
Avdrag för nuvarande medel till köp av rehabilite- ringstjänster	–972
Köp av enklare hälso- och sjukvårdstjänster	70
Nationell metod- och utvärderingsenhet	25
Koordinatorer (ca 1 000 nya heltidstjänster inkl försök med 30 arbetsplatsrådgivare)	480
Nationell utbildningssatsning	20
Anordningsbidrag till utökat rehabiliteringsutbud (inkl utred- ningsresurser)	500
Utökad rätt att studera med rehabiliteringsersättning	30
Arbetshjälpmedel	15
Stöd till mjukstart vid återinträde på arbetsmarknaden	215
Kompletterande arbetsmarknad – förlängd rehabiliteringser- sättning	300
Forskningsmedel	60
Högskoleutbildning i rehabilitering	17
Summa kostnader	2 790

	2002	2003	2004	2005	2006	Snitt 2002–2006
Finansiellt sparande	–1,2	–0,4	–0,7	–0,4	0	–0,5
Strukturellt sparande (justerat för konjunkturläge)	–1,1	0,2	0,2	0,3	0,5	0,0

BNP-utveckling, procent	2004	2005	2006	Snitt 2004–2006
Världen	4,4	4,1	3,9	4,1
USA	4,8	3,6	3,4	3,9
Finland	2,9	3,1	3,0	3,0
Storbritannien	3,1	2,6	2,4	2,7
Norden	2,5	2,6	2,6	2,6
Sverige	2,5	2,6	2,5	2,5
EU-15	2,0	2,3	2,4	2,2

Hushåll (småhus, bostads- och hyresrätter)	2005
Ingen fastighetsskatt	+18,7
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	–5,9
Kommunal avgift 800 kr per lägenhet	–1,9
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	–2,8
Summa	+8,2

Företag (kommersiella lokaler och industrier)
Ingen fastighetsskatt	+6,9
Kommunal avgift (ca 63 resp 17 kr per kvm)	–6,9
Summa	0,0

Primärkommuner
Kommunal avgift, 2 600 kr per småhusenhet (egnahem)	+5,9
Kommunal avgift, 800 kr per lägenhet	+1,9
Kommunal avgift för kommersiella lokaler och industrier	+6,9
Minskat statsbidrag	–14,6
Summa	0,0

Stat
Utebliven fastighetsskatt	–25,6
Minskat statsbidrag till primärkommuner	+14,6
Kapitalvinstskatt på privatbostäder 30 %	+2,8
Minskad administration tfa avvecklad fastighets- & förmögenhetsskatt, egnahem	+0,2
Övrig finansiering inom budget	+8,0
Summa	0,0

	2005	2006
Vårdgaranti, extrasatsning netto	750	250
Psykiatrisk vård	500	500
Utbildning av personal inom äldreomsorg	500	500
Forskning kring palliativ vård	20	20
Missbrukarvården	300	300
Ny rehabiliteringsförsäkring	2 790	3 400
Höjt studiebidrag 1 050 kr/mån för gymnasiestuderande. Från 1/7 2006		170
Höjt studiemedel i högskoleutbildningen med 100 kronor i månaden. Från 1/7 2006		130
Avskaffat fribelopp för heltidsstuderande högskolestudenter		200
Summa	4860	5470

Stockholm den 3 maj 2004
Göran Hägglund (kd)
Stefan Attefall (kd)	Mats Odell (kd)
Inger Davidson (kd)	Johnny Gylling (kd)
Helena Höij (kd)	Maria Larsson (kd)
Ragnwi Marcelind (kd)	Chatrine Pålsson (kd)

med anledning av prop. 2003/04:100 2004 års ekonomiska vårproposition

1 Sammanfattning

1.1 Sverige kan mycket bättre