Riksdagen beslutar att avslå proposition 2003/04:128.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om bruttoredovisning av medel på det särskilda kontot i Riksgäldskontoret för insatser i statligt hel- eller delägda bolag.
I propositionen föreslås att riksdagen ska godkänna att regeringen tar drygt hälften, 55 miljoner kronor, av de medel om f.n. ca 103 miljoner kronor som finns i Fonden för den mindre skeppsfarten (Fonden). Det enda motiv som anges är att det är ”regeringens uppfattning att ytterligare medel behöver tillföras det särskilda kontot i Riksgäldskontoret, och att medel ur fonden bör kunna användas för förbättrad kapitalstruktur i de statliga bolagen”. Skälet är alltså i klartext att det fattas pengar i vissa statliga bolag, och att regeringen vill ”lösa det” vid sidan om statsbudgeten och dess utgiftstak. Vilket eller vilka bolag som kan komma i fråga för ett kapitaltillskott redovisas inte.
Som en sorts ”kompensation” för de medel som försvinner ur Fonden föreslår regeringen att Riksgäldskontoret bemyndigas utfärda en garanti på motsvarande belopp. Att denna kreditgaranti kommer att kosta pengar för Fonden i form av en avgift, och att framtida förluster uppstår i form av utebliven avkastning på de pengar som levereras in till staten framgår inte heller av propositionen.
I regeringens motiv för att ta pengar från Fonden anges också att Fonden skapades genom att omvandla ”kvarvarande anslagsbehållning till en särskild fond, Fonden för den mindre skeppsfarten”. Dessutom påtalas att kapitalet i Fonden ”utgör statens medel”. Med dessa utgångspunkter kan det möjligen förefalla rimligt att ta medel ur Fonden, oaktat hur dessa sedan ska användas. Förhållandena, som inte återspeglas i propositionen, är dock annorlunda.
Genom riksdagsbeslut hösten 1987 (prop. 1987/88:25, bet. 1987/88:NU12) övertog Svenska skeppshypotekskassan verksamheten hos Lånenämnden för den mindre skeppsfarten samt förvaltningen av de lån som nämnden beviljat. De kvarvarande anslagsmedlen omvandlades till en särskild fond, Fonden för den mindre skeppsfarten. Det som emellertid inte nämns i den nu föreliggande propositionen är hur stor denna anslagsbehållning var. Det framgår dock av prop. 1987/88:25. Anslagsbehållningen, dvs. de statliga medel som övertogs av Fonden, var 47,25 miljoner kronor.
Till bilden hör nu också att den socialdemokratiska regeringen redan 1998 krävde en inleverans från Fonden på totalt 50 miljoner kronor, vilket sedan blev riksdagsmajoritetens beslut (prop. 1998/99:1, bet. 1998/99:FiU11). De medel som mellan 1988 och 1998 byggt upp Fondens tillgångar var de räntor och övriga avgifter som sjöfarts- och rederinäringen själv betalat. Det ursprungliga kapital som med rätta kunde kallas för statligt var alltså återtaget redan i och med 1998 års beslut om inleverans till statsbudgeten.
Sedan 1998 har Fondens tillgångar tillförts nya ränte- och avgiftsintäkter från näringen, vilket har byggt på Fondens tillgångar, så att de vid årsskiftet 2002/2003 uppgick till ca 103 miljoner kronor. I offentligrättslig mening utgör Fondens tillgångar givetvis statliga medel, men alltså inte i den betydelse som antyds i propositionen, nämligen att Fondens tillgångar skulle utgöras av den kvarvarande anslagsbehållning som överfördes 1988.
Kristdemokraterna anser att det inte är rimligt att en andra gång ta pengar från Fonden för den mindre skeppsfarten med hänvisning till att det skulle vara fråga om ”statens medel”. De statliga medel som det hänvisas till i nu föreliggande proposition är redan inlevererade till staten genom beslut år 1998. Om medel tas från Fonden kommer den att hamna i ett sämre ekonomiskt läge även om en utökad garanti erbjuds genom Riksgäldskontoret. Fonden mister ju avkastningsmöjligheten på de medel som tas av staten, samtidigt som en avgift måste betalas för den utökade garantin.
Om medel ändå ska tas från Fonden, borde den utökade garanti som Riksgäldskontoret bemyndigas tillhandahålla vara kostnadsfri för Fonden. Detta är möjligt utifrån de regler som gäller för den statliga garantiverksamheten, även om det är ett avsteg från huvudregeln. Det blir i så fall fråga om en subvention via statsbudgeten. Vi ser ingen anledning att försämra Fondens möjligheter att bidra till en fungerande finansiering av svensk rederiverksamhet. Eftersom dessa möjligheter försämras även vid ett samtidigt utökande av garantin hos Riksgäldskontoret, yrkar vi avslag på förslaget i propositionen. För ett avslag talar också det faktum att de medel som nu föreslås bli inlevererade till staten helt och hållet måste anses vara uppbyggda av näringen själv.
Kristdemokraterna anser också att det särskilda kontot i Riksgäldskontoret för insatser i statligt hel- eller delägda bolag inte utgör ett tillfredsställande förfaringssätt för att hantera problem i statliga bolag vid sidan av statsbudgeten. När detta förslag väcktes av den socialdemokratiska regeringen var vi således emot den konstruktion som nu gäller. Vi ville i stället ha ett system som garanterade att alla inleveranser och utdelningar från statligt hel- eller delägda bolag – och dessa medels användning – passerar statsbudgeten och därmed underställs riksdagen för prövning. Den nuvarande konstruktionen är ytterligare ett sätt att kringgå det statliga utgiftstaket. Vi presenterade därför ett eget förslag till hur denna fråga borde lagregleras (mot. 2002/03:Fi23). Huvudprincipen är att alla medel från statligt hel- eller delägda bolag och dessas användning skall passera statsbudgetens inkomst- respektive utgiftssida i enlighet med budgetlagens krav på bruttoredovisning. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna att en sådan ordning snarast bör åstadkommas för det ifrågavarande särskilda kontot i Riksgäldskontoret.
|
Stockholm den 1 april 2004 |
|
|
Olle Sandahl (kd) |
|
|
Mats Odell (kd) |
Stefan Attefall (kd) |
|
Annelie Enochson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Lars Lindén (kd) |