Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om globaliseringens betydelse för de fattiga ländernas utveckling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen i internationella forum skall arbeta emot den s.k. Tobinskatten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ökad öppenhet, en bra tillsyn, skuldavskrivningar och strukturella reformer bör prioriteras i Sveriges ställningstaganden i internationella finansiella frågor.
Sveriges välstånd har kunnat byggas upp genom marknadsekonomi och öppenhet gentemot omvärlden. Det är genom att använda marknaden som inhemska resurser kanaliserats till ett ständigt mer effektivt utnyttjande. Det är vidare genom en medveten satsning på att delta i den öppna internationella marknaden som svensk fattigdom bytts mot välstånd och det är också så fortsatt välstånd säkras.
I skrivelsen Staten och den finansiella sektorn (2002/03:141) betonas den finansiella sektorns vikt för hur den nationella marknaden skall fungera. Det finansiella systemet har tre huvudsakliga uppgifter i en marknadsekonomi. Det skall svara för betalningsförmedling, förmedla låne- och riskkapital samt hantera finansiella risker.
På samma sätt som den finansiella sektorn är viktig för den nationella ekonomin så är den internationella finanssektorns funktionssätt avgörande för hur väl den globaliserade marknadsekonomin fungerar. Samma funktion som den nationella delen av finansmarknaden har på den nationella ekonomin har den internationella delen av finansmarknaden på den internationella ekonomin. Det är i själva verket svårt att skilja på finansmarknadens internationella och nationella dimensioner. I stort sett varje del i den lokala eller nationella ekonomin har en internationell dimension. På samma sätt är lokal och nationell finansmarknad nära sammankopplad med den internationella ekonomin.
En välfungerande global finansmarknad är därför viktig för såväl den enskilde medborgarens vardag som för möjligheten för dagens fattiga länder att likt en gång Sverige lyfta sig ur fattigdomen.
Det senaste seklet, i synnerhet tiden efter världskrigen, har inneburit oöverträffade framsteg när det gäller mänsklig utveckling och fattigdomsbekämpning. Från slutet av 1930-talet fram till 1970-talet sjönk dödstalen snabbt i Afrika, Asien och Latinamerika och den förväntade livslängden för nyfödda hade vid periodens slut stigit till mer än 60 år. Den globala ojämlikheten i världen har från början av 1960-talet fram till idag minskat avsevärt. Detta gäller såväl analysen av inkomstskillnader som analysen av vissa indikatorer för länders levnadsstandard, t ex andel av alla barn i skolgång och förändringen i FN:s utvecklingsorgans, UNDP:s, s k Human Development Index.
Dessa framsteg hade inte kunnat äga rum utan globaliseringen. Detta är mycket betydelsefullt att konstatera eftersom de framgångsrika ländernas utveckling pekar ut de metoder för fattigdomsbekämpning som faktiskt visat sig fungera, nämligen en strategi som bygger på marknadsekonomi, frihandel och utbildning. I flera länder har detta – i sin tur – banat väg också för ökad frihet, fria media, växande antal inslag av demokrati, och – naturligtvis – en ökad öppenhet mot omvärlden.
Den globala finansmarknaden har haft en avgörande roll i denna framgång för fattiga länder. Generellt sett har världens rika länder gott om kapital, medan de fattiga ekonomierna ofta har brist på kapital. En slutsats av detta måste vara att fria internationella kapitalrörelser i grunden är bra, för att inte säga avgörande, för fattiga länders förmåga att växa. Sedan 1970-talet har en allt större andel av det globala kapitalet gått till investeringar i fattiga länder. Särskilt tydlig har denna utveckling varit under 1900-talets sista decennium. Det finns beräkningar som visar att u-länderna bara de senaste 10 åren har fått in lika mycket kapital i form av utländska privata investeringar som man under ett halvsekel fått i form av bistånd.
Bara under 1997 uppgick de privata kapitalflödena till tillväxtländer till omkring 290 miljarder dollar. Dessa kapitalflöden är helt avgörande för finansiering av investeringar, jobb och välstånd.
Den globala finansmarknaden är alltså en avgörande faktor för fattiga länders möjligheter. En lärdom av detta måste vara att öppna den globala marknaden också för handel i varor och icke-finansiella tjänster.
Regeringen tar i skrivelsen upp frågan om en global skatt på finansiella transaktioner, den så kallade Tobinskatten. Tobinskatten är i grunden en dålig idé och dessutom i praktiken ogenomförbar. Regeringen bör i internationella fora arbeta emot Tobinskatten.
Inför man en skatt på valutatransaktioner innebär det med största sannolikhet stigande kapitalkostnader. Stigande kapitalkostnader innebär färre investeringar och lägre tillväxt. Det är en medicin som varken Sverige eller världens u-länder behöver.
En Tobinskatt skulle sannolikt dessutom öka instabiliteten på de finansiella marknaderna. Detta beror på att flera av de bakomliggande transaktioner som sker för att minimera risker med huvudtransaktionen troligen då skulle utebli. Minskad stabilitet på finansmarknaderna innebär välfärdsförluster.
Slutligen är det så att en global skatt på finansiella transaktioner förutsätter att i stort sett samtliga länder är med i systemet och att kontrollen i samtliga länder är tillfredsställande. Riskerna med att enstaka länder som står utanför skulle utnyttja situationen är uppenbar. Också av detta skäl torde frågan om Tobinskatt kunna avskrivas från dagordningen för mycket lång tid.
Ett vanligt motiv för Tobinskatten är att det skulle ge möjlighet till ökat bistånd. Folkpartiet vill öka resursöverföringarna till u-länder. Men tanken att man kan ”lura” i-länders parlament att ge mera bistånd än idag genom att hitta en ny skattebas för parlamenten att beskatta – som valutatransaktioner – är oss verklighetsfrämmande. En höjning av biståndsanslagen och ökad frihandel är rätt vägar att gå.
För Sveriges del gav bankkrisen i början av 90-talet dyrköpta erfarenheter som pekar på vikten av att undvika allvarliga kriser i betalningssystemet. Enligt regeringens uppskattning motsvarade de offentliga utgifterna för krisen 4 % av BNP eller 65 miljarder kronor.
De kriser som inträffade under senare delan av 90-talet i några asiatiska länder samt Argentina var betydligt kostsammare. Asienkrisen innebar till exempel ett välståndsbortfall som motsvarar 10 gånger det samlade årliga biståndet i världen. I Argentina dras man fortfarande av effekter i form av social oro och hög arbetslöshet. Fattigdomen i Argentina ökade med 50 % på två år på grund av krisen.
Det kan i detta sammanhang vara av intresse att konstatera att spridningseffekterna av kriserna i slutet av 90-talet blev begränsade. För Sveriges del berodde det till stor del på att vi nu fått ordning på statsfinanserna efter att ha följt EU:s konvergensprogram, och för Europas del kan man konstatera att eurosamarbetet och förberedelserna för detta haft en viktig stabiliserande funktion.
Slutsatsen av de senaste årens oro på den finansiella marknaden får leda till att det blir svårare för u-länder att få tillgång till riskvilligt kapital för viktiga investeringar. Tvärtom! Fortsatt öppenhet leder på sikt snarare till ökad stabilitet, dels genom att kapitalmarknaderna integreras och dels genom att fattigdomen minskar.
En lärdom av kriserna är att det internationella samfundet måste prioritera frågor om finansiell stabilitet. Det handlar om att undvika systemkriser i enskilda länder och att undvika att kriser i ett land sprider sig till andra.
Sveriges ekonomi är en liten och krympande del av den globala. Sveriges medlemskap i EU har inneburit betydligt större möjligheter att göra sin röst i dessa frågor. Samtidigt är det så att insatserna måste fokuseras för att maximera inflytandet. De kommande åren bör Sverige inrikta sitt arbete på framförallt fem områden.
Likväl är det av stort svenskt intresse att mycket aktivt arbeta för ökad frihet för de finansiella marknaderna. Alla länder vinner på fria finansmarknader. Små länder med liten egen finansmarknad tillhör, liksom u-länderna, dem som har relativt sett mest att vinna.
Sverige bör därför fortsatt verka för mer avreglering och ökat stöd till länder som vill öppna sin ekonomi mot omvärlden. På motsvarande sätt måsta Sverige med kraft motverka försök att genom Tobinskatt eller annan internationell reglering minska öppenheten.
Öppenhet och tillgång till relevant information är viktiga faktorer för att minska risken för kriser. Slutenhet och undanhållande av information bidrar till ryktesspridning och flockbeteende vilket i sig kan skapar eller förstärka instabilitet.
Öppenhetsprincipen måste gälla såväl på nationell nivå som mikronivå. För stater handlar det om att eftersträva öppenhet kring beslut och mål för den ekonomiska politiken, samt tillförlitlig statistik. För företag handlar det om riktlinjer om revision och öppenhet gentemot aktieägare m.m.
En stor majoritet, 86 % av IMF:s medlemsländer, offentliggör hela eller delar av organisationens granskningar av den ekonomiska situationen i landet. Det finns anledning att överväga hur ytterligare press kan sättas på länder som ännu inte offentliggör IMF-rapporterna att öka öppenheten.
Fria och väl fungerande kapitalmarknader förutsätter också tydliga regelverk och kontinuerlig tillsyn. Inom ramen för flera internationella organisationer görs också ett viktigt arbete för att minska kriser genom att ta fram minimiregler och rekommendationer för tillsyn av finansiella företag. Som en reaktion på redovisningsskandalerna i USA har genomförandetakten möjligen ökat något, men ett grundproblem är att genomförandet av de internationella rekommendationerna släpar efter i många länder. Detta gäller inte minst i många tillväxtländer.
Eftersom nationella och internationella finansmarknader är sammantvinnade är det ett internationellt intresse att efterlevnaden ökar. Det internationella samfundet kan genom ökat tekniskt stöd, men också genom påtryckningar bidra till att minska riskerna för kriser både nationellt och internationellt. Detta arbete bör prioriteras högt. Sverige bör trycka på för ökat tekniskt bistånd för att bygga upp stabiliserande institutioner i u-länder, men också för att genomförandet av de tolv så kallade nyckelstandarderna som Financial Stability Forum tagit fram skall skyndas på.
Idag lever över två miljarder fattiga människor i länder som är svårt skuldsatta. Tillsammans betalar deras länder dagligen av ca 59 miljoner dollar av sina skulder till rikare länder. Större satsningar bör göras på skuldavskrivningar som gynnar de fattiga människorna i de fattigaste länderna. All skuldavskrivning är emellertid inte gynnsam. En korrupt regim skall till exempel genom skuldavskrivning inte få nya möjligheter att berika sig själv genom förnyad upplåning utomlands. Skuldavskrivningar måste förses med villkor för ekonomiska och demokratiska reformer.
För många länder innebär det att mer pengar går åt till skuldavbetalningar än till sjukvård och utbildning. En stor del av dessa skulder kommer från lån som gavs från i-länder och internationella institutioner redan på 1970-talet. Det är orimligt att svårt skuldsatta u-länder som är på rätt väg i sin utveckling fortfarande tvingas betala av dessa lån. Huvuddelen av lånen borde skrivas av direkt, eftersom den stora majoriteten av HIPC-länderna inte klarar av att fullfölja sina åtaganden. Faktum är att det finns en betydande rundgång idag eftersom en del av de räntor som betalas finansieras genom bistånd.
Samtidigt som skuldavskrivning ökar många länders möjligheter att stärka välståndet kan det få positiva effekter på den internationella finansiella marknaden. På så sätt kommer vinsterna av ökad skuldsanering på flera sätt alla till del.
Det är viktigt att den internationella samordningen förstärks. För små länder som Sverige är mer samarbete alltid bättre än mindre samarbete. Det finns flera organisationer som på olika sätt jobbar med finansiella frågor på internationell och global nivå. Den mångfald som finns är bra. Samordning mellan olika institutioner bör emellertid eftersträvas. Detta kan ske utan att mångfaldens vinster förloras.
Det finns all anledning att aktivt arbeta för att stärka u-ländernas ställning i internationella finansiella fora. IMF är en organisation som jobbar med flera olika frågor. När det gäller direkt utlåningsverksamhet är det rimligt att dagens röstfördelning bibehålls, men en diskussion om olika röstregler för olika delar av institutionens arbetsområde bör övervägas. När det gäller frågor kring öppenhet, finansiell stabilitet m.m. kan man tänka sig att u-länder och tillväxtländers inflytande uppgraderas. Vid IMF:s årsmöte har till exempel alla länder rätt att göra sin röst hörd på lika villkor. Detta borde man kunna tillgripa på fler områden utan att förutsättningarna för IMF:s mer bankliknande verksamhet rubbas.
I den internationella debatten har från olika håll framförts tanken om en internationell finansinspektion. Inte minst har Assar Lindbeck förfäktat denna idé. Det finns anledning att överväga möjligheterna att införa en sådan inspektion. Alternativt kan man tänka sig att IMF:s arbete delas upp och avdelas på ett tydligare sätt, där den del som har ansvar för tillsynsverksamhet på ett tydligare sätt skiljs från andra delar av IMF:s verksamhetsområden.
|
Stockholm den 30 september 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |