Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika sätt för utvärdering, beroende på tjänsternas karaktär.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om största restriktion med användande av särskilda medel för utvärdering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör avstå från förslag om anslag som står till regeringens eller Regeringskansliets förfogande.
I skrivelsen lämnar regeringen en redogörelse för användningen av anslaget Kontrollfunktionen i staten. Bakgrunden är bl.a. RRV:s studie ”FUSK – systembrister och fusk i välfärdssystemen” i mitten av 1990-talet som visade på att kostnaderna för fusk, överutnyttjande och fel i systemen uppgick till 5–7 miljarder kronor. Regeringen anslog därefter särskilda medel i form av projektbidrag som skulle användas för att stärka kontrollfunktionen i staten. Under åren 1997–99 avsattes totalt 305 miljoner kronor för detta ändamål. Regeringen återkommer nu med en redovisning av verksamheten då flertalet projekt avslutats.
Folkpartiet stöder självfallet att det sker en noggrann kontroll av hur offentliga medel används. Den metod som regeringen valt, särskilda projekt, för dock vissa problem med sig som också framgår av skrivelsen.
Statskontoret har haft i särskilt uppdrag att utvärdera den verksamhet som finansierades med medel från anslaget. Statskontoret konstaterar att en hel del förbättringar uppnåtts som följd av dessa medel. Det är främst på två punkter Statskontoret framför viss kritik. För det första anser Statskontoret att det finns mycket som talar för att en stor andel av de granskade projekten hade kommit till stånd även utan medel från anslaget Kontrollfunktionen i staten. För det andra är dokumentationen över vilka resultat projekten uppnått i de flesta fall undermålig.
Statskontoret drar slutsatsen att denna typ av särskilda medel är en styrform som regeringen bör använda med försiktighet. De normala incitamenten för myndigheterna att inom ramen för sina anslag bedriva en effektiv verksamhet naggas i kanten. Det är viktigt att förändringar som detta slag av speciella anslag medför integreras i den normala verksamheten. För att få en genomarbetad redovisning av projektens innehåll rekommenderar Statskontoret att, om denna typ av projekt ska användas i framtiden, en del av medlen innehålls till dess att en ordentlig redovisning av resultaten gjorts.
Regeringen noterar Statskontorets kritik, anger att man för närvarande inte har för avsikt att genom särskilda projektbidrag stärka den statliga kontrollfunktionen ytterligare men utesluter inte att liknande satsningar kan komma att bli aktuella i framtiden.
Regeringen förefaller i sina slutsatser i skrivelsen inte ha insett de olika villkor som råder för olika slag av offentlig verksamhet. De renodlat genuint offentliga uppgifterna som kollektivt försvar, rättsväsende, viss infrastruktur, delar av forskningen m.m. bör skötas av det offentliga. Men det finns omfattande offentliga åtaganden där den enskildes egna avgöranden och värderingar bör påverka utformningen. Exempel på detta är s.k. pengasystem där stat eller kommun avsätter offentliga medel för en viss verksamhet, men där användaren får välja vem som ska utföra tjänsten, och där han eller hon inte är bunden till en offentlig producent. Skolpengen är exempel på detta. Man får i sådana fall in användaren av den offentliga tjänsten som en konsument. Om den enskilde individen är missnöjd med vad han får på ett ställe kan han ta sin ”peng” och gå till en annan producent – ”rösta med fötterna”. Detta är ett oerhört mycket mera effektivt sätt att utvärdera offentliga tjänster än aldrig så sofistikerade utvärderingssystem. Regeringen tycks inte vara medveten om denna distinktion. I framtida utvärderings- och kontrollarbete är det mycket angeläget att sådana mera grundläggande utvärderingsmöjligheter tas tillvara. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Däremot är det självfallet av intresse att utveckla metoder för utvärdering och effektivisering av myndighetsverksamheten. Det är dock av stor vikt att ta fasta på den kritik av metoden med särskilda insatser som Statskontoret framför. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Statskontoret har, som ovan nämnts, pekat på problem och risker med speciella utvärderingar som inte ingår i den dagliga rutinen. Risken finns att medel beviljas till en utvärderingsverksamhet som ändå skulle ha ägt rum som en del av den ordinarie verksamheten. Detta är ett dilemma som konstaterats i andra sammanhang, inte minst vad gäller arbetsmarknadspolitiken. I skrivelsen tas de påpekanden upp som Riksdagens revisorer gjort om regeringens roll som bidragsförmedlare, där revisorerna pekar på att en omfattande bidragshantering från regeringens sida tränger undan strategiska uppgifter och tunnar ut myndigheternas roll. Riksdagen har också tidigare uttalat sig för att denna metod bör användas restriktivt. Enligt vår mening bör metoden med särskilda medel till regeringens förfogande, vilka ministrarna kan resa land och rike runt och dela ut, avskaffas helt. Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 19 september 2003 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Christer Nylander (fp) |
Gunnar Nordmark (fp) |
|
Marita Aronson (fp) |
Bo Könberg (fp) |